Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Uppsala’

Låt oss börja med en så kallad fräckis:
Drängen skulle skjutsa den nya lärarinnan som just hade kommit till järnvägsstationen. På vägen blev hästen störd av något och stegrade sig. Vagnen krängde till och lärarinnan föll från sin plats, men gjorde en bakåtvolt och landade på fötterna på marken. Med illa dold stolthet frågade hon: ”Såg han min fermitet?” Drängen flinade och sa: ”Nej, men det var väldigt nära.”

Den här historien är ju fullt begriplig – och kanske till och med rolig – för den som förmår lägga ihop två och två. Man behöver inte veta vad ”fermitet” betyder, och det gjorde ju inte heller drängen. Ordets betydelse är oväsentligt – det viktiga är att det är tillräckligt ”svårt” för att det ska kunna misstolkas. I andra sammanhang är det dock nödvändigt att begripa ords innebörd för att hänga med. Ofta kan man sluta sig till vad de betyder utifrån sammanhanget, men inte alltid. Just ordet fermitet är kanske inte så svårt, det finns till och med fortfarande kvar i Svenska Akademiens Ordlista, men jag inbillar mig ändå att ganska många svenskar inte har en aning om vad det betyder. Med fermitet menar lärarinnan i exemplet ovan skicklighet eller färdighet, kanske i kombination med snabb reaktionsförmåga. En person som är ferm (eller färm) är orubblig, bestämd, flink och rask.

Följande exempel är kanske mer obegripligt: ”Efter middagen samlades herrarna i våningens rökrum och ägnade sig åt tomt prat och ganska tröttsamma faraler.” Faraler? Nu blev det svårare. Här har vi ett ord som faktiskt aldrig ens har funnits med i SAOL, men väl i Dalins Ordbok som gavs ut 1850-1853. Man kan nog betrakta det som ett ganska kortlivat modeord som användes från 1840-talet och kanske fram till sekelskiftet 1900. I boken Nysvensk grammatik i utförlig framställning (tryckt 1906) beskrivs ordet som ”den alldeles enastående vulgära nybildningen faral”. Men vad betyder det? Var kommer det ifrån? Jo, det vet jag att berätta:

När den blivande Karl XV som kronprins studerade i Uppsala deltog han i en bal hos landshövdingen på slottet. En av kvinnorna som han dansade med anförtrodde honom att hon hade hittat en vispsticka i den glass som hon hade inmundigat. Kronprinsen kommenterade det inträffade genom att dra till med en floskel: ”Ingen ros utan törnen.” Kvinnan uttryckte då att han hade så lätt att inlägga moral i allting, varpå kronprinsen sa: ”Moral? Varför just moral? Kan det inte lika gärna heta faral?” Det var kanske inte den kvickaste ordlek man kan tänka sig och det fanns till och med de som såg den som bevis för ”en viss ofullkomlighet i intelligensen”, som Cecilia Bååth-Holmberg uttrycker det i sin bok Carl XV som enskild man, konung och konstnär. Själva poängen är alltså att en del av ett ord byts ut mot dess motsats. Mor-al blir således far-al, om man nu ska vara lite övertydlig. En mer avancerad form är förstås att byta ut flera delar av ordet mot deras motsatser. Fånigt? Javisst. Det mest fascinerande med hela historien är egentligen att faraler blev populära – och att den första faralen fick ge namn åt hela företeelsen. Ordet fanns faktiskt med som uppslagsord i den så kallade Uggleupplagan av Nordisk Familjebok, vilket väl säger något om dess popularitet.

Men hur kommer det sig att ord förlorar i popularitet och – i värsta fall – försvinner helt? Jag kan tänka mig att ett ord som fermitet helt enkelt har så många synonymer att det inte finns skäl att använda det längre. Det trängs undan av andra ord som kanske känns modernare. Och faral? Tja, även om själva ordvitstypen möjligen lever kvar så finns det nog ingen anledning att ha ett särskilt begrepp för den. Ord måste helt enkelt användas för att leva vidare, för att inte glömmas. Och det måste finnas anledning att bruka dem. När anledningen inte längre finns så tynar de bort och förlorar i någon mån sitt existensberättigande. Folk blir lite upprörda när det kommer en ny upplaga av SAOL och ett antal ord rensas bort för att ge plats åt nya. Men hallå där! Ni kan inte ta bort ecklesiastikminister! Då har man dock inte riktigt förstått vilket syfte SAOL har. Det är ju inte förbjudet att använda ett ord bara för att det inte står med i SAOL.

