Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘John Lennon’

Ännu en vecka i ett liv. Ännu en vecka då sommaren av principskäl har vägrat att säga nej och jag fortfarande inte har badat utomhus. Tillfälle har inte riktigt givits och därmed undrar jag om det verkligen har varit sommar. Dock har jag sett andra bada, vilket möjligen räknas men troligen inte. Man kan fråga sig vad det spelar för roll. Vi har alla våra egna definitioner för vad som är en sommar och man blir förhoppningsvis inte diskvalificerad för att man exempelvis inte har badat. Det är ingen tävling. Vi har också olika definitioner för när hösten inträder. Utanför min port har några människor bestämt att det nu är höst, ty de har dragit upp alla buskar och ska ersätta dem med asfalt. ”För dräneringens skull” hävdas det. Det hävdas också att det är bostadsrättsföreningen som har bestämt det. Men jag är inte dummare än att jag förstår att det är människorna i Stadshuset som ligger bakom. Det är ett led i att göra om förorten till stad, att göra den mer urban. In med asfalt, ut med buskar. Eller om det möjligen är tvärtom.

Nu börjar nämligen även politikerna vakna till liv igen. Det är ytterligare ett hösttecken. Den här veckan uttalade sig en socialdemokrat vid namn Nilsson och sa att någonting var bra för att det skulle sätta Stockholm på kartan. Noga räknat så sa han att det skulle sätta Stockholm mer på kartan. Det är fullkomligt häpnadsväckande att en politiker år 2016 inte har förstått att det är det töntigaste man kan säga. Inte bara som politiker, utan överhuvudtaget. Som människa. Gör om kommunalhusen och stadshusen och riksdagen till bingohallar! Vi kan alla gå dit och spela floskelbingo. Här är några ord och uttryck som ger poäng: Sätta på kartan. Låt oss vara tydliga med. Urban känsla. Stockholm växer. Mötesplatser. Tillväxt. Hållbarhet. Vi är trygga i det här beslutet. Men det skulle naturligtvis vara en omöjlighet. Folk skulle skrika bingo hela tiden och därmed omöjliggöra varje möjlighet till samtal och konstruktiv debatt. Kanske vore det lika bra.

Nåja, förutom att bli förargad och häpnadsväckt så har jag den här veckan lyckats roa mig lite. Man behöver, som jag tidigare har påpekat, ibland koppla bort det så kallade arbetet totalt, om så bara för en stund. Man behöver fly in i något annat, den här gången en liten behändig bok och en trevlig film. Jag är av den uppfattningen att böcker helst, vilket jag nog också har påtalat tidigare, ska rymmas i fickan på en kavaj eller jacka – och det gör den här. Blå måndag heter den. Kan en måndag vara blå? Mitt svar är att en måndag kan vara blå. För det mesta är den dock grå, men vi kan kompromissa och säga att en måndag oftast är blågrå. Hur som helst så innehåller denna bok små samlade stycken av favoritförfattaren Stig Claesson. ”Har du inte läst alla hans böcker?” undrade min lunchkamrat Magnus när jag tvingade honom att läsa ett stycke vid kinarestaurangens bord. Nej, inte riktigt alla. Exempelvis inte den här. I Blå måndag blev jag alldeles extra förtjust i ett prosastycke som är så kort att det egentligen inte borde kunna återberättas kortare än det är. Likväl gör jag det: Det går ut på att en taxichaufför på Södermalm frågar Claesson om han minns namnet på en viss biograf. När Claesson svarar så blir taxichauffören arg eftersom han själv har grubblat i ett par veckor och inte tål att någon kan svara så tvärsäkert på frågan. ”Du är en jävla typ. Du har läst på. Du kan inte vara härifrån. Vore du härifrån skulle du inte komma ihåg nåt.” Och han fortsätter: ”Nästa gång nån frågar dig en enkel fråga så var inte så jävla stöddig. Din hjärna är en enda sylta av kunskaper. Din förlästa fan.” Jag vet inte vad Stig Claesson vill säga med den 322 ord långa historien. Men det slår mig att det kan vara så där ibland. Man vill inte veta det rätta svaret. Det är själva grubblandet man vill åt. Eller också blir man helt enkelt arg när någon vet mer än man själv och då ångrar man att man har ställt frågan. Historien fick mig i alla fall att klucka av skratt i tunnelbanevagnen. Det bjuder jag på.

eight-daysOch så en film. Världspremiär av The Beatles: Eight Days a Week – The Touring Years med blåamattan-direktsändning från premiären i London. Det låter så oerhört märkvärdigt, men det serverades inte ens champagne och snittar med rysk kaviar i Bio Rio:s foajé på Södermalm. Filmen var dock fin och lockade fram både skratt och en och annan liten tår – åtminstone i den här känsliga varelsen. Kanske i synnerhet då John Lennons intelligens, energi och humor framträder tydligt och jag ånyo drabbas av meningslösheten i hans alltför tidiga död. Jag har nu fått tio år mer i livet än vad han någonsin fick. Han hann dock uppnå betydligt högre grad av berömmelse på sina fyrtio år. Innehåller då denna nya film något nytt för en inbiten entusiast? Ja, det vill jag ändå påstå. Det kom till exempel som en överraskning att The Beatles vägrade att spela inför en segregerad publik i Jacksonville i Florida 1964. Det är förvisso inget okänt faktum – det måste till exempel ha väckt en hel del uppmärksamhet då – men det har gått mig förbi. Med önskvärd tydlighet framgår det även hur trött gruppen var vid den sista turnén på sommaren 1966. Det har hävdats att de slutade turnera för att de inte längre kunde återskapa mer komplexa låtar på scenen och för att de inte hörde sig själva på grund av allt skrikande. Men här framkommer att de även tyckte att allt var en enda stor cirkus. Det handlade inte längre om musiken. Ett avsnitt från en presskonferens i Hamburg i juni 1966 visar även att pressen började inta vad man i dag förmodligen skulle kalla en tråkig attityd. Men filmen är som sagt fin och mycket sevärd. Den är ett dokument från en helt annan tid. En tid som är både avlägsen (hela femtio år sedan!) och inte avlägsen (bara femtio år sedan!). Det hela är märkligt.

crunchMen vad är väl en stunds verklighetsflykt i form av en bok och en film? Snart nog tvingas man in i den där verkligheten igen och får muttra med sedvanlig trötthet om fasansfullt fula fasader och spattigt spretande språkbehandling. Dumheterna kastas brutalt fram inför mina känsliga ögon. Crunch, till exempel. Vad är crunch? Tydligen något man kan äta. ”Till middag blir det knaper, smask, sörpel, fräs och crunch.” Låter det gott? Nej, inte i dag, inte i morgon och inte heller om femtio år. Det här är inte bra för mitt blodtryck. ”Medlidande” säger Stig Claessons ovan nämnda taxichaufför innan han ilsket slår igen dörren. ”Pröva nån gång med vanligt hederligt medlidande.”

