Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Marisha Pessl’

En bok att läsa.

En bok att läsa.

Jag har säkert tiotals olästa eller knappt påbörjade böcker i mina bokhyllor. Det kan bero på att de har visat sig vara tråkiga, krångliga, dåligt översatta, alltför blodiga eller för att författaren har velat vara rolig utan att egentligen vara det. Jag har äntligen lärt mig att aldrig, aldrig köpa en bok som beskrivs som en ”great American novel” – för såna är ofelbart helt oläsliga genom sina pretentiösa upplägg. En sådan inleddes med ett 60 sidor långt referat av en baseballmatch. Det säger en del. Men trots att jag borde kunna hålla mig sysselsatt med mina olästa böcker i säkert ett år framåt så smyger jag gärna in i en bokhandel och skaffar nya böcker. Oftast hittar jag någon bok som verkar spännande, men jag har också tagit för vana att be personalen om tips. ”Vad gillar du?” frågar de med viss rätt. Och mitt standardsvar brukar vara: ”Något som är spännande utan att nödvändigtvis vara en traditionell deckare.” Då tänker de förmodligen ”Jaha, så Liza Marklund duger inte?” Men oftast förstår de ungefär vad jag är ute efter – och överraskande ofta blir det faktiskt bra.

Det var på det viset jag fick tag i boken ”Nattfilm” av Marisha Pessl. Förvisso amerikansk. Förvisso nära 650 sidor lång. Jag hade mina betänkligheter. Men tji fick jag. Det visade sig vara en sådan där bok som man knappt kan lägga ifrån sig och som på något mystiskt sätt får tiden att gå snabbare. Det värsta med den typen av böcker brukar vara att de medvetet är skrivna så och därför håller en ganska låg litterär kvalitet. Skamlös underhållningslitteratur, helt enkelt. Ett bra exempel på det är väl ”Da Vinci-koden” (om någon minns den). Jag säger inte att det är något fel på den typen av litteratur – men jag vill hellre ha böcker som inte är skrivna som om de har som utgångspunkt att så småningom bli filmatiserade. Man får ärligt talat den känslan ibland. Just därför är det lite ironiskt att den här boken har titeln ”Nattfilm”.

Bokens huvudperson är på sätt och vis den beundrade skräckfilmsregissören Stanislas Cordova, som inte har synts till offentligt sedan 1977. Eller också är det hans dotter Ashley som begår självmord (?) i början av boken. Eller också är det journalisten Scott McGrath som ger sig sjutton på att ta reda på varför Ashley tog livet av sig – om hon nu gjorde det. Låter det som en standardhistoria? Den gamla vanliga frenetiska jakten på ”sanningen”? Ja, kanske så långt. Men det är en historia med tämligen gastkramande inslag och ett finurligt upplägg som gör att man ibland inte riktigt vet vad som är verklighet och vad som är…klaustrofobiska hallucinationer? Skrev jag ”verklighet”? Ja, det märkliga är att man sugs in i historien på ett sätt så att man emellanåt får för sig att det är en sann historia. En bidragande orsak till det är skickligt infogade ”dokumentära” delar i form av reproducerade tidningsurklipp, Wikipedia-artiklar, datorutskrifter och andra dokument. Därtill är hela historien underbart välskriven och författaren vågar i allt detta mörka och allvarliga spränga in extremt välfunna liknelser och andra formuleringar som får en att dra på munnen. Det här är en bok som dröjer sig kvar, en historia som man funderar på. Och märkligt nog funderade jag trots dess bladvändarkaraktär någon gång på att sluta läsa den – eftersom den påverkade min nattsömn. Men våga läsa den! Gör det.

Read Full Post »