Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Per Gessle’

Om jag nu rannsakar mitt minne och går tillbaka ett par hundra år i tiden så tror jag att det fanns dagar då campinglivet framstod som en dröm för mig. Tänk att sommartid få dra åstad till nästan vilken plats som helst och bara njuta av ljumma badvikar och grillkorv och påsar med ett mystiskt pulver i som vid utrörande i vatten blev en färgglad och god dryck som förmodligen är förbjuden i dag. Det fanns något lockande i det. Jag tror att den drömmen var baserad på camping i tält. Men jag vill minnas att några av mina klasskamrater och grannar även hade husvagn, och det ska erkännas att jag nog var lite nyfiken på hur husvagnslivet tedde sig också. Men jag minns även att jag någon gång fick tillfälle att titta in i deras hus på hjul och då konstaterade att de var varma och kvava och luktade lite konstigt. Men ändå! När man såg grannen koppla på husvagnen bakom bilen och fara iväg så visste man inte riktigt vart de tog vägen. Världen låg öppen för dem och världen är så stor, så stor, Lasse-Lasse-liten.

Jag har nu inom loppet av några dagar tillbringat två nätter på två olika campingar i Ångermanland. Inte i tält. Inte i husvagn. Inte i husbil. Utan dels i en så kallad övernattningsstuga och dels på ett så kallat vantell. Jag vet inte hur etablerat det senare begreppet är – kanske är det en fullständig självklarhet i campingsammanhang – men det är alltså ett mellanting mellan vandrarhem och hotell. Båda tillhörde dock campingar och jag fick därför tillfälle att i viss mån studera campinglivet. Övernattningsstugan innehöll sängar, ett bord, några stolar, ett kylskåp och en kokplatta. Inget vatten. Ingen toalett. Ingen dusch. Ville man nyttja dylikt så fick man pallra sig iväg kanske 70 meter till ett så kallat servicehus. Vantellet visade sig vara en ombyggd vårdcentral med tillhörande läkarbostad och där bestod övernattningslokalen av en spatiös och något kitschigt inredd trerumslägenhet med dusch och fullt utrustat kök.

Men det var själva campingen det skulle handla om. I det ena fallet var campingområdet litet och låg invid en vacker sjö. I det andra fallet var det mycket stort och låg vid havet. Båda campingarna föreföll vara välskötta och välorganiserade, men medan den mindre gav ett gemytligt intryck så kändes den större mer som ett läger för människor med en gemensam ideologi. Det kändes lite märkligt att befinna sig där. Och det väckte en del frågor kring campinglivet som fenomen. Vilka är det som väljer att semestra på en camping? Visst, en del människor åker förstås runt med sina husbilar eller sina husvagnar och övernattar på olika ställen. (”Man ska ha husvagn – först då blir man fri”, som Galenskaparna och After Shave kvad.) Men det är uppenbarligen också så att det finns människor som tillbringar hela sin semester på en och samma camping. Som återkommer år efter år. Helst till exakt samma lilla markplätt. Vilka är de? Vad får de ut av det? Är det igenkännandets glädje? Tål de inte att se något nytt? Försöker de återuppleva någon form av lycka som de en gång har känt på just den platsen?

Jag undrar också om campinglivet går i arv från generation till generation. Jag kan tänka mig att man som liten tycker att det är rätt kul att vara på en camping och träffa nya kompisar från någon annan långt bort belägen ort, kompisar som man aldrig skulle ha träffat annars. Men jag kan också tänka mig att man någonstans i tonåren blir enormt less på att följa med sina föräldrar på campingsemester och svär på att aldrig, aldrig, aldrig själv campa. Och så bildar man familj och upptäcker plötsligt att man har köpt husbil eller husvagn för att det liksom sitter i generna. Jag vet inte, men jag inbillar mig att det kan vara så. Det kan förstås finnas människor som inte har någon campingtradition alls som ändå längtar efter att skaffa en husbil eller husvagn. Kanske av praktiska skäl. Kanske för att det erbjuder en möjlighet att på ett smidigt sätt semestra i Sverige om man exempelvis inte har råd eller lust att åka utomlands eller ta in på hotell någonstans. Å andra sidan är förstås varken husbilar, husvagnar eller campingplatser gratis – och påtagligt ofta är den bil som används till att dra husvagnen av ganska fräsig modell.