Eftersom jag älskar ord så händer det emellanåt att jag slår mig ner och digitalbläddrar i den underbara Svenska Akademiens Ordbok. Där finns alla de där gamla orden – de som ingen eller i alla fall extremt få använder i dagligt tal. Där kan man förutom deras betydelse också få en lektion i ordens ursprung. Det väcker tankar kring hur ord hör ihop med varandra och hur de har utvecklats ur varandra. Och det är lätt att se sammanhang mellan olika språk; sammanhang som sedan visar sig vara obefintliga och rena spekulationer. Men det spelar ingen roll. ”Färm? Det måste väl vara samma ord som i musiktermen fermat?” Kanske. Kanske inte. De där gamla orden erbjuder en stunds verklighetsflykt som är alldeles, alldeles underbar. Och det är lockande att plocka upp några ord och börja använda dem i vardagliga situationer för att göra folk förvirrade. Antingen tror de att man är ett geni eller att man är dum i huvudet. Vad sägs om de här ljuvliga orden?

starbrak – solstånd
ockurrentier – omständigheter, händelser
sackadera – tilltala någon hårt, tillrättavisa någon
fåtsa – starkt nedsättande benämning på kvinna
hundsfott – starkt nedsättande benämning för man
(Jag ska inte gå in på sambandet mellan ovanstående ord, men det finns ett sådant!)
dämpig – fuktig
sagacitet – skarpsinnighet
säkerlåtug – som i sitt tal låter obekymrad och sorglös

Det finns många, många fler. Men min favorit är kanske inte ett ord, utan vad som närmast kan beskrivas som ett…morfem, tror jag. Det är det lilla förledet of- som kan användas i nästan vilken sammansättning som helst. Det betyder oftast ungefär ”för mycket” eller ”mer än nödvändigt”. Någon som är ofgammal är antingen ”för gammal” eller ”mycket gammal”. Man kan göra något ofgärna, till exempel äta glass. Någon som är ”ofstygg” är riktigt, riktigt ful. Om man har koll på vad of- betyder så förstår man de här sammansättningarna, möjligen med undantag för det sista exemplet, eftersom stygg i dag mest betyder elak. Men vad betyder ofvålen? Jo, det betyder ”uppstudsig”, ”nonchalant”, men också ”slö” eller ”vårdslös”. Visst är det fantastiskt! I morgon tycker jag att alla ska gå ut och i sitt dagliga liv sätta of- framför massor av ord. Det blir roligt – jag lovar!

 

Annonser

Read Full Post »

IMGP9813 (2)I min skivhylla hittade jag häromdagen tre skivor vars existens jag inte riktigt kändes vid. Jag kunde i alla händelser inte komma ihåg att jag någonsin har lyssnat på dem. Vad gjorde de där? Vad ville de mig? Inte så att jag på något sätt skäms för dem – jag är mest förvånad över att de inte har pockat på min uppmärksamhet tidigare, och att de uppenbarligen har hamnat i skivhyllan ohörda. Det rör sig inte om några märkvärdigheter, bara tre LP-skivor av Henry Mancini. Två är från 1963. En är från mitt eget födelseår, 1966. Alla tre är utgivna på etiketten RCA Victor. Alla tre har den där tjocka typen av omslag som är så typiskt för amerikanska utgåvor.

Henry Mancini? Vem är nu det? Jag törs nog lova att alla som eventuellt bevärdigas läsa detta har hört något av Mancini. Det är nämligen han som skrev filmmusiken till Rosa Pantern. Amerikan men med italienska föräldrar. Född 1924. Död 1994. Gav ut omkring 90 LP-skivor. Jag skriver ut det med bokstäver också: nittio. Det är ganska bra jobbat, men så skämdes han inte heller för att klämma ur sig både tre, fyra, fem och sex LP på ett år. Jag gissar att man måste vara någorlunda begåvad för att kunna göra det. Det är mycket filmmusik, men även en hel del annat. Det är allt från storbandsjazz till lättare klassisk musik, pop, soul, marschmusik och gamla 40-talslåtar. Men nästan allt framförs på ett typiskt Henry Mancini-vis. Det är lättlyssnat. Långt ifrån krävande. Vill man vara kategorisk och kanske lite elak så skulle man kunna kalla honom Mr Cocktailmusik. Han gjorde den typ av musik som man kunde höra i högtalarna på grillrestaurangen i varuhuset Migo i Uppsala när vi vid sällsynta tillfällen åt middag där.

När jag lägger dessa olyssnade vinylbitar på skivtallriken för första gången så slås jag av en sak: Det är nog inte bara jag som aldrig har lyssnat på just de här skivorna. De ser helt nya ut, som om det nu är 1963 och jag just har inhandlat dem. Faktum är att det nästan känns synd att släppa ner nålen i spåret, som om jag därmed inleder en förfallsperiod. Som om jag förstör femtiofyra års historia. Och det är då jag minns var de här skivorna kommer ifrån. Jag köpte dem på auktion av en särskild anledning. En anledning som i dag känns lite lätt löjlig. Jag minns nu att säljaren hade en speciell historia att berätta kring skivorna. Ungefär så här var det:

Henry Mancini skulle ha blivit förtjust i en kvinna som möjligen var nyinflyttad i Beverly Hills. Kanske träffades de på en fest hemma hos gemensamma bekanta. Denna kvinna var dock inte lika förtjust i Henry Mancini, men det tycks han inte ha brytt sig om. Han uppvaktade henne genom att envist skicka blommor till hennes hus. Men inte bara blommor, utan även LP-skivor med kompositören, arrangören och orkesterledaren Henry Mancini. Uppenbarligen tänkte han att hon skulle bli imponerad och därmed falla för honom. Men det gjorde hon inte. Skivorna förblev olyssnade. Och dessa skivor, mina damer och herrar, står nu i min skivhylla!

