Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Kulturhuset’

Jag hamnade på ett så kallat författarsamtal i Kulturhuset för några veckor sedan. Det var inte så slumpmässigt som det låter – jag vill bara ge sken av det. Lokalen var mörklagd och scenen upplyst som vore det fråga om en rockkonsert. I dag framställs vissa författare som rockstjärnor. Kvällens stjärna heter Édouard Louis och kommer, som namnet antyder, från Frankrike. Han har hyllats för sitt förstlingsverk Göra sig kvitt Eddy Bellegueule (fransk titel En finir avec Eddy Bellegueule) som vid det här laget har sålt i drygt 200 000 exemplar i Frankrike och översatts till drygt 20 olika språk. Det är inte så illa för en debutant.

Publiken består – som så ofta vid den här typen av tillställningar – till stor del av kvinnor, men den här gången också av ovanligt många män. Strax innan samtalet ska börja släntrar Rikard Wolff in med ett smärre entourage av yngre män. De sätter sig längst fram. Det är ingen tillfällighet att just han är här. Édouard Louis är homosexuell och hans bok är en skildring av hans egen svåra uppväxt i en liten håla i Picardie i norra Frankrike. Vid tillfället har jag ännu inte läst boken, bara någon kort artikel om den. Och när författaren träder ut på scenen känns det svårt att koppla ihop den till synes välmående unge mannen med bilden av en misshandlad, fattig och vilsen gosse. Man får för sig att det omöjligen kan röra sig om samma person, att Eddy Bellegueule är en person som Édouard Louis har hittat på. På sätt och vis är det inte heller samma person. Men låt mig reda ut begreppen lite.

Édouard Louis föddes som Eddy Bellegueule. Det var vanligt i byn där han bodde – eller kanske i en viss samhällsklass – att ge barnen förnamn som lät angloamerikanska. Och Bellegueule (i boken översatt till Snyggkäft av Marianne Tufvesson) är faktiskt familjens riktiga efternamn, hur knasigt det än låter. Det kan inte vara roligt att gå omkring och släpa på både ett förnamn och ett efternamn som man hatar. Hans pappa jobbade på fabriken, tills hans rygg havererade, och mamman jobbade inom hemtjänsten. Faktum är att de allra flesta jobbade på fabriken. Mycket få invånare läste vidare. Man gifte sig tidigt och fick barn tidigt. Man flyttade inte ifrån byn. Ibland hade familjen inte råd med mat – och då fick man ”äta mjölk” till middag.

Det här låter ju som 1930-talet. Eller kanske det tidiga 1960-talet. Och det blir lite av en chock när jag läser boken och kommer till raden i kapitel två som förkunnar att hans pappa föddes 1967. Först då går det mentalt upp för mig att Édouard Louis pappa är jämnårig med mig själv, detta trots att jag vet att författaren bara är 22 år gammal. Det säger något om den här boken. Den är skriven med ett så moget språk att jag ständigt glömmer bort författarens ålder och ständigt placerar handlingen i fel tidsperiod. På något sätt borde han vara i sextioårsåldern och berätta om ett svunnet och eländigt 60-tal. I stället handlar det alltså om det tidiga 2000-talet.

Under författarsamtalet nämner han ständigt ordet ”våld”. Det är inte nödvändigtvis ett fysiskt våld, även om det också förekommer, utan mera ett slags närmast institutionaliserat psykiskt våld. Den feminine och ”annorlunda” Eddy utsätts för detta våld överallt. I skolan. På fritiden. Men också hemma. Det är som om både pappan och Eddys bror känner sig hotade av att han inte uppför sig som en man. Kanske skäms de inför resten av byn. Pappan ger till exempel bort sonens älskade teddybjörn till grannfamiljens barn – uppenbarligen för att få se sonen lida. Och när Eddy blir antagen till en utbildning på annan ort så gömmer pappan antagningsbrevet i flera veckor och låter sonen tro att han har fått avslag på ansökan.

