Förmodligen har jag redan tidigare ondgjort mig över fånerier som går ut på att göra Stockholm (eller vilken annan svensk stad som helst) till New York (eller vilken amerikansk storstad som helst). Vid Globen vill man ha en motsvarighet till Meatpacking district i New York, på Södermalm vill man göra om ett tidigare järnvägsspår till ”Stockholms motsvarighet till Chicagos High Line”, man vill anlägga en ”Stockholms Central Park” på Årstafältet – och den så kallade ”Guldbron” vid Slussen har på ett fullständigt ologiskt och okunnigt sätt kallats ”Stockholms Golden Gate”. (Golden Gate är namnet på sundet i Kalifornien som den rödorange Golden Gate Bridge sträcker sig över. Varken sundet eller bron bär minsta spår av guldfärg – eller ”guldish”, som en företrädare för Stockholms stad beskrivit färgen som. Bron lär också vara världens självmordstätaste plats, ett faktum som kanske inte är lika attraktivt att släpa fram i samband med ”Guldbron”.) Men det är förstås viktigt att hitresta amerikaner känner sig hemma i Stockholm. Och Sverige är som bekant, trots allt, USA:s 51 stat.
Det hela är en sjuka. Visst. Vi har väl i någorlunda modern tid alltid sneglat på andra i stället för att göra något eget. Det funkar inte att bygga långhus med öppna eldstäder och hål i taket i för evigt. Man har glott på Rom, Paris, Venedig, London, ja, kanske till och med Sankt Petersburg och kopierat eller nästan-kopierat koncept och arkitektur därifrån. Men de senaste hundra åren eller så har det varit USA som dominerat. Jag påstår nu inte att influenser från USA skulle vara dåliga. Det är inte det jag vill säga. Jag tycker bara att det som sker, detta stor- och enögda kopierande, är en smula löjligt. Det var naturligtvis lika löjligt när Gustav III på sin tid importerade både arkitektur och namn (Tivoli, Albano, Frescati, Montebello) från Italien. Vore det inte långt mer intressant att hämta inspiration på lite olika håll i världen?
Men kanske är det värsta ändå trenden att uppkalla vissa kvarter eller områden efter mönster av SoHo i New York (var annars?). SoHo står här för South of Houston (Street). En stackars människa som hade varit på besök i New York kom hem till Stockholm i slutet av 1990-talet och fann att det inte fanns något bra namn på kvarteren söder om Folkungagatan på Södermalm – och myntade därför begreppet SoFo, alltså South of Folkungagatan. Det är lätt att se det som ett inflytande från den så kallade ironiska generationen, men det är många som tar namnet på fullt allvar. Ja, faktum är att det till och med är registrerat som varumärke!
Nu ska det väl i ärlighetens namn sägas att SoFo nog är det enda namnet i den här genren som har fått riktigt fäste. Men nog sjutton har det gjorts försök att lansera det motsvarande begreppet NoFo – och säkert ett antal andra i samma stil. Man skulle kunna tänka sig att döpa om Gamla stan till NoSo (North of Southermalm) och Vasastan till NoNo (North of Northmalm). Kvarteren kring Jakobsgatan blir NoJa respektiva SoJa. Och i dag upptäckte jag till min stora häpnad en lokalpatriotisk affisch där man har gjort ett patetiskt försök att översätta det gamla och väl inarbetade begreppet ”Söder om Söder” till… SoSo. Det ska antagligen utläsas ”South of”… ja, vadå? Förmodligen South of Souther – en otroligt konstig konstruktion. Eller kanske Southermalm? Ett ord som jag ovan skrev som ett skämt kanske här har blivit blodigt allvar? Eller ska SoSo ses som ironi? Det är i alla händelser att betrakta som ett ytterst dåligt begrepp i marknadsföringssammanhang, med tanke på att ”so-so” på engelska betyder ungefär ”sådär”, ”hyfsat bra” eller ”någorlunda okej”. Alltså: Årsta – ett okej ställe att bo på – men inte mer än så. Och varför är affischen på engelska? För att alla turister som hänger i Årsta ska känna sig välkomna eller kunna köpa med sig en souvenir på ett begripligt språk? Så många frågor. Gör om, gör rätt.