Så det är nog något annat som lockar som jag har lite svårt att begripa. Något som gör att man accepterar att använda gemensamma duschar och toaletter som är allt annat än fräscha; duschar och toaletter som är utrustade med högtalare som vrålar ut någon hipp musikradiokanal, gissningsvis för att dölja alla oönskade och besvärande ljud enär det är extremt lyhört. Ja, även klockan tre på natten kungör Per Gessle via högtalarna att han går och fiskar, om man nu nödgas uppsöka inrättningen så dags. Ja, det finns uppenbarligen något som gör att man accepterar att ibland lyxa till det lite på områdets för all del hyfsade restaurang, dit folk kanske mest går för att dricka Irish coffee och bli fulla. Jag vet verkligen inte vad detta något är. Och kanske vill jag inte riktigt veta det heller. Men om det handlar om frihet så förefaller det som om det ändå är en väldigt begränsad frihet. Man kan visserligen sticka därifrån precis när som helst och uppsöka nya jaktmarker – men det verkar som om man ogärna gör det. Förmodligen kommer detta alltid att vara en gåta för mig. Men om det inte är en gåta för camparna själva så nöjer jag mig med det. Om de förstår tjusningen med det och jag inte gör det så är det okej. Vi lever trots allt, än så länge, i ett ganska fritt land.

 

Annonser

Read Full Post »

Ibland får man förfrågningar om att konstruera en lista över de tio böcker, skivor eller kanske filmer som har betytt mest för en här i livet. Oftast orkar jag inte riktigt svara på de där förfrågningarna. Nu är jag visserligen lika förtjust i listor som Per Gessle är, så det är inte riktigt det min brist på ork handlar om. Det är snarare det här med att utmana ett antal andra att också upprätta listor. Jag är ingen utmanande typ, helt enkelt. Listor, ja… Om jag avslöjar att jag har en bok utgiven 1999 med titeln ”All-Time Top 1 000 Albums” i min bokhylla så kanske det säger något om mig? Inte? Men om jag avslöjar att jag i denna bok har bockat för vilka skivor jag har, då? Inte? Men om jag avslöjar att jag har 21 procent av de där 1 000, då? ”Va? Bara 21 procent?”, säger ni kanske då. Och vet ni vad? Då får ni väl säga det.

För att slippa besvära en massa människor med uppmaningar om att konstruera listor så tänkte jag här presentera tio LP-skivor som på ett eller annat sätt måste betraktas som viktiga i mitt liv. Det är alltså inte alls nödvändigtvis de bästa skivorna jag har i mitt hyfsat digra arkiv – det får bli en annan lista – utan sådana som har betytt något särskilt eller kanske på ett eller annat sätt lett mig vidare. Eftersom jag anser att listor av den här typen blir ganska meningslösa om man inte får förklara sig en aning också, så passar jag på att slänga in en liten motivering efter varje. Ordning? Ingen särskild. Men för enkelhetens skull sätter jag ändå en siffra framför.

020a1. Waterboys ”Fisherman’s Blues” (1988) – Skivan som fick mig att vilja emigrera till, eller åtminstone besöka, Irland. Jag hade en rejäl irländsk/skotsk/keltisk period i slutet av 80- och början av 90-talet. Irland väntar fortfarande på ett besök av mig.

2. Toots Thielemans, Beppe Wolgers ”Spelar och berättar ur Dunderklumpen!” (1974) – Soundtracket till en djupt älskad film. Vacker, rolig, lite sorglig… Men den slutar i ett glädjerus som – det ska erkännas – fortfarande gör mig mycket glad.

3. The Beatles ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band” (1967) – Min introduktion i The Beatles värld. Så fort jag kom hem från skolan drog jag på ”A Day In The Life” på hög volym och förundrades. Jag räknar fortfarande The Beatles till mina närmaste vänner.

4. ”Trollflöjten” (1974) – Ännu ett soundtrack, den här gången till Ingmar Bergmans filmatisering av Mozarts opera, en film som jag gärna ser om och om igen. Det är förstås bara en mycket liten del av musiken som ryms på en LP, men den blev min introduktion till den klassiska musikvärlden. Jag fick den i julklapp 1976. Jag var 10 år.

