Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Bellman’

Allas090Nyligen har jag roat mig med att bläddra i cirka 45 år gamla tidningar och småhäpnat över innehållet. Men varför stanna där? Varför inte kila ännu längre tillbaka i tiden och plocka upp några spännande notiser och annonser för att kanske lära oss något viktigt om svunna tider? En landning i Norrtälje 1901 ger till exempel vid handen att den gamle trollkonstnären J. le Tort då framträdde i Godtemplarsalen den 10 maj. Vad hans föreställning inbegrep framgår inte av annonsen, men kanske trollade han fram kaniner ur hattar och sågade itu ett eller annat fruntimmer. Det mest spännande torde dock ha varit framvisandet av en ”Hårbeväxt Kvinna – ett rent Naturfenomen”. Jag är säker på att de i Norrtälje bosatta sprang benen av sig till Godtemplarsalen. Om man ville se och tala (!) med henne så kostade det 25 öre för ”äldre” och 10 öre för barn. Och då fick man farbror le Torts trolleriframträdande på köpet. Det råder alltså inget tvivel om vem som var den stora publikdragaren. Man kan förskräckas över det här med att visa upp en Hårbeväxt Kvinna som vore hon ett djur, men mest av allt undrar jag vad folk talade med henne om.

I Veckotidskriften Freja kan man 1836 läsa följande mycket intressanta notis:
”Enligt en från högsta befäl utgången befallning lärer hela Svenska Arméen numera på förfädrens vis, nyttja pipskägg. Orderna lära hafva kommit för 14 dagar sedan, och man ser redan hufvudstadens militär försedd med en god och vacker början till denna manhaftiga prydnad.”
Ett stiligt pipskägg gör naturligtvis under för stridsdugligheten. Någon annan förklaring än den kan jag inte komma på. Eller var det för att militärerna inte skulle se för kvinnliga ut? Här undrar jag mest hur resonemanget lät på det möte där befallningen formulerades. Ack, den som där och då hade kunnat närvara.

Allas091Två år senare låter Aftonbladet meddela att en lappfamilj har setts vandra omkring på huvudstadens gator och någon gång dessutom har begagnat skidor. Man får förmoda att det var på vintern och att man då till skillnad från nu hade snö. Det där låter ju ganska trevligt, men säg det trevliga som får förbli trevligt: ”Polisen, som förmodligen tyckt, att det på detta sätt att färdas går för fort framåt, har imedlertid nu förbjudit det beskedliga folket att fortfara med ett sådant betänkligt muvemang.” Det var ju tråkigt. Och det är uppenbart att även Aftonbladets journalister tyckte att det var något av ett övergrepp: ”Det förefaller något tvifvelsamt hvad rätt polismyndigheten kan ega att vägra en person att gå på hvad sätt han sjelf behagar, vore det ock på hufvudet eller händerna.” Bra rutet. Det måste man säga.

Vi kastar oss tillbaka till år 1830 och beger oss norrut till Luleå. Där meddelas i mars månad att omkring 40 personer av olika kön (man får förmoda att det inskränkte sig till två) och ålder på eftermiddagen sistlidna annandag jul ”firade” en dans alldeles nakna! Fast egentligen var det ingen dans, utan ”ett högt drifvet svärmeri”. Det var medlemmar av det så kallade Läsare-Sällskapet som ansett sig ha återgått till något slags paradisiskt tillstånd och därför klätt av sig nakna. Eller ”aflagt sina kläder”, som det står. Notisen konstaterar – med viss förvåning och kanske också besvikelse – att ”all slags yttring av sinnliga begär alldeles uteblifvit”. Förmodligen var det alldeles för kallt för det annandag jul i Luleå. Det är rimligt att anta.

Åter till Stockholm och en rafflande Aftonbladet-notis från 1840. Händelsen som notisen berör ägde rum 27 april på Södermalm. Två ”qvinnspersoner” hade kommit i slagsmål och den ena hade ”tagit så mycket till bästa” att hon föll omkull och måste bäras av fyra karlar till södra polisvaktkontoret. På vägen dit anslöt allt fler människor och det utvecklades till en regelrätt procession. Även en pojke med orgelpositiv tillkom och spelade en marsch framför tåget ”med den öfverlastade käringen, så att allt gick efter musikens takt”. Om inte Bellman hade avlidit 35 år tidigare så hade han alldeles säkert skrivit en sång om händelsen.

