Den 16 september 1615 skedde något märkligt utanför det lilla fiskeläget Heiligenhafen i Holstein, närmare bestämt en liten bit ut på havet. Den väderbitne och erfarne fiskaren Godehard gick som vanligt ut med sin lilla fiskebåt tidigt på morgonen för att ordna mat till det egna middagsbordet, men förmodligen också för att fånga fisk som han kunde sälja till grannarna i byn. Han hade sällskap av någon av de två sönerna (Gangolf eller Medardus – det är inte klarlagt). Himlen sägs ha varit molnfri, det var redan på morgonen ganska varmt och vinden var så svag att de båda bör ha nödgats ro för att överhuvudtaget komma ut på havet. Källorna säger ingenting om att något ovanligt skulle ha varit å färde.
Näten hade de lagt ut kvällen före på en plats som normalt sett gav mycket fisk, men när de nu kom för att ta upp näten så var de nog inte beredda på exakt hur stor fångsten skulle bli – och än mindre på hur märkvärdig en viss del av den skulle vara. Det var knappt att de med gemensamma ansträngningar lyckades bärga fångsten, och vid ett tillfälle, berättar källorna, var det nära att Godehard föll överbord. Två lyckliga män började lösgöra alla fiskarna ur nätet och det dröjde en liten stund innan de hittade Fisken. (Jag skriver den här och hädanefter med versal för att skilja den från alla andra fiskar som de fick den dagen.) Man kan bara föreställa sig hur nära det måste ha varit att både Godehard och sonen föll överbord, men nu av pur häpnad eller kanske till och med förskräckelse.
Fisken såg förvisso i princip ut som en fisk brukar göra, men den skilde sig åt på några avgörande punkter. Ur buken stack två till synes mänskliga små fötter fram. På motsvarande ställen på ryggen stack två hillebarder upp. Och strax bakom huvudet på Fiskens vänstra sida satt ett svärd! Därtill var Fisken – även det på vänstra sidan – försedd med bokstäver, liksom urgröpta eller utsparade ur fjällen. Det är oklart om de båda fiskarna kunde läsa vad det stod, eftersom läskunnigheten ännu inte var så utbredd, men om de kunde läsa så stod det WEWEWEDENME. Man får förmoda att Godehard och hans son förstod att det var något särskilt med fisken och att det var därför de valde att låta den leva.
Hemma i byn förevisades den egendomliga Fisken för grannarna, som omväxlande kallade den för sehr schön och wunderbar, men alla var nog egentligen rörande överens om att den snarare var sehr schreckenerregend (skräckinjagande). Hur förklarar man det? Förmodligen föreställde man sig att en fisk som var försedd med både mänskliga vapen och människofötter också måste ha mänskliga egenskaper. Kanske förstod den mänskligt tal – och därtill tyska? Man bör nog se människornas försiktighet i det ljuset. Sanningen är nog att de var skräckslagna. Just vid den här tiden hade man sett flera järtecken av varierande slag på skilda håll i Nordeuropa och det ligger nära till hands att anta att folk såg även denna märkvärdiga varelse som just ett järtecken.
Johan Adolf von Holstein
Prästen i det närbelägna Gremersdorf fick snabbt höra talas om Fisken och kom personligen ridande för att inspektera den. Han betraktade den ”bleksiktigt och skälvande”, som det står i en krönika från tiden, medan han mumlade böner. Han noterade också bokstäverna på Fiskens sida och ägnade mycken möda åt att försöka förstå vad de betydde. Dock tycks han ha insett sina begränsningar och beslöt därför att Fisken skyndsamt måtte skickas till hertig Johan Adolf av Schleswig-Holstein-Gottorp för ytterligare bedömning. Hertigen mottog Fisken tre dagar senare i stora audienssalen på Schloss Gottorf i Schleswig. Han var en bildad man och hade hört talas om andra märkliga fiskar (bland annat en textförsedd sill som fångats utanför Bohuslän 1587) så han tycks ha varit lite mer förberedd på vad han skulle få se. Men när han såg de små fötterna under Fiskens buk utbrast han i det bevingade uttrycket: Mein Gott, ich weiß, dass Fische haben Knochen, aber wenn der Fisch hat Füße? (Min Gud, jag vet att fiskar har ben, men när fick fiskar fötter?). Han blev så tagen att han lät skicka Fisken vidare till kungen av Danmark för närmare beskådan.
