elbrundino

Hej, jag heter Lasse och är koffeinist. (Hej Lasse!)

Ja, det är ju bara att erkänna. Sedan tretton års ålder, om jag minns rätt, har jag druckit minst en kopp kaffe varje dag. Det blir åtskilliga koppar det – man blir ju kissnödig bara av att tänka på det. Naturligtvis är det allvarliga saker att vara koffeinist. Som de flesta missbruk kostar det en slant, men lyckligtvis är det ett missbruk som oftast sanktioneras av arbetsgivare. Det är bara fritidskoffeinismen som man måste finanisera själv. Men vad gör man inte för att få i sig sitt dagliga koffein som i kroppen fungerar som en adenosin-receptorantagonist, har betaadrenerg-lika effekter och ger en ökad diures genom dilatation av de afferenta glomerulära arteriolerna? (Lyckligtvis behöver man inte redogöra för det där varje gång man beställer en kopp kaffe.)

När jag lärde mig att dricka kaffe, ty det är nog i ärlighetens namn något man måste lära sig, så var det kokkaffe som gällde. Jag vet inte om vi i min familj låg efter vår tid eller om det där med bryggkaffe helt enkelt inte riktigt hade slagit igenom ännu. Dock minns jag att jag såg bryggkaffe som något exklusivt, som det gärna blir när något tillreds i en maskin som inte finns i var mans hem. I dag är det tvärtom. Kokkaffet är det exklusiva – men påstås vara på väg tillbaka. Och inte mig emot, det var faktiskt något särskilt med kokkaffe. Den där känslan av att få lite sump mellan tänderna var ganska skön, men jag tyckte nog att det var något speciellt med smaken också. För att inte tala om doften! En kanna bryggkaffe erbjuder inte alls den där förföriska kaffedoften som en panna kokkaffe gör. Om man dessutom kokar kaffet i en sån där panna som visslar med en gäll signal när vattnet kokar så får man en helhetsupplevelse av nästan multimediala mått! Apropå kokkaffe så brukade en äldre släkting på sin ålders höst koka betydligt mer kaffe än hon förmådde dricka vid ett och samma tillfälle. När det var dags för nästa kopp värmde hon helt enkelt upp en kopp – i stekpannan. Jag tror att hon var lite förvirrad – och lyckligtvis behövde jag aldrig dricka detta förmodligen något fettskimrande kaffe.

Under mina fullständigt meningslösa lördagsutflykter in till Stockholms stadskärna brukar ett kafébesök ingå. Dels för att kaffesuget gör sig påmint, dels för att det är lite trevligt att sitta och läsa en god bok och ha folk omkring sig medan man dricker sitt kaffe. Boken är dock oftast en täckmantel. I själva verket tjuvlyssnar jag mest på vad folk pratar om. Det är bland annat av den anledningen som jag skyr kaféer av kedjetyp (Coffee by George, Wayne’s Coffee, Espresso House…) – helt enkelt för att jag inbillar mig att de människor som besöker andra kaféer är mer äkta och därmed mer intressanta att tjuvlyssna på. Tyvärr blir det allt svårare att hitta fristående kaféer och oftast brukar jag faktiskt landa på Teaterbaren i Kulturhuset. Det ger goda tjuvlyssningschanser och där ingår påtår, till skillnad från i kaféet längst ner i huset. Kaféet högst upp i huset kan också gå an, men bara när terrassen är öppen vid tjänlig väderlek. Inomhus luktar det nämligen av någon anledning alltid kokt fisk. Det kan förvisso vara gott, men inte till kaffe. Nå, i Teaterbaren har jag tjuvlyssnat på många intressanta samtal. Så där har ni dagens tips, om ni är lagda åt tjuvlyssnarhållet.

Ett stenkast därifrån, i hörnet av Sveavägen och Hamngatan, låg förr ett Wayne’s Coffee-kafé  i en ytterligt tråkig lokal som av någon outgrundlig anledning delades med SE-bankens insättning- och uttagsautomater. Kanske var tanken att man skulle dricka kaffe medan man stod i kö? Jag vet inte. Detta kafé bevistade jag dock en gång i vad man nog får anse vara ren desperation, eller om det möjligen var för att fira ett lyckat penninguttag. Och jag måste erkänna att jag även där faktiskt fick åhöra ett intressant samtal. Just som jag satt där i godan ro och blickade ut över Sveavägens täta och vackra trafik kom ett äldre par in i kaféet. De talade bred amerikanska och beställde någon av de där kaffevarianterna som jag av lika delar självbevarelsedrift och princip aldrig beställer. Och så förklarade mannen för den stackars baristan: ”Vi valde det här kaféet eftersom det är mitt kafé. Jag heter Wayne.” Han skrattade gott. Det gjorde dock inte baristan. Jag såg att hon fick något nästan panikslaget i blicken innan hon vände sig mot sin maskin för att snabbt men med stor noggrannhet tillreda två koppar av vad de nu hade beställt. Baristan ställde ödmjukt fram kopparna på disken och amerikanen frågade vad han blev skyldig. En ganska naturlig fråga, men för baristan var den oerhört jobbig. Hon stammade fram: ”Men du ska väl inte behöva betala om det är ditt kafé…?” Oj, oj, vad det är jobbigt när man inte förstår att folk skämtar. Jag tycker än i dag oerhört synd om denna barista som fullt och fast trodde sig ha den svenska kafékedjans uppenbarligen amerikanska ägare framför sig. Kanske kunde man ha undvikit det genom att ge denna svenska kafékedja ett svenskt namn? Som till exempel Bengtssons kaffe.

Men vad vet jag? Det är väl ingen som lyssnar på en gammal koffeinist?