Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Carl von Linné’

IMGP9732 (2)Det är alltid en fröjd att strosa runt i Orangerimuseet i Ulriksdals slottspark. Det är en plats där åtminstone jag känner frid. Om jag någonsin får för mig att skriva en topp-tio-lista med titeln ”Golv jag nött” så kommer antagligen just Orangerimuseets golv att finnas med på den. Fram och tillbaka har jag gått i denna cirka ett hundra meter långa byggnad, ibland vägledande en grupp genom mitt prat och mina gester, ibland stumt begrundande den skönhet som finns samlad där. När jag först insåg att jag genom mitt arbete skulle bli tvungen att hålla små föreläsningar om skulptur blev jag faktiskt skräckslagen. Hur pratar man om skulptur? Svårt! Men det visade sig vara riktigt, riktigt roligt. Och det faktum att själva miljön är så vacker försämrade inte alls upplevelsen. Det blev en plats att längta till.

IMGP9737 (2)Tanken med museet är att visa upp skulptur ur Nationalmusei samlingar tillsammans med växter. Växterna är inte huvudsaken, men de lyfter fram skulpturerna på ett speciellt sätt. Det blir helt enkelt en ovanligt fin kombination, ungefär som sill och potatis eller champagne och jordgubbar. Växterna ska också erinra om orangeriets ursprungliga funktion, alltså en vinterförvaringsplats för mer eller mindre exotiska växter som sommartid ställdes ut i slottsparken. Men emellanåt blir växterna faktiskt huvudsaken, och det tycks mig som om växter lockar en större publik än skulpturer gör. Det kan kännas lite orättvist, men världen är inte alltid rättvis.

IMGP9743 (2)Tidigare har man här bland annat haft en utställning med kungliga brudbuketter. Och för lite drygt tio år sedan en utställning om tulpaner. Just nu och fram till 1 maj är Orangerimuseet ånyo fullt av blommor under ett arrangemang som kallas Blomstrande vårfest. Tonvikten ligger på tulpaner, om inte min bristfälliga blick för blomster lurade mig, men där finns också ett helt gäng penséer och andra blommor. Det lär finnas drygt 150 olika tulpansorter representerade, den äldsta från 1595. Det är ett år efter att Gustav II Adolf föddes, det. Om man nu ska prata om tulpaner och Gustav II Adolf i samma andetag. Jag vet inte om han var så intresserad av blommor. Men det behöver man inte vara för att ändå njuta av prakten, vare sig det är i en prunkande park eller i inomhusmiljö. En skönhetsupplevelse är det ändå, förutsatt att man är mottaglig för sådana, förstås.

IMGP9756 (3)När jag åter promenerar på det där golvet som jag har nött så många gånger förr så drabbas jag av den starka känslan att det alltid borde se ut så där i Orangerimuseet. Skulpturerna är på sätt och vis både levande och döda samtidigt. Men växterna är också skulpturer – och de är bara levande. Den växtliga färgprakten lyfter fram skulpturerna och gör dem ännu vackrare. De skapar ett trivsamt hem för skulpturerna att bo i. Carl von Linné bor i museet i skulpturform – faktiskt i två olika varianter av två olika konstnärer – och jag är alldeles säker på att han trivs alldeles extra bra just nu. Det kan även du göra. Pallra dig dit, helst en solig och varm dag. Då blir allting ännu vackrare.

*****

(Utställningen är öppen 19-23 april respektive 26 april-1 maj 2017. Tid: 11.00-17.00.)

IMGP9773 (2)

Annonser

Read Full Post »

Gotland. Denna märkliga ö med dess raukar, konstiga ord, bristande variation på ortnamn och märkliga flora och fauna. Denna sagoö så full av mytiska gestalter som Tjelvar, Gunnfjaun, Graip och Babben Larsson. Var ska man börja? Kanske i norr på Fårö, som märkligt nog heter Fårö trots att ”får” på Gotland heter ”lamb”? Eller kanske i söder vid Hoburgen? Eller kanske ungefär i mitten, i Roma, som inte ska förväxlas med samma ort i Italien och ej heller uppfattas som en uppmaning att utstöta ett koliknande läte? Kanske på gården Sigvalde som ligger lite varstans? Nå, det spelar kanske ingen roll var man börjar. Alla märkvärdigheter formligen rasar över en ändå. Det gäller inte minst den tidigare nämnda floran och faunan.

