elbrundino

Man hinner inte befinna sig på irländsk jord många minuter förrän man inser att irländare gillar att snacka. Det tycks på något sätt sitta i ryggmärgen på dem. Och det känns som om det inte bara handlar om en pliktskyldig artighet, eller ett försök att undvika en pinsam tystnad (såsom det ofta är i Sverige), utan om ett genuint intresse för de människor de råkar träffa på. Kanske har de för länge sedan insett att mötet mellan människor är det som ger livet mening, inte vilken bil, hur stor tv eller hur vita och fräscha väggar man har. Det känns så självklart – och då smälter till och med en inbiten kallpratshatare som jag. Redan i den lilla transferbussen från flygplatsen till biluthyrningsstället kommer orden och vänligheten farande. Mannen som kör hinner under den korta tid som färden varar både redogöra för att han har varit i Stockholm en gång – och sprungit Lidingöloppet – och ge oss en snabbkurs i hur man kör vänstertrafik: ”Just follow the car in front of ya.” Den lakoniska humorn. Öppenheten. Viljan att hjälpa till. Allt det där återkommer gång på gång under den alltför korta vecka som det irländska besöket varar.

Rathangans mittpunkt – The Village Pump

Rathangan. En håla belägen några kilometer från motorvägen. Egentligen består byn bara av tre vägar som möts i något som inte ens kan kallas ett torg. Ändå finns där två pubar och två barer. På den ena pubens vägg finns en skylt med bokstäverna B&B. Bed and breakfast. Puben heter The Village Pump och det känns lite läskigt att träda in på dess gård för att förhöra sig om rum för natten, i synnerhet som en hund omedelbart börjar skälla ilsket. En lite krum kvinna träder ut och säger åt hunden att vara tyst. Jodå, det finns rum och det kostar futtiga 25 euro per person. Vi bjuds in att slå oss ner i köket och tillfrågas om vi vill ha en kopp te. Una och Pat, hennes man, drar genast igång konversationen. De förklarar att man ska bo på bed and breakfast-ställen om man vill lära känna det verkliga Irland. Hotell är dyra och framför allt är det ingen som pratar med en om man bor på hotell. Där har vi det igen. Irländarna tycker att det är viktigt att prata med folk. De irländare som inte jobbar på hotell, får man förmoda. Sen kanske det inte är lika viktigt att den man pratar med förstår vad man säger. Pat pratar snabbt, snabbt och till slut hör vi bara att han infogar ”you-know-what-I’m-saying” i varannan mening. Och att han nog pratar om det spännande ämnet…torv. Men de båda är snälla och välmenande, teet är gott och Una har en niece som studerar i Uppsala och sällskapar med en gosse vid namn Linus.

I ett försök att hitta ännu ett billigt övernattningsställe stannar vi vill vid ännu en pub, den här gången i den fina lilla orten Thomastown. Precis som förra gången förkunnar en skylt på fasaden att här erbjuds bed and breakfast. Vi träder in och möts av tre män som står och hänger vid bardisken. De tror att vi vill ha öl, och när vi framför vårt egentliga ärende skakar de på huvudet och meddelar att logiverksamheten lades ner för flera år sen. Men vi hinner knappt fråga om de känner till något bed and breakfast-ställe i närheten innan de har fiskat upp sina mobiltelefoner och börjar ringa runt. De får napp på andra försöket, inga problem. Medan pubinnehavaren försöker förklara vägen (”It’s very easy…”) ritar en av hans kunder en utmärkt karta. Vi tackar så mycket för hjälpen. De gör gester som visar att det absolut inte var något att tala om. Självklart inte – de är ju irländare. ”Kom tillbaka och bjud oss på varsin öl.” Det gör vi förstås inte – vi är ju svenskar.

Vi närmar oss Killarney på kvällen. Det är en aning korkat eftersom det är en turiststad som tjänar som utgångspunkt för alla som vill färdas runt den natursköna ”Ring of Kerry” på Iveragh-halvön. Utsikterna att hitta nattlogi visar sig vara ännu sämre än vanligt, eftersom det visar sig att 15 000 cyklister dagen därpå ska ta sig runt den ovan nämnda halvön. En skylt utanför ett hus vid infarten till staden förkunnar dock att här finns ”vacancies”. Jag blir avsläppt, kilar in i huset och hör mig för. En jovialisk och pratsam innehavare förklarar att de precis har blivit av med det sista rummet, men att hans svåger också driver ett bed and breakfast-ställe och att det kan tänkas att han har ett rum kvar. Det ligger visserligen lite utanför stan och är lite dyrare, men det håller toppkvalitet. Så hojtar han in i köket och ber någon ringa till svågern och kolla. Jodå, rum finns, men vi hade nog en faslig tur med tanke på det där cykelloppet, men också på grund av en 4:e juli-parad som av något skäl ska hållas plus att det dagen därpå vankas en viktig fotbollsmatch. Det är mycket nu…

Även de åsnor man möter är jovialiska. (Åsnorna till höger.)

