Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Tomas Ledin’

imgp8923Nobelpriset i litteratur till Bob Dylan. Det är klart att jag inte kan låta det passera obemärkt. Som någorlunda litteraturintresserad och dessutom samlare av dedikationsexemplar så satt jag beredd för att dels, förstås, höra vem årets pristagare skulle bli, och dels för att snabbt som sjutton inhandla ett signerat exemplar av någon av pristagarens böcker. Priset går nämligen snabbt upp när en författare får Nobelpriset. Så fungerar världen. Men tji fick jag. Faktum är att jag under bråkdelen av en sekund inte ens riktigt förstod vad Sara Danius sa för namn. Ett mycket överraskande val. Jag är förvisso jävig och har följt Bob Dylan i 35 år, om än inte slaviskt, inte som de där människorna som analyserar varenda textrad och vartenda låtval på konserter. Den typen av idoldyrkan i vuxen ålder ser jag tvärtom som lite pinsam. Men även om jag inte skulle ha varit jävig så törs jag påstå att jag skulle ha blivit förvånad över den reaktion som beskedet möttes av. Många blev glada, men lika många tycktes bli förbannade.

Vad beror nu det på? Ja, för det första verkar det som om många inte riktigt kan acceptera att något som inte är skrivet för att tryckas i en bok är litteratur. Med andra ord skulle alltså sånglyrik inte kunna vara litteratur, eftersom den är tänkt att sjungas. Karin Olsson i Expressen menar till exempel att Svenska Akademien ”förfuskar /…/ sin fina tradition av att värna det skrivna ordet”. Hon får det att låta som om en sångpoet inte skriver sina ord. Vad är det som säger att orden inte är skrivna som dikter innan de förses med musik? Varför skulle inte noga utmejslade textrader som fästs på papper vara skrivna ord? Om man tänker på det viset så gör man ett medvetet, snävt och faktiskt trångsynt val: Litteratur är bara böcker. Litteratur är bara sådant som kan säljas i bokhandeln. Men sångtexter kan ges ut i bokform och läsas som poesi. Det har skett med Bob Dylans texter åtskilliga gånger. Är det fortfarande inte litteratur?

Andra tycks gå vilse i vad Bob Dylan får pris för. Nobelpriset i litteratur är inte ett musikpris. Det är inte heller ett pris som man tilldelas för att man har en vacker röst. Men det verkar vara lite svårt att skilja sakerna åt, att döma av reaktionerna. Någon undrar syrligt om priset nästa gång ska gå till Thomas (sic!) Ledin eller Nicklas (sic igen!) Strömstedt. Nej, det ska det förstås inte, även om det säkert finns någon som tycker att de två herrarna skriver superpoetiska texter (”Man måste gill-a läget, gill-la-la-la-la läget!” som Tomas Ledin sjunger). Någon försöker lyssna efter kvaliteter i Bob Dylans texter men stänger av för att hen inte står ut med Dylans röst. Ska man alltså inte kunna läsa en författare eller en poet för att man inte uppskattar dennes röst? Jag förstår inte riktigt.

Åter någon annan meddelar att hen inte orkar läsa en text av Bob Dylan för att den är för lång. Hur ska man då kunna bedöma om han är en värdig pristagare eller inte? ”Den här boken har alldeles för många sidor. Dålig bok. Dålig författare.” Ska det kanske vara poesi som ryms i en enda mening för att man ska orka ta till sig den? ”Låt mig sitta i ditt minne, på en liten pinne”, kanske? Är det också för långt?

Andra, som tycker illa om Dylans röst, förmår inte koppla bort rösten och läsa texterna fristående. Och någonstans tycker jag att det är okej. Man måste inte. Men det är helt galet att uttala sig om den litterära kvaliteten i något som man inte orkar ge en chans. Det förefaller till och med som om de som ogillar Svenska Akademiens beslut är människor som redan sedan tidigare ser rött bara Bob Dylans namn nämns. De har bestämt sig. Kanske törs jag till och med sticka ut hakan och påstå att de inte bryr sig särskilt mycket om litteratur, men ändå blir förbannade när någon som de från början inte gillar får detta illustra pris.