Posts Tagged ‘Årsta’
Vi måste tänka på turisterna
Posted in Arkitektur, Översättning, Italien, Namn, Språk, Stockholm, USA, tagged Albano, Årsta, Årstafältet, Central Park, Chicago, Frescati, Gamla stan, Globen, Golden Gate, Gustav III, High LIne, Jakobsgatan, London, Meatpacking District, Montebello, New York, Paris, Rom, Sankt Petersburg, Södermalm, Slussen, SoFo, SoHo, SoSo, South of Houston Street, Stockholms Golden Gate, Tivoli, Vasastan, Venedig on 2 januari 2021| 1 Comment »
Ha det bättre
Posted in Allmänt, Nostalgi, Okategoriserade, Stockholm, Tjuvlyssnat, tagged Årsta, Årsta konditori, Göran Greider, neonskylt on 7 december 2019| Leave a Comment »
I den förort där jag framlever delar av mina dagar och de allra flesta nätter finns ett konditori med röd neonskylt. Det är ett riktigt konditori där man kan få en kopp bryggkaffe utan att göra sig till. Man säger en kopp kaffe och får en kopp kaffe. Det kostar, tror jag, tjugofyra kronor och då ingår påtår. Troligtvis ingår även tretår om man skulle vara av den ullen, men av den ullen är jag oftast inte. Man hämtar sitt kaffe själv. Därför ingår förmodligen även fyrtår, för det är ju ingen som kontrollerar den saken. Dock finns det ingen toalett, så varken tre- eller fyrtår är väl att rekommendera.
Detta riktiga konditori nådde jag från min förra bostad på två minuter, från dörr till dörr. Jag tog förvisso aldrig tid. Det är en uppskattning. Förmodligen hade jag kunnat nå det på en och en halv minut springande, men jag är sällan så angelägen att jag springer. Om jag hade hasat fram så hade det tagit längre tid. Det egendomliga är att jag sällan nyttjade det riktiga konditoriet då jag bodde i min förra bostad. Troligen låg det för nära. Det som ligger för nära glömmer man ibland bort att se. Från min nuvarande bostad tar det kanske sex minuter att nå detta riktiga konditori, om jag marscherar raskt med kaffe i blick. Kanske är det önsketänkande. Kanske tar det i själva verket sju minuter. Det ligger i alla händelser så nära att det inte är lönt att ta bussen.
Det rör sig inte om något stort konditori. Det finns fyra bord med fyra stolar vid varje. Här ryms alltså sexton personer, vilket gör att man emellanåt måste eller bör dela bord med okända människor. Inte ens jag anser att det är särskilt farligt. Om det vore farligt skulle ryktet ha spritt sig och ingen skulle gå dit. Akten eder för Årsta Konditori! Så säger ingen. Jag tror inte att någon enda människa har sagt så sedan 1950-talet då rörelsen startade. Förvisso vet jag inte säkert att rörelsen startade då, men jag förutsätter det. Det ser nämligen ut så och det vore en stor förlust om det slutade se ut så.
Bakom glas- och trädisken står en jovialisk människa och tar emot beställningar och om man inte vet vad saker heter så går det utmärkt bra att peka på vad man vill ha. Lite som i de kiosker som väl knappt finns längre, när man för mycket länge sedan skulle handla smågodis för två kronor. En sån kaka och en sån kaka, men inte en sån kaka. När det inte är så många kunder går den jovialiska människan ut i själva bageriet och samtalar med någon kollega på ett språk som jag inte riktigt förstår. Det kan möjligen vara bageriska eller konditoriska. Sak samma, jag har inte med det att göra.
Det riktiga konditoriet i Årsta är en institution. Jag påstår det med viss tvekan, eftersom institution är ett ord som ibland har en lite dålig klang, som i ”Han sitter på institution”, men här använder jag det i en mycket positiv bemärkelse. Jag kan inte tänka mig att någon vill att det ska ersättas av ett kafé tillhörigt en kafékedja som säljer maskerat kaffe för människor som inte tycker om kaffe. Jag kan i alla fall absolut inte tänka mig att någon som är bosatt i den förort där jag är bosatt skulle vilja det. Ett konditori ska vara besjälat och det är det riktiga konditoriet i min förort. Annars skulle jag inte kalla det för riktigt konditori.