Så visar det sig att de som har lagt beslag på det sista rummet i huset där jag befinner mig av någon anledning just har blivit ditlotsade från svågerns bed and breakfast av svågerns dotter. Och nu får alltså den arma tösen sätta sig i bilen på nytt för att lotsa oss i den andra riktningen. Komplicerat? Ja, kanske. Fast för dem verkade det inte vara något konstigt – och naturligtvis inget som helst besvär. Tjänster och gentjänster. Färden går mycket långsamt på grund av absurda köer i utkanten av staden. Det där cykelloppet och den där paraden och den där fotbollsmatchen lockar uppenbarligen väldigt mycket folk. Vid framkomsten möts vi av lotsens pappa som glatt förklarar hela situation och att det är väldigt mycket folk i stan på grund av ett cykellopp, en 4:e juli-parad och en fotbollsmatch. Efter en god natts sömn träffar vi också vår värdinna som är en oerhört snabbpratande kvinna vid namn Margaret. Hon berättar glatt hur det kom sig att deras dotter befann sig på det där andra bed and breakfast-stället och att det väl var lustigt att hon nästan genast fick vända och agera lots åt oss, fast åt andra hållet. Dessutom passar Margaret på att förklara varför det är så kaotiskt i stan. Dels ska ett cykellopp gå av stapeln, dels väntar en viktig fotbollsmatch och dels har det varit en 4:e juli-parad. Jo, och så hade det varit en stor begravning också. ”Begravningar är viktiga i vår kultur” som hon sa. Alla går på begravningar. Margaret är vänlig. Margaret tycker om att prata. När det är dags att tacka för oss frågar hon tre gånger om vi har lämnat vår nyckel. Och så berättar hon hur det kommer sig att det är så kaotiskt i stan. Cykellopp, fotbollsmatch och parad. Och en begravning. Och var det inte lustigt det där med dottern som fick köra fram och tillbaka och agera lots?

Café Vespa ligger invid den väg som kallas Ring of Kerry. Fasaden är så lila att jag undrar om de möjligen serverar ett visst värmländskt kaffe som börjar på L. Men det gör de inte. Det är ett litet ställe med fyra eller fem bord. Bakom disken står en yngling och ser lite tafatt ut. Vid ena väggen, inomhus, står det en vespa. Bakom disken, en bit upp på väggen, sticker en halv vespa ut. Vi beställer kaffe, sånt där kaffe som kallas Americano men som i det här landet är det närmaste man kommer ”svenskt” kaffe. Vi sätter oss och efter en stund närmar sig ynglingen lite avvaktande. Och så tar han mod till sig och börjar prata. Det är så självklart. Han förhör sig om var vi kommer ifrån, var vi har varit, vart vi är på väg, vad vi tycker om Irland…och lyckas nå någon sorts slutkläm som består i att förklara varför Café Vespa heter som det gör – och pekar på de båda vesporna. Det där sista tycks han, med viss övertydlighet, berätta för alla kunder. Jag funderar på om det är hans chef som har sagt åt honom att prata mycket med kunderna, men jag tror inte det. Det är den irländska nyfikenheten som driver honom. Det är så man gör.

Egentligen borde värden Paul på Willow Lodge i staden Kenmare beröras i denna text. Med en undrande min frågar han mig genast var jag kommer ifrån och blir förvånad när jag säger Sverige. Han säger att han med ledning av mitt uttal var helt säker på att jag var engelsman. Med smicker kommer man långt, men är det inte smicker lite okaraktäristiskt för irländare? Han är jovialisk så det förslår, skämtar hela tiden och verkar en gnutta hunsad av sin hustru. Och han bär monokel! En kul typ. Men så visar det sig, i en bisats, att han är engelsman. Och därför faller han utanför ramen och jag skriver inget om honom här.

Det är en annan man som kör transferbussen från biluthyrningsparkeringen till flygplatsen. Han verkar lite kärv, nästan chockartat butter. Jag misslyckas med att stänga skjutdörren på bussen ordentligt, vilket han påtalar. Jag gör ett nytt försök och misslyckas igen. Jag anar för första gången en gnutta irritation i mötet med en irländare. Så säger han åt mig att bara låta dörren vara öppen. Va? Tänker han köra med dörren öppen? Ja, faktiskt. Han börjar köra, bara för att efter några få meter bromsa in – och dörren glider igen med ett dovt klick. Jag skrattar nervöst, han kommenterar inte det skedda med ett ord. Men så börjar han prata och på det där irländskt hjälpsamma, jordnära och kloka sättet redogöra för hur man bäst tar sig in till Dublin. Väl framme vid flygplatsen kliver vi ur och frågar om vi ska stänga skjutdörren efter oss. ”Nej, lämna den öppen. Ni vet ju ändå inte hur man stänger den.” Han säger det på ett bittert sätt, men vi förstår att han spelar teater och att han i själva verket skrockar förtjust inombords. Han är ju gubevars irländare.

Vafalls? Vill någon påstå att jag generaliserar? Vill någon göra gällande att alla irländare inte är pratsamma, vänliga, jovialiska och humoristiska? Skulle det finnas buttra, tvära och oberäkneliga irländare? Vadå? Van Morrison? Jo, men han är ju från Nordirland. Faktiskt.