En annan reaktion är att det är ett ”gubbigt” val och att Bob Dylan inte har någon relevans i dagens samhälle. Musikjournalisten Per Sinding-Larsen menar till exempel att det är ett konstigt val just nu, med tanke på hur världen ser ut och med tanke på att Bob Dylan håller en låg profil politiskt och inte uttalar sig i brännande frågor. Märkligt nog har det de senaste dagarna gnällts på att valen av pristagare (även till Fredspriset) numera alltid präglas av politik. Folk är liksom aldrig nöjda. Så vitt jag vet har väl inte en nobelpristagare något krav på sig att vara politisk? Skön litteratur kan handla om så mycket annat, kan ha så många andra egenskaper och kvaliteter. Den måste inte beskriva hur hårt livet är i en afrikansk fattig by eller hur korrupt ett samhälle i exempelvis Ukraina är.

Kärnpunkten är naturligtvis: Är Bob Dylans texter poesi? Är det litteratur? Ja, jag vill hävda det. Allt håller förstås inte litterär kvalitet, men det kanske man inte kan vänta sig av någon som har skrivit många hundra texter. Det finns en del märkligheter:

The woman that I love she got a hook in her nose
her eyebrows meet, she wears second hand clothes
She speaks with a stutter and she walks with a hop
I don’t know why I love her but I just can’t stop

Hm…? Men väldigt mycket är alldeles bedårande och flödar över av bilder som förmodligen betyder olika saker för var och en som läser och i någon mån förstår dem. Och återigen, varför skulle inte en låtskrivares texter vara poesi? Varför skulle det finnas något slags vattentätt skott mellan poesi och sångtexter? Det finns några musiker som skriver alldeles ypperliga texter som fungerar utmärkt fristående. Leonard Cohen är en (han började som författare och poet). David Sylvian är en annan (hans bok med texter, Trophies, är en av de finaste poesisamlingar jag vet). Är poesi som sedan tonsätts plötsligt inte längre litteratur? Självklart måste var och en själv avgöra om texterna är poesi eller inte, och därmed om de är att betrakta som litteratur eller inte. Skönheten ligger som man brukar säga i betraktarens öga. Men jag känner någonstans att Svenska Akademien nog är tillräckligt kompetent på området för att fatta det här beslutet. Var och en får tycka vad han eller hon vill. Det är okej. Men man kan som sagt inte avfärda något innan man har gett det en chans eller på fel grunder. Det blir bara konstigt.

 

 

Annonser

Read Full Post »

Den första arbetsveckan efter semestern. All rädsla obefogad. Kontoret låg kvar där jag lämnade det just före midsommar. Låset var inte utbytt och portkoden inte ändrad. Min dator stod kvar och inga arga lappar syntes till. Det går skrämmande fort att komma in i det vanliga igen. Rutinerna. Man återfår eller återtar kontrollen över sin situation, trillar in i den vanliga jargongen. Men innan man kommer dithän! Innan e-postprogrammet är öppnat. Ska man sitta där och se mejlen ticka in, det ena mer alarmerande än det andra? Eller ska man gå och hämta kaffe för att få en styrketår och lugna nerverna först – och därpå se alltihop i klump och få hjärtsnörp? Hur mycket otyg ligger och väntar som man måste ta itu med i stället för att göra det som man har planerat att göra, det vill säga mjukstarta? All rädsla obefogad. Igen.

