Ännu en vecka i ett liv. Ännu en vecka då sommaren av principskäl har vägrat att säga nej och jag fortfarande inte har badat utomhus. Tillfälle har inte riktigt givits och därmed undrar jag om det verkligen har varit sommar. Dock har jag sett andra bada, vilket möjligen räknas men troligen inte. Man kan fråga sig vad det spelar för roll. Vi har alla våra egna definitioner för vad som är en sommar och man blir förhoppningsvis inte diskvalificerad för att man exempelvis inte har badat. Det är ingen tävling. Vi har också olika definitioner för när hösten inträder. Utanför min port har några människor bestämt att det nu är höst, ty de har dragit upp alla buskar och ska ersätta dem med asfalt. ”För dräneringens skull” hävdas det. Det hävdas också att det är bostadsrättsföreningen som har bestämt det. Men jag är inte dummare än att jag förstår att det är människorna i Stadshuset som ligger bakom. Det är ett led i att göra om förorten till stad, att göra den mer urban. In med asfalt, ut med buskar. Eller om det möjligen är tvärtom.
Nu börjar nämligen även politikerna vakna till liv igen. Det är ytterligare ett hösttecken. Den här veckan uttalade sig en socialdemokrat vid namn Nilsson och sa att någonting var bra för att det skulle sätta Stockholm på kartan. Noga räknat så sa han att det skulle sätta Stockholm mer på kartan. Det är fullkomligt häpnadsväckande att en politiker år 2016 inte har förstått att det är det töntigaste man kan säga. Inte bara som politiker, utan överhuvudtaget. Som människa. Gör om kommunalhusen och stadshusen och riksdagen till bingohallar! Vi kan alla gå dit och spela floskelbingo. Här är några ord och uttryck som ger poäng: Sätta på kartan. Låt oss vara tydliga med. Urban känsla. Stockholm växer. Mötesplatser. Tillväxt. Hållbarhet. Vi är trygga i det här beslutet. Men det skulle naturligtvis vara en omöjlighet. Folk skulle skrika bingo hela tiden och därmed omöjliggöra varje möjlighet till samtal och konstruktiv debatt. Kanske vore det lika bra.
Nåja, förutom att bli förargad och häpnadsväckt så har jag den här veckan lyckats roa mig lite. Man behöver, som jag tidigare har påpekat, ibland koppla bort det så kallade arbetet totalt, om så bara för en stund. Man behöver fly in i något annat, den här gången en liten behändig bok och en trevlig film. Jag är av den uppfattningen att böcker helst, vilket jag nog också har påtalat tidigare, ska rymmas i fickan på en kavaj eller jacka – och det gör den här. Blå måndag heter den. Kan en måndag vara blå? Mitt svar är att en måndag kan vara blå. För det mesta är den dock grå, men vi kan kompromissa och säga att en måndag oftast är blågrå. Hur som helst så innehåller denna bok små samlade stycken av favoritförfattaren Stig Claesson. ”Har du inte läst alla hans böcker?” undrade min lunchkamrat Magnus när jag tvingade honom att läsa ett stycke vid kinarestaurangens bord. Nej, inte riktigt alla. Exempelvis inte den här. I Blå måndag blev jag alldeles extra förtjust i ett prosastycke som är så kort att det egentligen inte borde kunna återberättas kortare än det är. Likväl gör jag det: Det går ut på att en taxichaufför på Södermalm frågar Claesson om han minns namnet på en viss biograf. När Claesson svarar så blir taxichauffören arg eftersom han själv har grubblat i ett par veckor och inte tål att någon kan svara så tvärsäkert på frågan. ”Du är en jävla typ. Du har läst på. Du kan inte vara härifrån. Vore du härifrån skulle du inte komma ihåg nåt.” Och han fortsätter: ”Nästa gång nån frågar dig en enkel fråga så var inte så jävla stöddig. Din hjärna är en enda sylta av kunskaper. Din förlästa fan.” Jag vet inte vad Stig Claesson vill säga med den 322 ord långa historien. Men det slår mig att det kan vara så där ibland. Man vill inte veta det rätta svaret. Det är själva grubblandet man vill åt. Eller också blir man helt enkelt arg när någon vet mer än man själv och då ångrar man att man har ställt frågan. Historien fick mig i alla fall att klucka av skratt i tunnelbanevagnen. Det bjuder jag på.