Annonser

Read Full Post »

Folk dör hit och dit för tillfället. Några är kända. Men de flesta är okända. En del av de kända är 69 år gamla när de dör. De flesta som dör 69 år gamla är inte kända, i alla fall inte på det sättet som vi menar med kända. Det finns de som säger att 69 är det nya 27, och då åsyftar det faktum att ett antal kändisar har dött när de var 27 år gamla. Och så letar man frenetiskt efter nästa kändis som är 69 år och som står på kö att dö. Det är förstås absurt. 69 år är en något mer normal ålder att dö i, åtminstone jämfört med 27 år.

Vissa människor är i stället 72 år när de dör. De har således vänt på siffran. En sådan är Kjell Alinge som gick bort den här veckan. Det var en begåvad karl. Jag baserar omdömet på att han är en av de där människorna som har fått mig att skratta, och det är väldigt mycket värt. Ja, i min ungdom skrattade jag utan att skämmas åt hans och Janne Forssells Hemma hos-skivor. Genialiskt vild, spretande och absurd humor. Den där typen av humor som gör så att alla ansträngningar att behålla någon sorts värdighet omintetgörs och man skrattar så att man får ont i en märklig muskel i nacken. Musculus ridere kanske den heter eller borde heta. Det är inte så ofta den aktiveras. För ett antal år sedan skulle Kjell Alinge signera samlingsboxen Hemma hos Box 1 i en bokaffär vid Odenplan i Stockholm. Jag var där och smög runt och hade tänkt köpa ett exemplar. Men så hördes en röst i högtalarna som meddelade att han hade ringt och lämnat återbud. Han var sjuk. Så tyvärr fick jag aldrig tillfälle att träffa människan.

Men jag minns förstås också Alinge från radioprogrammet Eldorado. Han ägnade sig åt en häpnadsväckande form av poetiskt målande ordflöde som tyder på en exceptionell associationsförmåga. Inbillar jag mig i alla fall. Jag undrade ofta om han hade ett mycket detaljerat manus eller om han improviserade. Egentligen spelar det ingen roll, men jag undrar ändå. Jag minns alldeles särskilt hans nedtonade och fina minnesprogram över John Lennon som trots att det måste ha pusslats ihop väldigt snabbt var så oerhört balanserat i sin utformning. Jag har fortfarande, 35 år senare, kassetterna kvar. Jag vet inte om de går att lyssna på.

Denna vecka 3 går också något annat i graven. Stockholms äldsta polska restaurang Café Piastowska på Tegnérgatan lägger ner verksamheten, vilket är mycket sorgligt. Jag har bara varit där en handfull gånger, men varje gång var en upplevelse. Det var som att kliva in i en svunnen tid med spetsdukar och mörka väggar och trettiotalsmusik. Det var den typen av miljö som jag tror att många ljust-och-fräscht-vurmande nutidsmänniskor är lite rädda för. Om de mot all förmodan skulle ha vågat sig in och vågat slå sig ner vid ett av borden så skulle de förmodligen ha varit helt oförstående inför den äldre man som tidigare tog emot beställningarna. Det var som om hela han sjöng långsamhetens lov. Han talade dessutom så tyst att det var svårt att uppfatta vad man åt eller beställde, men det var en del av charmen. Han tog den polska maten (som hans hustru lagade) på stort allvar, men man anade hela tiden glimten i ögat hos honom. Den typen av människa är sällsynt numera.

Det är möjligt att Café Piastowska inte har varit riktigt samma sak sedan både han och hans hustru gick bort, men själva atmosfären, själva miljön har varit densamma. Och den polska maten har det absolut inte heller varit något fel på. Nu får man gå till andra ställen om man vill ha polsk mat, men det är förskräckligt synd att den lite mystiska och intima miljön försvinner. Stockholm behöver den typen av oaser som inte har nåtts av den könlösa och stenhårda renoveringsivern. Rörelser som inte drivs av profithunger, utan av en kärlek till det man håller på med. Det inbodda och djupt mänskliga. Det är väl inget att vara rädd för?

I väntan på våren kan man lyssna på I blomsteraffären eller Fffllpll & MÄÄzzÖ & Gyckslllp med Kjell Alinge och Janne Forssell. Eller också kan man låta bli. Vi lever ju i ett någorlunda fritt land.

 

Read Full Post »

Stockholm är liksom förra veckan mycket kallt, och därtill en smula halt. Människorna i norr fnyser förvisso åt oss sörlänningar och anser oss vara klena, men då får de väl göra det. Vad som anses vara kallt är naturligtvis relativt. Jag försöker dock klä mig efter väderleken och släppa ner de uppskjutna axlarna så fort jag tänker på hur uppskjutna de är. Jag är rätt bra på att skjuta upp – ingen kan påstå något annat.

Vecka 2 inleddes med nyheten om David Bowies bortgång. Det kom verkligen som en överraskning eftersom ingen ens visste om att han var sjuk. Han släppte sin senaste (sista) skiva på fredagen i vecka 1 och jag gick och köpte den på lördagen i vecka 1 och så avled han på söndagen i vecka 1. Det var första gången jag köpte en av hans skivor i samband med utgivandet. Konstigt. Men de recensioner jag läst gjorde mig nyfiken.

Nu kommer chocken. Mitt förhållande till David Bowie är inte innerligt. Det är absolut mer än hyfsat, men det är inte innerligt. Jag vet inte riktigt varför. Min bror var helt såld på Bowie och försökte nog få in mig på samma bana, men antagligen var jag alltför upptagen av mitt grava Beatles-missbruk. Men jag lyssnade med behållning på Hunky Dory och i synnerhet Life on Mars. Inte bara för att Lennon (eller är det Lenin?) nämns i texten. Min bror hade också en notbok med Bowie-låtar och jag försökte ganska flitigt framföra just Life on Mars på pianot därhemma – med föga framgång. Jag kan nämligen inte spela piano. Fast i huvudet lät det ju bra. Det gör det alltid.

Av min bror fick jag också Low och Young Americans i födelsedagspresent 1982. Jag fyllde då sexton år och bar antagligen fortfarande mycket fula glasögon. Man gjorde det på 80-talet eftersom man inte förstod bättre. Jag kan se att jag lyssnade ganska flitigt på de där skivorna, ty de är rätt misshandlade. På Young Americans medverkade John Lennon. Jag tyckte nog att det var en viktig skiva av just den anledningen. De var liksom dubbelt så coola tillsammans – två engelsmän i New York. Men jag vet inte. Kanske var problemet för mig att David Bowie förändrades hela tiden, att han alltid gick vidare och aldrig stod stilla. Att han var för kameleontisk. Vilket ironiskt nog är det som framhålls som hans signum, det vill säga det som gjorde honom intressant. Men som jag sa så vet jag inte och det kan hända att det faktiskt inte spelar någon roll. Jag inbillar mig att man kan vara en relativt bra människa utan att ha ett innerligt förhållande till David Bowie.