Om man har tur när man sitter på konditoriet och dricker en kopp kaffe och kanske äter en bulle så kan Göran Greider titta in. Om man tillhör den del av befolkningen som inte uppskattar Göran Greider så kanske man undrar vad jag menar när jag säger ”om man har tur”. Jag kan då avslöja att man inte behöver sympatisera med hans politiska åsikter för att tycka att han är ganska rolig att titta på. Men allt är förvisso relativt. Denna gråa lördag i december har jag dock inte tur. Det enda anmärkningsvärda som händer är att en människa kommer in och köper med sig en brie- och salamismörgås. Det är i sig inte så anmärkningsvärt. Men när han går säger den jovialiska människan bakom disken ”Hej då, ha det bra”. Varpå smörgåsköparen säger ”Tack, ha det bättre”. Och jag funderar fortfarande på om det var roligt, arrogant eller löjligt sagt. Ett besök på ett riktigt konditori kan alltså ibland leda till grubbel. Det var väl egentligen det jag från början ville säga. Det eventuella grubblet ska man dock inte låta sig förskräckas av. Gå in, och du skall bli belönad.
Floskelbeteenden
Posted in Allmänt, Okategoriserade, tagged Årsta, ätpinnar, folköl, Italien, potatisskalare, spagetti, sparka på däck, sushi, telefonsvarare, turister on 4 juni 2017| Leave a Comment »
När jag först flyttade till Stockholm och Årsta så bosatte jag mig i en lägenhet som hade sin originalytterdörr kvar. Även om jag tycker om originalinredningar så var den där dörren något av ett bekymmer eftersom den släppte in väldigt mycket ljud utifrån trapphallen och även faktiskt från lägenheten mittemot. Inte vet jag om de som bodde där tyckte om att stå och gaffla med varandra i hallen titt som tätt, men det var så det lät. Och då vill jag poängtera att jag inte precis stod med örat mot min dörr och tjuvlyssnade. Det hördes ändå. Värst var dock kanske att huset bland annat beboddes av en äldre herre som vid såväl in- som utpassering genom porten alltid kontrollerade att dörren gick i lås. Detta gjorde han genom att rycka i dörren. Och det räckte inte med en gång. Tre gånger var vad som krävdes. Ryck-ryck-ryck. Det där ljudet fortplantades mycket effektivt genom trapphallen och in i lägenheten, så till slut fick jag nog och hade ett mycket allvarligt samtal med honom. Nej, det hade jag naturligtvis inte, ty jag är dels svensk och dels konflikträdd. Jag beställde i stället en säkerhetsdörr för 16 000, vilket löste alla problem.
Men varför ryckte han ritualmässigt tre gånger i dörren? Tja, gör vi inte sådana där saker lite till mans (och kvinns)? Vi har någon gång lärt oss eller fått för oss att man ska göra något på ett visst sätt – och så fastnar det och vi kommer inte ur det. Om vi nu ens kommer till insikt om att beteendet är lite märkligt, vilket inte alls är säkert. Det sitter liksom i ryggmärgen och ses som något fullständigt naturligt. Det är ju heller inte säkert att det är ett beteende som är så störande för andra att man måste ändra på det. Men det kan vara det.
Ibland har man helt enkelt lärt sig fel. Ett exempel på det är det här med att italienare minsann äter spagetti med sked och gaffel. Det berättade någon för mig i min ungdom, och eftersom jag ju vill verka världsvan (även om jag inte är det) så anammade jag det. Men si! Sedan dess har jag fått veta att det där är helt galet. I det fallet rör det sig alltså om en myt. (Förvisso lär man på åtminstone vissa ställen i Italien få en sked till pastan, men det tycks mest vara en eftergift till de obildade turisterna. De äter ju tydligen gärna med sked.)
Jag frågade en vän om han kunde komma på något annat kvardröjande beteende som inte fyller någon funktion eller bygger på en myt. Han erinrade sig från sin ungdom att den som mer eller mindre i lönndom ägnade sig åt att dricka folköl gärna förvarade burkarna dolda i fickorna på väg till platsen där innehållet skulle inmundigas. Vi vet alla vad som kan hända om man öppnar en burk som har skumpat omkring i en ficka eller kanske en väska ett litet tag. Det dyrbara innehållet kan få för sig att spruta ut. Då fanns det ett trick, nämligen att knacka mot överdelen på burken några gånger innan man öppnade den. På något sätt inbillade man sig då att det där olycksaliga sprutandet inte skulle inträffa. Och det där kan man faktiskt se folk göra ibland.