Hur sannolikt är nu detta? För det första kan man undra hur de hamnade i Sverige, ty jag köpte skivorna av en svensk säljare. Det är ju ganska långt från Los Angeles till Sverige. Men underligare saker har i och för sig inträffat. (En gång hittade jag ett exemplar av Min julskinka har rymt med Werner & Werner hos en skivförsäljare i Spanien.) För det andra så finns det en liten detalj som talar emot att historien är sann: Henry Mancini gifte sig med Virginia O’Connor 1951 och förblev gift med henne i 43 år. Till sin död. Det är klart att han kunde ha blivit betuttad, ja rent av besatt, av en annan kvinna trots att han var gift. Men det känns ändå som en lite svajig historia, om än lite rolig.

Historien kan varken bekräftas eller dementeras. Och det spelar faktiskt ingen som helst roll. Jag kan ändå inte på något sätt bevisa att Henry Mancini har hållit i just de här skivorna. Eller finns kanske hans fingeravtryck på dem? Jag nöjer mig med att med glädje lyssna på Mancinis cocktailmusik och läsa de lite lustiga och tidstypiska baksidestexterna. På baksidan av LP:n med filmmusiken till Rosa Pantern har inspektör Jacques Clouseau själv (i Peter Sellers inkarnation) skrivit en liten text som i fri översättning lyder: Jag har aldrig skrivit baksidestexter till skivor tidigare och jag är säker på att jag aldrig kommer att tillfrågas igen. Stackars tokar, de vet inte vad de går miste om.
Och det vet man ju faktiskt nästan aldrig.

Read Full Post »

Häromkvällen bevistade jag en föreläsning. Den handlade bland annat om släkten Piper och vid ett tillfälle under föreläsningens gång så ljöd ett pipande alarm av något slag exakt samtidigt som föreläsaren sa ”Piper”. Det var ju ett lustigt sammanträffande. Ibland inträffar sådant och ibland benämner man det synkronicitet. Wikipedia definierar begreppet som ”ett iakttagbart meningsfullt sammanträffande utan orsaksmässigt samband”. Just det här exemplet var väl kanske inte särskilt anmärkningsvärt. Om släkten hade hetat exempelvis Andersson så hade man ju överhuvudtaget inte reagerat. Och ett pipande alarm är vardagsmat under precis vilken föreläsning eller större sammankomst som helst.

Jag har nog upplevt fler händelser av det där slaget, men det hör nästan till att det som för ögonblicket upplevs som smått häpnadsväckande mycket snart glöms bort. Det är trots allt bara tillfälligheter, hur märkliga de än kan tyckas vara. Alltså minns jag bara ytterligare fyra händelser, och de är så löjligt omärkvärdiga att det märkvärdigaste med dem är att jag inte har glömt bort dem.

1. Jag satt och åt frukost i mitt dåvarande lilla kök på Årstavägen, och hade samtidigt radion på. Just som blicken fastnade på en annons för en konsert med Ola Salo i den nu avsomnade gruppen The Ark så började en låt med The Ark strömma ut ur radions lilla högtalare.
2. Jag befann mig på hemväg i en tunnelbanevagn och kom av någon anledning att tänka på en ganska så usel film som jag nyligen hade översatt. I denna film medverkade skådespelaren Gunilla Röör och samtidigt som jag filosoferade över hennes rollprestation öppnades dörrarna vid Slussen och Gunilla Röör satte sig på sättet snett emot mig.
3. Jag och en kollega gick in för att ta ut pengar i en bankomat som befann sig i ingången till en Ica-butik på Södermalm. Kvällstidningarnas löpsedlar hade av något skäl stora skandalrubriker om Marcus Birro. Kollegan skulle just till att säga något dräpande sarkastiskt om Birro när densamme plötsligt kom ut från Ica och ställde sig bakom mig i bankomatkön.
4. Vid ett besök på den polska restaurangen Mormors kök på Sibyllegatan i Stockholm fick jag plötsligt en känsla av att filmregissören Roy Andersson skulle dyka upp. Och det dröjde inte många minuter förrän han gjorde det. Nu har han sin ateljé på Sibyllegatan, vilket jag visste, men det finns ju fler restauranger att besöka.

Den första händelsen ovan fick mig att fråga folk om de hade egna exempel på synkronicitet. Och det hade de. I alla fall några. Jag väljer här ett som jag tyckte var både anmärkningsvärt och lite fint: Sagesmannen befann sig på en fiskebåt i Finnmark och skådade in mot kusten. Han insåg att han tittade rakt mot Kiruna där han begravt sin farmor något år tidigare. Radion stod på och plötsligt spelades samma tre psalmer som hade spelats på farmoderns begravning. Och dessutom i precis samma ordning.