Svartsynt snyltgök

Svartsynt snyltgök

Det dröjer till exempel inte alls särskilt länge innan man träffar på svartsynt snyltgök, som står och bugar djupt vid dikeskanten, likt en nordkorean inför Kim Jong-un. Dess oerhörda vanlighet ska inte likställas med avsaknad av märkvärdighet, ty redan vid den tid då Carl von Linné genomförde sin Gotländska resa 1741 insåg han växtens speciella egenskaper. Om man kokar kronbladen tillsammans, upptäckte han, med cirka två gram saffran så smakar de nära nog exakt som en god marmelad. Överdådig konsumtion kan dock leda till en egenartad megalomani som har visat sig vara svårbotad om man därvid försöker. Kanske gör sig växten helt enkelt bäst där den står, ty ganska vacker är den.

Vettskrämd skamrodnad

Vettskrämd skamrodnad

I socknen Stånga vid gården Sigvalde någon kilometer nordväst om kyrkan, hittar man en betydligt rarare växt. På denna sköna plats finns förvisso den lilla vettskrämd skamrodnad i ganska stor mängd, men i gengäld finns den bara i just detta mycket begränsade område. I hela världen alltså, typ. Den ger alltså ett oansenligt intryck, men skenet bedrar sannerligen. Faktum är att den är gotlandsrussets enda naturliga fiende och kan sluka ett russ snabbare än One Direction säljer ut Friends Arena i Solna. Fullständigt obegripligt, om ni frågar mig som har sett den men inte dem. Stånga är annars mest känt för de så kallade Stångaspelen, där man kan tävla i spännande idrotter som herre pa stangg, spark’ bleistre, dräg’ hank, spark’ rövkrok, täm’ stäut och kast’ isblåsa’ i draugskåpe’, samt prova på gamla fina tävlingsgrenar som varpa, pärk, snork och knark. Den som vinner får dricka sin egen vikt i så kallad dricku, som kallas dricke om månen står i ny och det är en veckodag som innehåller bokstaven d. Åtminstone i trakten av Sigvalde.

En glimt av havet. Som alltså heter sjön.

En glimt av havet. Som alltså heter sjön.

Men allt är inte flora. På Gotland finns också en fauna som ibland överraskar, men oftast inte. Värst är det kanske vid Sigvalde träsk i närheten av gården Sigvalde i Ethelhems socken. (Här är det på sin plats att reda ut vissa språkliga begrepp. På gotländska betyder ”träsk” ”sjö”. När gotlänningar talar om ”sjön” så menar de ”havet”. ”Hav” betyder ”sork”. ”Sork” betyder däremot ”pojke”. Det är därför inte konstigt att det ofta uppstår våldsamma missförstånd – vilket lär vara förklaringen till att Gotland är en ö och att Valdemar Atterdag brandskattade Visby 1361. Det gjorde han så framgångsrikt att han namngav en ICA-butik på den plats där hans enligt legenden häst dog ihjäl av överbetning i början av augusti samma år. Det var för övrigt just här som nationalskalden Tomas Ledins snabbköpskassörska arbetade när hon inte gjorde värre saker.) Men det var en parentes. Det jag skulle komma fram till var den egenartade biotop som alltså heter Sigvalde träsk. Många av de fiskar som simmar här behöver aldrig ge sig upp på land och är därför svårfångade på bild, men även annars.

Halvgalen smörstekel

Halvgalen smörstekel

Ett väsen som dock trivs i trakterna kring Sigvalde träsk och som låter sig avporträtteras ibland är halvgalen smörstekel, så kallad på grund av att den småfräser likt osaltat smör i en varm stekpanna när man lägger den däri. Men det gäller bara när den är uppretad, vilket den förvisso för det mesta är. Och det kan man ju oss emellan förstå till hundra procent. Vi ser här hur smörstekeln passar på att besöka en vackert blå folkpartistblomma för att förhandla om årets skörd av nektar. Om förhandlingen strandar uppstår irritation med påföljande småfräsning och halvgalenskap. Det vill man ogärna uppleva, vilket inte förhindrar att det är ett djupt fascinerande skådespel.

