Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Ludvika’

Många är de filmer som oförtjänt blivit bortglömda i det mediebrus som heter 2020-talet. Hur mycken hjärnmöda har icke lagts ned på dessa skapelser av manusförfattare och regissörer, för att inte säga skådespelare och kameraskötare? Så kan vi faktiskt inte ha det. Här följer därför ett axplock av underskattade filmer ur den vita dukens fatabur.

Stoftgrandet från 1919 kalladStoftgrandetes vid premiären den 12 juni 1919 högeligen orättvist för ”melodram”. Handlingen kanske låter en aning melodramatisk, men i själva verket finns det inte ett uns sentimentalitet i denna närmast hyperrealistiska pärla. Handlingen i korthet: Underklädesfabrikör Hagström behöver anställa en ny maskinskriverska. En av de sökande är Elsa Lundgren från Ludvika, en duglig och parant ung flicka. Fabrikören faller som en atombomb (även om dylika inte fanns då) och anställer genast ”Stoftgrandet”, som han av oklar anledning kallar henne. Det ömsesidiga intresse som han inbillar sig finns där visar sig tvärtom vara mycket ensidigt, varför han tar till flaskan. Stoftgrandet finner det då lämpligt att flytta till Borås, men genom olika ödets nycker möts hon och han ånyo utanför den hälsoklinik som fabrikören tvångsinskrivits på. Hon har öppnat en garnbutik i staden och fabrikören får anställning som garnhärvhållare. Rollerna är nu ombytta och allt slutar i oförblommerad lycka. Filmen blev tyvärr ingen större publikframgång, men alla som såg den blev själva filmregissörer.

 

BrytningstidBrytningstid hade premiär 1930 och blev den fina skådespelerskan Agda Lundins stora publika genombrott, dessvärre på bekostnad av Alva Lundins (hennes likaledes skådespelande syster) publika sammanbrott. På ett för tiden mycket vågat sätt skildrar här regissören Richard Oswald två trädskärares svettiga arbete med att försöka få fason på en mycket ovårdad trädgård från början av seklet. Deras synnerligen okonventionella och mot naturen våldsamma metoder fick verklighetens arborister att storma ut ur biosalongernas mörker i protest. Övriga tycktes dock snarast njuta av den i princip käftsmäll som filmens trädskärare utdelade mot de högbrynta arboristerna, och filmen blev en succé. Den gick på export till Italien, Frankrike, Monaco, Wales och Danmark. Dock var filmen mycket dialogtung, varför språkförbistring uppstod och ingen förstod någonting av handlingen. Inte ens i Danmark. Där trodde man att det var en film om Dansk-Tyska kriget 1864, då Danmark tvingades lämna ifrån sig Schleswig. Regissören Richard Oswald (pseudonym för Rolf Ohlsson) svor då på att aldrig mer dricka öl av märket Tuborg.

 

Filmaffisch 4Vendetta, också den från 1930, är enligt filmaffischen ”en korsikansk historia om kärlek och släkthämnd”. Det stämmer förvisso, men vad som inte nämns är att filmen är en så kallad prequel till filmerna Vendåtta (1928) och Vendtia (1929). Protagonist är i alla tre filmerna Laetitia Andersson, en till Korsika från Delsbo utvandrad prismjölkerska. Hennes svåra spelmissbruk får näring i de otillgängliga bergsbyarna där herdar och enögda smeder gärna spelar om pengar. Insatserna blir mycket höga, men Laetitias skicklighet leder till att hon blir stenrik. Tyvärr innebär det också att hon får fiender. En av dem är hennes egen halvbror Östen, som hon vägrat bevilja ett mindre lån. Ett par fiender hänger också kvar från Vendåtta och Vendtia. Fast eftersom det här är en prequel så är det egentligen i den här filmen hon får sina gamla fiender. Plus ett par nya. Som ju egentligen alltså också är gamla. Det blir lite rörigt, varför det är rekommendabelt att se Vendetta först, förutsatt att man inte redan har sett de andra två, till exempel 1928 respektive 1929. Men det där gör man ju som man vill.