Det jag däremot vet är att jag finner denna sista skiva Blackstar sällsamt fascinerande. Det känns som något som man kan vrida och vända på mycket länge utan att till fullo förstå. Något gåtfullt och mycket mångbottnat. Något som samtidigt lyckas vara både skrämmande och vackert. Att det är ett medvetet farväl behöver inte påtalas, men det gör det bara till ett ännu mer gripande verk. Någon menade att de sju sångerna symboliserar veckans sju dagar. Inte vilken vecka som helst naturligtvis, utan veckan kring någons död. Själv ser jag dem nästan som ett rekviem, en dödsmässa. Både Faurés och Brahms rekvier består av sju satser, Mozarts däremot av åtta. För att nu ta tre av de mest kända.

Har någon annan döende artist gjort något liknande? Både ja och nej. Jag kommer på rak arm bara på en handfull exempel, men det finns säkerligen fler:

Lee Hazlewood drabbades av njurcancer 2005, bestämde sig för att spela in en sista skiva (som gavs ut i slutet av 2006) och avled i augusti 2007. Men resultatet blev ett lite halvtrist hopkok och det är egentligen bara den galghumoristiska titeln Cake or Death och den sista sången T.O.M (The Old Man) som antyder att det är ett farväl.

George Harrison avled i lungcancer i november 2001. Han hann inte avsluta sin sista skiva Brainwashed, som dock färdigställdes efter noggranna instruktioner och gavs ut postumt ett år senare. Den antyder ännu mindre ett avslut eller ett farväl – det är snarare ”business as usual” som gäller. En typisk Harrison-skiva.

Warren Zevon drabbades av cancer 2002 och beslöt att spela in en sista skiva, The Wind. Den gavs ut i slutet av augusti och Zevon avled 7 september. Endast en cover av Bob Dylans uttjatade Knockin’ on Heaven’s Door och den avslutande hjärtekniparen Keep Me in Your Heart antyder vad som väntade. Märkligt nog beskrev han den näst sista skivan My Ride’s Here som ”en meditation över döden” – men den gavs ut redan innan han fick sin cancerdiagnos.

Lou Reed? Nej. Han hoppades antagligen på att överleva genom en levertransplantation men avled ganska plötsligt i oktober 2013 och hann nog aldrig ens tänka på att spela in ett farväl. Hans temaskiva kring förlust och död, Magic and Loss, gavs ut redan 1992. Det är en gripande skiva på nästan samma sätt som Bowies Blackstarmen den kan alltså inte riktigt räknas i det här sammanhanget.

Det känns med andra ord som om David Bowie gjorde något fullständigt unikt i och med denna sista både obehagliga och vackra skiva. För vem har kraften att, i hemlighet döende, skapa både ett komplext testamente över sig själv och en gåva till sin publik? Det är vad man kan fundera över under vecka 2 i detta femtionde år. Eller också kan man glädjas över att en ny säsong av Antikrundan börjar just i kväll. Innan jag kan glädjas måste jag dock plocka bort adventsljusstakarna som skulle ha tagits bort redan i går. Om tjugondag Knut-inspektörerna kommer nu så är jag mycket illa ute.

Read Full Post »

AppleJamDen som till äventyrs har läst tidigare alster av min ömkliga hjärna och mina flinka fingrar vet att jag är en hopplös samlare. Så här på Vinylskivans dag tänkte jag angripa ett samlarområde som jag tidigare inte har berört närmare. Vad skulle nu det kunna vara, med tanke på att det är Vinylskivans dag? Kan det möjligen ha med vinylskivor att göra? Ja, tänk att det kan det! Nu är ju jag uppvuxen under en tid då vinylskivan fortfarande var kung och det liksom inte fanns några alternativ om man gillade musik. Ja, det skulle vara kassettband då, men jag kan inte påminna mig att jag någonsin skaffade ett färdiginspelat kassettband – det fanns liksom inte, som det numera heter, på kartan. Alltså köpte jag vinylskivor, och det blev ganska många med tiden. Men kan man kalla det samlande? Nja, jag vill nog hävda att skivsamlandet kräver någon sorts plan, en ambition att leta upp allting inom ett visst område. Och det är nog först för några år sedan som detta område utkristalliserade sig för min del. Jag skulle samla på Apple-skivor!

BEaucoups5”Apple-skivor?” tänker nu den obildade allmänheten. Snackar han om hårddiskar? Apple tillverkar väl datorer? Dumheter. Det finns bara ett Apple och det är skivbolaget Apple Records som bildades av The Beatles 1968. Det skedde förvisso delvis för att de skulle slippa betala så fruktansvärt mycket skatt, men de hade också en ganska vacker tanke med det hela. Dittills okända talanger skulle få en möjlighet att ge ut skivor, förutsatt att gruppen själv trodde på dessa talanger. Ja, det fanns även Apple-avdelningar för böcker, film, kläder och elektronik, så man behövde inte nödvändigtvis syssla med musik för att få chansen. Och så var tanken att alla som ingick i Apple-korgen skulle få en del av intäkterna, hur det nu skulle gå till. Paul McCartney kallade hela projektet för ”ett slags västerländsk kommunism”.

Beatles själva hade fortfarande kontrakt med EMI, men fick lov att använda Apple-etiketten till sina skivor. Efter splittringen använde de etiketten som soloartister fram till 1975, även om de ofta hittade på olika varianter av den. Paul McCartney undvek den helst totalt, vilket är lite tråkigt. Det är nämligen i mitt tycke världens absolut snyggaste skivetikett. A-sidan på LP, EP och singlar hade ett oskalat Granny Smith-äpple som motiv, medan B-sidan hade ett halverat äpple som motiv. Den klassiska varianten är djupgrön, men det finns varianter som är röda, orange, blåa, vita och säkert ytterligare varianter som jag för närvarande inte kommer på. Den sista original-LP:n som gavs ut under Apples första aktiva period, George Harrisons Extra Texture från 1975, har en äppelskrott på etiketten – som för att tydliggöra att man satte punkt för hela äventyret.

En glad spansk Billy Preston

En glad spansk Billy Preston.