Vanartig trätukan

Vanartig trätukan

Om man har en näst intill vådlig tur gränsande till skicklighet så kan man vid Sigvalde också möjligen få syn på en av de raraste fåglarna i vårt avlånga land. Och med ”rar” menar jag i ordets alla bemärkelser. Den är nämligen mycket sällsynt men också oerhört god till sitt väsen. Och med ”god” menar jag i ordets alla bemärkelser, särskilt marinerad i en blandning av ramslöksolja och konjak och därpå helstekt. (Glöm inte ditt salt och din peppar.) Vilken fågel talar jag om? Jo, naturligtvis vanartig trätukan, världsmästaren i kamouflage (VM i Slite 2013). Handen på hjärnan, vem skulle tro att grenen på bilden i själva verket är en fågel? Imponerande är blott förnamnet.

Nu är det förstås lätt att tro att allting med Gotland är unikt och märkvärdigt. Så är naturligtvis inte fallet. En gång om året invaderas till exempel Visby av helt vanliga och ouppfostrade stockholmare, under den kanske något märkligt bekallade Stockholmsveckan. Då förvandlas hela staden till Stureplan, vilket möjligen kan vara förklaringen till namnet. De bofasta ryser, men passar samtidigt på att tjäna grova pengar, tills ungdomarna som genom ett trollslag försvinner till Saint Tropez – även kallat Troppan. Det gäller att fördela lidandet någorlunda geografiskt jämnt. En annan vecka dyker den helt vanliga så kallade politikereliten upp och bräker i en lek som heter Almedalsveckan. Inte heller det är särskilt märkvärdigt eller unikt. En tredje vecka dyker horder av människor upp utklädda i hosor och ringbrynjor och munkkåpor. De äter lambskalle och tittar på människor som jonglerar med eld i en lek som heter Medeltidsveckan. Märkvärdigt och unikt? Inte särskilt.

Vanlig ko

Vanlig ko

Många är kanske lite rädda för att besöka Gotland just därför att så mycket är främmande och obegripligt. Men man behöver alltså inte vara rädd. Som svensk blir man för det mesta någorlunda väl bemött, vattnet går att dricka och det är inga större problem att hitta mat som man känner igen – om man bara lyckas gräva sig förbi alla lambskallar och ugnstrull och torskboddar. (Tänk dock på att det bara finns ett enda McDonald’s på hela ön. Eller ”öjn” som gotlänningarna envisas med att säga.) Allting är inte annorlunda på Gotland, vad de än vill få oss att tro. Här ovan ser vi till exempel en helt vanlig lipande ko.

 

 

Read Full Post »

Just vid den här tiden på året är det härligt att dra på sig de hemtrevliga gummistövlarna och vandra ner till det gamla kalkbrottet vid sjön. Det händer så mycket i naturen nu och varje dag, ja, varje minut upptäcker man nya ting. Luften känns frisk och liksom ny, inte däven och gammal som på vårvintern. Lungorna fylls som om de skulle brista och hjärtat får ny kraft. Frågan är om det inte är just för denna tid som vi människor lever. Det dödsföraktande lingonriset får ny lyster och ger löfte om en ny säsong av röda, livsglada bär som kan förgylla vår gröt och våra pannkakor. Ekorren börjar på nytt semaforera med sina rara små tassar och den långa, ludna svansen står i blom.

Det sedan mitten av 1800-talet övergivna kalkbrottet utgör ett makalöst eget ekosystem där växter och djur av allehanda slag samsas som vore de de allra äldsta och bästa vänner. Den lilla sjön ligger stilla som en gammal rokokospegel utan hörn och till den kan alla rara djur ta sin tillflykt när solen blir för påfrestande för deras små kroppar. Ja, även stora kroppar är välkomna i sjöns svalkande och öppna vattenfamn. Här bröts kalk redan i början av 1600-talet då Karl IX var konung i ett Sverige som var på väg att bli en stormakt. Men om detta hade kalkbrottet ingen aning, och knappast heller de människor som här arbetade i sitt anletes svett innan de tog sig en simtur i sjön, om de nu kunde simma, vilket de antagligen inte kunde. Men såg de alla de växter och djur som trivs så väl här? Eller var de blinda för all denna skönhet? Hade de bara ögon för kalken, detta jordens vita guld?