 

filmaffisch 1Förstadsprästen gjorde stor succé bland den bildade allmänheten när den hade premiär 1917. Regissören, tillika manusförfattaren, scriptan och textskyltskalligrafisten Harriet Bloch bjöd på en säregen blandning av komedi och religiös mysticism som gjorde publiken både förundrad, skrattnödig och lite, lite förbannad. Men det är trots allt komedin som tar överhanden, ofta genom halsbrytande ordlekar som ibland är så geniala att man inte förstår dem. Filmen handlar om den nyutexaminerade prästen Hilarius Gormander som blir placerad i en allt annat än pastoral förstad där det finns gott om tjuvar, herrelösa hundar och prostituerade. Han drabbas av svår prästationsångest, men förstår att hans nästan övermänskliga prästanda kommer att rädda honom. När han drabbas av prostatabesvär tar prästigen överhanden och han börjar av någon anledning kämpa mot komministerna på Korsika. Förstadsprästen marknadsfördes stort som ”en p(r)ostmodern skrattfest” och det är bara att erkänna att den var långt före sin tid och fortfarande håller. Det enda som skämmer den lite är den sista textskylten, som på ett något sökt sätt är på engelska: ”See you prelater!”

Det var allt för den här gången. Nästa gång kanske jag tar upp titlar som Barflickan på Öknens Blomma, Sockenskomakarna, Bilkurtis eller Studentatleten – en gosse med gry i.

Read Full Post »

Alltså det här med namn, va? En gång i tiden hade folk rejäla namn som folk kunde stava till. I min klass i grundskolan fanns det tre Anna, tre Cecilia, två Lars, två Peter, två Kristina och säkert några dubbletter eller tripletter till som jag på grund av hög ålder inte längre minns. Det mest exotiska namnet var Pierre, men han hade å andra sidan Sveriges då näst vanligaste efternamn för att liksom balansera exotismen. Själv var jag så oerhört rejäl att jag besatt Sveriges då vanligaste efternamn och dess då vanligaste förnamn. För män, alltså. Eller om jag ska säga pojkar, för på den tiden var jag inte mycket mer än en sådan. Pojke, alltså. Eller möjligen gosse. Fast det ska ju erkännas att det varken var mitt fel eller min förtjänst att jag besatt de där namnen. Men i dag! Vad är det som pågår, gott folk? Jo, det är uppenbart att föräldrar gör sig märkvärdiga genom att ge sina barn pretentiösa namn som i vissa fall varken går att uttala eller stava. Vad ska det vara bra för? Riskerar inte de stackars barnen snarare att bli till åtlöje? Vill man verkligen heta Månztråle, Charisma eller Deztiny? Blanceflor? Mazarin?

Jag vet inte var det började gå så fel. Var det kanske när Frank Zappa och hans hustru Gail fick för sig att döpa sin dotter till Moon Unit 1967? (Hennes syskon heter Dweezil, Diva Muffin och – håll i er – Ahmet.) Nu kryllar det kanske inte av mänskor som heter Muffin eller Moon Unit i Sverige, men det finns faktiskt en Dweezil. Hans föräldrar har dessutom tagit i lite extra och döpt honom till Makx Dweezil Jimi. Å andra sidan balanseras de något ovanliga förnamnen av efternamnet Svensson. Så man ska inte underskatta kändisars inflytande när det gäller val av namn. Om man ska titta på svenska förhållanden så har vi ju ett potentiellt exempel i Lena Philipsson och Måns Herngrens son Noa Månfare – men det föll tydligen inte folk på läppen, ty den gossen är alldeles ensam om att heta Månfare. Eller också har hans föräldrar varumärkesskyddat namnet.

Det är klart att det går mode i namn och det har redan inträffat att gamla hederliga namn dyker upp igen. I början känns det lite udda att en liten telning heter exempelvis Manfred, Nathanael eller Signe – men strax blir det något ganska självklart. Kanske helt enkelt för att man upptäcker att den lilla individen är just en individ och inte ett fristående namn som skuttar runt och är allmänt okynnigt. Och någon gång var förstås även de här gamla ärevördiga namnen både nya, fräscha och originella, låt vara att det i vissa fall var för ganska många hundra år sedan.

