Ett ödehus mitt i Stockholm

« Slussen – en mötesplats i världsklass?

Ett ödehus mitt i Stockholm

13 april 2014 av El Brundino

S:t Görans Gymnasium

Den 8 april 2014 fyllde arkitekten Léonie Geisendorf hundra år. Ja, hon lever faktiskt fortfarande och är numera bosatt i Paris. Hon föddes i Warszawa men hamnade i Sverige efter en praktikperiod hos Le Corbusier – och här verkade hon i många år. Ett av hennes verk är nu aktuellt på nytt (om det nu någonsin varit inaktuellt), eftersom det ska få en ny funktion efter sex år i spöklik träda. Det handlar om S:t Görans Gymnasium på Kungsholmen i Stockholm.

Entréhallen

Den kommunala skolan stod färdig 1960 och hette från början vad den var: Hushålls- och sömnadsskolan. Här fanns plats för 1 000 elever, alla flickor. Elva år senare, 1971, blev skolan gymnasieskola med praktisk inriktning och bytte då namn till S:t Görans Gymnasium. På grund av stort renoveringsbehov och dålig ventilation beslutade man att lägga ned skolan, vilket skedde 2008. Sedan dess har den elva våningar höga byggnaden stått tom och bara använts som inspelningsplats för filmer och liknande.

Stilmässigt är byggnaden kraftigt inspirerad av Le Corbusiers stil och påminner mycket om hans ”byggnadstyp” Unité d’Habitation som finns realiserad på några ställen i Frankrike och i Berlin. Tanken med denna byggnadstyp var att olika samhällsfunktioner skulle finnas i ett och samma stora byggnadsblock. Här skulle alltså finnas lägenheter, men också restauranger, butiker, kapell, bibliotek, skola och så vidare. Husen skulle gärna ha en takterrass. I Marseille anlade man till och med ett motionsspår uppe på taket. Karakteristiskt är också den uppbrutna fasaden med ett slags närmast fackartade, indragna balkonger.

Terrass utanför lärarrum

S:t Görans Gymnasium är förstås byggt för att vara en skola och har därmed bara en funktion. Men när man går omkring i detta nu öde hus så anar man att huset är specialbyggt för skolans olika funktioner. En skola har inte heller samma behov av att ha en upplöst fasad med balkonger. Här finns visserligen några balkonger, men de sticker i stället ut från fasaden i grunda partier. Däremot ger fasaden intryck av att ändå vara upplöst genom att byggmodulerna är klart redovisade. Svarta partier alternerar med fönster och betong och ger liv åt fasaden. Smuts och ett visst mått av förfall ger kanske byggnaden ett lite dystert intryck – och det är förståeligt att vissa människor tycker att det är en anskrämlig byggnad. Storleken gör också sitt till. Man kan fundera över vilket intryck den gjorde på gemene man när den uppfördes i skarven mellan 1950- och 1960-talen. Chockerande modern i sitt uttryck. Själv är jag ganska förtjust i den – och efter en promenad inne i skolan ökar bara känslan av att det här är en arkitektonisk pärla i Stockholm.

Interiör från övningslägenhet

Men nu, efter åtta års förfall, ska byggnaden få liv igen. Här ska bli bostäder för cirka 250 studenter, vilket är positivt. På så sätt fylls lokalerna på nytt av elever. Därtill kommer man att vara varsam vid ombyggnationen och ha Stadsmuseet som rådgivande instans för att veta vad som är värdefullt att bevara. Och intressant nog avser man att även få in några publika verksamheter i byggnaden, bland annat ett café och ett gym. På så sätt närmar man sig efter 54 år Le Corbusiers Unité d’Habitation. Det är också roligt att arkitekten, den hundraåriga Léonie Geisendorf fortfarande engagerar sig i byggnaden. Det påstås att hon är lite sur över att man ska bygga ett mindre annex – och att hennes gamla förslag på annex inte kommer att användas. Dock känns det som om det moderna tillägget är ganska modest och ödmjukt inordnar sig i Geisendorfs arkitektur.

Ett besök i skolan är mycket fascinerande. Den oerhört fina entréhallen är egentligen helt befriad från markörer som visar att det här är en före detta skola. Det skulle lika gärna kunna vara entrén till en teater eller ett kommunalhus. På väggen finns dock en stor klocka som möjligen skvallrar om husets ursprungliga funktion.

Några våningar upp hittar man övningslägenheter, utformade för att man på ett realistiskt sätt skulle kunna lära eleverna hur man sköter ett hem. Det rör sig alltså om kompletta lägenheter med sovrum, vardagsrum (med öppen spis!), kök och badrum. Naturligtvis finns också vanliga lektionssalar som var ämnade för den mer teoretiska delen av utbildningen.

Gymnastiksalen

Det kanske mest fantastiska med S:t Görans Gymnasium är nog ändå gymnastiksalen. Den ligger allra högst upp i huset och bjuder på en fantastisk utsikt över Stockholm. I alla fall om man klättrar upp i ribbstolarna eller hänger i de romerska ringarna och kan blicka ut genom de högt belägna fönstren. Fast det finns faktiskt ett fönster som går ända ner till golvet också. Från början var det också tänkt att man skulle ha utegymnastik på taket! Helt i Le Corbusiers anda. Och om man i gymnastiksalen måste anstränga sig lite för att se utsikten så gäller inte samma sak för takterrassen.

Som i de flesta övergivna hus vilar en lite spöklik atmosfär över den här stora byggnaden. Ibland får man känslan av att man går omkring i ett nedlagt sjukhus. Stora rum med helkaklade väggar skulle kunna vara operationssalar. Man får nästan nypa sig i armen och påminna sig om att åtskilliga tusen förhoppningsvis levnadsglada elever har vistats i lokalerna. Och när man har lämnat huset känns det på något egendomligt sätt som om man aldrig har varit där. Det är bara att gratulera de studenter som får möjlighet att bo i det här spännande huset. Hoppas att något av den speciella atmosfären får dröja sig kvar efter ombyggnationen.