Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Kungsholmen’

IMGP0733 (2)Vad är det för fel på Ulf Stureson? Ingenting, naturligtvis. Inte på Ulf Stureson. Det är den stora allmänheten det är fel på, eller åtminstone den allmänhet som bryr sig om musik. Så tänker jag, måhända lite elakt. Varför? För att Stureson efter drygt 20 år och fyra släppta fullängdsskivor och en EP fortfarande är en ganska okänd figur. Det är märkligt, men det är också okej. För ibland vill man liksom ha en artist för sig själv, lite som en hemlighet. Något som inte alla nödvändigtvis måste begripa. Dock är det djupt orättvist för en artist som verkligen förtjänar ett riktigt stort genombrott. Dels för att han gör intryck av att vara alldeles förskräckligt sympatisk och dels för att han gör små fina låtar där musik och text håller lika hög kvalitet och därför bildar en helhet. Han är helt enkelt värd att höras och älskas.

1996 var hans debutskiva I overkligheten mitt sommarsoundtrack då jag bodde i en liten enrummare i Ulriksdals slottspark. En ljuvligt rörande och på många sätt mycket privat skiva. Kanske en terapeutisk skiva. Jag ska villigt erkänna att sången Sista gången fortfarande efter drygt 20 år framkallar en tår i ögonvrån på en förvisso relativt lättrörd farbror. Men det var svårt att övertyga andra i min närhet om skivans förträfflighet. Jag minns att jag släpade med mig en tidigare studiekamrat till en Stureson-spelning på ett näringsställe på Kungsholmen – och jag tror inte att han blev så imponerad av den lite brötiga konserten. Själv såg jag nog en artist som jag tänkte följa i all evighet. Förvisso såg jag på den tiden ganska många artister som jag tänkte så om, artister som jag sedan tappade intresset för.

Men Ulf Stureson har jag följt. För det finns något i den där ljusa rösten och de där orden som den framför som är så eget och ärligt och självutlämnande att jag inte kan låta bli att lyssna. Och det blir ju inte sämre av att han inte har gett ifrån sig någonting som är dåligt under de här tjugo åren, även om jag av någon anledning tycker att varannan skiva är helt fantastisk och varannan bara är väldigt bra. Nu är han framme vid sin femte skiva efter ett uppehåll på obegripliga tio år. Den har den smått osannolika titeln Alfta förr och nu och pryds av en svartvit omslagsbild på Stureson med en lie uppslängd på axeln. En lie! Det är en väldigt snygg bild och den är fullständigt kongenial med den musik som ryms i vinylskivans svarta vindlingar.

Ulf Stureson 3 (2)Alfta förr och nu är en samling ganska lågmälda, melodiösa och poetiska sånger om slåtter och nyslagna ängar och att längta bort till något större och kanske att längta tillbaka till något mindre. Något som inte är så förtvivlat rörigt och stökigt. Det är naturligtvis ett slitet uttryck, en kliché, men det är i hög grad organisk musik. I en massa olika bemärkelser som jag inte bryr mig om att redogöra för. Ett lugn infinner sig när man lyssnar, i synnerhet i den nära sju minuter långa, tassande och liksom vindlande Ditt mörka hår. Den erinrar om vad producenten Daniel Lanois gjorde med Bob Dylan på skivorna Oh Mercy och Time Out of Mind, och jag kommer på mig själv med att undra vad Lanois skulle göra med Stureson och hans sånger. Men det är naturligtvis en fullständigt irrelevant undring, ty produktionen är det inget fel alls på.

Jag skulle så innerligt gärna vilja att alla kunde lyssna på Alfta förr och nu och bli gripna och finna den angelägen. Men jag har tänkt så om varje ny skiva, och det verkar inte som om det riktigt vill hända. Varför? Är det möjligen så att hans musik kräver ett visst engagemang, att man tar sig tid och verkligen lyssnar? En tid som många inte har eller anser sig ha i dag? Upplevs hans röst som för ljus och skör och skev? Jag vet inte. Jag vet bara att de här sångerna träffar just mig rakt i hjärtat och lungorna och hjärnan och kanske själen, om jag har någon. Och det är faktiskt det enda som är viktigt.

 

Annonser

Read Full Post »

102a

S:t Görans Gymnasium

Den 8 april 2014 fyllde arkitekten Léonie Geisendorf hundra år. Ja, hon lever faktiskt fortfarande och är numera bosatt i Paris. Hon föddes i Warszawa men hamnade i Sverige efter en praktikperiod hos Le Corbusier – och här verkade hon i många år. Ett av hennes verk är nu aktuellt på nytt (om det nu någonsin varit inaktuellt), eftersom det ska få en ny funktion efter sex år i spöklik träda. Det handlar om S:t Görans Gymnasium på Kungsholmen i Stockholm.

Entréhallen

Entréhallen

Den kommunala skolan stod färdig 1960 och hette från början vad den var: Hushålls- och sömnadsskolan. Här fanns plats för 1 000 elever, alla flickor. Elva år senare, 1971, blev skolan gymnasieskola med praktisk inriktning och bytte då namn till S:t Görans Gymnasium. På grund av stort renoveringsbehov och dålig ventilation beslutade man att lägga ned skolan, vilket skedde 2008. Sedan dess har den elva våningar höga byggnaden stått tom och bara använts som inspelningsplats för filmer och liknande.

028aStilmässigt är byggnaden kraftigt inspirerad av Le Corbusiers stil och påminner mycket om hans ”byggnadstyp” Unité d’Habitation som finns realiserad på några ställen i Frankrike och i Berlin. Tanken med denna byggnadstyp var att olika samhällsfunktioner skulle finnas i ett och samma stora byggnadsblock. Här skulle alltså finnas lägenheter, men också restauranger, butiker, kapell, bibliotek, skola och så vidare. Husen skulle gärna ha en takterrass. I Marseille anlade man till och med ett motionsspår uppe på taket. Karakteristiskt är också den uppbrutna fasaden med ett slags närmast fackartade, indragna balkonger.