Men plötsligt blir ett specifikt namn som tidigare inte varit särskilt vanligt ohyggligt populärt, och det är ofta svårt att säga varför. Ett tag skulle av något skäl vartenda nyfött flickebarn heta Natalie, men sällan uttalat på det där franskt eleganta sättet. Nej, det skulle ha samma betoning som ”kokosboll” (eller ”cykelpump”, om man så vill). Vem var skyldig till att detta namn plötsligt exploderade i popularitet? Ingen aning. Och för kanske tio år sedan skulle plötsligen alla nyfödda gossebarn heta Kevin. Kevin hit och Kevin dit. Inte heller i det fallet har jag någon teori kring var namnet kom ifrån. Från bestsellern ”Vi måste prata om Kevin”? Knappast, va? Från Kevin McCallister i ”Ensam hemma”-filmerna? Kanske. Den lille gynnaren präglas väl av just den käcka gullighet som föräldrar kan tänkas vilja projicera på sina barn. Och så har vi ju Ronja. Det kryllar av snart-30-åringar som heter Ronja (Sveriges vanligaste hundnamn!) – och det krävs ingen direkt einsteinsk intelligens för att komma på att de föddes strax efter att filmen ”Ronja Rövardotter” hade premiär. Och för tillfället verkar det som om åtminstone varannan liten flicka heter Tindra. Jag föreställer mig en framtida hårdför åklagare vid namn Tindra Svandun Älvadotter och undrar hur lätt det blir att ta henne på allvar.

Men visst, självklart ska man få kalla sina barn precis vad man vill (även om det kanske finns gränser). Jag kan bara tycka att dagens föräldrar tenderar att antingen slå knut på sig själva för att ge sina barn ett pretentiöst namn som ska göra dem superdupermaximalt unika, eller slår till med ett av de namn som är som allra populärast just nu – vilket då å andra sidan kanske kan ses som lite fantasilöst. Jag inser att mitt förespråkande av gamla hederliga namn skulle kunna resultera i en mer gammaldags fantasilöshet, där var tredje flicka heter Anna och var fjärde gosse heter Karl. Det kan ju också bli lite tjatigt.

Sedan har vi ju det här med syskon också – eller tvillingar – där föräldrar ibland anstränger sig för att vara lite roliga. Och det kan väl gå an. Vissa ger sina barn namn med samma begynnelsebokstav (jag har en syskonskara kusiner som heter Barbro, Britt, Bosse och Björn), andra ger första barnet ett namn på A, nästa på B och så vidare. För deras egen skull får man väl hoppas att de inte hinner avverka hela alfabetet. Åter andra slår till med syskonpar vid namn Emil och Ida, Peter och Petra, Whitney och Britney, eller Mi och Rakel. Här är några andra förslag: Orsak och Verkan, Kreti och Pleti, Ler och Långhalm, Pest och Pina. Och vill man ha namn som fungerar för en syskonskara om tre så kan man ju slå till med namnen som en före detta kollega berättade om: Horror, Terror och Error. Fast de är ju inte vidare smickrande.

En gång när jag åkte tåg tjuvlyssnade jag på ett samtal mellan två kvinnor som råkade träffa på varandra efter långvarig brist på kontakt. På den oundvikliga frågan huruvida de nu var gifta och hade barn så redogjorde den ena för att hon hade två barn, en pojke och en flicka, som hette Love och My. ”Vad fint” sa den andra och klappade förtjust i händerna. ”Som i ‘min kärlek’!” ”Va?” sa Love och Mys mamma och underströk sitt utrop genom att se ytterst frågande ut. ”Ja, ‘My Love’ – engelska för ‘min kärlek’!” Mamman såg häpen ut och sa: ”Oj, det har vi inte haft en tanke på!” Så kanske är det så att den sluga namngivningen inte alltid är hundraprocentigt medveten. Men oftast är den nog det.

Låt mig återvända till det jag så chevalereskt påstod tidigare – att man ska få kalla sina barn vad man vill. Rent juridiskt är det väl inte riktigt så. Men moraliskt, då? Är det lämpligt att ge sitt barn vilket namn som helst? Är exempelvis Caligula ett bra namn? Tydligen finns det de som anser det. I Sverige finns det tre personer över 18 år som heter Caligula. En av dem stoltserar dessutom med förnamnen Lorentz Lancelot Nicolai Hamlet Larz Owe. Och efternamnet Lorentz. I dagligt tal tydligen kallad Lorentz Lorentz. Kul! Och hör ni, i Ludvika bor det en person som heter Gud. Och det är en kvinna.

*Ur Shakespeares ”Romeo och Julia”, översatt av Carl August Hagberg.

Read Full Post »