Varje år kommer det en vecka då det känns lite som om livet är att på väg att återvända en smula. Jag inbillar mig att denna vecka i år är vecka 6. Det märks på att det blir ljusare. Det märks på att man ser hur smutsiga fönstren är. Det märks på att fågeln vars namn jag inte minns kvittrar på morgonen när jag larvar iväg till jobbet strax efter klockan sju. Om jag hade varit mer uppmärksam då fröken Berit Strindlund undervisade i flygfäkunskap på lågstadiet så skulle jag veta vad den där fågeln heter. Förmodligen satt jag i stället och tänkte på Robin Hood eller de tre (eller fyra) musketörerna. Sådant straffar sig. Nu spelar det kanske ingen roll vad fågeln heter. Huvudsaken är faktiskt att den kvittrar.
Den där veckan då det känns lite som om livet är på väg att återvända en smula brukar jag drabbas av en våldsam lust att göra upp med det gamla och kasta mig in i en förnyelseprocess. Då ska skägget ansas, den tjocka och dammiga rocken hängas undan och de tunga kängorna förpassas in i ett hörn. Men man bedrar sig. Än är det vinter kvar säger mor. Man ska inte låta naturen och fåfängan lura sig, ty det är ännu skönt att bära mössa, stickad halsduk och en tjock och trevlig tröja. Det är dumt att frysa. Och kanske är det så att det i själva verket är vecka 8 som det känns lite som om livet är på väg att återvända. På allvar. Vecka 6 var det liksom bara en smula.
Jag yrar om väder och känslor hit och dit. Men var finns dramatiken? Det undrar förstås vän av ordning med viss rätt. Sanningen är att det inte är mycket med dramatiken. ”Det är bäst när det inte händer så mycket”, som min gamla mor brukar säga. Och det kan hon ju ha rätt i. I onsdags var jag dock på tvåårsbesök hos optikern, en trevlig kvinna som klängt sig fast vid mig i ganska många år nu – eller om det är tvärtom. Men den här gången blev jag en aning stött när hon plötsligt sa någonting om ”vid din ålder…” Jag hörde det tydligt och undrar fortfarande vad hon menade med det. Antydde hon att jag är…gammal? Inte nog med det. I torsdags var jag också på mitt årliga läkarbesök för att kontrollera blodtrycket (och lyckades för första gången på 15 år glömma att ta blodtrycksmedicinen på morgonen – ett illa valt tillfälle). Baserat på läkarens namn var jag bergsäker på att hon skulle vara av tyskt ursprung. Jag väntade mig alltså ett barskt men rättvist fruntimmer enär just dessa egenskaper är kännetecknande för tyskar. Hon var i stället mycket svensk, vänlig och empatisk. Men hör och häppna! Även hon använde sig av ordkombinationen ”vid din ålder…”!
I dylika situationer vill man gärna spänna ögonen i människan och säga: ”Hallå där! Jag är ung! Jag är hipp! Jag bär jeans! Jag äter sushi ibland!” Men så inser man att det inte tjänar något till. Man lurar ingen. Och så släpper jag alltihop och tänker att jag inte har några som helst problem med att bli äldre, även om andra kanske inte behöver vara så där okänsliga och hålla på och insinuera saker och ting. Jag skulle till och med kunna tänka mig att bära hatt och käpp från och med i morgon. Inga problem! En käpp är ju alltid bra att vifta med om någon börjar bli otidig – exempelvis en optiker eller en läkare. Eller om någon kommer och antastar en i tunnelbanan – exempelvis någon som vill sälja en liten skrift. Det hände faktiskt senast i dag, så det var ju lustigt att jag helt osökt kom in på det.
Nog är det märkligt att det först händer ingenting och sedan ingenting och sedan ingenting och så plötsligt händer saker och ting slag i slag. Där stod jag i allsköns ro i tunnelbanevagnen på min väg från Skanstull till T-Centralen när jag överraskades av att en liten mänska med glasögon stod framför mig. Med en röst som var lika liten som gestalten framförde hon ett budskap som jag inte förstod ett enda ord av, trots att det faktiskt lät som svenska. Jag sneglade på den skrift i A5-format som hon höll i handen och konstaterade att den bar titeln Mannen med de blåa kalsongerna. Jag mumlade fram ett ”nej tack” och hoppades att hon förstod vad jag sa. Jo, tydligen. Hon gick vidare till nästa offer och nu spetsade jag öronen ordentligt och uppfattade åtminstone orden ”klassresa” och ”30 kronor”. När även han tackade nej så satte hon sig med en liten besviken suck på ett säte. Så fort hon hade satt sig dök en ny figur upp på scenen, en reslig man med välmående utseende iklädd en beige och snygg rock som såg varm ut. Han förklarade att han var hemlös och undrade verserat om någon möjligen kunde avvara en krona eller två. I mitt stilla sinne tänkte jag fördomsfullt att han var den typ av ”hemlös” som av någon anledning alltid dyker upp på lördagar någon timme innan Systembolaget stänger.
Inte för att jag hade tänkt ge några pengar till honom men jag förklarade helt sanningsenligt att jag inte hade några kontanter på mig. Det har jag nästan aldrig nuförtiden. ”Inga problem, vi ses någon annan gång under bättre omständigheter” sa han och log, innan han gjorde sig beredd att byta vagn vid T-Centralen. Men precis innan tåget gled in på stationen såg jag hur en man tvärsöver gången började treva i innerfickan. ”Tänker han ge honom pengar?” hann jag tänka. Men i stället halade han upp ett hopvikt papper och räckte fram det till den ”hemlöse”. Mannen med pappret tog till orda: ”Jag har ett bokförlag som bekämpar terrorism. Vi kan hjälpa dig.” Den hemlöse tittade helt kort på honom och sa utan att röra en min: ”Tack, men jag är ingen terrorist. Ha en bra dag!” Jag tänkte att det var ett ganska bra svar, skakade häpet på huvudet åt all denna plötsliga lördagsdramatik och gick för att köpa mig ett par billiga, gröna och ungdomliga byxor.
elbrundino 