Kristian IV
Kristian IV tog emot Fisken under ceremoniella former på det då nästan helt nyuppförda Rosenborgs slott i Köpenhamn. Sedan även kungen gått bet på att tyda inskriptionen på Fiskens sida överlämnade han Fisken till riksrådet Kristian Friis för att denne skulle ombesörja en noggrannare undersökning. Innan det skedde utnämnde dock kungen Fisken till Royale Prophaet och gav den Elefantorden, för vilket Fisken tackade genom att sprattla med fötterna. Kristian Friis tog så hjälp av vetenskapsmannen Kasper Bartholin för att tyda både skriften på Fisken och dess extra attribut.
Bartholin funderade både länge och väl. Det var inte svårt att förstå att svärdet och de båda hillebarderna förebådade ett krig. Även fötterna kunde vara ett tecken på långa marscher. Det faktum att fötterna saknade skor skulle kunna innebära att den marscherande armén skulle bestå av illa utrustade trashankar. Men fötterna skulle också kunna tyda på att armén skulle ”gå långt”, det vill säga ha framgång. En annan sak som pekade i den riktningen var ju att fötterna faktiskt var riktade framåt – med tårna mot huvudet. Bartholin kom dock aldrig fram till någon definitiv slutsats.
Den märkliga skriften, då? WEWEWEDENME. Ja, i värsta fall skulle den kunna uttydas ”VE, VE, VE, DENME”, där DENME skulle stå för DANMARK. Men eftersom man vid den här tiden gärna ägnade sig åt talmystik så plockade Bartholin ut de romerska siffrorna ur texten. Det skulle då bli VVVDM, alltså 5 5 5 500 1 000. Om man lägger ihop siffrorna och struntar i nollorna så får man summan 16. Han menade att det kunde tyda på att det krig som Fisken förebådade skulle utbryta 1616, alltså redan nästa år. Men han noterade också att Fisken hade fångats…16 september! Om man däremot lägger ihop siffrorna med nollorna så får man 5+5+5+500+1 000 = 1515. Men eftersom man då hamnade hundra år fel så förkastade Bartholin den tesen.
Kasper Bartholin
Bartholin kom dock snart på att han glömt bort det inte helt frekvent använda N (nonaginta), det vill säga 90. Då får man 5 5 5 500 90 1 000 = 30 om man struntar i nollorna. Eller 1605 om man använder det andra systemet. Inte heller det tycktes stämma eftersom årtalet redan var passerat. Möjligen kunde Fisken vara född då.
Men det fanns ännu en möjlighet. Eftersom det faktiskt stod W och inte V på Fisken så skulle det kunna innebära att varje V i själva verket betydde V gånger 2, alltså 10. Vad ger då detta? Jo: 10 10 10 500 1 000 = 9. Eller 1530. Och om man tar med nonaginta: 10 10 10 500 90 1 000 = 18. Eller 1620! Nu började det likna något. Det borde innebära att ett förmodat krig skulle komma att utbryta i den 9 månaden, alltså september, 1620! Saken tycktes vara klar och Bartholin lät meddela sin slutsats till Kristian IV. Kungen blev först mycket imponerad och gratulerade både vetenskapsmannen och Fisken. Sedan kom han dock på att det var märkligt att W skulle betyda V gånger 2. Varför stod det då inte X i stället? Och varför hade Fisken krånglat till det så? Hade det inte varit vettigare att klart och tydligt bära inskriptionen IX MDCXX? Ja, det kunde varken Bartholin eller Fisken svara på. Den stackars vetenskapsmannen förvisades till en by nära dagens Esbjerg och Fisken sattes i karantän.
Kungen hade tidigare haft den engelska kompositören John Dowland i sin tjänst och då lärt sig lite av hans språk. Han insåg nu, när han beskådade den teckning av Fisken som han låtit göra, att WEWEWEDENME naturligtvis var engelska! Visserligen föreföll det som om en bokstav saknades, men kunde man egentligen begära att en fisk skulle kunna stava? WE WE WE SWEDEN ME! Kungen blev mycket glad över budskapet, som han naturligtvis tolkade på ett för honom fördelaktigt sätt. Danmark skulle äntligen erövra Sverige.
Fisken hämtades ur sin karantän och utnämndes till rikskansler, biskop och preses vid vetenskapsakademien. Den lärde sig att använda sina fötter och även att uttrycka enklare fraser på danska. Kungen använde ibland Fiskens hillebarder som hatthängare, när han var på skämthumör. Glädjen blev dock inte våldsamt lång. 1618 utbröt trettioåriga kriget och halvtannat år senare avled Fisken i sviterna efter en helt vanlig influensa. Den förärades en statsbegravning och vilar än i dag i Roskilde domkyrka. Och det är förstås alldeles, alldeles sant.
elbrundino 