elbrundino

Den som till äventyrs har läst tidigare inlägg i denna ömkliga blogg vet att jag emellanåt söker mig till Kulturhuset för att få mig till livs en kopp kaffe, företrädesvis på lördagar. Så och denna dumt regniga lördag, som dessutom råkade vara en så kallad lönelördag. Kanske var det regnet i kombination med tillskottet av pengar i folks plånböcker som gjorde att mitt uppdrag var svårare än vanligt. Jag började med att ta rulltrappan upp till caféet på plan 2, eftersom det är min favorit. Där luktar det inte torsk med mandel (som på plan 5) och påtår ingår (vilket det inte gör på plan 0). Just i dag fann jag dock en viss förtjockning av människor på plan 2. Det fick mig att spänstigt och hurtigt ta rulltrappan hela tre våningar till (kaloriåtgång: inte så många) bara för att upptäcka att även det caféet var tämligen tätbefolkat. Sålunda beslöt jag mig för att ta hissen fem våningar ner till caféet som alltså varken erbjuder påtår eller någon vidare utsikt.

Själva inklivandet gick alldeles strålande bra. Om jag inte var så blygsam så skulle jag kalla det en succé. Samtidigt klev en kvinna med barnvagn på. Vi hade det lugnt och skönt och riktigt rådde om varandra i total tystnad i en våning. Därpå stannade hissen på våning 4 och dörrarna gick upp. Både friden och fröjden bröts då en äldre tant med resväska på hjul liksom girade in mellan en inpasserande barnvagn och dörrkarmen, och trängde vidare in i innersta hörnet under det att hon med hög och arg röst förkunnade: ”Jag var här före dig och dessutom ska jag med tåget!” Hon riktade sig till den nytillkomna barnvagnsinnehaverskan, som inte sa ett pip. Själv hann jag med nöd och näppe flytta på mig när tanten dundrade in.

För säkerhets skull upprepade tanten sitt budskap: ”Jag var faktiskt här före dig och dessutom ska jag med tåget!” Det var som om hon väntade sig att någon av oss andra hetlevrade svenskar som befolkade hissen (vi var nu totalt åtta stycken plus två extremt minderåriga barn) skulle ta hennes parti. Det var det förstås ingen som gjorde. Barnvagnsinnehaverskan kunde dock inte hålla sig från att gå i någon sorts svaromål och försökte sig på en ”Birgit Friggebo”: ”Vi kan väl vara lite vänliga mot varandra?” Varpå resväsketanten gläfste: ”Då tycker jag att du ska föregå med gott exempel!”

Hissen hade nu nått sin slutdestination, våning 0. Tanten upptäckte plötsligt att hon befann sig längst in i hissen med en massa människor mellan sig själv och utgången. Det fick henne förstås att ryta: ”Flytta på er, jag ska av här! Jag ska med tåget!” Nu tog maken (?) till barnvagnsinnehaverskan till orda och sa: ”Lugn, alla ska gå av här.” Själva evakueringen gick dock inte fort nog, varför tanten ilsket började knuffa sig fram. När hon kom ut pilade hon i väg under det att föregående talare ropade: ”Tänk på logistiken nästa gång, va!”

Nå. Det är märkligt hur mycket som hinner utspela sig under en hissfärd på fyra våningar. Själv blev jag på ett märkligt gott humör av alltihop. Jag är nog en sjuk människa.