Ännu ett exempel är väl för övrigt när spekulanter på begagnade bilar sparkar på däcken. Är det inte något som de flesta gör utan att ha en aning om varför? Man har sett andra göra det, och således ska man göra det. Jag drar mig också till minnes den period då jag ägde en sådan där gammal hederlig telefonsvarare. Då hände det ibland att människor som talade in meddelanden inledde med att tala om vem det var som ringde, vilket är fullt naturligt, men också avslutade meddelandet genom att säga sitt namn igen. Som om man under meddelandets gång liksom skulle ha glömt bort vem det var som pratade. Kanske gjorde man så i telefonsvararens barndom – trots att det är ett ganska befängt beteende.
En annan variant är att någon mentor i exempelvis ett yrke har sagt att man ska göra någonting på ett visst sätt, och så har man av ren respekt eller bristande förmåga till eget tänkande förutsatt att det är den enda giltiga metoden. Jag råkade ut för det på en tidigare arbetsplats där en människa alltid sorterade fakturor enligt ett visst förfarande, för annars skulle det bli ”fel”. Det hade hon lärt sig. Hon blev därför alldeles häpen när hon insåg att jag gjorde precis tvärtom, vilket åtminstone jag ansåg gick fortare, och slutresultatet ändå blev detsamma. Jag har även vid något tillfälle blivit åthutad för att jag arbetade med en potatisskalare åt ”fel” håll. Den klagande tvingades förvisso tillstå att resultatet blev detsamma, men på något sätt var det ändå helt omöjligt att tänka sig att någon kunde göra på ett annat sätt än det ”rätta”.
Ibland kan det också handla om ett beteende som någon gång i tiden har haft en viss relevans, men som så småningom har förlorat sin betydelse. Det kan röra sig om etikettsregler som har luckrats upp, men även mer praktiska saker. Jag tänker särskilt på något som jag studsade till över på en sushirestaurang. En kollega började plötsligt gnida ätpinnarna mot varandra med frenetiska rörelser och förklarade att det var för att göra pinnarna stickfria. Man vill ju inte ha träflisor i munnen när man äter. Hon hade uppenbarligen lärt sig det där någonstans utomlands och ansåg att man därför måste göra så. Jag misstänker dock att ätpinnarna i Sverige är av så god kvalitet att det där inte är något som man behöver ägna sig åt. Dessutom undrar jag lite varför man ska ägna flera minuter åt att göra hela ätpinnen flisfri när man rimligtvis bara stoppar en mycket liten del av pinnen i munnen. För bara någon vecka sedan såg jag två franska kvinnor på en annan sushirestaurang. Även de ägnade sig åt att göra ätpinnarna stickfria, men genom att liksom rulla dem mot varandra. De verkade inte fästa någon som helst uppmärksamhet vid att pinnarna var av plast.
Den här typen av invanda beteenden som inte fyller någon egentlig funktion, eller som av utföraren betraktas som det enda sättet att göra saker på, är på något egendomligt sätt både irriterande och djupt fascinerande. Samtidigt som man kan bli galen på dem, när man väl har börjat irritera sig, så är de liksom en del av den enskilda människans personlighet och därmed lite charmiga. De sätter även igång fantasin på så sätt att man börjar undra var beteendet kommer ifrån. Men det finns ju gränser för vad man står ut med. Och nu undrar jag om den eventuella läsaren av ovanstående har något liknande beteende som vederbörande irriterar sig på. Jag vill gärna ha exempel.
Det femtionde året – vecka 30
Posted in Allmänt, Okategoriserade, Stockholm, tagged Anders Bagge, Åhléns, Årsta, Danny Saucedo, Gamla stan, Götgatan, humlor, Idol, Lennart "Hoa-Hoa" Dahlgren, Niklas Strömstedt, Södra station, Sommaren är kort, Tomas Ledin on 31 juli 2016| Leave a Comment »
Den första arbetsveckan efter semestern. All rädsla obefogad. Kontoret låg kvar där jag lämnade det just före midsommar. Låset var inte utbytt och portkoden inte ändrad. Min dator stod kvar och inga arga lappar syntes till. Det går skrämmande fort att komma in i det vanliga igen. Rutinerna. Man återfår eller återtar kontrollen över sin situation, trillar in i den vanliga jargongen. Men innan man kommer dithän! Innan e-postprogrammet är öppnat. Ska man sitta där och se mejlen ticka in, det ena mer alarmerande än det andra? Eller ska man gå och hämta kaffe för att få en styrketår och lugna nerverna först – och därpå se alltihop i klump och få hjärtsnörp? Hur mycket otyg ligger och väntar som man måste ta itu med i stället för att göra det som man har planerat att göra, det vill säga mjukstarta? All rädsla obefogad. Igen.