Men så finns det också händelser som är någon sorts blandning av synkronicitet och…kanske telepati? Det har gått nästan 25 år sedan följande inträffade, men jag förstår det fortfarande inte: Jag gick Kulturvetarlinjen i Uppsala och hade en kurskamrat som var lite av en särling. Han hade lite flottigt och stripigt hår, luktade ständigt av ingrodd cigarettrök och klädde sig helst i svart. Av något skäl berättade han för mig att han var ”hippoman”, vilket även Mozart hade varit. (Hippoman? Har det med hästar att göra? Så småningom förstod jag att det var hypoman han menade, alltså en person som ”lider” av hypomani.) I föreläsningssalen visade sig hypomanin på så sätt att han alltid plockade upp allting som han hade i fickorna och radade upp dem prydligt på bordet framför sig. Ett par paket franska cigaretter, tändare, pennor etcetera. Sedan kunde han sitta och plocka med sakerna och sortera dem på olika sätt medan han lyssnade. Om jag minns rätt så antecknade han aldrig någonting.

Jag minns inte vad föreläsningen vid det här tillfället handlade om, men plötsligt och helt utan anledning bytte föreläsaren spår och frågade om någon hade sett dokumentären på TV föregående kväll. Den hade handlat om utredningen av mordet på Olof Palme och det fanns ingen som helst koppling till föreläsningens ämne. Man fick nästan känslan av att föreläsaren liksom hade tagit emot en signal till hjärnan som beordrat honom att börja prata om en i sammanhanget irrelevant dokumentär på TV. Som om inte det var absurt nog så tog hypomanen, som för tillfället satt bredvid mig, till orda och började förklara att han satt inne med information om mordet och att han samma eftermiddag skulle åka till Stockholm och träffa en av utredarna i Palmegruppen.

Han kunde förstås ha hittat på allting i ögonblicket. Fabulerat. Men det egendomliga är att han och föreläsaren började prata med varandra som om de var på exakt samma våglängd och med ett slags självklarhet visste vissa saker – medan resten av gruppen satt som levande frågetecken och inte begrep ett dyft. Det var minst sagt surrealistiskt. Och det egendomligaste av allt var att hypomanen sedan tog fram ett förseglat brev som han gick fram och gav till föreläsaren. ”Om något skulle hända mig så finns det information där” sa han. Okej. Han kunde ha förberett det där brevet för att ge till någon, inte nödvändigtvis till föreläsaren – men så ledde händelseutvecklingen till att det var hos honom brevet hamnade. Jag vet inte vad som stod i det. Jag vet inte vad som hände i Stockholm. Händelsen berördes inte med ett ord efteråt. Det var lite som om den faktiskt aldrig hade ägt rum. Men det gjorde den, och jag kan inte låta bli att fundera över den ibland. Märkligt. I sanning märkligt.

Read Full Post »

Detta är en dag som är väl så varm som en varm sommardag. Väl så solig som en dag i juli är när en dag i juli är solig. Det är den som bekant inte alltid. Men nu är det september på fullt allvar och det är något man får acceptera, även om detta inte på något sätt innebär att man kapitulerar. En liten tanke om att påbörja förberedelserna inför övervintringen finns dock där. Man måste fylla på överlevnadsförrådet med intryck och minnen och förhoppningar. Man måste skaffa sig något att se fram emot på ett helt annat sätt än under sommarmånaderna, då det är mycket lättare att ta de lediga dagarna som de kommer. Man behöver då inte så mycket att se fram emot. Om nu tanken är begriplig. Om den går att följa.

Detta har varit en vecka lika full av arbete som de föregående. Ett högt tempo. Och ändå tycks en förändring ha skett. Jag nämnde för någon vecka sedan att jag inte ens orkade bli irriterad över saker och ting. Nu orkar jag det igen. Exempelvis över det så kallade sociala medium som kallas Facebook, eller snarare de människor som befolkar detta. Naturligtvis är det en löjlig sak att irritera sig på, och det är synnerligen lätt att undvika irritationskällorna. Men kanske är det så att själva irritationsprocessen är en viktig drivkraft? Man kan ju inte gå omkring och vara nöjd och glad jämt. Eller? Hur som helst så är jag med i en grupp som handlar om slott och herrgårdar och sådana ting. För att ämnet intresserar mig. Det är på många sätt och vis en trevlig och informativ grupp, men den domineras fullständigt av en medlem som flera gånger per dag presenterar ett europeiskt slott genom att lägga ut ett tjog bilder som är stulna någonstans på internet. Ingen information. Enbart stulna bilder. Jag inbillar mig att det är ett sätt att stilla ett bekräftelsebehov.

Jag är med i en annan grupp som liknar den förstnämnda, med den skillnaden att den är internationell. Den gruppen domineras av en kvinna som även hon lägger ut stulna bilder på slott. Vem som helst kan hitta dem på internet. De bilder hon väljer är dock av det supermanipulerade slaget. Det enda som fattas på dem är några enhörningar, ömtåliga jungfrur och galanta riddare. Ingen information här heller. Ingenting som liksom gör bilderna intressanta – det är bara yta. Emellanåt är det dock en människa som kallar sig ”author” som bemödar sig att skriva något om de slott som enhörningskvinnan lägger ut stulna bilder på. Man kan ju då tycka att en människa som utger sig för att vara författare borde kunna skriva saker med egna ord. Men icke. Hans texter är kopierade rakt av från Wikipedia. Något som precis vem som helst kan göra. Det är nog emellertid inte de rena stölderna som irriterar mig – det är lättjan. Det är ett billigt sätt att stilla ett bekräftelsebehov.