Men vad gör man bortsett från att arbeta i slutet av juli? Jo, man inbillar sig att man måste ta tillvara sommaren medan den pågår. Man föreställer sig att man efter jobbet ska sätta sig på en uteservering och äta en någorlunda god middag innan man ramlar hem och sätter sig på balkongen och läser en bok och hoppas att den pratsamma granntanten inte är ute samtidigt. Men gör man det? Nej. Man promenerar i stället hem – det tar nästan en timme – och steker några matlådor och hamnar sedan i soffan och slötittar på Rapport och Aktuellt och irriterar sig över efterföljande sportsändning eftersom man inte riktigt orkar stänga av teven eller ens byta kanal. Det är så man tillvaratar slutet-av-julikvällarna. Men de där promenaderna hem är säkerligen nyttiga och de saknar inte dramatik. Om det nu är dramatik att se kändisar. På exakt samma stol på en uteservering skådade jag en dag Lennart ”Hoa-Hoa” Dahlgren och två dagar senare Anders Bagge. Exakt samma stol! Jag började ana ett samband, om inte en konspiration, och såg fram emot att skåda ytterligare någon kändis på samma plats. Kanhända var vädret inte tillräckligt vackert denna tredje gång, spöregnet hängde i luften, ty nu satt en helt okänd människa där. Okänd för mig i alla fall, kanske inte för hans familjemedlemmar och arbetskamrater. Dock mötte jag ungefär tre meter därifrån Danny Suicideå.

Det kan vara svårt att lägga märke till kändisar ute på gatan när de inte ägnar sig åt det som de är kända för att göra, det vill säga när de inte hoa-hoar, bedömer folk som inte kan sjunga respektive sjunger och dansar. Men jag lägger märke till allt. Mig lurar man inte genom att gå omkring och låtsas vara vanlig på Götgatan i Stockholm. Eller, i de första två fallen, genom att sitta och dricka öl på en uteservering på samma gata. Inte en chans. En gång såg jag Niklas Strömstedt dansa bugg på en bakgata i trakten av Södra station i Stockholm. Han försökte uppenbarligen förvirra mig genom att göra något som han inte är känd för. En annan gång såg jag Tomas Ledin på en annan bakgata, vid Åhléns. Jag kände igen honom trots att han inte sjöng ”Sommaren är kort” medan han steg ur och låste bilen. Annars är han en sådan som mycket väl skulle kunna göra det. Jag tror till och med att han skulle kunna gå fram till folk och fråga om de vill ha en autograf.

På dessa promenader från Gamla stan till Årsta får man dessa dagar också kryssa mellan människor som representerar Rädda Barnen, Röda Korset, Världsnaturfonden, Läkare utan gränser, Oxfam, Amnesty International, Djurskyddsföreningen, Unicef, Cancerfonden, Action Aid och Greenpeace. De är alla med stor säkerhet jättetrevliga ungdomar, men jag önskar verkligen att de kunde lämna mig i fred. Detta eftersom jag är det slags människa som ogärna snäser åt folk och som dessutom har svårt att säga nej. Resultatet kan mycket väl bli att jag efter 500 meters promenad har blivit stödjande medlem i fem organisationer, vilket jag inte har råd med. Ja, jag är den sortens person som skulle kunna övertygas om att teckna en bilförsäkring trots att jag saknar såväl bil som körkort. För man vet ju aldrig. Och så kommer jag mig aldrig för att ringa och säga upp den, eftersom sådant är så obehagligt. Så jag brukar låtsas att jag är turist, eller också halar jag snabbt upp mobiltelefonen och inbegriper mig själv i ett imaginärt samtal. Patetiskt? Ja, men jag är patetisk.

Apropå patetisk så såg jag i dag en humla krypa omkring på gatan. Sådant ska inte humlor ägna sig åt. De ska flyga runt och ägna sig åt pollinering. Kort sagt: göra sitt arbete. Vara i sitt rätta element. En humla som kryper omkring på gatan är ju som en tyngdlyftare som sitter och dricker öl på Götgatan. Men så slog det mig att detta inte var en lättjefull humla. Det var en mycket klok humla, en av de få som har kommit till insikt. Enligt vad det påstås så borde ju humlor inte kunna flyga på grund av att vingarna är så små i förhållande till kroppen. Men de flyger ändå, eftersom de inte vet bättre. De har kanske inte tillräckligt stora hjärnor för att veta bättre. Men kanske hade just den här humlan en något större hjärna, ty den visste uppenbarligen bättre. Det borde jag också göra. Vi får se. Kanske vecka 31 under det femtionde året.