Hur ska man se den här boken? Är det en hämnd? Absolut inte, säger Édouard Louis (som han heter sedan 2013). Det är kanske snarare en berättelse om en väg ut, om att det är möjligt att resa sig ur en till synes hopplös situation. Men Louis tycks inte skygga för någonting. Han nämner saker vid deras rätta namn och skäms inte för att berätta ens de intimaste detaljer. Det måste naturligtvis vara svårt för hans närmaste som ju bara har hunnit bli medelålders på sin höjd. Mammans enda egentliga invändning mot sonens bok var att undra varför han beskriver familjen som fattig. Uppenbarligen är skammen över att vara fattig så stor att man absolut inte vill erkänna fattigdomen. Den alkoholiserade pappan reagerade på ett annat sätt. Han köpte genast 25 exemplar av boken och delade ut till sina vänner, nästan sprickfärdig av stolthet över den hopplöse sonens framgångar. Han påpekade dock för sonen att boken innehåller ett fel. Pappan utpekas utan krusiduller som rasist i boken. ”Det stämmer inte” sa han. ”Jag är nazist.”

Publiken får möjlighet att ställa frågor. Några av oss har invecklade, närmast filosofiska undringar som också får filosofiska svar. Jag vill egentligen bara veta hur det kom sig att en människa som växte upp i ett hem där det inte fanns en enda bok började skriva. Hur kan ett hem där utbildning anses vara onödig fostra en utmärkt författare? Naturligtvis vågar jag aldrig påkalla uppmärksamhet, frågan känns för simpel efter tidigare frågor. Men till min glädje är det en kvinna som undrar samma sak – och som vågar. Hon råkar dock också fråga: ”Skrev du dagbok som liten flicka?” Édouard Louis skrattar och säger att hans nästa bok ska handla om en märklig kvinna i Stockholm som misstar honom för en flicka. Han skämtar bort misstaget, men kanske gör det egentligen lite ont? Kanske fungerar det som en påminnelse om det där psykiska våldet i barndomen?

014aDet är i alla händelser en bok som kanske ger en del insikter, oavsett vem man är som läsare. Man kanske själv är en Eddy Bellegueule? Man kanske är en sådan som trycker ner en Eddy Bellegueule, av rädsla, okunskap eller skam. Boken är inte lång, bara 170 sidor, och den är därtill mycket lättläst. Att den är högst läsvärd vet jag förstås inte när jag står i den korta kön för att få boken signerad. Jag har förberett en liten lapp med mitt namn på för att slippa förklara hur det stavas. Jag säger bonsoir av lika delar artighet och fåfänga, trots att författarsamtalet hölls på engelska. Vi blandar franska och engelska i en mycket kort konversation. Framför sig har han små lappar med namn på andra som fått böcker signerade. ”Ni har alla så vackra namn” säger han. ”Jag kanske borde göra ett litet konstverk av de här lapparna.” När jag går därifrån är jag lite förälskad.

Read Full Post »

KulturhusetDen som till äventyrs har läst tidigare inlägg i denna ömkliga blogg vet att jag emellanåt söker mig till Kulturhuset för att få mig till livs en kopp kaffe, företrädesvis på lördagar. Så och denna dumt regniga lördag, som dessutom råkade vara en så kallad lönelördag. Kanske var det regnet i kombination med tillskottet av pengar i folks plånböcker som gjorde att mitt uppdrag var svårare än vanligt. Jag började med att ta rulltrappan upp till caféet på plan 2, eftersom det är min favorit. Där luktar det inte torsk med mandel (som på plan 5) och påtår ingår (vilket det inte gör på plan 0). Just i dag fann jag dock en viss förtjockning av människor på plan 2. Det fick mig att spänstigt och hurtigt ta rulltrappan hela tre våningar till (kaloriåtgång: inte så många) bara för att upptäcka att även det caféet var tämligen tätbefolkat. Sålunda beslöt jag mig för att ta hissen fem våningar ner till caféet som alltså varken erbjuder påtår eller någon vidare utsikt.

