elbrundino

Jag hamnade på ett så kallat författarsamtal i Kulturhuset för några veckor sedan. Det var inte så slumpmässigt som det låter – jag vill bara ge sken av det. Lokalen var mörklagd och scenen upplyst som vore det fråga om en rockkonsert. I dag framställs vissa författare som rockstjärnor. Kvällens stjärna heter Édouard Louis och kommer, som namnet antyder, från Frankrike. Han har hyllats för sitt förstlingsverk Göra sig kvitt Eddy Bellegueule (fransk titel En finir avec Eddy Bellegueule) som vid det här laget har sålt i drygt 200 000 exemplar i Frankrike och översatts till drygt 20 olika språk. Det är inte så illa för en debutant.

Publiken består – som så ofta vid den här typen av tillställningar – till stor del av kvinnor, men den här gången också av ovanligt många män. Strax innan samtalet ska börja släntrar Rikard Wolff in med ett smärre entourage av yngre män. De sätter sig längst fram. Det är ingen tillfällighet att just han är här. Édouard Louis är homosexuell och hans bok är en skildring av hans egen svåra uppväxt i en liten håla i Picardie i norra Frankrike. Vid tillfället har jag ännu inte läst boken, bara någon kort artikel om den. Och när författaren träder ut på scenen känns det svårt att koppla ihop den till synes välmående unge mannen med bilden av en misshandlad, fattig och vilsen gosse. Man får för sig att det omöjligen kan röra sig om samma person, att Eddy Bellegueule är en person som Édouard Louis har hittat på. På sätt och vis är det inte heller samma person. Men låt mig reda ut begreppen lite.

Édouard Louis föddes som Eddy Bellegueule. Det var vanligt i byn där han bodde – eller kanske i en viss samhällsklass – att ge barnen förnamn som lät angloamerikanska. Och Bellegueule (i boken översatt till Snyggkäft av Marianne Tufvesson) är faktiskt familjens riktiga efternamn, hur knasigt det än låter. Det kan inte vara roligt att gå omkring och släpa på både ett förnamn och ett efternamn som man hatar. Hans pappa jobbade på fabriken, tills hans rygg havererade, och mamman jobbade inom hemtjänsten. Faktum är att de allra flesta jobbade på fabriken. Mycket få invånare läste vidare. Man gifte sig tidigt och fick barn tidigt. Man flyttade inte ifrån byn. Ibland hade familjen inte råd med mat – och då fick man ”äta mjölk” till middag.

Det här låter ju som 1930-talet. Eller kanske det tidiga 1960-talet. Och det blir lite av en chock när jag läser boken och kommer till raden i kapitel två som förkunnar att hans pappa föddes 1967. Först då går det mentalt upp för mig att Édouard Louis pappa är jämnårig med mig själv, detta trots att jag vet att författaren bara är 22 år gammal. Det säger något om den här boken. Den är skriven med ett så moget språk att jag ständigt glömmer bort författarens ålder och ständigt placerar handlingen i fel tidsperiod. På något sätt borde han vara i sextioårsåldern och berätta om ett svunnet och eländigt 60-tal. I stället handlar det alltså om det tidiga 2000-talet.

Under författarsamtalet nämner han ständigt ordet ”våld”. Det är inte nödvändigtvis ett fysiskt våld, även om det också förekommer, utan mera ett slags närmast institutionaliserat psykiskt våld. Den feminine och ”annorlunda” Eddy utsätts för detta våld överallt. I skolan. På fritiden. Men också hemma. Det är som om både pappan och Eddys bror känner sig hotade av att han inte uppför sig som en man. Kanske skäms de inför resten av byn. Pappan ger till exempel bort sonens älskade teddybjörn till grannfamiljens barn – uppenbarligen för att få se sonen lida. Och när Eddy blir antagen till en utbildning på annan ort så gömmer pappan antagningsbrevet i flera veckor och låter sonen tro att han har fått avslag på ansökan.

Hur ska man se den här boken? Är det en hämnd? Absolut inte, säger Édouard Louis (som han heter sedan 2013). Det är kanske snarare en berättelse om en väg ut, om att det är möjligt att resa sig ur en till synes hopplös situation. Men Louis tycks inte skygga för någonting. Han nämner saker vid deras rätta namn och skäms inte för att berätta ens de intimaste detaljer. Det måste naturligtvis vara svårt för hans närmaste som ju bara har hunnit bli medelålders på sin höjd. Mammans enda egentliga invändning mot sonens bok var att undra varför han beskriver familjen som fattig. Uppenbarligen är skammen över att vara fattig så stor att man absolut inte vill erkänna fattigdomen. Den alkoholiserade pappan reagerade på ett annat sätt. Han köpte genast 25 exemplar av boken och delade ut till sina vänner, nästan sprickfärdig av stolthet över den hopplöse sonens framgångar. Han påpekade dock för sonen att boken innehåller ett fel. Pappan utpekas utan krusiduller som rasist i boken. ”Det stämmer inte” sa han. ”Jag är nazist.”

Publiken får möjlighet att ställa frågor. Några av oss har invecklade, närmast filosofiska undringar som också får filosofiska svar. Jag vill egentligen bara veta hur det kom sig att en människa som växte upp i ett hem där det inte fanns en enda bok började skriva. Hur kan ett hem där utbildning anses vara onödig fostra en utmärkt författare? Naturligtvis vågar jag aldrig påkalla uppmärksamhet, frågan känns för simpel efter tidigare frågor. Men till min glädje är det en kvinna som undrar samma sak – och som vågar. Hon råkar dock också fråga: ”Skrev du dagbok som liten flicka?” Édouard Louis skrattar och säger att hans nästa bok ska handla om en märklig kvinna i Stockholm som misstar honom för en flicka. Han skämtar bort misstaget, men kanske gör det egentligen lite ont? Kanske fungerar det som en påminnelse om det där psykiska våldet i barndomen?

Det är i alla händelser en bok som kanske ger en del insikter, oavsett vem man är som läsare. Man kanske själv är en Eddy Bellegueule? Man kanske är en sådan som trycker ner en Eddy Bellegueule, av rädsla, okunskap eller skam. Boken är inte lång, bara 170 sidor, och den är därtill mycket lättläst. Att den är högst läsvärd vet jag förstås inte när jag står i den korta kön för att få boken signerad. Jag har förberett en liten lapp med mitt namn på för att slippa förklara hur det stavas. Jag säger bonsoir av lika delar artighet och fåfänga, trots att författarsamtalet hölls på engelska. Vi blandar franska och engelska i en mycket kort konversation. Framför sig har han små lappar med namn på andra som fått böcker signerade. ”Ni har alla så vackra namn” säger han. ”Jag kanske borde göra ett litet konstverk av de här lapparna.” När jag går därifrån är jag lite förälskad.