Read Full Post »

I Roslagens famn på den blommande ö,
där bränner jag mitt brännvin själv
och vassarna vagga och nyslaget hö
jag gör hela kohagen grön,
där sitter jag uti bersån på en bänk
och tittar på gårdagens blad,
som störta mot fjärden i glitter och stänk
på jakt i sandaler av plast.
Själv blandar jag fredligt mitt kaffe med Kron
till angenäm kylskåpskall fil
och lyssnar till dragspelets lockande ton,
och dricker det med välbehag.
Jag är som en pojke, fast farfar jag är,
ja låt mig besjunga dig nu!
Det blir bara värre med åren det där
för jag har just tagit bort snön.
Se, måsen med löjan i näbb, han fick sitt!
Men jag fick en glass i min mun!
Kom ljuva krusmynta, mitt hjärta är ditt,
spel opp, solen skiner i dag.
Det doftar, det sjunger från skog och från sjö,
ifall inte nån sätter fart!
Här dansar Calle Schewen med Roslagens mö
och solen går ned i nordväst.
I långdans, i språngdans på glödande järn,
det glittrar för stort och för smått
och juninattsskymningen smyger sig varm
men även för konungens slott.
Du lindar av olvon en midsommarkrans
och tänker, där växa blå bär.
Den skälver, din barnsliga hand, som jag kysst,
och myggor som svalorna tar.
Men hej, alla vänner, som gästa min ö!
Den ljusnande framtid är vår!
När morgonen gryr, ska jag vålma mitt hö
och Mälarens ljuva vestal.
Fördöme dig skymning, och drag nu din kos!
För ekorrn, som gungar på gren!
Här dansar Calle Schewen med Roslagens ros
Och bena blir fulla av spring!
 **********************************************
Originaltext: Evert Taube. Med inslag av Ulf Lundell, Lasse Berghagen, Carl Anton Axelsson, Astrid Lindgren, Rune Lindström, Tomas Ledin och kanske någon ytterligare som jag har glömt (!). Förlåt.

Read Full Post »

Gotland. Denna märkliga ö med dess raukar, konstiga ord, bristande variation på ortnamn och märkliga flora och fauna. Denna sagoö så full av mytiska gestalter som Tjelvar, Gunnfjaun, Graip och Babben Larsson. Var ska man börja? Kanske i norr på Fårö, som märkligt nog heter Fårö trots att ”får” på Gotland heter ”lamb”? Eller kanske i söder vid Hoburgen? Eller kanske ungefär i mitten, i Roma, som inte ska förväxlas med samma ort i Italien och ej heller uppfattas som en uppmaning att utstöta ett koliknande läte? Kanske på gården Sigvalde som ligger lite varstans? Nå, det spelar kanske ingen roll var man börjar. Alla märkvärdigheter formligen rasar över en ändå. Det gäller inte minst den tidigare nämnda floran och faunan.

Svartsynt snyltgök

Svartsynt snyltgök

Det dröjer till exempel inte alls särskilt länge innan man träffar på svartsynt snyltgök, som står och bugar djupt vid dikeskanten, likt en nordkorean inför Kim Jong-un. Dess oerhörda vanlighet ska inte likställas med avsaknad av märkvärdighet, ty redan vid den tid då Carl von Linné genomförde sin Gotländska resa 1741 insåg han växtens speciella egenskaper. Om man kokar kronbladen tillsammans, upptäckte han, med cirka två gram saffran så smakar de nära nog exakt som en god marmelad. Överdådig konsumtion kan dock leda till en egenartad megalomani som har visat sig vara svårbotad om man därvid försöker. Kanske gör sig växten helt enkelt bäst där den står, ty ganska vacker är den.