Det var väl helt enkelt så att Beatles-medlemmarna tappade intresset för Apple redan på ett ganska tidigt stadium, men faktum är att man gav ut en del artister som blev (eller redan var) framgångsrika. Mary Hopkin var i övre tonåren när hon fick ge ut singeln Those Were The Days som blev en världshit och sålde i enorma upplagor. Flera av hennes singlar blev stora hits. Bandet The Iveys bytte namn till Badfinger och gav ut några storsäljande och fina LP och singlar på Apple (inklusive låten Without You som blev stora hits med Harry Nilsson och Mariah Carey). Ravi Shankar och Modern Jazz Quartet är andra kända namn. Phil Spectors klassiska julskiva återutgavs på Apple och James Taylors fina debutskiva kom ut på Apple. Billy Preston gav ut två LP och några singlar. Och till och med den klassiska kompositören John Tavener släppte ett par LP på etiketten. Även ett antal mer eller mindre märkliga eller osannolika artister fick chansen, som t.ex. ufo-fantasten Chris Hodge, London-avdelningen av Radha Krsna Temple (som faktiskt fick en stor hit!), cajunbandet Sundown Playboys och brassbandet Black Dyke Mills Band. En knasig blandning, men det är bland annat det som gör Apple Records så fascinerande.

Apple007

Vad sägs om en keltisk dödsmässa av John Tavener?

Så vitt det är känt fanns det också några figurer som försökte fånga The Beatles intresse utan att riktigt lyckas, vilket så här i efterhand kanske var lite olyckligt. Här kan nämnas en viss David Jones som är lite mer känd som David Bowie. Och en grupp vid namn Queen. En annan grupp som kunde ha fått ge ut sin debut på Apple hette Crosby, Stills, Nash & Young, men enligt uppgift la George Harrison in sitt veto eftersom han inte gillade The Hollies version av Harrison-låten I Need You. Graham Nash var nämligen med i The Hollies. Kanske lite småaktigt… Lite kuriosa är att även en svensk grupp vid namn Bamboo var aktuell för Apple, men så blev det inte. I den gruppen ingick Mikael Rickfors, som några år senare blev medlem i…The Hollies. Allt flyter ihop.

Äpplen kan vara blåa också. Engelsk pressning.

Äpplen kan vara blåa också. Engelsk pressning.

Men åter till det här med samlandet. Det kan väl inte vara så svårt att få ihop samtliga skivor som gavs ut på Apple Records 1968-1975? Ha! Inte ens om man nöjde sig med alla Apple-skivor som pressades i England skulle uppgiften vara särskilt lätt. Ett exempel: De första fyra singlarna gavs ut i en specialmapp betitlad Our First Four i extremt begränsad upplaga (ett exemplar levererades till drottning Elizabeth). Jag har sett en sådan till salu för 9 500 dollar. Därtill finns det engelska pressningar som antingen aldrig kom ut på marknaden eller bara såldes via postorder från Apple. Ett exempel på det första är LP:n Accept No Substitute med Delaney & Bonnie. Den hann pressas i ett antal exemplar innan man upptäckte att artisterna visst råkade ha kontrakt med ett annat skivbolag. Så kan det gå. Ett exempel på det andra, om jag har förstått saken rätt, är artisten Brute Force (ett artistnamn, förstås) som fick ge ut sin låt King of Fuh på Apple. På grund av den kontroversiella titeln (stryk ”of” och byt plats på de andra orden) såldes dock singeln enbart via postorder. 3 000 exemplar ska visst ha pressats, men var de befinner sig kan man undra. Den absolut mest sällsynta engelska Apple-singeln är dock den allra första. Den finns bara i ett enda exemplar och artisten heter…Frank Sinatra! Ringo Starr bad via ombud Frank Sinatra att sjunga in en specialanpassad version av The Lady is a Tramp som födelsedagspresent till Ringos fru Maureen, som var en stor Sinatra-beundrare. Hopplöst sällsynt. Men här kan man faktiskt lyssna på The Lady is a Champ.

Den mycket sällsynta David Peel-singeln. (Typisk USA-etikett)

Den mycket sällsynta David Peel-singeln.
(Typisk USA-etikett)

Det var de engelska pressningarna. Men det finns också USA-pressningar, varav vissa är egendomligt sällsynta. Och dessutom finns det varianter av varje enskild utgåva eftersom flera skivfabriker på skilda håll i landet användes. En av de ovanligaste USA-pressningarna är en singel med New York-hippien David Peel. Den gavs aldrig ut kommersiellt, utan skickades bara till radiostationer. Skälet? Återigen en kontroversiell låt, nämligen F Is Not A Dirty Word. Ordet som avses är förstås fuck och på singeln är varenda förekomst av detta ord censurerad. Förmodligen är det den märkligaste skiva jag har i min samling. Även USA hade för övrigt sin version a Our First Four, som också är mycket sällsynt.

Israelisk EP med gruppen Trash.

Israelisk EP med gruppen Trash.

Men nu måste det väl vara slut med sällsyntheter? Icke. Väldigt många länder i alla världsdelar utom Antarktis pressade nämligen sina egna varianter av Apple-singlar, många av dem med unika bildomslag och unika skivnummer. Den absolut mest sällsynta torde vara en sydafrikansk utgåva med Gene Rockwell som framför Mary Hopkins Those Were the Days på afrikaans. Rockwell hade inte ens kontrakt med Apple, men av skäl som jag inte går in på så fick han ändå ge ut singeln på den etiketten. Enligt en av de anställda på Apple var det fler sydafrikanska artister som gav ut skivor på etiketten, men inga andra exempel har dykt upp – så det är nog tveksam om det stämmer. Även Sverige kan erbjuda en och annan raritet, men då handlar det främst om bildomslag. Nyligen såldes en svensk Paul McCartney-singel med bildomslag för lite drygt 700 kronor och det finns svenska singlar av både Ringo Starr och John Lennon som håller minst den prisnivån. Den dyraste svenska Apple-singeln är nog dock The Beatles The Long And Winding Road som man får betala flera tusenlappar för. Har jag den i samlingen? Nej. Vill jag ha den? Ja. Blir jag en lyckligare människa om jag får tag i den? Ja, kanske i ungefär en timme. Men faktum är att jag ibland tar fram mina kära vinylskivor, luktar lite på dem, bläddrar igenom dem och blir överraskad av någon som jag har glömt att jag hade. Lite sjukt är det kanske, men det är en sjukdom som jag inte direkt lider av. Och en vacker dag kanske jag får för mig att sälja hela härligheten – och upptäcker att ingen vill ha dem. Nåja, den dagen den sorgen.

Sällsynt svensk utgåva från 1970

Sällsynt svensk utgåva från 1970.

Blast101

Äpplen kan även vara röda. Till och med på en amerikansk pressning.

Beaucoups10

Även Yoko Ono fick ge ut några schysta grejer på Apple.

BEaucoups8

En av de konstigaste Apple-utgåvorna, med ett cajunband från Louisiana som Ringo Starr gillade.

Beaucoups2

En holländsk utgåva av The Iveys debutsingel på Apple. De bytte strax namn till Badfinger.