Terrass utanför lärarrum

Terrass utanför lärarrum

S:t Görans Gymnasium är förstås byggt för att vara en skola och har därmed bara en funktion. Men när man går omkring i detta nu öde hus så anar man att huset är specialbyggt för skolans olika funktioner. En skola har inte heller samma behov av att ha en upplöst fasad med balkonger. Här finns visserligen några balkonger, men de sticker i stället ut från fasaden i grunda partier. Däremot ger fasaden intryck av att ändå vara upplöst genom att byggmodulerna är klart redovisade. Svarta partier alternerar med fönster och betong och ger liv åt fasaden. Smuts och ett visst mått av förfall ger kanske byggnaden ett lite dystert intryck – och det är förståeligt att vissa människor tycker att det är en anskrämlig byggnad. Storleken gör också sitt till. Man kan fundera över vilket intryck den gjorde på gemene man när den uppfördes i skarven mellan 1950- och 1960-talen. Chockerande modern i sitt uttryck. Själv är jag ganska förtjust i den – och efter en promenad inne i skolan ökar bara känslan av att det här är en arkitektonisk pärla i Stockholm.

Interiör från övningslägenhet

Interiör från övningslägenhet

Men nu, efter åtta års förfall, ska byggnaden få liv igen. Här ska bli bostäder för cirka 250 studenter, vilket är positivt. På så sätt fylls lokalerna på nytt av elever. Därtill kommer man att vara varsam vid ombyggnationen och ha Stadsmuseet som rådgivande instans för att veta vad som är värdefullt att bevara. Och intressant nog avser man att även få in några publika verksamheter i byggnaden, bland annat ett café och ett gym. På så sätt närmar man sig efter 54 år Le Corbusiers Unité d’Habitation. Det är också roligt att arkitekten, den hundraåriga Léonie Geisendorf fortfarande engagerar sig i byggnaden. Det påstås att hon är lite sur över att man ska bygga ett mindre annex – och att hennes gamla förslag på annex inte kommer att användas. Dock känns det som om det moderna tillägget är ganska modest och ödmjukt inordnar sig i Geisendorfs arkitektur.

022aEtt besök i skolan är mycket fascinerande. Den oerhört fina entréhallen är egentligen helt befriad från markörer som visar att det här är en före detta skola. Det skulle lika gärna kunna vara entrén till en teater eller ett kommunalhus. På väggen finns dock en stor klocka som möjligen skvallrar om husets ursprungliga funktion.

Några våningar upp hittar man övningslägenheter, utformade för att man på ett realistiskt sätt skulle kunna lära eleverna hur man sköter ett hem. Det rör sig alltså om kompletta lägenheter med sovrum, vardagsrum (med öppen spis!), kök och badrum. Naturligtvis finns också vanliga lektionssalar som var ämnade för den mer teoretiska delen av utbildningen.

Gymnastiksalen

Gymnastiksalen

Det kanske mest fantastiska med S:t Görans Gymnasium är nog ändå gymnastiksalen. Den ligger allra högst upp i huset och bjuder på en fantastisk utsikt över Stockholm. I alla fall om man klättrar upp i ribbstolarna eller hänger i de romerska ringarna och kan blicka ut genom de högt belägna fönstren. Fast det finns faktiskt ett fönster som går ända ner till golvet också. Från början var det också tänkt att man skulle ha utegymnastik på taket! Helt i Le Corbusiers anda. Och om man i gymnastiksalen måste anstränga sig lite för att se utsikten så gäller inte samma sak för takterrassen.

073aSom i de flesta övergivna hus vilar en lite spöklik atmosfär över den här stora byggnaden. Ibland får man känslan av att man går omkring i ett nedlagt sjukhus. Stora rum med helkaklade väggar skulle kunna vara operationssalar. Man får nästan nypa sig i armen och påminna sig om att åtskilliga tusen förhoppningsvis levnadsglada elever har vistats i lokalerna. Och när man har lämnat huset känns det på något egendomligt sätt som om man aldrig har varit där. Det är bara att gratulera de studenter som får möjlighet att bo i det här spännande huset. Hoppas att något av den speciella atmosfären får dröja sig kvar efter ombyggnationen.

Léonie Geisendorf ska jag också be att få gratulera – lite i efterskott.

(Klicka gärna på bilderna för att se dem i större format.)

Klassrum

Klassrum (Foto: Pontus Lindblad)

Utsikt från takterrassen (Foto: Pontus Lindblad)

Utsikt från takterrassen
(Foto: Pontus Lindblad)

Öppna spisen i övningslägenhet

Öppen spis i övningslägenhet

Hur länge har den mjölken stått där?

Hur länge har den mjölken stått där?

Blick in i köket i ett av lärarrummen

Blick in i köket i ett av lärarrummen

Jag kunde inte säga det bättre själv

Jag kunde inte säga det bättre själv

Entréhallen

Entréhallen

Förfall, förfall...

Förfall, förfall…

Det gäller att skilja på mjukt och hårt vatten

Det gäller att skilja på mjukt och hårt vatten

049a

Ingång till lektionssal

050a

Exempel på förfallet

061a

Trappa högst upp i byggnaden

063a

Hemska ribbstolar – och ett omklädningsrum

Lite omvårdnad så blir det fint igen

Lite omvårdnad så blir det fint igen

074a

Romerska ringar i gymnastiksalen

077a

Dammigt piano i musiksalen

078a

Utsmyckning utanför musiksalen

085a

Biutrymme till entréhallen

Read Full Post »