Måhända var det inte bättre förr. Men nyheterna hade ändå ett helt annat underhållningsvärde, åtminstone när man läser dem i dag. Men som jag i tidigare bloggartiklar påpekat – om 180 år kommer dåtidens människor (inte alla, men några) att studera nyheter från 2017 och skaka bekymrat och kanske roat på huvudet. ”Vad sysslade de egentligen med? Hur tänkte de? Det är verkligen tur att utvecklingen har gått framåt.”

Annonser

Read Full Post »

IMGP0653 (2)Cornelis Vreeswijk skulle alltså ha fyllt 80 år onsdagen den åttonde augusti 2017. Om han hade fått leva. Jaha, stor sak. Även om han hade fått leva så hade han säkerligen inte levt så länge att han hade fått uppleva sin åttioårsdag. Låter det krasst? Det är det också, men Cornelis var en man som levde hårt. Alltför hårt för sitt eget bästa. Han var nog inte alltid så rolig att ha att göra med heller. Inte för att jag kan veta det, ty jag kände honom inte. Däremot vet jag alldeles säkert att jag någon gång i början av 1990-talet lyssnade alldeles oerhört mycket på herr Cornelis. Då var han förvisso redan avliden, men likväl fullt lyssningsbar. Jag tror att jag samlade på mig nästan hela hans LP-produktion och lät mig inspireras. Sedan kom en samlingsbox som hette Mäster Cees memoarer och då blev det tråkigt. Det blev för lätt på något sätt. Halva nöjet är att leta efter obskyra inspelningar i de butiker för begagnade skivor som var vanliga förr och som nu börjar dyka upp igen.

Nåväl, medborgare. Jag lät mig som sagt inspireras. Jag försökte skriva som Cornelis. Jag försökte uppfinna gestalter av Polaren Per- och Fredrik Åkare-karaktär. Ut kom nog egentligen bara en. Någon som hette Lagerman. Mer än så vet jag inte om honom. Han dog ganska snabbt. Men mest handlade det nog om språket. Cornelis hade ett sätt att skriva som var ganska speciellt. Det kändes liksom som om han helt utan ansträngning slängde ihop något som blev bra. Säkerligen var det inte så. Säkerligen la han ner stor möda på sina texter, men likväl låter de enkla. Och samtidigt komplicerade. När man då betänker att han var nederländare och erövrade det svenska språket från tolv års ålder så blir man nästan lite avundsjuk. Skulle en nederländare komma här och lära sig att behärska vårt språk bättre än vad många infödda svenskar gör? Ja, det skulle han.

Han är lättparodierad, Cornelis. Titta bara på den där vad-han-nu-heter. Henrik Dorsin. Cornelis hade sin stil. Han hade sitt sätt att vara. Och han var nog som sagt inte alltid så rolig att ha att göra med, hur många skratt han än lockade fram på krogscenen med sina burleska visor. Han drack förstås. Och intog andra inte fullt legala substanser. Men ska man döma honom för det? Jag vet inte. Det finns de som påstår att artister ska vara föredömen och renlevnadsmänniskor. Men de är ju ganska sällan det. Så jag bryr mig inte om det där. Jag ratar inte artister eller konstnärer eller författare bara för att de lever eller levde svinaktigt. De blir lättare att parodiera då. Man kanske kan se det så?

Även om han hade sin stil så hade han en enorm bredd. Han var produktiv. Antagligen av nödvändighet, för att tjäna pengar, men också för att han hade produktiviteten i sig. Han var nog en sådan som måste arbeta och skriva för att må bra. När de egna visorna inte räckte till så passade han på att spela in skivor med andras material. Bellman. Taube. Lars Forssell. Till och med Povel Ramel. Den sistnämnde var kanske ett lite märkligt val, eftersom det är svårt att göra något eget av någon som i sig själv är så egen. Om tanken är begriplig? Men de andra fungerade utmärkt. Man måste därför säga att Cornelis Vreeswijk var en lika ypperlig uttolkare som han var ypperlig låtskrivare eller viskompositör eller vad man nu vill kalla honom. Det är lite klichéartat att säga det, men det finns en speciell närvaro i hans framföranden. Han menar liksom allvar, även när sångerna har en lustig poäng.