5. David Sylvian ”Secrets of the Beehive” (1987) – En extremt vacker och lugn skiva som liksom bildar en egen värld. Den fick tjäna som läkare under en period då jag inte mådde så bra – och var nog en väg in i den lite ”svårare” musiken, även om just den här LP:n är en av Sylvians mer lättillgängliga.

6. Bob Dylan ”Live at Budokan” (1978) – Ett jättekonstigt val, men jag inbillade mig att Bob Dylan borde kollas upp och därför köpte jag det billigaste jag hittade. Framförandet är märkligt och han ser arg och konstig ut på omslaget, men låtarna är bra. Sedan dess sitter jag mer eller mindre fast.

7. Robert Broberg ”Upp igen” (1983) – Vägen in i ett ordlekande, lite fånigt och absurt universum. Eller ”universrum”, för att citera Broberg själv.

8. Velvet Underground ”V.U.” (1985) – Jag hade visserligen den berömda ”banan”-LP:n tidigare, men den här plattan med då outgivna och överblivna inspelningar föll mig mer på läppen.

9. Jakob Hellman ”…och stora havet” (1989) – För en stund ville mitt 22-åriga jag vara Jakob Hellman. Melodierna, texterna, sättet att sjunga… jag var betagen av allt. Hans enda skiva kom ut på senvintern, men det kändes som vår – och sedan dess är hans musik liktydig med våren.

10. Lou Reed  ”Berlin” (1973) – En gripande, nattsvart och egendomligt vacker LP. Jag vill tro att det var den som fick mig att inse att det mörka och dystra kan vara något mycket fint. Eller åtminstone resultera i något mycket fint.

Jag har redan kommit på några andra kandidater, men det här skulle vara någorlunda spontant – så det får duga. Om ni frågar mig i morgon så kanske listan ser annorlunda ut. Om ni frågar mig om trettio år så kanske hela listan består av stenkakor med Calle Jularbo.

Read Full Post »

Världen är full av irriterande musik – det är ett ovedersägligt faktum. Men den kan vara irriterande av olika anledningar och ibland vet man lustigt nog inte ens varför man tycker så illa om skiten. Men ibland beror det definitivt på små, små detaljer som kanske inte alla lägger märke till, men som jag tänkte belysa i det följande. Detaljer som kan förvandla något som i grunden kanske är en ganska trevlig låt till något man bara inte står ut med att höra. ”Men låt bli att lyssna då”, kanske någon tänker. Problemet är bara det ofta rör sig om musik som av någon anledning ofta spelas i radio, tv och butiker. Det är således svårt att ständigt isolera sig från denna ljudterror.

Nå, var ska vi börja? Jo, vi går 30 år tillbaka i tiden. 1981 gav Gyllene Tider ut LP:n Moderna tider. Den innehåller en låt som heter Min tjej och jag, vars text förmodligen är Per Gessles genom tiderna bästa.
Låt mig citera:

ba ba ba ba ba
hon säger: na na na na!
jag svara: vå vå vå!
Våra diskussioner
blir komplicerade ibland…
ba ba ba ba ba
hon säger: wah wah wah wah!
jag svara: tä tä tä!
tänk det finns miljoner
som inte förstår varann…
i vårt land!

Nu handlar texten förvisso om att jaget och hans tjej av något outgrundligt skäl har ett eget språk, och om de vill samtala fint på det där sättet så tänker inte jag lägga mig i det. Men texten får här ändå illustrera ett mycket vanligt fenomen inom den vokala musiken: Den är full av fullständigt meningslösa oh-oh-oh:anden, woh-woh-woh:anden och sha-la-la:anden. Ibland fungerar det fint som ett småcharmigt inslag eller spontant uttryck för känslor, men för det mesta blir de där ”uttrycken” liksom inkorporerade i texten på ett sätt som blir fullkomligt löjeväckande och irriterande. De blir till ett manér. Varför accepterar folk detta trams?