Beaucoups13

En sällsynt svensk utgåva av Trashs första singel på Apple.

Blast102

Äpplen kan även vara orange.

Beaucoups6

Min ungdoms heliga Graal. Den här EP:n fanns bara på postorder och gavs ut i samarbete med glassbolaget Wall’s Ice Cream 1969.

 

 

Read Full Post »

En silverfärgad Mercedes!

En silverfärgad Mercedes!

Denna soliga dag i juli 1985 stod en silverfärgad Mercedes parkerad innanför de öppna grindarna på uppfarten till Ranelagh Drive i Twickenham. Vi såg det som ett gott tecken, även om vi inte hade en aning om ifall det var hans bil. Vem kan hålla reda på vad rockstjärnor håller sig med för fortskaffningsmedel? Men vi tre ungdomar, jag, Emily och Mary, bestämde oss i alla fall för att placera oss på trottoaren och vänta. Händer det så händer det, och om inte så hade vi åtminstone fått se stället utifrån.

Jag har i tidigare blogginlägg tjatat om mina äventyr i England för exakt 30 år sedan – och jag har faktiskt ytterligare något att förtälja från denna för mig smått legendariska sommar. Egentligen skulle jag vilja berätta att jag var en av de cirka 70 000 människor som åhörde artister som David Bowie, Elvis Costello, Bryan Ferry, U2, Dire Straits, Elton John, Paul McCartney och The Who på Wembley Stadium på den europeiska delen av Live Aid-galan. Men det var jag inte. Galan började medan jag fortfarande befann mig ombord på båten från Göteborg. Jag minns att jag hade släpat med mig en åbäkig bandspelare för att kunna ratta in direktsändningen och spela in den. Och när jag väl hittat till mitt hotellrum i London så tittade jag på resten av galan på TV. Det var en lätt frustrerande känsla att sitta där, några kilometer från arenan. Men å andra sidan slapp jag ju trängseln.

Alla de där stora stjärnornas närvaro i London gjorde att de påföljande veckorna kändes lite speciella. Det var som om man nästan förväntade sig att råka springa på David Bowie eller någon annan i närmsta gathörn. En sådan förhoppning eller känsla låter förmodligen lite löjlig, men för en musikintresserad yngling från en av Europas avkrokar så fanns det en lockelse i det där. Tänk om… Nåja, om inte annat så skulle jag i alla fall få träffa min kaliforniska brevvän Emily och hennes kompis Mary, som hade fått för sig att tillbringa nästan hela sommaren i England. Vi hade bland annat planerat att åka till Liverpool, vilket vi också gjorde, men det har jag berättat om tidigare. En av kvällarna i London föreslog dock Emily att vi skulle göra en annan utflykt på eftermiddagen dagen därpå. Pete Townshend, gitarrist, låtskrivare och drivande kraft i The Who, hade en studio i Twickenham och Emily påstod sig ha något slags begrepp om ungefär var den låg. Vi var alla tre inbitna Beatles-fans, men vi älskade även The Who, så det är klart att förslaget lät alldeles utmärkt.

Eel Pie Studios i The Boathouse.

Eel Pie Studios i The Boathouse.

Herr Townshends egen studio hade det egendomliga namnet Eel Pie Studios och Emily trodde därför att den rimligtvis var belägen på Eel Pie Island, mitt i Themsen. Vi lyckades hitta denna ö som bara nås via en gångbro och irrade runt där ett bra tag, men hittade bara småbåtsvarv och höga, låsta grindar som ledde in till privatvillor. Om den där studion låg på ön så var den väldigt väl dold. Det var med viss besvikelse som vi började gå över bron till fastlandet igen, men så frågade vi en man som var på väg till ön. Först tittade han misstänksamt på oss som om vi var tre förrymda ungdomsbrottslingar, men så insåg han väl att vi såg fullständigt menlösa ut och förklarade för oss att vi var helt fel ute. Vi skulle till något som kallades The Boathouse och som låg flera kilometer från Eel Pie Island. Mannens vägbeskrivning stämde exakt och så småningom nådde vi fram.

The Boathouse, som alltså lurigt nog inrymde Eel Pie Studios, ligger precis där vägen Ranelagh Drive viker av från Themsens lopp. Det är ett tvåvåningshus med en antydan till trädgård som på ett konstigt sätt ligger kanske en meter ovanför gatunivån. Antagligen ligger huset på en naturlig höjd. Det gör att det som är en hög mur sedd från gatan är ganska låg sedd inifrån trädgården. Grindarna var öppna och det stod en silverfärgad Mercedes på infarten. Jag la märke till att det satt två övervakningskameror på husets fasad, riktade mot gatan. Det kändes lite obehagligt att kanske vara övervakad och misstänkliggjord, men vi var lyckliga över att ha hittat rätt och ställde oss på trottaren utanför muren för att vänta så länge som kändes rimligt. Jag måste dock erkänna att jag var lite nervös, inte bara för de där kamerornas skull. Min bild av Pete Townshend, via saker jag hade läst, sett och hört, var att han är en intelligent person som dock emellanåt tappar humöret. Foton av honom när han demolerar elgitarrer gjorde väl sitt till för att skapa den där bilden. Tänk om han skulle bli arg för att vi kom och störde? Tänk om han skulle be oss att omedelbart försvinna därifrån. Men jag litade nog på att Emily och Mary skulle charma honom.

Emily träffade Pete igen 1987. Då åkte kameran fram.

Inte minns jag så här 30 år efteråt hur länge vi stod där och hängde, men jag tror inte att det var mer än kanske 45 minuter. Vi märkte ingenting förrän vi hörde en röst som tycktes komma uppifrån. Vi vände oss om och hittade ett vänligt ansikte som beskådade oss över muren. ”Väntar ni på Pete Townshend?” Jag hade hjärtat i halsgropen och fick inte fram ett ord, men Emily svarade jakande på sitt käcka amerikanska sätt. ”Kom in” sa mannen. Jisses. Skulle vi få komma in i Pete Townshends studio? Nja. Själva studion kom vi aldrig in i, men väl något slags uppehållsrum eller reception med en rymlig soffa och en televisionsapparat. Pete Townshend visade sig (förstås) vara en vänlig själ, men hans blotta närvaro gav mig ändå en rejäl tunghäfta. Emily och Mary verkade också vara en aning starstruck, men höll ändå igång en konversation och frågade om saker. De hade ju sett The Who på Live Aid och kunde berätta hur bra det hade varit. De påpekade speciellt hur coolt det var att Pete och Paul McCartney, som ett slags den brittiska rockmusikens nestorer (då hela 40 respektive 43 år gamla), hjälptes åt att lyfta upp Live Aid-generalen Bob Geldof. Pete skrattade och avslöjade att Paul inte riktigt orkade och var på väg att tappa Geldof – vilket man faktiskt kan se om man tittar två minuter in på det här klippet. (Detta dementerades dock å det lögnaktigtaste av herr McCartney när vi några dagar senare träffade honom.) Och apropå McCartney så avslöjade Pete att han precis i dagarna hade spelat gitarr på en av låtarna på Pauls kommande skiva. Vi sög i oss informationen och kände oss stolta över att känna till något som väldigt få andra visste. (Låten dök upp på den inte alldeles strålande LP:n Press och bär titeln Angry.)

