elbrundino

När jag först flyttade till Stockholm och Årsta så bosatte jag mig i en lägenhet som hade sin originalytterdörr kvar. Även om jag tycker om originalinredningar så var den där dörren något av ett bekymmer eftersom den släppte in väldigt mycket ljud utifrån trapphallen och även faktiskt från lägenheten mittemot. Inte vet jag om de som bodde där tyckte om att stå och gaffla med varandra i hallen titt som tätt, men det var så det lät. Och då vill jag poängtera att jag inte precis stod med örat mot min dörr och tjuvlyssnade. Det hördes ändå. Värst var dock kanske att huset bland annat beboddes av en äldre herre som vid såväl in- som utpassering genom porten alltid kontrollerade att dörren gick i lås. Detta gjorde han genom att rycka i dörren. Och det räckte inte med en gång. Tre gånger var vad som krävdes. Ryck-ryck-ryck. Det där ljudet fortplantades mycket effektivt genom trapphallen och in i lägenheten, så till slut fick jag nog och hade ett mycket allvarligt samtal med honom. Nej, det hade jag naturligtvis inte, ty jag är dels svensk och dels konflikträdd. Jag beställde i stället en säkerhetsdörr för 16 000, vilket löste alla problem.

Men varför ryckte han ritualmässigt tre gånger i dörren? Tja, gör vi inte sådana där saker lite till mans (och kvinns)? Vi har någon gång lärt oss eller fått för oss att man ska göra något på ett visst sätt – och så fastnar det och vi kommer inte ur det. Om vi nu ens kommer till insikt om att beteendet är lite märkligt, vilket inte alls är säkert.  Det sitter liksom i ryggmärgen och ses som något fullständigt naturligt. Det är ju heller inte säkert att det är ett beteende som är så störande för andra att man måste ändra på det. Men det kan vara det.

Ibland har man helt enkelt lärt sig fel. Ett exempel på det är det här med att italienare minsann äter spagetti med sked och gaffel. Det berättade någon för mig i min ungdom, och eftersom jag ju vill verka världsvan (även om jag inte är det) så anammade jag det. Men si! Sedan dess har jag fått veta att det där är helt galet. I det fallet rör det sig alltså om en myt. (Förvisso lär man på åtminstone vissa ställen i Italien få en sked till pastan, men det tycks mest vara en eftergift till de obildade turisterna. De äter ju tydligen gärna med sked.)

Jag frågade en vän om han kunde komma på något annat kvardröjande beteende som inte fyller någon funktion eller bygger på en myt. Han erinrade sig från sin ungdom att den som mer eller mindre i lönndom ägnade sig åt att dricka folköl gärna förvarade burkarna dolda i fickorna på väg till platsen där innehållet skulle inmundigas. Vi vet alla vad som kan hända om man öppnar en burk som har skumpat omkring i en ficka eller kanske en väska ett litet tag. Det dyrbara innehållet kan få för sig att spruta ut. Då fanns det ett trick, nämligen att knacka mot överdelen på burken några gånger innan man öppnade den. På något sätt inbillade man sig då att det där olycksaliga sprutandet inte skulle inträffa. Och det där kan man faktiskt se folk göra ibland.

Ännu ett exempel är väl för övrigt när spekulanter på begagnade bilar sparkar på däcken. Är det inte något som de flesta gör utan att ha en aning om varför? Man har sett andra göra det, och således ska man göra det. Jag drar mig också till minnes den period då jag ägde en sådan där gammal hederlig telefonsvarare. Då hände det ibland att människor som talade in meddelanden inledde med att tala om vem det var som ringde, vilket är fullt naturligt, men också avslutade meddelandet genom att säga sitt namn igen. Som om man under meddelandets gång liksom skulle ha glömt bort vem det var som pratade. Kanske gjorde man så i telefonsvararens barndom – trots att det är ett ganska befängt beteende.

En annan variant är att någon mentor i exempelvis ett yrke har sagt att man ska göra någonting på ett visst sätt, och så har man av ren respekt eller bristande förmåga till eget tänkande förutsatt att det är den enda giltiga metoden. Jag råkade ut för det på en tidigare arbetsplats där en människa alltid sorterade fakturor enligt ett visst förfarande, för annars skulle det bli ”fel”. Det hade hon lärt sig. Hon blev därför alldeles häpen när hon insåg att jag gjorde precis tvärtom, vilket åtminstone jag ansåg gick fortare, och slutresultatet ändå blev detsamma. Jag har även vid något tillfälle blivit åthutad för att jag arbetade med en potatisskalare åt ”fel” håll. Den klagande tvingades förvisso tillstå att resultatet blev detsamma, men på något sätt var det ändå helt omöjligt att tänka sig att någon kunde göra på ett annat sätt än det ”rätta”.

Ibland kan det också handla om ett beteende som någon gång i tiden har haft en viss relevans, men som så småningom har förlorat sin betydelse. Det kan röra sig om etikettsregler som har luckrats upp, men även mer praktiska saker. Jag tänker särskilt på något som jag studsade till över på en sushirestaurang. En kollega började plötsligt gnida ätpinnarna mot varandra med frenetiska rörelser och förklarade att det var för att göra pinnarna stickfria. Man vill ju inte ha träflisor i munnen när man äter. Hon hade uppenbarligen lärt sig det där någonstans utomlands och ansåg att man därför måste göra så. Jag misstänker dock att ätpinnarna i Sverige är av så god kvalitet att det där inte är något som man behöver ägna sig åt. Dessutom undrar jag lite varför man ska ägna flera minuter åt att göra hela ätpinnen flisfri när man rimligtvis bara stoppar en mycket liten del av pinnen i munnen. För bara någon vecka sedan såg jag två franska kvinnor på en annan sushirestaurang. Även de ägnade sig åt att göra ätpinnarna stickfria, men genom att liksom rulla dem mot varandra. De verkade inte fästa någon som helst uppmärksamhet vid att pinnarna var av plast.

Den här typen av invanda beteenden som inte fyller någon egentlig funktion, eller som av utföraren betraktas som det enda sättet att göra saker på, är på något egendomligt sätt både irriterande och djupt fascinerande. Samtidigt som man kan bli galen på dem, när man väl har börjat irritera sig, så är de liksom en del av den enskilda människans personlighet och därmed lite charmiga. De sätter även igång fantasin på så sätt att man börjar undra var beteendet kommer ifrån. Men det finns ju gränser för vad man står ut med. Och nu undrar jag om den eventuella läsaren av ovanstående har något liknande beteende som vederbörande irriterar sig på. Jag vill gärna ha exempel.

Read Full Post »