Vad ska man lyssna på? Nästan vad som helst. Men om jag bara får välja två av hans skivor att ta med mig till en liten stuga ute på fjället trettio mil från civilisationen så blir det förstås två dubbel-LP. Poem, ballader och lite blues från 1970. Och Felicias svenska suite från 1978. Men det är sannerligen inte lätt att välja – och varför ska man göra det? Gå på upptäcktsfärd! Cornelis ville bli journalist. Hans visor är emellanåt som reportage från en annan tid. Där är släktskapet med Bellman stort. Hans sista LP heter Till Fatumeh – Rapport från de osaligas ängder… Bara en sådan sak, medborgare!

Jag fick aldrig chansen att se Cornelis spela. Jag var blott tjugoett och ett halvt år när han avled i november 1987. Men jag såg honom i publikhavet framför scenen på en konsert i Johanneshovs isstadion den 26 september samma år. Jag inbillar mig att han såg trött och döende ut, men i själva verket har jag ingen aning om det. Avståndet var för stort. Tanken föresvävade mig att söka upp honom och säga några uppskattande ord, men jag tappade honom ur sikte. Så kan det gå. Man får nöja sig med den kvardröjande rösten och orden och skörheten och bullrigheten. Åttio år, medborgare. Stor sak!

IMGP0654 (2)

 

 

 

Read Full Post »

Just vid den här tiden på året är det härligt att dra på sig de hemtrevliga gummistövlarna och vandra ner till det gamla kalkbrottet vid sjön. Det händer så mycket i naturen nu och varje dag, ja, varje minut upptäcker man nya ting. Luften känns frisk och liksom ny, inte däven och gammal som på vårvintern. Lungorna fylls som om de skulle brista och hjärtat får ny kraft. Frågan är om det inte är just för denna tid som vi människor lever. Det dödsföraktande lingonriset får ny lyster och ger löfte om en ny säsong av röda, livsglada bär som kan förgylla vår gröt och våra pannkakor. Ekorren börjar på nytt semaforera med sina rara små tassar och den långa, ludna svansen står i blom.

Det sedan mitten av 1800-talet övergivna kalkbrottet utgör ett makalöst eget ekosystem där växter och djur av allehanda slag samsas som vore de de allra äldsta och bästa vänner. Den lilla sjön ligger stilla som en gammal rokokospegel utan hörn och till den kan alla rara djur ta sin tillflykt när solen blir för påfrestande för deras små kroppar. Ja, även stora kroppar är välkomna i sjöns svalkande och öppna vattenfamn. Här bröts kalk redan i början av 1600-talet då Karl IX var konung i ett Sverige som var på väg att bli en stormakt. Men om detta hade kalkbrottet ingen aning, och knappast heller de människor som här arbetade i sitt anletes svett innan de tog sig en simtur i sjön, om de nu kunde simma, vilket de antagligen inte kunde. Men såg de alla de växter och djur som trivs så väl här? Eller var de blinda för all denna skönhet? Hade de bara ögon för kalken, detta jordens vita guld?

Vad kan vi då hitta här? Om man vill ha vägledning så kan man införskaffa Oloph Nilsson-Nilssons förnämliga ”Södermanlands flora och fauna och vice versa” från 1892 (finns i välsorterade antikvariat för en ansenlig summa). Där finns det mesta som man kan hitta i och kring detta märkliga kalkbrott. En av de allra vanligaste fåglarna – man kan faktiskt inte missa den – är den vackra snedbenan, Inclinata crura. Dess fjäderdräkt påminner i färgen om glassen Piggelin, men framåt hösten blir den närmast hallonbåtsröd. På huvudet har den lustiga och yviga tofsar som man får lust att rycka i om man nu inte visste bättre. Om man gör det så blir den nämligen sur – och snedbenan glömmer aldrig en oförrätt. Den är lik elefanten och Alexander Bard i det avseendet. Honan och hanen har olika läten, i övrigt går de inte att skilja åt. Hanen utstöter ett lite hjärtskärande alaho-alaho-sukiyaki-nu, och då svarar honan inte-skaväljag-inte-skaväljag. Men det är precis vad hon ska. Själva parningslätet med tillhörande ritual vill jag inte gå in på, men det föregås av att hanen springer fram och tillbaka mellan två lagom höga tallar medan honan lite tvivlande tittar på.