Jag är med i en tredje grupp som handlar om Uppsala, min födelse- och uppväxtort. Den gruppen domineras fullständigt av stadens erkänt duktiga amatörfotografer som lägger ut mängder av bilder på samma begränsade Uppsalamotiv. Bilder som ofta är supermanipulerade så att de skulle ha kunnat användas som fototapeter i en gillestuga på 1970-talet. Jag kan tycka att det blir en aning tjatigt. Jag kan tycka att man förlorar något genom att ständigt förvränga verkligheten till något som man vill kalla konst. Men andra tycks uppskatta det och bilderna är åtminstone deras egna. De söker ett erkännande för sin kreativitet. Kanske har ingen någonsin sagt till dem att de är duktiga och nu har de hittat en kanal där det möjliggörs. Det är mänskligt. Det är ett sätt att stilla ett bekräftelsebehov.

I samma stund som jag irriterar mig över ovanstående så reflekterar jag naturligtvis över mitt eget bruk av Facebook. Jag är inte dummare än att jag förstår att även det handlar om att stilla ett bekräftelsebehov. På det sättet är jag en lika god kålsupare som de nämnda. Men desperat gräver jag efter förmildrande omständigheter och intalar mig att jag gör det för att kanske roa andra människor en aning, få dem att skratta eller småle lite. Det är en drivkraft som funnits där sedan tonåren. Och jag vill tro att jag åtminstone inte stjäl av andra. Dock fick jag mig en knäck häromdagen då internetprofilen och prästen Wisti använde sig av en ordlek som jag själv kom på för ett år sedan – och jag sedan fick påtalat för mig att samma ordlek dök upp på Twitter ett år innan jag kom på den. I sin förmodade originalitet är man uppenbarligen sällan så originell som man förmodar. Usch.

Hursomhelst. Vad ger mig rätt att ösa galla över människor som inte har samma bevekelsegrund som jag har i vårt gemensamma slottsintresse? Vissa kanske bara är intresserade av att se vackra bilder. Varför ska jag gå omkring och tycka att det är lite korkat att inte hela tiden vilja förkovra sig? Varför ska jag gå omkring och tycka att alla som inte tycker som jag eller gör som jag borde skämmas? Det ska jag naturligtvis inte göra. Men jag tror att det där är typiskt för vår tid. Vi söker bara bekräftelse av den världs- och självbild som vi själva har. Vi är bara beredda att lyssna på de människor som delar den bilden. Vi orkar inte vidga våra vyer och lära oss något nytt. Vi är nöjda med det perspektiv vi har. Och de andra, de som har en annan åsikt eller tycker om andra saker, ska vi av någon anledning hålla på och försöka omvända. Det är ganska befängt. Vi saknar liksom förmåga att lyssna på varandra på allvar och ta till oss och förstå varandras argument. I stället matar vi bara på med förvärvade argument och försöker krossa varandra genom att påpeka att man använder härskartekniker eller cirkelargument och allt vad det nu heter. Gärna genom att vara så elaka och slagfärdiga som möjligt. Vi vill egentligen ha en samsyn, men tycks medvetet söka konflikt. För irritationen, eller i värsta fall raseriet, ger oss en adrenalinkick som vi har vant oss vid att få. Och detsamma gäller ett gillande på Facebook. Både irritationen och bekräftelsen är därmed ett opium för folket. Eller snarare amfetamin. Opium är ju lugnande.

Hur hamnade jag här? Är mina tankar ens logiska? Jag vet inte riktigt. Det började med en solig och varm septemberdag och slutade i detta. Tankarna har liksom ingen GPS att följa – de går dit de vill. Det kan bli så när man försöker förstå sig själv i september. När man försöker förstå hela mänskligheten för den delen, men mest sig själv. Eller för att citera en figur i en bok som jag just läser, nämligen Hertiginnan i Alice i Underlandet:
”Never imagine yourself not to be otherwise than what it might appear to others that what you were or might have been was not otherwise than what you had been would have appeared to them to be otherwise.”

Kristallklart. Fullkomligt kristallklart.

 

Read Full Post »

Vad skulle nu den här veckan föreställa vara för slags vecka? En arbetsvecka. En standardvecka. En vanlig vecka. Men kanske är ingen vecka om man tänker efter vanlig, kanske är varje vecka mycket ovanlig. Det hänger, tror jag mig veta, på vilket betraktelsesätt man väljer att anamma, vilket humör man för tillfället råkar vara på. Det kan nog vara det som är haken. Humöret. Och det är ju avhängigt många olika faktorer. Så självklart har varje vecka något att erbjuda, så länge man är öppen för erbjudandena. Så länge kraften och lusten finns där.

Det är bra att ha saker att se fram emot. Den här veckan hade jag en konsert med The Waterboys i den gamla hemstaden Uppsala att se fram emot. Detta band som jag har följt i nära och häpnadsväckande nog trettio år. Ofattbart. Likväl är den typen av framemotseende inte densamma som forna dagars framemotseende. I ungdomen gick det att ladda upp inför en konsert med någon storfräsaridol i ett par månader. Nu märker jag till min häpnad att jag till och med känner lite olust inför att behöva sätta mig på tåget och åka ända till Uppsala, promenera säkert halvannan kilometer, genomleva en konsert och sedan upprepa samma procedur igen – fast i andra riktningen. Det som borde vara lustfyllt blir till något jobbigt. Det är åldern. Jag orkar inte komma hem efter midnatt längre.