Men vad gör man bortsett från att arbeta i slutet av juli? Jo, man inbillar sig att man måste ta tillvara sommaren medan den pågår. Man föreställer sig att man efter jobbet ska sätta sig på en uteservering och äta en någorlunda god middag innan man ramlar hem och sätter sig på balkongen och läser en bok och hoppas att den pratsamma granntanten inte är ute samtidigt. Men gör man det? Nej. Man promenerar i stället hem – det tar nästan en timme – och steker några matlådor och hamnar sedan i soffan och slötittar på Rapport och Aktuellt och irriterar sig över efterföljande sportsändning eftersom man inte riktigt orkar stänga av teven eller ens byta kanal. Det är så man tillvaratar slutet-av-julikvällarna. Men de där promenaderna hem är säkerligen nyttiga och de saknar inte dramatik. Om det nu är dramatik att se kändisar. På exakt samma stol på en uteservering skådade jag en dag Lennart ”Hoa-Hoa” Dahlgren och två dagar senare Anders Bagge. Exakt samma stol! Jag började ana ett samband, om inte en konspiration, och såg fram emot att skåda ytterligare någon kändis på samma plats. Kanhända var vädret inte tillräckligt vackert denna tredje gång, spöregnet hängde i luften, ty nu satt en helt okänd människa där. Okänd för mig i alla fall, kanske inte för hans familjemedlemmar och arbetskamrater. Dock mötte jag ungefär tre meter därifrån Danny Suicideå.
Det kan vara svårt att lägga märke till kändisar ute på gatan när de inte ägnar sig åt det som de är kända för att göra, det vill säga när de inte hoa-hoar, bedömer folk som inte kan sjunga respektive sjunger och dansar. Men jag lägger märke till allt. Mig lurar man inte genom att gå omkring och låtsas vara vanlig på Götgatan i Stockholm. Eller, i de första två fallen, genom att sitta och dricka öl på en uteservering på samma gata. Inte en chans. En gång såg jag Niklas Strömstedt dansa bugg på en bakgata i trakten av Södra station i Stockholm. Han försökte uppenbarligen förvirra mig genom att göra något som han inte är känd för. En annan gång såg jag Tomas Ledin på en annan bakgata, vid Åhléns. Jag kände igen honom trots att han inte sjöng ”Sommaren är kort” medan han steg ur och låste bilen. Annars är han en sådan som mycket väl skulle kunna göra det. Jag tror till och med att han skulle kunna gå fram till folk och fråga om de vill ha en autograf.
På dessa promenader från Gamla stan till Årsta får man dessa dagar också kryssa mellan människor som representerar Rädda Barnen, Röda Korset, Världsnaturfonden, Läkare utan gränser, Oxfam, Amnesty International, Djurskyddsföreningen, Unicef, Cancerfonden, Action Aid och Greenpeace. De är alla med stor säkerhet jättetrevliga ungdomar, men jag önskar verkligen att de kunde lämna mig i fred. Detta eftersom jag är det slags människa som ogärna snäser åt folk och som dessutom har svårt att säga nej. Resultatet kan mycket väl bli att jag efter 500 meters promenad har blivit stödjande medlem i fem organisationer, vilket jag inte har råd med. Ja, jag är den sortens person som skulle kunna övertygas om att teckna en bilförsäkring trots att jag saknar såväl bil som körkort. För man vet ju aldrig. Och så kommer jag mig aldrig för att ringa och säga upp den, eftersom sådant är så obehagligt. Så jag brukar låtsas att jag är turist, eller också halar jag snabbt upp mobiltelefonen och inbegriper mig själv i ett imaginärt samtal. Patetiskt? Ja, men jag är patetisk.