Själva inklivandet gick alldeles strålande bra. Om jag inte var så blygsam så skulle jag kalla det en succé. Samtidigt klev en kvinna med barnvagn på. Vi hade det lugnt och skönt och riktigt rådde om varandra i total tystnad i en våning. Därpå stannade hissen på våning 4 och dörrarna gick upp. Både friden och fröjden bröts då en äldre tant med resväska på hjul liksom girade in mellan en inpasserande barnvagn och dörrkarmen, och trängde vidare in i innersta hörnet under det att hon med hög och arg röst förkunnade: ”Jag var här före dig och dessutom ska jag med tåget!” Hon riktade sig till den nytillkomna barnvagnsinnehaverskan, som inte sa ett pip. Själv hann jag med nöd och näppe flytta på mig när tanten dundrade in.

Hiss2För säkerhets skull upprepade tanten sitt budskap: ”Jag var faktiskt här före dig och dessutom ska jag med tåget!” Det var som om hon väntade sig att någon av oss andra hetlevrade svenskar som befolkade hissen (vi var nu totalt åtta stycken plus två extremt minderåriga barn) skulle ta hennes parti. Det var det förstås ingen som gjorde. Barnvagnsinnehaverskan kunde dock inte hålla sig från att gå i någon sorts svaromål och försökte sig på en ”Birgit Friggebo”: ”Vi kan väl vara lite vänliga mot varandra?” Varpå resväsketanten gläfste: ”Då tycker jag att du ska föregå med gott exempel!”

Hissen hade nu nått sin slutdestination, våning 0. Tanten upptäckte plötsligt att hon befann sig längst in i hissen med en massa människor mellan sig själv och utgången. Det fick henne förstås att ryta: ”Flytta på er, jag ska av här! Jag ska med tåget!” Nu tog maken (?) till barnvagnsinnehaverskan till orda och sa: ”Lugn, alla ska gå av här.” Själva evakueringen gick dock inte fort nog, varför tanten ilsket började knuffa sig fram. När hon kom ut pilade hon i väg under det att föregående talare ropade: ”Tänk på logistiken nästa gång, va!”

Nå. Det är märkligt hur mycket som hinner utspela sig under en hissfärd på fyra våningar. Själv blev jag på ett märkligt gott humör av alltihop. Jag är nog en sjuk människa.

Read Full Post »

Så sitter jag där igen på ett av Kulturhusets kaféer, högst upp på takterrassen med en kopp kaffe och en bok. Boken är mest ett alibi. Mina parabolliknande tjuvlyssnaröron är förstås på helspänn. Men det är antingen för sent på dagen eller för varmt, för det är knappt några människor alls på plats. Det är på sätt och vis tur, för då kan jag kapa åt mig ett av de tre bord som för tillfället befinner sig i skugga. Bordet intill är för ögonblicket ledigt, men det dröjer inte särskilt länge förrän ett par i sextioårsåldern hittar dit. Jag vill inte stirra på dem, ty jag har trots allt någon sorts skam i kroppen, men jag noterar att mannen har en flaska öl i näven och kvinnan ett glas vitt vin.

Jag måste erkänna att jag först inte lyssnar särskilt noga på dem heller, jag sitter i andra tankar. Men kvinnan är i alla fall den som håller låda, medan mannen mest sitter och hummar. Då och då avbryter han dock för att med viss bestämdhet uttrycka sin mening. Han verkar så där inget-trams-saklig som män i den åldern ofta är. En sån där som inte förstår att rutiga shorts och rutig skjorta inte är någon bra kombination. Hon är mera vitt-vin-i-värmen-på-terrassen-slirig. Talar lite släpigt, som en söderkis.