Och så en film. Världspremiär av The Beatles: Eight Days a Week – The Touring Years med blåamattan-direktsändning från premiären i London. Det låter så oerhört märkvärdigt, men det serverades inte ens champagne och snittar med rysk kaviar i Bio Rio:s foajé på Södermalm. Filmen var dock fin och lockade fram både skratt och en och annan liten tår – åtminstone i den här känsliga varelsen. Kanske i synnerhet då John Lennons intelligens, energi och humor framträder tydligt och jag ånyo drabbas av meningslösheten i hans alltför tidiga död. Jag har nu fått tio år mer i livet än vad han någonsin fick. Han hann dock uppnå betydligt högre grad av berömmelse på sina fyrtio år. Innehåller då denna nya film något nytt för en inbiten entusiast? Ja, det vill jag ändå påstå. Det kom till exempel som en överraskning att The Beatles vägrade att spela inför en segregerad publik i Jacksonville i Florida 1964. Det är förvisso inget okänt faktum – det måste till exempel ha väckt en hel del uppmärksamhet då – men det har gått mig förbi. Med önskvärd tydlighet framgår det även hur trött gruppen var vid den sista turnén på sommaren 1966. Det har hävdats att de slutade turnera för att de inte längre kunde återskapa mer komplexa låtar på scenen och för att de inte hörde sig själva på grund av allt skrikande. Men här framkommer att de även tyckte att allt var en enda stor cirkus. Det handlade inte längre om musiken. Ett avsnitt från en presskonferens i Hamburg i juni 1966 visar även att pressen började inta vad man i dag förmodligen skulle kalla en tråkig attityd. Men filmen är som sagt fin och mycket sevärd. Den är ett dokument från en helt annan tid. En tid som är både avlägsen (hela femtio år sedan!) och inte avlägsen (bara femtio år sedan!). Det hela är märkligt.
Men vad är väl en stunds verklighetsflykt i form av en bok och en film? Snart nog tvingas man in i den där verkligheten igen och får muttra med sedvanlig trötthet om fasansfullt fula fasader och spattigt spretande språkbehandling. Dumheterna kastas brutalt fram inför mina känsliga ögon. Crunch, till exempel. Vad är crunch? Tydligen något man kan äta. ”Till middag blir det knaper, smask, sörpel, fräs och crunch.” Låter det gott? Nej, inte i dag, inte i morgon och inte heller om femtio år. Det här är inte bra för mitt blodtryck. ”Medlidande” säger Stig Claessons ovan nämnda taxichaufför innan han ilsket slår igen dörren. ”Pröva nån gång med vanligt hederligt medlidande.”
Den som till äventyrs har läst tidigare alster av min ömkliga hjärna och mina flinka fingrar vet att jag är en hopplös samlare. Så här på Vinylskivans dag tänkte jag angripa ett samlarområde som jag tidigare inte har berört närmare. Vad skulle nu det kunna vara, med tanke på att det är Vinylskivans dag? Kan det möjligen ha med vinylskivor att göra? Ja, tänk att det kan det! Nu är ju jag uppvuxen under en tid då vinylskivan fortfarande var kung och det liksom inte fanns några alternativ om man gillade musik. Ja, det skulle vara kassettband då, men jag kan inte påminna mig att jag någonsin skaffade ett färdiginspelat kassettband – det fanns liksom inte, som det numera heter, på kartan. Alltså köpte jag vinylskivor, och det blev ganska många med tiden. Men kan man kalla det samlande? Nja, jag vill nog hävda att skivsamlandet kräver någon sorts plan, en ambition att leta upp allting inom ett visst område. Och det är nog först för några år sedan som detta område utkristalliserade sig för min del. Jag skulle samla på Apple-skivor!
”Apple-skivor?” tänker nu den obildade allmänheten. Snackar han om hårddiskar? Apple tillverkar väl datorer? Dumheter. Det finns bara ett Apple och det är skivbolaget Apple Records som bildades av The Beatles 1968. Det skedde förvisso delvis för att de skulle slippa betala så fruktansvärt mycket skatt, men de hade också en ganska vacker tanke med det hela. Dittills okända talanger skulle få en möjlighet att ge ut skivor, förutsatt att gruppen själv trodde på dessa talanger. Ja, det fanns även Apple-avdelningar för böcker, film, kläder och elektronik, så man behövde inte nödvändigtvis syssla med musik för att få chansen. Och så var tanken att alla som ingick i Apple-korgen skulle få en del av intäkterna, hur det nu skulle gå till. Paul McCartney kallade hela projektet för ”ett slags västerländsk kommunism”.
elbrundino 