Apropå patetisk så såg jag i dag en humla krypa omkring på gatan. Sådant ska inte humlor ägna sig åt. De ska flyga runt och ägna sig åt pollinering. Kort sagt: göra sitt arbete. Vara i sitt rätta element. En humla som kryper omkring på gatan är ju som en tyngdlyftare som sitter och dricker öl på Götgatan. Men så slog det mig att detta inte var en lättjefull humla. Det var en mycket klok humla, en av de få som har kommit till insikt. Enligt vad det påstås så borde ju humlor inte kunna flyga på grund av att vingarna är så små i förhållande till kroppen. Men de flyger ändå, eftersom de inte vet bättre. De har kanske inte tillräckligt stora hjärnor för att veta bättre. Men kanske hade just den här humlan en något större hjärna, ty den visste uppenbarligen bättre. Det borde jag också göra. Vi får se. Kanske vecka 31 under det femtionde året.
Det femtionde året – vecka 22
Posted in Musik, Okategoriserade, Stockholm, Tjuvlyssnat, tagged 1990, Argusscenen, Årsta, Överskottslagret, buss 160, Dave Swarbrick, Fläskkvartetten, Freddie Wadling, Göran Greider, Gullmarsplan, Hjälmarsvägen, Hultsfredsfestivalen, James Arness, Johanneshov, M.A. Numminen, Muhammed Ali, Olle Adolphson, stadsbyggnadsborgarråd, Stockholms Kulturfestival, Trubbel on 5 juni 2016| Leave a Comment »
Den här veckan har jag åkt buss. Buss nummer 160 från Hjälmarsvägen i Årsta till Gullmarsplan i Johanneshov. Det är en resa på högst sju minuter. Nu får man kanske intrycket att jag har åkt den där sträckan och sedan inte tillbaka. Och kanske får man intrycket att det bara är den här veckan jag har gjort det. Så är inte fallet. Naturligtvis inte. Jag är inte galen, eller åtminstone inte galen på det sättet. Men just den här veckan känns det som om den där tämligen ynkliga sträckan på morgonen har fyllts med egendomliga existenser. Exempelvis en farbror med ovanligt korta ben som iklädd byggarbetarkläder bär på ett kastspö. Går han och fiskar efter jobbet? Eller ingår det i hans arbetsuppgifter att använda kastspö? Eller bär han på detta kastspö av ren princip? Jag vet inte, och jag vågar sannerligen inte fråga. Han ser ut som en man som skulle kunna boxa en oförskämd person i magen.
En annan morgon, som kan ha varit denna veckas torsdagsmorgon, satt jag i den fullsatta och försenade bussen och retade upp mig på kvinnan som satt två säten framför mig. Hon var nämligen en sådan där människa som slår sig ner på yttersätet och lämnar innersätet tomt. Trots att hon rimligen noterade att bussen var mycket full. När bussen stannade för att ta emot ännu fler passagerare i sin buk reste hon sig dock plötsligt av okänd anledning, bara för att slå sig ner på ett av sätena vid ingången, där man normalt brukar ställa barnvagnar. Men se det skulle hon inte ha gjort, ty en nyss ombordstigen karl upphov då sin stämma och sa: ”Men där skulle ju jag sätta mig!” Detta trots att det nu alltså fanns två lediga säten precis bakom, vilket den nysatta kvinnan med rätta påpekade. Men nej. Människan skulle prompt sitta där. Varför kvinnan snällt reste sig. Jag var mycket frestad att fjåga om mannen kajnse vaj så lessen att han böhövde gjåta mot fajbjojs axel och kajnse till och med låjna en lijten näjsduk att tåjka tåjajna med? Men jag avstod. Även han såg ut som en man som skulle kunna boxa en oförskämd person i magen.
Så snabbt kan alltså omdömet om en människa skifta. Jag tänker nu på kvinnan som jag först tyckte illa om och därefter tyckte lite synd om. Den som bär sig dumt åt den ena sekunden blir nästa sekund utsatt för någon som bär sig ännu dummare åt. Man kan hävda att synden straffar sig själv, men det finns ju grader av straff. Och synd. Kvinnan förklarar jag härmed oskyldig. Hon insåg förmodligen att mannen skulle lägga sig ner på bussgolvet och skrikgråta om han inte fick som han ville. Hon räddade oss från detta spektakel. Men det utrotar dessvärre inte människors omogna beteenden. Till detta krävs större åtgärder. En analogi till denna bussincident inträffade för övrigt inom stockholmspolitiken under vecka 22, där ett stadsbyggnadsborgarråd var nära att offentligt skrikgråta av harm. Men jag lämnar honom därhän. Jag bryr mig inte ens om att nämna honom vid namn.