Men så händer det. Mannen går in för att uppsöka en toalett och kvinnan blir tydligen genast sällskapssjuk. Nej, hon ger sig lyckligtvis inte på mig, som ändock sitter närmast. Kanske tycker hon att jag ser för osocial ut. Hon lägger i stället märke till att ett par i kanske trettioårsåldern kommer ut på terrassen. De har två ganska små barn med sig, en tjej och en kille. Det är uppenbart att de inte vill sitta i den ganska obarmhärtigt gassande solen och är nära att gå in igen. ”Hallåååå!” ropar kvinnan. Familjen förstår inte att det är de som anropas. ”Hallååå! Ni kan sitta hääär. Vi ska strax gååå.” Mannen i familjen kommer fram. ”Ska ni strax gå? Jättebra, vi vill gärna sitta i skuggan.” ”Ja, vi ska strax gååå. Min man är på toaletten, sen ska vi gååå.”

Den lille sonen i familjen, iklädd blågul fotbollströja, åbäkar sig en aning och kutar runt mellan borden. ”Oj, vilken energiiii” säger kvinnan beundrande. ”Jo, han är sån. Men ibland kan han sitta väldigt stilla och tyst också” meddelar pappan på pappors vis. ”Ja, jag har jobbat många år på daaagis, så jag tycker om såna där” säger hon med en nick mot pojken. ”Såna där?” tänker jag. Och sen tänker jag: ”Det är tur att jag inte är en sån som blir upprörd när folk säger dagis i stället för förskola.” För vem orkar bli upprörd i den här värmen?

Kvinnan förefaller mycket nöjd med att ha fått någon att prata med. Resten av familjen har gått in för att se vad som finns att äta. Pojken och pappan dröjer sig kvar medan kvinnan förhör sig om pojkens namn. Hon tycks bli lite förvånad när han kungör att han heter David, lite som om hon förväntar sig att han ska heta Muhammed eller Tamir. Gossen är nämligen mörkhyad. ”Själv heter jag Ann-Katarin. Men de kallar mig Anki.” Gossen tittar på henne och säger: ”Jag vet.” Sedan fäster han uppmärksamheten på Ann-Katarins askfat. ”Ja, jag röker” säger hon. ”Det är dumt av mig. Det är dumt att röka.” Gossen tittar på henne igen och säger: ”Jag vet.” David är uppenbarligen en kunnig gosse.

Nå. Pappan frågar så om han kan ställa familjens kasse vid bordet medan han och David också går in och beställer mat. Jodå, det går bra. Kvinnan tänker sitta kvar tills mannen kommer tillbaka från toaletten – och då är säkert den lilla familjen tillbaka. Tystnaden lägrar sig över bordet bredvid mitt för några minuter. Jag kommer på mig själv med att undra om Ann-Katarin tycker att det är lite jobbigt att vara tyst. Elakt, jag vet, men sån är jag.

Så kommer pappan ut på terrassen igen. Ensam. Han stegar fram och lyfter upp den kvarlämnade kassen och meddelar att familjen tänker uppsöka ett annat näringsställe. Ann-Katarin verkar nästan befinna sig i chocktillstånd över beskedet. ”Vaaa?” säger hon. Och precis innan pappan ska försvinna in i husets innanmäte så ropar hon: ”Hallååå! Är ni turister eller?” ”Nej, vi bor här i stan.” ”Jahaaa, för vi är turister. Från Gääävle.” Så fick hon det sagt. För att vara artig tar pappan några kliv tillbaka och upplyser Ann-Katarin om att det finns mycket att se i Stockholm. ”Åk till Globen” föreslår han. ”Man kan åka upp utanpå och få en fantastisk utsikt över hela stan.” Gävlekvinnan låter mycket skeptisk när hon säger: ”Gloooben? Vad då? Jag har redan varit i Globen en gång. Vet du vad jag såååg?” Pappan är nu precis på väg att lämna terrassen igen. ”Vet du vad jag såååg?!” Det vet inte pappan. ”Phil Collins!” Pappan ser ut som om han inte riktigt vet vart han ska ta vägen, men säger ett käckt ”hej då” innan han försvinner.