Men naturligtvis blir det bra. Uppsala är mycket bekant, men ändå främmande. Det har hänt mycket på de lite drygt tio år som har gått sedan jag lämnade staden. Inte med uppsaliensarna, men med stadsbilden. Jag promenerar runt lite på måfå, men vet förstås hela tiden var jag befinner mig och vart jag egentligen är på väg. Jag vandrar Drottninggatan upp och stannar till i trettio sekunder framför skyltfönstret till en butik som säljer några föremål från Upsala-Ekeby. Jag vill inte komma för tidigt till konsertplatsen, men samtidigt inte dröja för länge eftersom jag är lite osäker på exakt var den är. Jag uppskattar marginaler.

Jag går in i Botaniska trädgården nedanför slottet och tror mig veta att själva konsertområdet är antingen bredvid eller bakom huvudbyggnaden Linneanum, ritad av Louis Jean Desprez. Det är en byggnad jag är väl förtrogen med, eftersom jag en gång skrev en uppsats om den. Parken gör sig bra i kvällsljuset. Det är vackert, trots att man har tyckt att det är en god idé att smälla upp en Finlandsfärja längs ena sidan av den strama barockparken. Vettlösheten finns även i Uppsala. När jag närmar mig Linneanums kolonnförsedda front, som för tillfället är täckt av ett stort scenbygge, ser jag en svart bil släppa ut en hattförsedd gestalt som jag omedelbart igenkänner som Mike Scott, mannen som är The Waterboys. Trots att han inte verkar ha bråttom hinner han ändå slinka in i byggnaden innan jag hinner fram. Jag hade velat säga hej. Men nej. Ibland straffar det sig att titta i skyltfönster i 30 sekunder.

Men det är en ypperlig konsert. Mike Scott kungör att han behöver snyta sig, får en pappersnäsduk av basisten och berättar en anekdot om när han deltog i en meditation ledd av Dalai Lama i Central Park i New York och Dalai Lama avslutade meditationen genom att snyta sig. Ett innerligt ögonblick. Därpå snyter sig Mike Scott och ser till att göra det framför mikrofonen. Den välpolerade fasad som så många andra artister visar upp är ingenting som Scott är intresserad av. Ögonblicket därpå kastar någon i publiken upp ett helt paket pappersnäsdukar som han plockar upp och stoppar i bakfickan. Man vet aldrig när de behövs nästa gång. En snytning och en berättad anekdot är naturligtvis inte det som gör en konsert ypperlig. Men faktum är att det hjälper till.

Men självklart går det inte att bevista en konsert utan att också reflektera över beteenden. Självklart är det åtminstone i mitt fall. Men det är det vanliga gnället. Människor som tydligen mest går på konsert för att stå och prata med varandra. Människor som ser konserter som enbart sociala evenemang. Och människor som är långt mer intresserade av att stå och titta på andra saker i sina mobiltelefoner. Att vilja dokumentera själva tillställningen genom att filma eller fotografera är en sak, men att exempelvis spela Pokémon Go eller göra något annat är en förolämpning mot artisten. Tycker jag. Ett alldeles fantastiskt exempel på detta inträffade när Mike Scott tittade ut över publiken och sa ”Nice hat, dude” till en storväxt herre som bar en ungefär likadan hatt som Scott själv. Men hatten fattade ingenting. Han hörde ingenting. Ty han stod och stirrade på sin mobiltelefon. Vad ska han nu berätta för sina barnbarn?

Jag kan tänka mig att man som artist dock är luttrad. Den moderna tekniken har förändrat konsertsituationen. Om man inte orkar koncentrera sig så kan man ju alltid gå hem och kolla på konserten på Youtube sen. Förr var man livrädd för att missa ett enda ögonblick. Men Mike Scott och hans mannar tycks inte störa sig på den typen av beteende. De har roligt på scenen och ger järnet. Däremot tycks Scott vara lite less på att alla står och skriker efter Red Army Blues och Fisherman’s Blues (eller ”Fiskerman’s Blues” som han för tillfället tycks ha döpt om den till för den svenska marknaden). Och jag förstår honom. Jag vill i stället skrika efter den extremt obskyra Send Him Down to Waco, men jag vågar inte. Och jag skulle ändå inte höras. Fisherman’s Blues dyker upp ändå till slut. Och en fullkomligt majestätisk Prince-hyllning i form av Purple Rain som extranummer.