Vilka har förresten avlidit den här veckan? Jag talar nu om så kallade kändisar. Muhammed Ali. Mästerviolinisten och folkrockpionjären Dave Swarbrick. Zeb Macahan. Eller åtminstone hans uttolkare, James Arness. Och så Freddie Wadling. Av de fyra har jag endast sett den senare i verkliga livet. En gång tillsammans med Fläskkvartetten på den lilla Argusscenen på Hultsfredsfestivalen 1990. På samma scen framträdde M.A. Numminen och, ser jag till min häpnad, min granne Göran Greider. Dock inte tillsammans. Om jag minns rätt så satt Freddie Wadling på scenkanten hela tiden. Och om jag minns rätt så var han helt innesluten i sig själv och musiken och satt och dirigerade Fläskkvartetten med pekfingrarna. Men det är länge sedan och jag var smal och bar jeansjacka och en skjorta från Överskottslagret som jag batikfärgat i en röd plasthink. Sexton år senare hörde jag honom framföra en mäktig version av Olle Adolphsons Trubbel på Stockholms Kulturfestival. Och jag minns att han sa något mycket roligt och minnesvärt som jag lovade mig själv att aldrig glömma. Tyvärr har jag glömt vad det var. Något om läsglasögon, tror jag. Något självironiskt. Det plågar mig att jag inte minns detta minnesvärda. Det känns sorgligt. Men det kanske inte spelar någon roll. Vad jag ville komma fram till är att den mannen kunde sjunga vad som helst och göra det intressant. Kanske förtjänar jag att bli boxad i magen för att jag uttrycker det på ett så finesslöst vis. Men det är icke desto mindre sant. Ibland håller jag mig till sanningen.
Konsten att köpa en bostadsrätt
Posted in Allmänt, Stockholm, tagged Årsta, Lotto, mäklare, Siljansvägen, Stockholm on 21 mars 2015| Leave a Comment »
Det är ganska många år sedan som jag först började umgås med planer på att flytta från min barndoms Uppsala till Stockholm. Av ekonomiska skäl kom det dock att dröja ganska många år innan en flytt blev av, vilket inte alls hindrade mig från att gå på lägenhetsvisningar. Det är ju ganska trevligt att drömma också. En liten skjuts framåt fick jag en lördag då jag till min glädje upptäckte att jag hade vunnit på Lotto. Visserligen bara 4 300 kronor, men det var ju mera än de 23 kronor som hade varit maxvinsten dittills. Så dagen därpå gick jag och tittade på en lägenhet som låg någonstans i Stockholms södra förorter. Jag har med ålderns rätt faktiskt glömt var. Lägenheten var av något skäl ovanligt billig – men det är ju jag också.
Vid ankomsten till tunnelbanestationen hade jag bara en vag aning om vartåt jag skulle gå. Detsamma gällde uppenbarligen två unga herrar i tjugoårsåldern som klev av samma tåg, ty de frågade mig efter den adress som jag också skulle till. Eftersom jag trodde att jag eventuellt hittade så föreslog jag att de skulle följa med mig. Nu är jag ju inte den som är överförtjust i att småprata med främlingar, men det uppstod någon form av dialog om lägenhetspriser – och jag passade på att på ett lite skämtsamt sätt släpa fram det där med att jag precis hade vunnit på Lotto. Till min förvåning utbrast den ena ynglingen ”Det har han också!” och pekade på sin kompis. Hans vinst visade sig dock vara lite större än min, närmare bestämt drygt tio gånger. De verkade lite kaxiga över det hela, men jag tröstade mig med att jag besatt mycket större livserfarenhet. (En klen tröst – i själen grät jag.)
Väl framme på den aktuella adressen kunde jag snabbt konstatera att det låga priset hade lockat infernaliskt många människor. Lägenheten låg på bottenvåningen i ett modernt, tråkigt och alldeles extra betonggrått hus. Den var mörk och konstig och det kändes som om takhöjden låg på ungefär 180 centimeter. För min del var det med andra ord bara priset som var attraktivt. Men mina vänner ynglingarna ansåg tydligen att det var en bostad som lämpade sig för människor, ty den ene (inte Lotto-vinnaren) upphov sin röst och ropade över sorlet: ”Var är försäljaren?! Min kompis vill köpa!” Det var uppenbart att ordet mäklare inte ingick i hans vokabulär. Och förmodligen fanns inte företeelsen budgivning heller i hans begreppsvärld.