Vettskrämd skamrodnad

Vettskrämd skamrodnad

I socknen Stånga vid gården Sigvalde någon kilometer nordväst om kyrkan, hittar man en betydligt rarare växt. På denna sköna plats finns förvisso den lilla vettskrämd skamrodnad i ganska stor mängd, men i gengäld finns den bara i just detta mycket begränsade område. I hela världen alltså, typ. Den ger alltså ett oansenligt intryck, men skenet bedrar sannerligen. Faktum är att den är gotlandsrussets enda naturliga fiende och kan sluka ett russ snabbare än One Direction säljer ut Friends Arena i Solna. Fullständigt obegripligt, om ni frågar mig som har sett den men inte dem. Stånga är annars mest känt för de så kallade Stångaspelen, där man kan tävla i spännande idrotter som herre pa stangg, spark’ bleistre, dräg’ hank, spark’ rövkrok, täm’ stäut och kast’ isblåsa’ i draugskåpe’, samt prova på gamla fina tävlingsgrenar som varpa, pärk, snork och knark. Den som vinner får dricka sin egen vikt i så kallad dricku, som kallas dricke om månen står i ny och det är en veckodag som innehåller bokstaven d. Åtminstone i trakten av Sigvalde.

En glimt av havet. Som alltså heter sjön.

En glimt av havet. Som alltså heter sjön.

Men allt är inte flora. På Gotland finns också en fauna som ibland överraskar, men oftast inte. Värst är det kanske vid Sigvalde träsk i närheten av gården Sigvalde i Ethelhems socken. (Här är det på sin plats att reda ut vissa språkliga begrepp. På gotländska betyder ”träsk” ”sjö”. När gotlänningar talar om ”sjön” så menar de ”havet”. ”Hav” betyder ”sork”. ”Sork” betyder däremot ”pojke”. Det är därför inte konstigt att det ofta uppstår våldsamma missförstånd – vilket lär vara förklaringen till att Gotland är en ö och att Valdemar Atterdag brandskattade Visby 1361. Det gjorde han så framgångsrikt att han namngav en ICA-butik på den plats där hans enligt legenden häst dog ihjäl av överbetning i början av augusti samma år. Det var för övrigt just här som nationalskalden Tomas Ledins snabbköpskassörska arbetade när hon inte gjorde värre saker.) Men det var en parentes. Det jag skulle komma fram till var den egenartade biotop som alltså heter Sigvalde träsk. Många av de fiskar som simmar här behöver aldrig ge sig upp på land och är därför svårfångade på bild, men även annars.

Halvgalen smörstekel

Halvgalen smörstekel

Ett väsen som dock trivs i trakterna kring Sigvalde träsk och som låter sig avporträtteras ibland är halvgalen smörstekel, så kallad på grund av att den småfräser likt osaltat smör i en varm stekpanna när man lägger den däri. Men det gäller bara när den är uppretad, vilket den förvisso för det mesta är. Och det kan man ju oss emellan förstå till hundra procent. Vi ser här hur smörstekeln passar på att besöka en vackert blå folkpartistblomma för att förhandla om årets skörd av nektar. Om förhandlingen strandar uppstår irritation med påföljande småfräsning och halvgalenskap. Det vill man ogärna uppleva, vilket inte förhindrar att det är ett djupt fascinerande skådespel.

Vanartig trätukan

Vanartig trätukan

Om man har en näst intill vådlig tur gränsande till skicklighet så kan man vid Sigvalde också möjligen få syn på en av de raraste fåglarna i vårt avlånga land. Och med ”rar” menar jag i ordets alla bemärkelser. Den är nämligen mycket sällsynt men också oerhört god till sitt väsen. Och med ”god” menar jag i ordets alla bemärkelser, särskilt marinerad i en blandning av ramslöksolja och konjak och därpå helstekt. (Glöm inte ditt salt och din peppar.) Vilken fågel talar jag om? Jo, naturligtvis vanartig trätukan, världsmästaren i kamouflage (VM i Slite 2013). Handen på hjärnan, vem skulle tro att grenen på bilden i själva verket är en fågel? Imponerande är blott förnamnet.