Strax därefter kommer Ann-Katarins man tillbaka från toaletten. Han har tydligen tagit omvägen kring baren också, för han har en ny ölflaska med sig. Han hinner knappt sätta sig förrän hustrun på ett lite gnälligt men ändå upprymt sätt börjar redogöra i detalj för precis allt spännande som hänt sedan han gick på toaletten. Det är väldigt uppenbart att hon är lite stött över att familjen gick därifrån. ”Jag sa ju till dem att vi strax skulle gå och då kunde de ta vårt bord.” 40 minuter senare satt paret fortfarande kvar. Medan jag gick med min kaffebricka till diskvagnen slog det mig att ”strax” antagligen betyder helt skilda saker i Stockholm och i Gävle.

 

Read Full Post »

Hej, jag heter Lasse och är koffeinist. (Hej Lasse!)

Ja, det är ju bara att erkänna. Sedan tretton års ålder, om jag minns rätt, har jag druckit minst en kopp kaffe varje dag. Det blir åtskilliga koppar det – man blir ju kissnödig bara av att tänka på det. Naturligtvis är det allvarliga saker att vara koffeinist. Som de flesta missbruk kostar det en slant, men lyckligtvis är det ett missbruk som oftast sanktioneras av arbetsgivare. Det är bara fritidskoffeinismen som man måste finanisera själv. Men vad gör man inte för att få i sig sitt dagliga koffein som i kroppen fungerar som en adenosin-receptorantagonist, har betaadrenerg-lika effekter och ger en ökad diures genom dilatation av de afferenta glomerulära arteriolerna? (Lyckligtvis behöver man inte redogöra för det där varje gång man beställer en kopp kaffe.)

När jag lärde mig att dricka kaffe, ty det är nog i ärlighetens namn något man måste lära sig, så var det kokkaffe som gällde. Jag vet inte om vi i min familj låg efter vår tid eller om det där med bryggkaffe helt enkelt inte riktigt hade slagit igenom ännu. Dock minns jag att jag såg bryggkaffe som något exklusivt, som det gärna blir när något tillreds i en maskin som inte finns i var mans hem. I dag är det tvärtom. Kokkaffet är det exklusiva – men påstås vara på väg tillbaka. Och inte mig emot, det var faktiskt något särskilt med kokkaffe. Den där känslan av att få lite sump mellan tänderna var ganska skön, men jag tyckte nog att det var något speciellt med smaken också. För att inte tala om doften! En kanna bryggkaffe erbjuder inte alls den där förföriska kaffedoften som en panna kokkaffe gör. Om man dessutom kokar kaffet i en sån där panna som visslar med en gäll signal när vattnet kokar så får man en helhetsupplevelse av nästan multimediala mått! Apropå kokkaffe så brukade en äldre släkting på sin ålders höst koka betydligt mer kaffe än hon förmådde dricka vid ett och samma tillfälle. När det var dags för nästa kopp värmde hon helt enkelt upp en kopp – i stekpannan. Jag tror att hon var lite förvirrad – och lyckligtvis behövde jag aldrig dricka detta förmodligen något fettskimrande kaffe.

kaffekopp1Under mina fullständigt meningslösa lördagsutflykter in till Stockholms stadskärna brukar ett kafébesök ingå. Dels för att kaffesuget gör sig påmint, dels för att det är lite trevligt att sitta och läsa en god bok och ha folk omkring sig medan man dricker sitt kaffe. Boken är dock oftast en täckmantel. I själva verket tjuvlyssnar jag mest på vad folk pratar om. Det är bland annat av den anledningen som jag skyr kaféer av kedjetyp (Coffee by George, Wayne’s Coffee, Espresso House…) – helt enkelt för att jag inbillar mig att de människor som besöker andra kaféer är mer äkta och därmed mer intressanta att tjuvlyssna på. Tyvärr blir det allt svårare att hitta fristående kaféer och oftast brukar jag faktiskt landa på Teaterbaren i Kulturhuset. Det ger goda tjuvlyssningschanser och där ingår påtår, till skillnad från i kaféet längst ner i huset. Kaféet högst upp i huset kan också gå an, men bara när terrassen är öppen vid tjänlig väderlek. Inomhus luktar det nämligen av någon anledning alltid kokt fisk. Det kan förvisso vara gott, men inte till kaffe. Nå, i Teaterbaren har jag tjuvlyssnat på många intressanta samtal. Så där har ni dagens tips, om ni är lagda åt tjuvlyssnarhållet.

