elbrundino

Det är ganska många år sedan som jag först började umgås med planer på att flytta från min barndoms Uppsala till Stockholm. Av ekonomiska skäl kom det dock att dröja ganska många år innan en flytt blev av, vilket inte alls hindrade mig från att gå på lägenhetsvisningar. Det är ju ganska trevligt att drömma också. En liten skjuts framåt fick jag en lördag då jag till min glädje upptäckte att jag hade vunnit på Lotto. Visserligen bara 4 300 kronor, men det var ju mera än de 23 kronor som hade varit maxvinsten dittills. Så dagen därpå gick jag och tittade på en lägenhet som låg någonstans i Stockholms södra förorter. Jag har med ålderns rätt faktiskt glömt var. Lägenheten var av något skäl ovanligt billig – men det är ju jag också.

Vid ankomsten till tunnelbanestationen hade jag bara en vag aning om vartåt jag skulle gå. Detsamma gällde uppenbarligen två unga herrar i tjugoårsåldern som klev av samma tåg, ty de frågade mig efter den adress som jag också skulle till. Eftersom jag trodde att jag eventuellt hittade så föreslog jag att de skulle följa med mig. Nu är jag ju inte den som är överförtjust i att småprata med främlingar, men det uppstod någon form av dialog om lägenhetspriser – och jag passade på att på ett lite skämtsamt sätt släpa fram det där med att jag precis hade vunnit på Lotto. Till min förvåning utbrast den ena ynglingen ”Det har han också!” och pekade på sin kompis. Hans vinst visade sig dock vara lite större än min, närmare bestämt drygt tio gånger. De verkade lite kaxiga över det hela, men jag tröstade mig med att jag besatt mycket större livserfarenhet. (En klen tröst – i själen grät jag.)

Väl framme på den aktuella adressen kunde jag snabbt konstatera att det låga priset hade lockat infernaliskt många människor. Lägenheten låg på bottenvåningen i ett modernt, tråkigt och alldeles extra betonggrått hus. Den var mörk och konstig och det kändes som om takhöjden låg på ungefär 180 centimeter. För min del var det med andra ord bara priset som var attraktivt. Men mina vänner ynglingarna ansåg tydligen att det var en bostad som lämpade sig för människor, ty den ene (inte Lotto-vinnaren) upphov sin röst och ropade över sorlet: ”Var är försäljaren?! Min kompis vill köpa!” Det var uppenbart att ordet mäklare inte ingick i hans vokabulär. Och förmodligen fanns inte företeelsen budgivning heller i hans begreppsvärld.

Nå, inte vet jag hur det gick. Men i mitt inre skrattade jag rått och elakt och tyckte samtidigt att det hela var lite naivt rart. Hur som helst så föddes där tanken på hur man ska bära sig åt för att avskräcka andra intressenter – och därmed göra en god affär. En metod är ju att göra som de där ynglingarna, visa på handlingskraft, bryta mot all kutym och låtsas som om man har obegränsat med pengar. Men det finns mer subtila varianter. En är att agera ”den jobbiga grannen”. Alla vet ju att det kommer minst en nyfiken granne på varje visning, så varför inte utnyttja det? Kliv alltså in, slå dig i slang med andra spekulanter och framför i viskande ton ”sanningar” om bostadsrättsföreningen och andra viktiga ting. Man kan också säga lagom kryptiska saker som: ”Jag hoppas att du tycker om trumpetmusik, det är lite lyhört här.” Eller: ”Jag är med i surströmmingsakademien.” Eller varför inte klassikern: ”De borde inte ha släppt ut mig.” Det där sista ska helst framföras på en väsande, tonlös utandning.

En annan metod är förstås att erkänna att man är spekulant, men gå omkring och humma och skaka på huvudet och se mycket kritisk ut. Då och då kan man vända sig till sina medspekulanter (eller heter det motspekulanter?) och yttra repliker av typen: ”Känner du också doften av cyanid? Eller är det svavelsyra?” Eller: ”Jag måste säga att de har lyckats bra med att få bort blodfläckarna.” Eller på samma tema: ”Visst var det väl här det där trippelmordet ägde rum före jul? Har du inte hört talas om det? Nej, de gjorde sitt bästa för att tysta ner det.”

Sedan har vi en metod som kanske inte är jättesnäll, men som kan vara effektiv. Den går ut på att antingen misskreditera mäklaren och/eller göra densamma nervös. Det första alternativet bygger på att man låtsas känna personen sedan tidigare. Låt oss för enkelhetens skull kalla mäklaren för Amanda. Då skulle det kunna låta så här: ”Du har lyckats locka hit mycket folk i dag, Amanda. Hoppas att de inte är lika observanta som förra gången.” Eller: ”Jaså, du kallar dig Amanda nu? Sist vi sågs kallade du dig Lolita – och hade inte alls så där mycket kläder på dig.” Det andra alternativet kan uppnås genom att man ställer frågor som antingen är väldigt konstiga eller direkt infantila. En bra inledning är: ”Ska man ta av sig skorna? Byxorna då? Inte? Och det säger du nu?!” Därpå kan man lämpligen fortsätta med: ”‘Carpe Diem’ står det här på väggen, är Carpe ett pojk- eller flicknamn?” Och varför inte: ”Om jag vill bryta upp parketten och odla potatis här, vilken sort är då bäst?” Man kan också med fördel smaska i sig all frukt och alla örter som står utplacerade i lägenheten. Eventuellt kan man sätta i sig olivoljan också.  Jag måste dock erkänna att den här sista metoden (den så kallade ”mäklarmetoden”) är mera intressant och pikant än effektiv.

Den nyfikne grannen har jag förresten själv råkat ut för – i två olika situationer. När jag flyttade senast och höll på och bar ut kartonger så dök det upp en äldre farbror som jag aldrig sett förut. Han frågade oblygt om jag ville sälja stolarna som jag haft på balkongen. Först förstod jag ingenting, ty det var helt omöjligt för grannarna att se in på min dåvarande balkong – så hur kunde han veta vad jag hade för stolar där? Men så drog jag mig till minnes att mäklaren berättat att en av mina grannar hade varit in och tittat vid visningen. Och vid en visning av en lägenhet på Siljansvägen i Årsta dök det upp en annan äldre farbror som gick omkring och tittade – och i förtroende sa till mig: ”Det är så många ungdomar som köper lägenheter här – och sedan flyttar de efter bara ett år. De har inte råd med amorteringarna.” Jag svarade artigt: ”Jaha, så kanske det är.” Då blängde han på mig och snäste: ”Kanske?! Det är så!” Inte sjutton köpte jag den lägenheten. En sådan granne vill man ju inte ha.

(Tack till Magnus som bidrog med konstiga idéer.)