Nu är det förstås lätt att tro att allting med Gotland är unikt och märkvärdigt. Så är naturligtvis inte fallet. En gång om året invaderas till exempel Visby av helt vanliga och ouppfostrade stockholmare, under den kanske något märkligt bekallade Stockholmsveckan. Då förvandlas hela staden till Stureplan, vilket möjligen kan vara förklaringen till namnet. De bofasta ryser, men passar samtidigt på att tjäna grova pengar, tills ungdomarna som genom ett trollslag försvinner till Saint Tropez – även kallat Troppan. Det gäller att fördela lidandet någorlunda geografiskt jämnt. En annan vecka dyker den helt vanliga så kallade politikereliten upp och bräker i en lek som heter Almedalsveckan. Inte heller det är särskilt märkvärdigt eller unikt. En tredje vecka dyker horder av människor upp utklädda i hosor och ringbrynjor och munkkåpor. De äter lambskalle och tittar på människor som jonglerar med eld i en lek som heter Medeltidsveckan. Märkvärdigt och unikt? Inte särskilt.

Vanlig ko

Vanlig ko

Många är kanske lite rädda för att besöka Gotland just därför att så mycket är främmande och obegripligt. Men man behöver alltså inte vara rädd. Som svensk blir man för det mesta någorlunda väl bemött, vattnet går att dricka och det är inga större problem att hitta mat som man känner igen – om man bara lyckas gräva sig förbi alla lambskallar och ugnstrull och torskboddar. (Tänk dock på att det bara finns ett enda McDonald’s på hela ön. Eller ”öjn” som gotlänningarna envisas med att säga.) Allting är inte annorlunda på Gotland, vad de än vill få oss att tro. Här ovan ser vi till exempel en helt vanlig lipande ko.

 

 

Read Full Post »

Världen är full av irriterande musik – det är ett ovedersägligt faktum. Men den kan vara irriterande av olika anledningar och ibland vet man lustigt nog inte ens varför man tycker så illa om skiten. Men ibland beror det definitivt på små, små detaljer som kanske inte alla lägger märke till, men som jag tänkte belysa i det följande. Detaljer som kan förvandla något som i grunden kanske är en ganska trevlig låt till något man bara inte står ut med att höra. ”Men låt bli att lyssna då”, kanske någon tänker. Problemet är bara det ofta rör sig om musik som av någon anledning ofta spelas i radio, tv och butiker. Det är således svårt att ständigt isolera sig från denna ljudterror.

Nå, var ska vi börja? Jo, vi går 30 år tillbaka i tiden. 1981 gav Gyllene Tider ut LP:n Moderna tider. Den innehåller en låt som heter Min tjej och jag, vars text förmodligen är Per Gessles genom tiderna bästa.
Låt mig citera:

ba ba ba ba ba
hon säger: na na na na!
jag svara: vå vå vå!
Våra diskussioner
blir komplicerade ibland…
ba ba ba ba ba
hon säger: wah wah wah wah!
jag svara: tä tä tä!
tänk det finns miljoner
som inte förstår varann…
i vårt land!

Nu handlar texten förvisso om att jaget och hans tjej av något outgrundligt skäl har ett eget språk, och om de vill samtala fint på det där sättet så tänker inte jag lägga mig i det. Men texten får här ändå illustrera ett mycket vanligt fenomen inom den vokala musiken: Den är full av fullständigt meningslösa oh-oh-oh:anden, woh-woh-woh:anden och sha-la-la:anden. Ibland fungerar det fint som ett småcharmigt inslag eller spontant uttryck för känslor, men för det mesta blir de där ”uttrycken” liksom inkorporerade i texten på ett sätt som blir fullkomligt löjeväckande och irriterande. De blir till ett manér. Varför accepterar folk detta trams?

