elbrundino

Förmodligen är jag inte ensam om att ibland behöva viss hjälp för att komma ihåg episoder ur det egna livet. En doft, åsynen av ett landskap, ett ljud… Det behövs egentligen inte särskilt mycket för att ett specifikt minne ska väckas till liv. Häromdagen hittade jag ett vykort i gömmorna. Inte ett vykort som någon har skickat till mig, utan ett som jag har köpt själv. Inget frimärke, ingen adress. Motivet är svartvitt och visar ingen stadsvy eller liknande, så det går inte att avgöra var fotot är taget – om man inte råkar veta det. Bilden visar fyra unga män i en källarlokal. Om man inte vet vilka det är så kan man möjligen i alla fall ana att de är musiker, med tanke på att det sitter en högtalare monterad uppe vid taket.

The Beatles i The Cavern Club 1963

The Cavern Club i Liverpool. Där är bilden tagen av fotografen Dezo Hoffman den 25 mars 1963. De unga männen är förstås The Beatles och det är faktiskt en lite speciell dag. Ringo Starr har förvisso varit med i gruppen i ett halvår, men just denna dag har han varit hos frisören och för första gången fått samma slags frisyr som de andra. En stor händelse. Fast det kanske inte var det enda skälet till att de blev fotograferade. Kanske fanns det inget särskilt skäl alls. På Mathew Street ligger lokalen som började som jazzklubb i slutet av 1950-talet men som gradvis kom att bli Liverpools rockmusikcentrum. Och mest känd är klubben förstås för att The Beatles spelade där hela 292 gånger. Trots det så demolerades stället bara tio år efter att det där fotot togs. En tunnel för spårbunden trafik skulle nämligen passera just här. Mellan 1973 och 1984 existerade inte The Cavern – men sedan byggde man en kopia på nästan samma plats och till stor del med tegelstenar från originalet.

1985 besökte jag Liverpool för tredje gången. Jag var 19 år och hängde med min kaliforniska brevvän Emily och hennes väninna Mary i två veckor. Mestadels i London, där vi var med om något lite speciellt som jag tänkte återkomma till en annan gång. Men nu var vi i Liverpool och drällde runt och gjorde ingen som helst hemlighet av att vi var Beatlesfans. Givetvis kilade vi ner för trappan till The Cavern och jag vill åtminstone gärna tro att det var där jag köpte det där vykortet. Det känns liksom logiskt. Men varför tjatar jag om detta stackars vykort? Det har säkert tryckts i tiotusentals exemplar och är i sig inte särskilt märkvärdigt. Men om man vänder på det och tittar på baksidan så blir det lite mer intressant.

En ung och oförstörd bloggare 1985

Vi hade knappt klivit upp i ljuset på Mathew Street förrän en kostymklädd herre i medelåldern kom utfarande ur en port och var på väg att gå in i oss. Inte vet jag varför han slog sig i slang med oss, men jag gissar att det syntes ganska väl på oss vad vi var för gökar. Troligen såg han en chans att få lite vackert sällskap vid sin lunchöl, för efter bara några hälsningsfraser pekade han på en pub en liten bit nedåt gatan: The Grapes. Han sa att det var The Beatles favoritpub och att de brukade gå dit och ta en öl före eller efter spelningarna på The Cavern. Det visste vi förstås redan. Men han drog till med ett klassiskt ”fancy a pint?” och sa att han skulle bjuda oss. Så här i efterhand känns det smått märkligt att vi nappade på erbjudandet, men det gjorde vi. Ricky, som han hette, verkade trevlig, seriös och uppriktigt intresserad av att prata lite med tre unga Beatlesfans. Och nu kommer vi till det verkligt egendomliga. ”Nu hade ni tur”, sa han när vi klivit över tröskeln till ett inre rum. ”Där sitter Bob.” Mannen hälsade glatt på en liten karl med utstående öron som satt vid ett bord långt in i lokalen med en öl som enda sällskap. Han frågade om det var okej att vi slog oss ner – och det var inget som helst problem. Öronmannen tycktes förtjust. Så presenterade Ricky oss för ingen mindre än Bob Wooler.