Min signerade Who-singel.

Min signerade Who-singel.

Fick jag då något sagt till Pete Townshend? Ja, jag svarade lydigt på frågan var jag kom ifrån. Då lyste han upp och berättade att The Who aldrig brukade ta med sig egna instrument på sina turnéer i Sverige i mitten av 60-talet. De lånade i stället lokala förmågors instrument – och slog ibland sönder dem. Som i det här klippet. Han berättade det med viss förtjusning. När han förhörde sig om vilken stad jag kom ifrån så hade han efter 20 år fullständig koll på att de hade spelat även i Uppsala – faktiskt samma år som jag föddes. Så tog jag mod till mig och frågade om han hade något emot att signera den The Who-singel som jag samma förmiddag hade skaffat i en butik för begagnade skivor. Eftersom vi hade fått veta att Pete höll på och spelade in en soloskiva så fick jag av något skäl för mig att han av det skälet kanske inte ville signera en Who-singel. En konstig idé, med tanke på deltagandet i Live Aid bara några dagar tidigare. Nervositeten kan göra konstiga saker med människan. Självklart hade han inget alls emot det. Även Emily och Mary fick förstås sina autografer innan han förklarade att han skulle fortsätta spela in nu. Så han tog i hand och tackade så mycket för besöket – som det anstår en brittisk gentleman.

Mary och jag - lyckliga över att just ha träffat en legendar.

Mary och jag – lyckliga över att just ha träffat en legendar.

Vi gick lyckliga därifrån längs Themsen och det dröjde ganska länge innan vi insåg att ingen av oss hade haft modet att be om att få ta några foton. Det verkar som om även mina kamrater, trots Pete Townshends stora vänlighet, hade drabbats av något slags nervositet i hans sällskap. Det där grämde mig en hel del och någon dag senare, då flickorna skulle göra något annat, fick jag för mig att åka tillbaka till The Boathouse, försöka träffa Pete igen och ta några bilder av honom. Jag köpte en av Petes tidigare soloskivor för att få ytterligare en autograf – och dessutom en bukett blommor som tack för att han hade varit så snäll mot oss. Jag hann knappt ställa mig på trottoaren utanför The Boathouse förrän jag hörde fotsteg inne på gården, och precis som förra gången tittade ett ansikte ut över muren. Men den här gången tillhörde ansiktet Pete Townshend själv! ”Come in, mate” sa han, och då var det förstås bara att lyda. Men återigen slog den där hemska nervositeten till och allt blev ytterligt pinsamt. Jag sträckte fram den där stackars blombuketten och mumlade något om att han fick den för att han hade varit så schyst mot oss. Jag fattar inte att jag ens kom på tanken. Men han tackade förstås så mycket och frågade om det var okej för mig att han tog med dem till sin mamma som tydligen var lite krasslig. Han stod nämligen just i begrepp att åka och hälsa på henne. Jag kunde ju knappast säga nej – så därmed har jag alltså indirekt köpt blommor till Pete Townshends mamma. Märkligt.

Min signerade Pete Townshend-LP.

Min signerade Pete Townshend-LP.

Han bjöd mig att sitta ner i soffan medan han försvann in i studion för att göra sig redo för avfärd. Så där satt jag och tittade på TV tillsammans med ett par av Petes vänner eller anställda eller vad de nu var för figurer. De försökte få med mig i nåt slags samtal, men det gick väl…sådär. Jag satt mest och fingrade på min billiga kamera och undrade om jag skulle våga be om att få ta några bilder. Pete kom ut efter sju åtta minuter och än i dag undrar jag vad han egentligen tänkte om mig då. Trodde han att jag var en sådan där jobbig typ som snubben som dyker upp hos John Lennon i det här klippet (cirka fyra minuter in)? En sådan som tror att allt ska falla på plats när man träffar sin idol? Hoppades han att jag skulle ha försvunnit? Kanske funderade han själv på att smita ut bakvägen och bara dra därifrån? Nej, inte gentlemannen Pete Townshend. Han kom ut efter ett tag och frågade om han kunde göra nåt mer för mig, så jag slängde fram LP:n som jag tagit med mig och bad om en till autograf. Men frågade jag om jag fick ta en bild? Nej. Så här 30 efteråt fattar jag ingenting. Vi lämnade The Boathouse tillsammans. Bara för att ha något att säga så frågade jag om den silverfärgade Mercedesen var hans, som om jag inte visste det. ”Yeah, it’s the best” bekräftade han. ”Nice car” svarade jag. Som om jag brydde mig det allra minsta om bilar. Jag hade hört att han för inte så länge sen hade skjutsat en uppdykande beundrare till tåget och kanske var det därför jag förde bilen på tal. Men jag insåg att det skulle vara att hoppas på alldeles för mycket. Det var det sista jag såg av Pete Townshend.

Kort men vänligt.

Kort men vänligt.

Men det var inte vår sista kontakt. Någon gång på senhösten släpptes skivan som han arbetat på den där sommaren. Den hette White City och både Emily, jag och Mary kände nån sorts löjlig stolthet över att liksom ha varit en del av skivans tillblivelse. Man tänker så konstigt när man är ung. Jag kände att jag ville berätta för Pete vilken bra skiva han hade gjort – och skrev ett brev. Inte för att jag minns hur jag hittade adressen. Kanske räckte det med ”The Boathouse, Ranelagh Drive, Twickenham, England”? Jag minns inte heller exakt vad jag skrev, och det är nog tur. Jag har en känsla av att en genomläsning av det där brevet i dag skulle ha fyllt mig med obehag. Men tydligen var det ett ganska långt brev. Hur jag vet det? Jo, i januari året därpå kom det ett svar. Ett kort men vänligt maskinskrivet brev. Det är en av mina käraste ägodelar – fast jag är fasligt nervös över att underskriften är på väg att blekna bort.