Nå, inte vet jag hur det gick. Men i mitt inre skrattade jag rått och elakt och tyckte samtidigt att det hela var lite naivt rart. Hur som helst så föddes där tanken på hur man ska bära sig åt för att avskräcka andra intressenter – och därmed göra en god affär. En metod är ju att göra som de där ynglingarna, visa på handlingskraft, bryta mot all kutym och låtsas som om man har obegränsat med pengar. Men det finns mer subtila varianter. En är att agera ”den jobbiga grannen”. Alla vet ju att det kommer minst en nyfiken granne på varje visning, så varför inte utnyttja det? Kliv alltså in, slå dig i slang med andra spekulanter och framför i viskande ton ”sanningar” om bostadsrättsföreningen och andra viktiga ting. Man kan också säga lagom kryptiska saker som: ”Jag hoppas att du tycker om trumpetmusik, det är lite lyhört här.” Eller: ”Jag är med i surströmmingsakademien.” Eller varför inte klassikern: ”De borde inte ha släppt ut mig.” Det där sista ska helst framföras på en väsande, tonlös utandning.
En annan metod är förstås att erkänna att man är spekulant, men gå omkring och humma och skaka på huvudet och se mycket kritisk ut. Då och då kan man vända sig till sina medspekulanter (eller heter det motspekulanter?) och yttra repliker av typen: ”Känner du också doften av cyanid? Eller är det svavelsyra?” Eller: ”Jag måste säga att de har lyckats bra med att få bort blodfläckarna.” Eller på samma tema: ”Visst var det väl här det där trippelmordet ägde rum före jul? Har du inte hört talas om det? Nej, de gjorde sitt bästa för att tysta ner det.”
Sedan har vi en metod som kanske inte är jättesnäll, men som kan vara effektiv. Den går ut på att antingen misskreditera mäklaren och/eller göra densamma nervös. Det första alternativet bygger på att man låtsas känna personen sedan tidigare. Låt oss för enkelhetens skull kalla mäklaren för Amanda. Då skulle det kunna låta så här: ”Du har lyckats locka hit mycket folk i dag, Amanda. Hoppas att de inte är lika observanta som förra gången.” Eller: ”Jaså, du kallar dig Amanda nu? Sist vi sågs kallade du dig Lolita – och hade inte alls så där mycket kläder på dig.” Det andra alternativet kan uppnås genom att man ställer frågor som antingen är väldigt konstiga eller direkt infantila. En bra inledning är: ”Ska man ta av sig skorna? Byxorna då? Inte? Och det säger du nu?!” Därpå kan man lämpligen fortsätta med: ”‘Carpe Diem’ står det här på väggen, är Carpe ett pojk- eller flicknamn?” Och varför inte: ”Om jag vill bryta upp parketten och odla potatis här, vilken sort är då bäst?” Man kan också med fördel smaska i sig all frukt och alla örter som står utplacerade i lägenheten. Eventuellt kan man sätta i sig olivoljan också. Jag måste dock erkänna att den här sista metoden (den så kallade ”mäklarmetoden”) är mera intressant och pikant än effektiv.
Den nyfikne grannen har jag förresten själv råkat ut för – i två olika situationer. När jag flyttade senast och höll på och bar ut kartonger så dök det upp en äldre farbror som jag aldrig sett förut. Han frågade oblygt om jag ville sälja stolarna som jag haft på balkongen. Först förstod jag ingenting, ty det var helt omöjligt för grannarna att se in på min dåvarande balkong – så hur kunde han veta vad jag hade för stolar där? Men så drog jag mig till minnes att mäklaren berättat att en av mina grannar hade varit in och tittat vid visningen. Och vid en visning av en lägenhet på Siljansvägen i Årsta dök det upp en annan äldre farbror som gick omkring och tittade – och i förtroende sa till mig: ”Det är så många ungdomar som köper lägenheter här – och sedan flyttar de efter bara ett år. De har inte råd med amorteringarna.” Jag svarade artigt: ”Jaha, så kanske det är.” Då blängde han på mig och snäste: ”Kanske?! Det är så!” Inte sjutton köpte jag den lägenheten. En sådan granne vill man ju inte ha.
(Tack till Magnus som bidrog med konstiga idéer.)