Lady Gaga är på många sätt beundransvärd och jag erkänner gärna att Bad Romance har en förkrossande bra refräng. Men det här ”rah, rah, ah, ah, ah, roma, roma, ma, gaga, ooh, la, la…”… Vad ska det föreställa? Är det så att man måste prata bebisspråk bara för att man är förälskad? ”Gentemot barn, djur, dårar och den man är förälskad i bör bebisspråk användas.” Okej, pop är kanske ingenting som man behöver ta på alltför stort allvar (även om till och med jag själv ibland gör det), men den behöver ju för den sakens skull inte vara löjlig. Jag skulle verkligen inte vilja träffa Lady Gaga och höra henne sitta och gagga på sitt nonsensspråk, lika lite som jag vill vara närvarande när Gessle och hans tjej bär sig åt som lallande fånar. Men vad beror det här på nu, då? Lättja från textförfattarens sida? Sviktande omdömde? Dålig självbevarelsedrift? Ingen aning.

Ett av mina verkliga hatobjekt när det gäller det här problemet (för ett problem är det, kom inte och säg något annat!) är Hold the Line med Toto.
http://www.youtube.com/watch?v=71IFbyQ7D-o 
Om man nu bortser från de låtsashårda gitarrerna och koncentrerar sig på sången så upptäcker man snart några synnerligen irriterande oh-oh-oh:anden som liksom ingår i texten. De dyker upp vid 0.52, 1.02, 1.37, 1.47, 3.02 och 3,48. Dessutom klämmer sångarmänniskan i med ett otroligt spontant och känslosamt (och inte det minsta irriterande) oh-oh-oh-oh-oh vid 1.14 och 2.39. Nu lyssnar jag inte frivilligt på Toto (beklagar, alla Toto-diggare, jag vet att vissa av er är trevliga och fina människor), men jag hoppas innerligt att inte ens inbitna fantaster tycker att det där oh-oh-oh:andet är bra och meningsfullt.

Låt mig nu vandra över till ytterligare ett par svenska exempel. Freda’ med Uno Svenningsson i spetsen gjorde en gång en låt som heter Allt man kan önska sig.
http://www.youtube.com/watch?v=taGHOnA6KWY
Refrängen lyder: ”Hjärtat är fullt utav dig, jag har allt man kan önska sig.” Och det är ju fint. Men så måste karln klämma dit ett fullkomligt omotiverat och totoskt ”uh, uh, uh”. Ett halvdussin gånger. Därtill väljer han att ägna sig åt en veritabel lalala-festival också. Det är lite synd på en annars ganska fin text. Och det är lite synd att man ska behöva hysa agg mot en person som verkar vara så genomhygglig, enbart baserat på dessa uh-uh-uh:anden. Men han har ju faktiskt sig själv att skylla. Jag föreställer mig att det kan låta ungefär så här i det unoska hemmet:
”Ska du åka till ICA nu, uh-uh-uh?”
”Ja, ska jag handla något mer än mjölk och ost, uh-uh-uh?”
Oerhört puttenuttigt.

Nu skulle jag kunna ge mig på Per Gessle igen och ställa mig frågande till en textrad i Dressed for Success (”Whatcha gonna tell your brother? – Oh oh oh”), men jag väljer att i stället drabba herr Tomas Ledin.
1977 deltog han i Melodifestivalen med Minns du Hollywood och jag hittar inga större fel på själva melodin. Men det räcker med att lyssna alldeles i början för att man ska ta sig för pannan och himla med ögonen.
”Nä-äh-nä-nä-nä-nä-nä-nä-nä-nä-nä-nä-nä 
Nä-äh-nä-nä-nä-nä-nä-nä-nä-nä-nä-nä-nä
Nä-nä-nä-nä-nä Wo-wo-wo-wo-wo.”
Jaha, men det är ju strålande. Så dadaistiskt!
Man förstår vilken tankemöda han har lagt ner på att få det där helt rätt.
http://www.youtube.com/watch?v=qLDX_lZyJ5Q
”Ska det vara ett till nä-nä där? Nej, det är perfekt nu.
Vi konstnärer måste veta exakt när skapelsen är färdig.”

Medborgare, ska vi acceptera dylikt? Jag säger nej och har därmed sagt mitt.
Nu vill jag veta om ni möjligen har några liknande härliga hatlåtar att bjuda på?
Jag menar allvar.

Read Full Post »