Halvdöv vandrar jag mot stationen och väljer att ta SL-pendeln, som visar sig vara full av flickor i 18-årsåldern som har grava problem med att hålla en normal samtalston. De skriker ”seriöööööööööööööööööööööööst?” med ojämna mellanrum och utstöter skrik i falsett. Och minst tolv gånger säger någon av dem ”fatta hur glada folk kommer att bli när vi stiger av”. Ja, fatta. Jag sitter där och undrar varför någon som uppenbarligen under vissa ögonblick drabbas av något som liknar självinsikt inte gör något alls för att förbättra situationen. Men jag har ingen lust att ingripa och be dem hålla klaffen eller åtminstone dämpa sig, för jag är rädd att de ska kalla mig äcklig gubbe och kanske ropa på polis. Men när de börjar härma högtalarrösten som säger ”Nästa Arlanda” och ”byte till pendeltåg mot Märsta” så är det nära. Att härma högtalarröster är den lägsta formen av intelligens. Det bestämmer jag mig för där och då. När de stiger av blir jag mycket riktigt glad. Det är jag som är ”folk”. Och det kommer jag förmodligen att fortsätta vara.

Read Full Post »

Så här semestrigt borde livet egentligen alltid vara. Men man kan nog vid närmare eftertanke inte i evighet bekymmerslöst släntra runt i en dräglig temperatur och sakna egentliga mål och när som helst slå sig ner på en uteservering och få sig något kallt, gott och billigt till livs. Man skulle tröttna. Det är åtminstone vad jag tror. Men en tid går det alldeles förskräckligt utmärkt. Faktiskt så utmärkt att jag inte riktigt tror på vad jag nyss skrev. Först tror man en sak och sedan tror man en annan sak; det går fort att ändra sig ibland. Det går ibland även fort att förflytta sig såväl i geografin som i sinnesstämningen.

Denna tjugosjunde vecka under det femtionde året inleddes med en fortsatt vistelse i Portugal, men precis som jag lovade förra veckan så lovar jag nu att återkomma till detta land och denna vistelse i en särskild och fristående betraktelse. Det kan så att säga bli för många rätter på smörgåsbordet annars. Den nämnda semesterresan avpassades nämligen så att jag skulle hinna hem till ett evenemang som jag inte ville missa: en konsert med det för ett enda tillfälle återuppståndna Uppsalabandet Big fish. I min ålder tycker man om nostalgikickar. I min ålder uppskattar man även egokickar. Denna konsert utlovade båda delarna.

IMGP8224 (2)

Den gamla loggan lever än.

Big fish. De är en del av mitt liv. Jag följde dem från de första stapplande stegen. Jag videofilmade deras allra första (?) spelning med hjälp av en hyrd otymplig videokamera. Kanske finns filmen kvar någonstans i ett hemligt Big fish-arkiv i ett numera fullständigt omöjligt videoformat. Jag såg otaliga konserter med dem på ungdomsgårdar, talangtävlingar och liknande. Jag tog oskarpa fotografier av dem. Och emellanåt stack jag till dem texter som jag hade skrivit, med förhoppningen om att de skulle sätta musik till dem. Och det gjorde de med den äran. Där kommer naturligtvis egokicken in. Det var alltid en härlig känsla att höra de egna orden framföras från scenen och en alldeles särskild kick när de dessutom hamnade på skivor. En stunds berömmelse, lite i skymundan. Åtminstone i det egna huvudet. Två gånger fick jag dessutom äran att stå på scenen med dem. En gång på basklarinett i en låt som jag inte minns titeln på. Det spelar ingen roll, jag hördes ändå inte. En gång på sång och munspel i en ganska speciell tolkning av Bob Dylans Meet Me in the Morning på hans 50-årsdag. Det var förmodligen ett helt obegripligt framträdande för ungdomsgårdspubliken.

Men 20 år senare har alltså Big fish lyckats fylla Katalin i Uppsala, en lokal som rymmer sisådär 500 personer. Jag måste erkänna att jag blev överraskad. Jag måste erkänna att själva händelsen tycktes vara större än jag kunde ana. Var kom alla de här människorna ifrån? Hur kan man efter tjugo års tystnad locka en så stor publik? Förmodligen förstod jag helt enkelt aldrig att Big fish hade en stor publik när det begav sig. Jag menar inget nedsättande med det – det bara blir så ibland. Man förstår inte. Och när man står där i publiken i en ängslig skinnjacka bredvid människor som man inte har träffat på många år och bredvid människor som är helt okända, och redan i inledningen får höra en av sina egna texter från scenen och inser att åtminstone ett par hundra människor sjunger med för full hals, ja då infinner sig en obeskrivlig känsla av välbehag och stolthet. Hela texten kan de. Och då är det ändå ingen ”sommartider hej hej och sandaler av plast”-text, utan något långt mer komplext, om jag nu får säga det själv. Förunderligt är det. De har förvisso ingen aning om vad texterna egentligen betyder, de har ingen aning om tillblivelseprocessen, vad som ligger bakom. De vet inte att den eller den texten är kraftigt influerad av Cornelis Vreeswijk eller Folk och Rackare eller Steeleye Span eller en bok av Foucault. Men det spelar ingen roll. Publiken gör sin egen tolkning och det är så det ska vara.

hopkin024 (3)

Akustisk spelning någonstans för länge sedan.