Ett stenkast därifrån, i hörnet av Sveavägen och Hamngatan, låg förr ett Wayne’s Coffee-kafé  i en ytterligt tråkig lokal som av någon outgrundlig anledning delades med SE-bankens insättning- och uttagsautomater. Kanske var tanken att man skulle dricka kaffe medan man stod i kö? Jag vet inte. Detta kafé bevistade jag dock en gång i vad man nog får anse vara ren desperation, eller om det möjligen var för att fira ett lyckat penninguttag. Och jag måste erkänna att jag även där faktiskt fick åhöra ett intressant samtal. Just som jag satt där i godan ro och blickade ut över Sveavägens täta och vackra trafik kom ett äldre par in i kaféet. De talade bred amerikanska och beställde någon av de där kaffevarianterna som jag av lika delar självbevarelsedrift och princip aldrig beställer. Och så förklarade mannen för den stackars baristan: ”Vi valde det här kaféet eftersom det är mitt kafé. Jag heter Wayne.” Han skrattade gott. Det gjorde dock inte baristan. Jag såg att hon fick något nästan panikslaget i blicken innan hon vände sig mot sin maskin för att snabbt men med stor noggrannhet tillreda två koppar av vad de nu hade beställt. Baristan ställde ödmjukt fram kopparna på disken och amerikanen frågade vad han blev skyldig. En ganska naturlig fråga, men för baristan var den oerhört jobbig. Hon stammade fram: ”Men du ska väl inte behöva betala om det är ditt kafé…?” Oj, oj, vad det är jobbigt när man inte förstår att folk skämtar. Jag tycker än i dag oerhört synd om denna barista som fullt och fast trodde sig ha den svenska kafékedjans uppenbarligen amerikanska ägare framför sig. Kanske kunde man ha undvikit det genom att ge denna svenska kafékedja ett svenskt namn? Som till exempel Bengtssons kaffe.

Men vad vet jag? Det är väl ingen som lyssnar på en gammal koffeinist?

 

 

Read Full Post »

Yoko Ono 1988

Yoko Ono 1988

Okej, jag är en inbiten Beatles-fan. Och av något skäl inbillar sig många att man som sådan med självklarhet måste tycka illa om Yoko Ono. Jag begriper inte riktigt varför, men det finns en uppfattning om att Yoko orsakade den legendariska popgruppens splittring 1970. Och den myten – för det är en myt – lever envist kvar. Jag gissar att det är därför hon fortfarande väcker hatiska känslor. Titta in på YouTube och studera kommentarerna till de Yoko-videor som finns upplagda. Det är märkligt att folk lägger ner tid på att hata någon så intensivt. Men det handlar säkert om det vanliga: män som är rädda för starka kvinnor. Människor som är livrädda för allt som bryter normen. Det är ett ämne som känns aktuellt mitt i den så kallade näthatsdebatten.

I dag, 18 februari 2013, fyller denna konstnär och musiker 80 år. Därför passar jag på att publicera några rader om henne. Kanske är hon mest intressant som konstnär inom den konceptuella genren. Hennes konst är ofta roande, men också oroande. Där finns med andra ord ett djupt allvar, men ofta med ett starkt humoristiskt inslag. Jag tänker dock inte gå in mer än så på den konstnärliga sidan. När jag började intressera mig för John Lennons liv och musik såg jag Yoko som en självklar del av det hela – och upptäckte att hennes musik och konst var fascinerande. Ibland går det inte riktigt att skilja de båda konstarterna åt, säkerligen för att de är så tätt förknippade med henne som person. Hon liksom lever sin konst. Eller om man vänder på det; hennes konst är ett uttryck för hennes liv. Hon kompromissar inte – och det har hänt att hon kanske har överskridit gränsen för vad som anses acceptabelt. Ett par exempel: På LP:n ”Life With the Lions” finns en fem minuter lång inspelning av hjärtslagen från John och Yokos ofödda barn – ett barn som senare dog. Och omslaget till hennes första LP efter mordet på John Lennon pryds av hans blodiga glasögon. Osmakligt? Kanske. Men också modigt, djupt gripande och säkerligen terapeutiskt.