Men låt oss nu titta på ett lite mindre kräk – ett som knappt syns. Jag talar om den rara diskborstmasken, Disco peniculus, som strävar fram i livet i en hastighet av ungefär två meter per vecka. Den låga hastigheten gör att man knappt ser att den rör sig alls, vilket är en skyddsmekanism som den har utvecklat i tusentals år. Faktum är att den strax före Kristi födelse kom upp i cirka 32 meter per vecka, men vid den tiden hände det sig att en naturlig fiende dök upp – den elaka kvastsysslan, Genistae illustrum. Det var då masken kom fram till att den måste ha mindre bråttom och lät tillverka en form av skivbromsar som fick sticka ut mellan de två nedre revbenen. Dessvärre har vi människor genomskådat detta genialiska försvarssystem. Tyvärr har masken inte heller vant sig av med sitt märkliga och högljudda läte, robroin-broin-robroin-broin. Som en illa trimmad moped. Detta har lett till att diskborstmasken nu står på Världsnaturfondens lista över utrotningshotade arter. Den är en mycket god matmask, särskilt med hollandaisesås.

När vi nu är inne på vilka läckerheter naturen erbjuder så måste jag ju nämna en av de växter som finns i stora bestånd just här. Skvaltronbusken, Squalene rubi, bildar ogenomträngliga snår där man skulle kunna leka kurragömma om man nu vore lagd åt det hållet. Men den kloke gör bäst i att låta bli, emedan busken är försedd med elaka taggar som gärna rispar ömtålig människohud. Det är ett slags ödets ironi att denna ondsinta buske med dess läderartade blad bjuder oss så delikata bär. De dijonsenapsgula bären ler förföriskt mot oss, medan taggarna förbereder sig på en attack. Men med lite tålamod och list går det att plocka de söta bären – och det är det värt, ty de är inget annat än en smaksensation som man sent ska glömma. Såren man kan få glömmer man också ganska sent. Människorna här har dock avnjutit bären sedan urminnes tider. Ja, redan Carl von Linné åt med förtjusning denna skogens motsvarighet till fläsk med löksås.

Men nu rör vi oss ner till strandkanten där kalkstenen nästan omärkligt övergår i den skönaste sandstrand. Ruinerna av vad som kan ha varit ett båthus eller möjligen en glasskiosk på 1700-talet har invaderats av Episcopalis lundensis, en luden växt som inte gör någon människa glad. Men det är likväl skönt att se hur naturen återtar det som människan har tagit ifrån den. Betänk att dessa brädlappar en gång har varit en ståtlig fura. Eller kanske en undervärderad asp som om hösten fällt sina gråbruna löv över svamp och kospillning. Och kanske var det just här Bellman satt och spelade skönt på sin cister alltmedan hans gäldenärer (eller om det är borgenärer, jag har aldrig kunnat skilja på de där begreppen) smög runt i buskarna och sög på sina kritpipor. Minns versen ur Fredmans epistel 83:

Gutår, broder Jockum vid kalkbrottets vägg
Säg, har du en slant att förräcka?
Jag prisar ditt lynne, jag prisar ditt skägg
Där hutmes och snedbena häcka

Carl Michael Bellman, denna naturlyrikens okrönte mästare. Vad är väl alla andra diktare i jämförelse? Jo, blott mjältrondun i vinden. Så njut, mina vänner, innan döden slår sina klor i er. Tänk vad naturen är underbar, tänk vad naturen är fin.

Read Full Post »