Bob Wooler? Ska man veta vem det är? Nja, det kanske inte tillhör allmänbildningen såvida man inte är Beatles-nörd eller särskilt insatt i den så kallade rockscenen i Liverpool i början av 60-talet. Bob var legendarisk diskjockey och konferencier på The Cavern och andra klubbar i och runt Liverpool. Han presenterade The Beatles på olika scener över 400 gånger. Men inte nog med det. Han kunde skryta med en lite udda sak, om man nu ska använda ordet skryta i sammanhanget. Lite drygt en månad efter att det där svartvita fotot togs i The Cavern så åkte John Lennon på semester till Spanien med managern Brian Epstein. Det är – och var – ingen hemlighet att Epstein var homosexuell. Det förekom därför en del rykten om den där semesterresan. På Paul McCartneys 21-årsfest i mitten av juni uppmanade Bob Wooler lite retsamt John Lennon att berätta vad som egentligen hänt på den där semesterresan, varpå Lennon tappade humöret rejält. Han har senare berättat att det enda som fick honom att sluta slå var insikten att han annars skulle ha dödat Wooler. Det påstås vara sista gången som den dittills ganska hetlevrade Lennon tog till våld.

Jag måste erkänna att jag inte minns särskilt mycket av samtalet på The Grapes. Kanske var jag stum av häpnad. Kanske hade jag svårt att hänga med i den lite knepiga dialekten. Men Bob Wooler berättade i alla fall att Ricky spelade i ett av alla de band som staden kryllade av i början av 60-talet. Men nu var han tjänsteman på Liverpools kommun och hade lunchrast. Det vill säga drack öl. Och det är ju gott så. Vykortets baksida, ja. Där har Bob Wooler skrivit en hälsning till mig och prydligt skrivit dit plats och datum: The Grapes, Liverpool. 22 juli 1985. Och därunder finns en hälsning från Ricky Temple: ”To Lasse my Socialist friend.” Socialist? Tydligen förutsatte han att man var socialist om man kom från det då socialdemokratiskt styrda Sverige. Men varför var han så noga med att poängtera det? Och vem var egentligen denne Ricky Temple? Varje gång jag har råkat hitta det där vykortet i gömmorna så har jag ställt mig de frågorna. Och svaret har jag faktiskt inte fått förrän just i dag.

Jag kom på att jag skulle skicka ett mejl till en herre i Liverpool vid namn Sam Leach och fråga. Jag träffade honom på ett så kallat Beatles-konvent för några år sedan – i Karlstad av alla ställen. Han var The Beatles första agent och är trots sin ålder utrustad med ett gott minne. Han svarade nästan genast på mitt mejl och berättade att Ricky Temple är ett artistnamn. Egentligen heter han Jimmy och är bror till en populär komiker och skådespelare vid namn Johnny Hackett. Inte nog med det. Sam Leach meddelar att denne Jimmy Hackett var hårdför socialist, på gränsen till kommunist, och var vice borgmästare i Liverpool i mitten av 1980-talet!

Först nu går det alltså upp för mig att jag den där dagen i juli 1985 satt på The Beatles favoritpub och drack öl tillsammans med en man som nästan blev ihjälslagen av John Lennon 1963 – och Liverpools vice borgmästare. Enligt Sam Leach var Ricky/Jimmy en stor begåvning som kunde ha blivit en riktigt framgångsrik artist. ”Men han valde politiken i stället” fortsätter Leach och man anar nästan en suck där. Det är lite rart att Ricky Temple signerade mitt vykort med sitt artistnamn, men kanske drömde han sig tillbaka till scenen på The Cavern? Inte vet jag. Däremot vet jag att jag kvällen därpå åkte polisbil i Liverpool. Men det är en annan historia.