Det är tight, tungt, välavvägt. Imponerande proffsigt. Och på sätt och vis obegripligt. Det känns nämligen som om de tjugo år som har gått inte alls har gått. Det är som om ett väloljat maskineri bara har stått och malt på i två decennier. Inte en tillstymmelse till rost. Publiken får vad den vill ha. Jag får till min glädje höra Ballad om natten, David Gieses i mitt tycke finaste text. Mitt namn nämns från scenen, jag blir presenterad som textförfattare till flera av de låtar som framförs. Jag spricker nästan av stolthet och glädje och blir faktiskt en aning rörd, men lokalens dunkel döljer det effektivt. Jag håller mig gärna ute i periferin, men det är skamlöst roligt att få ett offentligt erkännande. Efteråt kommer två människor fram och tar i hand och säger ”bra jobbat” respektive ”kul”. Jag har aldrig sett dem förr. Även andra som jag inte trodde kände till min existens, men som jag själv har koll på, kommer fram och hälsar. Det är lite som en klassåterträff, men utan obehag, utan pinsamheter. Det här var suveränt bra på alla plan. Det här kommer jag att minnas, och det tackar jag för. Det har varit en bra vecka.

*************************

Hycklerivisa live på Katalin.

Läs gärna även den tidigare texten om en Big fish-text.

Och varför inte också läsa recensionen i UNT?

 

Read Full Post »

img015 (2)

Eld. Klarinettväska. Studentmössa. Och bredvid mig en numera tämligen känd skådespelare.

 

Sista april. Så sa vi i Uppsala när jag var en liten grabb på 70-talet. Inte sjutton sa vi väl Valborgsmässoafton? För svårt. För pretentiöst. Men oavsett vad vi sa så var det en högtid i långt högre grad än den efterföljande arbetarhögtiden första maj. Så är det när man har det ganska bra i en villaförort. Så är det när denna villaförort råkar vara den där Sveriges kanske mest imposanta så kallade majbrasa traditionsenligt antänds och avbränns på Kungshögarna. Det ligger något närmast magiskt och hedniskt över hela ritualen och man inbillar sig gärna att det är en kvarleva från vikingarnas blot. Att man i flera hundra år har samlat ris och löv och gamla uttjänta soffor i en stor hög och fjuttat på. Man inbillar sig så oerhört mycket.

För det är klart att det var elden som fascinerade när man var liten. Och smällarna. Inte var det vårtalet och hurrandet och vårsångerna och fylleriet – även om jag inte kan minnas att det sistnämnda var något man märkte av. Var sak har liksom sin tid. Smällarna var för övrigt något som de stora grabbarna ägnade sig åt. Kinapuffar var farliga, oåtkomliga saker. Vilket för all del inte hindrade mig och grannen från att ganska tidigt på morgonen den första maj ge oss iväg på våra cyklar med limpsadel för att kolla om vi kunde hitta några tappade eller icke-detonerade ettöres-, tvåöres- eller treöressmällare. Små dynamitgubbar som väl möjligen någon gång i forntiden kostade just ett, två eller tre öre. Inte fick jag hålla på med dylikt. Men om man hittade en och råkade antända den? Det kunde väl ingen säga något om?

Man växer dock upp ganska snabbt. Vissa gör i alla fall det. Fascinationen för eld och smällar avtar. Pyromantendenserna ersätts av andra tendenser. Men jag var en välartad gosse. Det skulle till exempel aldrig ha fallit mig in att avvika från skolan för att bege mig ner på stan för att titta på den traditionella så kallade forsränningen i Fyrisån. Det fanns dock de som gjorde det. Traditionell och traditionell, förresten. Man vill ju gärna inbilla sig att även den traditionen har varit igång sedan vikingatiden. I själva verket drog den inte igång, i mycket liten skala, förrän 1975. Jag var då nyss fyllda nio år och fick nog inte ens vistas på stan ensam. När jag första gången fick möjlighet att se den konstaterade jag snabbt att den tillhörde den där kategorin företeelser som många pratar om men som i själva verket är tämligen ointressant. Det är ju ofta så med traditioner.

I dag går jag som pliktskyldigast och kastar ett getöga på närmaste majbrasa på sista april. För att känna lite av värmen från elden. Kanske för att sätta lite brandrök i halsen. Det räcker så. Vårtalen är svåra att variera och är märkvärdigt substanslösa. Körsång i skrälliga högtalare kan man vara utan. Fingertopparna blir vita av köld bara jag tänker på april månads sista skälvande timmar. Jag tänker tillbaka på mina insatser som både orkestermedlem och körsångare på Kungshögarna i Gamla Uppsala. Det är svårt att spela klarinett med vantar på. Det är mycket enklare att sjunga. Basstämman i Vintern raaasat ut bland våra fjällar sitter i ryggmärgen. Men jag tänker också tillbaka på ett vårtal som aldrig hölls. En gång fick nämligen någon för sig att fråga mig om jag ville hålla vårtalet. Detta vårtalens vårtal. Kanske skulle min ungdomliga fantasi ha kreerat ett roligt, uppfriskande och annorlunda vårtal. Men jag tackade nej, av ren självbevarelsedrift. Man måste göra det ibland. Som när jag blev tillfrågad om jag ville nyöversätta Tolkiens ”Ringen”-trilogi. Man måste veta sina begränsningar. Det gör jag fortfarande, denna sjuttonde vecka under det femtionde året. Ibland ångrar jag denna brist på mod. För det mesta gör jag det inte.

Read Full Post »

Older Posts »