Vad kan vi då hitta här? Om man vill ha vägledning så kan man införskaffa Oloph Nilsson-Nilssons förnämliga ”Södermanlands flora och fauna och vice versa” från 1892 (finns i välsorterade antikvariat för en ansenlig summa). Där finns det mesta som man kan hitta i och kring detta märkliga kalkbrott. En av de allra vanligaste fåglarna – man kan faktiskt inte missa den – är den vackra snedbenan, Inclinata crura. Dess fjäderdräkt påminner i färgen om glassen Piggelin, men framåt hösten blir den närmast hallonbåtsröd. På huvudet har den lustiga och yviga tofsar som man får lust att rycka i om man nu inte visste bättre. Om man gör det så blir den nämligen sur – och snedbenan glömmer aldrig en oförrätt. Den är lik elefanten och Alexander Bard i det avseendet. Honan och hanen har olika läten, i övrigt går de inte att skilja åt. Hanen utstöter ett lite hjärtskärande alaho-alaho-sukiyaki-nu, och då svarar honan inte-skaväljag-inte-skaväljag. Men det är precis vad hon ska. Själva parningslätet med tillhörande ritual vill jag inte gå in på, men det föregås av att hanen springer fram och tillbaka mellan två lagom höga tallar medan honan lite tvivlande tittar på.

Men låt oss nu titta på ett lite mindre kräk – ett som knappt syns. Jag talar om den rara diskborstmasken, Disco peniculus, som strävar fram i livet i en hastighet av ungefär två meter per vecka. Den låga hastigheten gör att man knappt ser att den rör sig alls, vilket är en skyddsmekanism som den har utvecklat i tusentals år. Faktum är att den strax före Kristi födelse kom upp i cirka 32 meter per vecka, men vid den tiden hände det sig att en naturlig fiende dök upp – den elaka kvastsysslan, Genistae illustrum. Det var då masken kom fram till att den måste ha mindre bråttom och lät tillverka en form av skivbromsar som fick sticka ut mellan de två nedre revbenen. Dessvärre har vi människor genomskådat detta genialiska försvarssystem. Tyvärr har masken inte heller vant sig av med sitt märkliga och högljudda läte, robroin-broin-robroin-broin. Som en illa trimmad moped. Detta har lett till att diskborstmasken nu står på Världsnaturfondens lista över utrotningshotade arter. Den är en mycket god matmask, särskilt med hollandaisesås.

När vi nu är inne på vilka läckerheter naturen erbjuder så måste jag ju nämna en av de växter som finns i stora bestånd just här. Skvaltronbusken, Squalene rubi, bildar ogenomträngliga snår där man skulle kunna leka kurragömma om man nu vore lagd åt det hållet. Men den kloke gör bäst i att låta bli, emedan busken är försedd med elaka taggar som gärna rispar ömtålig människohud. Det är ett slags ödets ironi att denna ondsinta buske med dess läderartade blad bjuder oss så delikata bär. De dijonsenapsgula bären ler förföriskt mot oss, medan taggarna förbereder sig på en attack. Men med lite tålamod och list går det att plocka de söta bären – och det är det värt, ty de är inget annat än en smaksensation som man sent ska glömma. Såren man kan få glömmer man också ganska sent. Människorna här har dock avnjutit bären sedan urminnes tider. Ja, redan Carl von Linné åt med förtjusning denna skogens motsvarighet till fläsk med löksås.

Men nu rör vi oss ner till strandkanten där kalkstenen nästan omärkligt övergår i den skönaste sandstrand. Ruinerna av vad som kan ha varit ett båthus eller möjligen en glasskiosk på 1700-talet har invaderats av Episcopalis lundensis, en luden växt som inte gör någon människa glad. Men det är likväl skönt att se hur naturen återtar det som människan har tagit ifrån den. Betänk att dessa brädlappar en gång har varit en ståtlig fura. Eller kanske en undervärderad asp som om hösten fällt sina gråbruna löv över svamp och kospillning. Och kanske var det just här Bellman satt och spelade skönt på sin cister alltmedan hans gäldenärer (eller om det är borgenärer, jag har aldrig kunnat skilja på de där begreppen) smög runt i buskarna och sög på sina kritpipor. Minns versen ur Fredmans epistel 83:

Gutår, broder Jockum vid kalkbrottets vägg
Säg, har du en slant att förräcka?
Jag prisar ditt lynne, jag prisar ditt skägg
Där hutmes och snedbena häcka

Carl Michael Bellman, denna naturlyrikens okrönte mästare. Vad är väl alla andra diktare i jämförelse? Jo, blott mjältrondun i vinden. Så njut, mina vänner, innan döden slår sina klor i er. Tänk vad naturen är underbar, tänk vad naturen är fin.

Read Full Post »