Read Full Post »

För den som händelsevis har läst något av mina tidigare alster har det kanske framgått att jag har besökt Liverpool några gånger. Och att anledningen till det stavas B-E-A-T-L-E-S. På den tiden var det nog egentligen den enda anledningen att åka till den staden. När jag och min syster tågluffade i England och Skottland 1983 blev vi till och med varnade för att åka till just Liverpool. ”Det är inget trevligt ställe” sa två rara bed & breakfast-tanter i den ganska närbelägna staden Preston. ”Åk till Blackpool i stället – det är mycket trevligare. Den tidigare ganska välmående hamnstaden i nordvästra England var i början av 1980-talet fortfarande ganska nedgången och hade hög arbetslöshet. Man hade egentligen precis börjat begripa att det gick att locka Beatles-tokar till staden. Ironiskt nog kan det ha varit mordet på John Lennon i december 1980 som satte igång en försiktig satsning på turismen. 1984 hade de till och med lyckats smälla upp ett hyfsat museum och börjat anordna guidade bussturer.

När jag var i Liverpool med de kaliforniskt rara människorna Emily (min brevvän i ganska många år) och Mary (hennes väninna) i juli 1985, så fanns det dock fortfarande områden som var väldigt skamfilade och som man nog knappt borde vistas på ens mitt på dagen. Men nu hör det till saken att flera av de platser som är intimt förknippade med The Beatles råkade ligga i just dessa fattiga och slitna områden. Och om man nu är en äkta fantast så måste man ju besöka just de platserna. Så vad göra? Man kan alltid minimera risken genom att passa på när det är ljust ute, när vanligt folk befolkar staden. Men om tiden inte riktigt räcker till och man bara vill se ett till ställe? Och ett till. Och ett till. ”Jo, men nu ligger puben The Empress bara ett kvarter bort. Ni vet, puben som Ringo står utanför på skivomslaget till ‘Sentimental Journey’.” ”Ja! Den måste vi se…” Och så vidare.

Det var tidig kväll när vi klev in i den extremt mäktiga och stämningsfulla Anglican Cathedral som ligger alldeles extra majestätiskt på en höjd. Den äldsta delen är inte mer än drygt 100 år gammal, men det är ändå en synnerligen sevärd sandstenskatedral med imponerande mått (världens längsta katedral!). 1953 försökte en viss Paul McCartney bli antagen till katedralens gosskör – men misslyckades. Förmodligen ansågs han inte kunna sjunga. Men självklart räckte detta misslyckande för att vi skulle vilja se katedralen. Ett halvt decennium senare skulle McCartneys första klassiska verk Liverpool Oratorio komma att uruppföras här – som ett slags revansch. Men det visste vi ju inte då.

Ett stenkast från katedralen ligger en av alla platser som är förknippade med John Lennon. I en lägenhet på Gambier Terrace bodde han en period tillsammans med vännen Stuart Sutcliffe – och det var där de en natt frös så mycket att de eldade upp sina möbler. Trots att det började skymma så vandrade vi dit, för ett sådant ställe måste man ju se. Mary var en hängiven (och duktig) fotograf och ville ta några bilder. Nu är inte adressen särskilt mycket att beskåda, men en hängiven fotograf är en hängiven fotograf – så Emily och jag började sakta vandra därifrån. När vi efter kanske hundrafemtio meter stannade upp och tittade hur det gick för Mary så såg vi att hon hade fått sällskap av fem, sex nyfikna tonårskillar. Vi tänkte nog inte så mycket mer på det utan förmodade väl att hon skulle komma snart.

Poliserna har inget med berättelserna att göra. Men gossen till höger har skrivit och flickan var med om äventyret och fotografen också.

De här jovialiska poliserna har inget med berättelserna att göra. Men gossen till vänster har skrivit, flickan var med om äventyret och fotografen också.

Det var då en polisbil plötsligt gled upp mot trottoaren där vi stod. En polisman vevade ner rutan och frågade om vi hörde ihop med tjejen därborta, hon som pratade med killarna. Det kunde vi ju inte neka till. ”De är ute efter hennes kamera” sa den gemytliga polismannen på sin lustiga dialekt. ”Hoppa in.” Emily och jag tittade på varandra och skuttade sedan nästan lite upprymda in i baksätet på polisbilen. Det kändes egendomligt tryggt att ha ordningsmakten på och vid sin sida – samtidigt som det var lite läskigt. Om Emily hade något förflutet som ungdomsbrottsling vet jag inte, men jag hade i alla fall aldrig suttit i en polisbil tidigare.

Killarna uppvisade en blandning av överraskning och besvikelse när vi stannade till invid dem. Mary såg däremot bara förvånad ut när hon såg oss titta ut genom bilfönstren. Det verkade som om hon inte riktigt hade fattat att killarna hade tänkt sno hennes fina kamera – och det var faktiskt med viss tvekan hon hoppade in hos oss efter uppmaning från poliserna. Vi hade väl räknat med att få kliva ur en liten bit bort och sedan vandra bort till stället där vi bodde. Men poliserna frågade vart vi ville åka och verkade tycka att det var kul att få skjutsa några vilsna turister. Vi tittade lite på varandra där i baksätet innan Emily sa: ”Kör oss till en trevlig pub.” Poliserna skrattade och gjorde oss till viljes.

Jag undrar just vad människorna som stod på trottoaren och drack öl tänkte när de såg en polisbil stanna till och släppa av tre unga utlänningar. Det ligger ju ganska nära till hands att anta att det inte tillhör vanligheten att polisen kör folk till puben. De tittade i alla fall lite konstigt på oss. Poliserna sa hej då och lycka till och tipsade om att vi nog skulle undvika det där området kring katedralen på kvällstid, för det var ganska ofta bråk och andra otrevligheter där. Glada i hågen gick vi in och beställde varsin whisky med cola (The Beatles favoritdrink!) för att fira det egendomliga äventyret. Med lite tur slipper jag sätta mig i en polisbil igen. I alla fall i Liverpool. Och i alla fall i juli 1985.

 

Read Full Post »

Förmodligen är jag inte ensam om att ibland behöva viss hjälp för att komma ihåg episoder ur det egna livet. En doft, åsynen av ett landskap, ett ljud… Det behövs egentligen inte särskilt mycket för att ett specifikt minne ska väckas till liv. Häromdagen hittade jag ett vykort i gömmorna. Inte ett vykort som någon har skickat till mig, utan ett som jag har köpt själv. Inget frimärke, ingen adress. Motivet är svartvitt och visar ingen stadsvy eller liknande, så det går inte att avgöra var fotot är taget – om man inte råkar veta det. Bilden visar fyra unga män i en källarlokal. Om man inte vet vilka det är så kan man möjligen i alla fall ana att de är musiker, med tanke på att det sitter en högtalare monterad uppe vid taket.