Ibland får man känslan av att hon är en kallhamrad person som vet vad hon vill och är beredd att göra vad som helst för att nå målet, en stark kvinna som byggde upp en förmögenhet genom smarta investeringar. Andra gånger framstår hon som en vilsen sökare, en kvinna som förlitat sig på numerologi, häxor och I Ching för att få vägledning i livet. Nog är det lätt att föreställa sig att änkan efter en medlem i The Beatles har det ytterst väl förspänt, och det är sant att det definitivt inte går någon nöd på henne ekonomiskt. Men hon har ändå sannerligen inte haft något lätt liv. Hon har försökt begå självmord, suttit på mentalsjukhus och fått flera missfall. Hennes dotter Kyoko, i äktenskapet med Anthony Cox, kidnappades av fadern trots att Yoko tilldömdes vårdnaden efter skilsmässan. Det fullständigt vansinniga mordet på John Lennon känner alla till. Och så detta envisa, obefogade hat som fortfarande förföljer henne. När man förstår vad hon har gått igenom så får man en förståelse för henne – inte minst en förståelse för varför hennes tidiga musik låter som den gör.

Många tror att Yokos musikaliska karriär började när hon träffade John Lennon. Det stämmer inte, men äktenskapet med Lennon gav henne definitivt en möjlighet att nå ut med sin musik på ett helt annat sätt än tidigare. De tidiga skivorna är svåra att ta till sig och tyvärr har de nog befäst föreställningen att Yoko bara skriker på ett obehagligt sätt (ungefär som i det här klippet) och att det är omöjligt att lyssna på hennes skivor. Det stämmer inte heller. Om man känner till hennes livs historia så förstår man varför hon skriker. Man förstår också titlar som ”Greenfield Morning I Pushed an Empty Baby Carriage All Over the City”, ”I Felt Like Smashing My Face in a Clear Glass Window” och ”Don’t Worry Kyoko (Mummy’s Only Looking for her Hand in the Snow)”. När man väl har vant sig vid det udda uttryckssättet så upptäcker man att vissa av låtarna helt enkelt är råa, effektiva rocklåtar. Här, på gränsen mellan 60- och 70-talet, gjorde Yoko Ono helt enkelt punk innan punken fanns, och det med hjälp av musiker som John Lennon, Ringo Starr och Eric Clapton. Men hon gjorde också låtar som närmast är som ljudlandskap, som har en meditativ karaktär och låter häpnadsväckande moderna.

Visst, Yoko Ono är en ”acquired taste”, som engelsmännen säger. Hon sjunger inte klassiskt ”bra”, men om man tillhör den del av mänskligheten som betraktar musik som ett sätt att uttrycka känslor och vågar gå bakom all fernissa så hittar man här en artist som är väldigt gripande. Många skulle nog bli förvånade om de bara vågade släppa garden och lyssna. Sanningen är nämligen den att Yoko har gjort ett helt pärlband av alldeles utmärkta poplåtar av olika slag. Dubbel-LP:n ”Approximately Infinite Universe” från 1972 innehåller några av mina favoriter – från tuff rock’n’roll till ömsinta ballader. ”Feeling the Space” från 1973 är en tematisk LP kring feminism. ”A Story” (inspelad 1974, men släppt först 1997) är en samling alldeles ypperliga sånger. Och ”Season of Glass”, som släpptes redan ett halvår efter mordet på John Lennon, är en sanslöst stark, rörande och modig historia. Mitt enda problem med Yoko är att hon har lite svårt för metern i texterna – eller helt enkelt struntar i den. Hon kan med andra ord försöka få in lite för många stavelser i förhållande till musiken. Men jag väljer att betrakta det som en del av hennes egensinne.

