elbrundino

Jag minns inte Paris. Det är ganska egendomligt, för jag har ju varit där. I fantasin har jag nog varit där uppåt 950 gånger, men i verkligheten bara en. Så mycket vet jag. Ibland kan det ju vara så att man är för liten för att begripa var man befinner sig – att man som liten pilt är på resa med sina föräldrar som älskar Paris och åker i en öppen bil på Champs-Élysées med baskern käckt på svaj och en scarf som fladdrar i vinden medan clocharder med musettedragspel spelar Sous le ciel de Paris. Att det är litenheten som gör att man inte minns. Men inte var jag en liten pilt när jag var där. Mina föräldrar älskade vad jag vet inte Paris, men däremot de svenska fjällen. Där har jag varit mer än en gång, men säkerligen inte 950. Nej, jag var över trettio när jag var i Paris och borde således minnas.

Allt är ganska märkligt. Jag minns däremot tydligt en tågutflykt till Versailles och jag minns en tågutflykt till Chartres och jag minns en tunnelbaneutflykt till Château de Vincennes som var stängt för renovering. Men det vackra kapellet var öppet och i dåligt skick. Om jag riktigt anstränger mig så minns jag också en exceptionellt trång hotellhiss som möjligen var försedd med heltäckningsmatta och luktade ingrodd cigarettrök. Kanske stod jag också en varm dag i kortärmad skjorta med värkande nacke och stirrade uppåt exakt mitt emellan Eiffeltornets fyra elefantben. Och nog minns jag ett dyrt kafé invid Jardin du Luxembourg där en kvinna som talade parisisk engelska var bekymrad över något som jag dock inte minns. ”Too much blödd, too much blödd” minns jag att hon sa. Men jag undrar fortfarande vad det var för blod hon pratade om. Hon var nog inte riktigt frisk.

Kanske är det så att Paris är för vackert och storslaget? Finns det inte något slags syndrom med ett fint namn som innebär minnesförlust när man drabbas av något vackert? Jag tror bestämt det. Men då borde man väl minnas det som var fult och liksom lite jobbigt? Det som liksom föll ur ramen? Jo, jag tror bestämt det också. Och då minns jag plötsligt en passerad filminspelningsplats alldeles intill Sorbonne. Där stod människor med stora reflektionsskärmar och nästan lika stora kameror. Och där stod en regissör och där satt en sminkmänniska och där satt en fyllerist på en mur och trodde sig vara filminspelningsvakt. Förmodligen såg han sin chans att för en gångs skull vara viktig. Vi passerade på andra sidan av den fullständigt oavspärrade gata där inspelningen ägde rum. Fylleristen blev upprörd, utstötte gutturala läten och viftade med armarna för att göra klart att vi var dumma i huvudet som passerade denna viktiga plats. När vi inte gjorde någon ansats att backa ropade han: ”Filminspelning! Försvinn!” Och sedan, för att verkligen få vår uppmärksamhet: ”Américains, försvinn!” Amerikaner? Jag har aldrig blivit så kränkt som i Paris. Det minns jag i alla fall tydligt.