The Beatles i The Cavern Club 1963

The Beatles i The Cavern Club 1963

The Cavern Club i Liverpool. Där är bilden tagen av fotografen Dezo Hoffman den 25 mars 1963. De unga männen är förstås The Beatles och det är faktiskt en lite speciell dag. Ringo Starr har förvisso varit med i gruppen i ett halvår, men just denna dag har han varit hos frisören och för första gången fått samma slags frisyr som de andra. En stor händelse. Fast det kanske inte var det enda skälet till att de blev fotograferade. Kanske fanns det inget särskilt skäl alls. På Mathew Street ligger lokalen som började som jazzklubb i slutet av 1950-talet men som gradvis kom att bli Liverpools rockmusikcentrum. Och mest känd är klubben förstås för att The Beatles spelade där hela 292 gånger. Trots det så demolerades stället bara tio år efter att det där fotot togs. En tunnel för spårbunden trafik skulle nämligen passera just här. Mellan 1973 och 1984 existerade inte The Cavern – men sedan byggde man en kopia på nästan samma plats och till stor del med tegelstenar från originalet.

1985 besökte jag Liverpool för tredje gången. Jag var 19 år och hängde med min kaliforniska brevvän Emily och hennes väninna Mary i två veckor. Mestadels i London, där vi var med om något lite speciellt som jag tänkte återkomma till en annan gång. Men nu var vi i Liverpool och drällde runt och gjorde ingen som helst hemlighet av att vi var Beatlesfans. Givetvis kilade vi ner för trappan till The Cavern och jag vill åtminstone gärna tro att det var där jag köpte det där vykortet. Det känns liksom logiskt. Men varför tjatar jag om detta stackars vykort? Det har säkert tryckts i tiotusentals exemplar och är i sig inte särskilt märkvärdigt. Men om man vänder på det och tittar på baksidan så blir det lite mer intressant.

En ung och oförstörd bloggare 1985

En ung och oförstörd bloggare 1985

Vi hade knappt klivit upp i ljuset på Mathew Street förrän en kostymklädd herre i medelåldern kom utfarande ur en port och var på väg att gå in i oss. Inte vet jag varför han slog sig i slang med oss, men jag gissar att det syntes ganska väl på oss vad vi var för gökar. Troligen såg han en chans att få lite vackert sällskap vid sin lunchöl, för efter bara några hälsningsfraser pekade han på en pub en liten bit nedåt gatan: The Grapes. Han sa att det var The Beatles favoritpub och att de brukade gå dit och ta en öl före eller efter spelningarna på The Cavern. Det visste vi förstås redan. Men han drog till med ett klassiskt ”fancy a pint?” och sa att han skulle bjuda oss. Så här i efterhand känns det smått märkligt att vi nappade på erbjudandet, men det gjorde vi. Ricky, som han hette, verkade trevlig, seriös och uppriktigt intresserad av att prata lite med tre unga Beatlesfans. Och nu kommer vi till det verkligt egendomliga. ”Nu hade ni tur”, sa han när vi klivit över tröskeln till ett inre rum. ”Där sitter Bob.” Mannen hälsade glatt på en liten karl med utstående öron som satt vid ett bord långt in i lokalen med en öl som enda sällskap. Han frågade om det var okej att vi slog oss ner – och det var inget som helst problem. Öronmannen tycktes förtjust. Så presenterade Ricky oss för ingen mindre än Bob Wooler.

Bob Wooler? Ska man veta vem det är? Nja, det kanske inte tillhör allmänbildningen såvida man inte är Beatles-nörd eller särskilt insatt i den så kallade rockscenen i Liverpool i början av 60-talet. Bob var legendarisk diskjockey och konferencier på The Cavern och andra klubbar i och runt Liverpool. Han presenterade The Beatles på olika scener över 400 gånger. Men inte nog med det. Han kunde skryta med en lite udda sak, om man nu ska använda ordet skryta i sammanhanget. Lite drygt en månad efter att det där svartvita fotot togs i The Cavern så åkte John Lennon på semester till Spanien med managern Brian Epstein. Det är – och var – ingen hemlighet att Epstein var homosexuell. Det förekom därför en del rykten om den där semesterresan. På Paul McCartneys 21-årsfest i mitten av juni uppmanade Bob Wooler lite retsamt John Lennon att berätta vad som egentligen hänt på den där semesterresan, varpå Lennon tappade humöret rejält. Han har senare berättat att det enda som fick honom att sluta slå var insikten att han annars skulle ha dödat Wooler. Det påstås vara sista gången som den dittills ganska hetlevrade Lennon tog till våld.

Jag måste erkänna att jag inte minns särskilt mycket av samtalet på The Grapes. Kanske var jag stum av häpnad. Kanske hade jag svårt att hänga med i den lite knepiga dialekten. Men Bob Wooler berättade i alla fall att Ricky spelade i ett av alla de band som staden kryllade av i början av 60-talet. Men nu var han tjänsteman på Liverpools kommun och hade lunchrast. Det vill säga drack öl. Och det är ju gott så. Cavern285_redVykortets baksida, ja. Där har Bob Wooler skrivit en hälsning till mig och prydligt skrivit dit plats och datum: The Grapes, Liverpool. 22 juli 1985. Och därunder finns en hälsning från Ricky Temple: ”To Lasse my Socialist friend.” Socialist? Tydligen förutsatte han att man var socialist om man kom från det då socialdemokratiskt styrda Sverige. Men varför var han så noga med att poängtera det? Och vem var egentligen denne Ricky Temple? Varje gång jag har råkat hitta det där vykortet i gömmorna så har jag ställt mig de frågorna. Och svaret har jag faktiskt inte fått förrän just i dag.

Jag kom på att jag skulle skicka ett mejl till en herre i Liverpool vid namn Sam Leach och fråga. Jag träffade honom på ett så kallat Beatles-konvent för några år sedan – i Karlstad av alla ställen. Han var The Beatles första agent och är trots sin ålder utrustad med ett gott minne. Han svarade nästan genast på mitt mejl och berättade att Ricky Temple är ett artistnamn. Egentligen heter han Jimmy och är bror till en populär komiker och skådespelare vid namn Johnny Hackett. Inte nog med det. Sam Leach meddelar att denne Jimmy Hackett var hårdför socialist, på gränsen till kommunist, och var vice borgmästare i Liverpool i mitten av 1980-talet!

Först nu går det alltså upp för mig att jag den där dagen i juli 1985 satt på The Beatles favoritpub och drack öl tillsammans med en man som nästan blev ihjälslagen av John Lennon 1963 – och Liverpools vice borgmästare. Enligt Sam Leach var Ricky/Jimmy en stor begåvning som kunde ha blivit en riktigt framgångsrik artist. ”Men han valde politiken i stället” fortsätter Leach och man anar nästan en suck där. Det är lite rart att Ricky Temple signerade mitt vykort med sitt artistnamn, men kanske drömde han sig tillbaka till scenen på The Cavern? Inte vet jag. Däremot vet jag att jag kvällen därpå åkte polisbil i Liverpool. Men det är en annan historia.

Read Full Post »

Older Posts »