Jag har aldrig träffat Yoko Ono personligen, men 1986 kom hon till Sverige och höll en konsert på Draken på Kungsholmen. Det var strax efter mordet på Olof Palme – vilket gjorde att hon nästan beslöt sig för att ställa in. Jag smugglade in en kamera och tog dåliga bilder som jag har någonstans. Någon av kvällstidningarna recenserade konserten och tog en bild där jag syns i publiken. Wow, liksom. Och efter konserten sprang jag runt till baksidan av byggnaden och fick en skymt av Yoko precis när hon klev in i en bil. Vid den retrospektiva utställningen ”Remember Love” på Kulturhuset 2004 satt jag i publiken när Yoko samtalade med en konstkritiker – och deltog i den happening som samtalet var en del av. Men det är nog tur att jag aldrig har kommit henne närmare än så. Hon är en liten och späd kvinna. Om jag inte visste att hon har en så stark personlighet så skulle jag vara rädd att andas i hennes närhet. Hon skulle ju kunna falla omkull!

Här är några klipp på YouTube där man kan lyssna på Yoko Ono. Det är låtar jag tycker om – vissa är svårlyssnade, andra är synnerligen lätta att ta till sig. Om man accepterar hennes röst, alltså. Klicka på låttitlarna – om ni vågar.

I Don’t Know Why Från LP:n ”Season of Glass”, 1981. ”You bastards! Hate us, hate me! We had everything!”

Woman Power Från LP:n ”Feeling the Space”, 1973. Den genomfeministiska skivan.

Don’t Worry Kyoko (Mummy’s Only Looking for her Hand in the Snow) Från dubbel-LP:n ”Fly” 1971. Klassiskt Ono-wailande!

Mrs. Lennon Från LP:n ”Fly” 1971. Sällsamt vacker liten sång.

Walking on Thin Ice Utgiven på singel 1981. Låten som hon och John arbetade med kvällen då han sköts till döds.
”I knew a girl who tried to walk across the lake
Of course it was winter, and all this was ice
That’s a hell of a thing to do, you know
They say the lake is as big as the ocean
I wonder if she knew about it?”

Loneliness Från LP:n ”A Story” 1973. Även inspelad på nytt och utgiven på LP:n ”It’s Alright (I See Rainbows)” 1982.

Paper Shoes Från LP:n ”Yoko Ono/Plastic Ono Band” 1970. Ett exempel på Yokos ”ljudmålningar”.

Yang Yang Från dubbel-LP:n ”Approximately Infinite Universe” 1972.

Between My Head and the Sky Från Yokos senaste LP ”Between My Head and the Sky” från 2009.

Winter Song Från ”Approximately Infinite Universe” 1972.

Yume o Moto

Yes, I’m a Witch Från ”A Story” 1973.

What a Bastard the World Is Från ”Approximately Infinite Universe” 1972. Mycket gripande låt där Yoko liksom pendlar mellan den starka och den svaga personligheten:
”Are you listening, you jerk, your pig, your bastard
You scum of the Earth, you good for nothing?
Are you listening?
Oh, don’t yo, don’t go, please, don’t go
I didn’t mean it, I’m just in pain”

It Happened Från ”A Story” 1973. Även utgiven i ny version som b-sida till ”Walking on Thin Ice” 1981.

Move on Fast Från ”Approximately Infinite Universe” 1972.

Listen the Snow is Falling B-sida till den varje jul sönderspelade ”Happy Xmas (War is Over)”. Jag skulle gärna höra den här i radion kring jul, men det är ju en omöjlighet. Här inleds den med en tidig version.

Jag säger inte att man måste tycka om Yoko Ono. Men man kan respektera henne – och man ska definitivt låta bli att hata henne.

Grattis på födelsedagen, Yoko!

Read Full Post »