Lady Gaga är på många sätt beundransvärd och jag erkänner gärna att Bad Romance har en förkrossande bra refräng. Men det här ”rah, rah, ah, ah, ah, roma, roma, ma, gaga, ooh, la, la…”… Vad ska det föreställa? Är det så att man måste prata bebisspråk bara för att man är förälskad? ”Gentemot barn, djur, dårar och den man är förälskad i bör bebisspråk användas.” Okej, pop är kanske ingenting som man behöver ta på alltför stort allvar (även om till och med jag själv ibland gör det), men den behöver ju för den sakens skull inte vara löjlig. Jag skulle verkligen inte vilja träffa Lady Gaga och höra henne sitta och gagga på sitt nonsensspråk, lika lite som jag vill vara närvarande när Gessle och hans tjej bär sig åt som lallande fånar. Men vad beror det här på nu, då? Lättja från textförfattarens sida? Sviktande omdömde? Dålig självbevarelsedrift? Ingen aning.

Ett av mina verkliga hatobjekt när det gäller det här problemet (för ett problem är det, kom inte och säg något annat!) är Hold the Line med Toto.
http://www.youtube.com/watch?v=71IFbyQ7D-o 
Om man nu bortser från de låtsashårda gitarrerna och koncentrerar sig på sången så upptäcker man snart några synnerligen irriterande oh-oh-oh:anden som liksom ingår i texten. De dyker upp vid 0.52, 1.02, 1.37, 1.47, 3.02 och 3,48. Dessutom klämmer sångarmänniskan i med ett otroligt spontant och känslosamt (och inte det minsta irriterande) oh-oh-oh-oh-oh vid 1.14 och 2.39. Nu lyssnar jag inte frivilligt på Toto (beklagar, alla Toto-diggare, jag vet att vissa av er är trevliga och fina människor), men jag hoppas innerligt att inte ens inbitna fantaster tycker att det där oh-oh-oh:andet är bra och meningsfullt.

Låt mig nu vandra över till ytterligare ett par svenska exempel. Freda’ med Uno Svenningsson i spetsen gjorde en gång en låt som heter Allt man kan önska sig.
http://www.youtube.com/watch?v=taGHOnA6KWY
Refrängen lyder: ”Hjärtat är fullt utav dig, jag har allt man kan önska sig.” Och det är ju fint. Men så måste karln klämma dit ett fullkomligt omotiverat och totoskt ”uh, uh, uh”. Ett halvdussin gånger. Därtill väljer han att ägna sig åt en veritabel lalala-festival också. Det är lite synd på en annars ganska fin text. Och det är lite synd att man ska behöva hysa agg mot en person som verkar vara så genomhygglig, enbart baserat på dessa uh-uh-uh:anden. Men han har ju faktiskt sig själv att skylla. Jag föreställer mig att det kan låta ungefär så här i det unoska hemmet:
”Ska du åka till ICA nu, uh-uh-uh?”
”Ja, ska jag handla något mer än mjölk och ost, uh-uh-uh?”
Oerhört puttenuttigt.

Nu skulle jag kunna ge mig på Per Gessle igen och ställa mig frågande till en textrad i Dressed for Success (”Whatcha gonna tell your brother? – Oh oh oh”), men jag väljer att i stället drabba herr Tomas Ledin.
1977 deltog han i Melodifestivalen med Minns du Hollywood och jag hittar inga större fel på själva melodin. Men det räcker med att lyssna alldeles i början för att man ska ta sig för pannan och himla med ögonen.
”Nä-äh-nä-nä-nä-nä-nä-nä-nä-nä-nä-nä-nä 
Nä-äh-nä-nä-nä-nä-nä-nä-nä-nä-nä-nä-nä
Nä-nä-nä-nä-nä Wo-wo-wo-wo-wo.”
Jaha, men det är ju strålande. Så dadaistiskt!
Man förstår vilken tankemöda han har lagt ner på att få det där helt rätt.
http://www.youtube.com/watch?v=qLDX_lZyJ5Q
”Ska det vara ett till nä-nä där? Nej, det är perfekt nu.
Vi konstnärer måste veta exakt när skapelsen är färdig.”

Medborgare, ska vi acceptera dylikt? Jag säger nej och har därmed sagt mitt.
Nu vill jag veta om ni möjligen har några liknande härliga hatlåtar att bjuda på?
Jag menar allvar.

Read Full Post »