Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Paris’

IMGP9695 (2)I den mån vi i dagligt tal pratar om Louvren i Paris så syftar vi nog på konstmuseet Louvren. Stället där till exempel Leonardo da Vincis Mona Lisa finns att beskåda. Vi tenderar att glömma att det från början är ett kungligt slott, och ännu längre tillbaka i tiden en borganläggning. Byggnadshistorien är ganska komplicerad, inte minst för att den har påverkats starkt av de politiska skeendena i Paris och Frankrike. Men faktiskt även av de enskilda monarkernas idéer och kanske till och med känsloyttringar.
Louvren började uppföras omkring 1190, samtidigt som man byggde en mur runt Paris. Ibland kan man läsa att muren uppfördes som ett skydd mot vikingarna, vilket naturligtvis är ganska galet. Staden angreps visserligen av vikingar flera gånger på 800-talet, men 1190 är förstås ett alltför sent årtal för att tala om vikingar. Louvren byggdes i direkt anslutning till muren som en del av Paris försvar. Det var en ganska liten, vallgravsomsluten anläggning på omkring 70×80 meter. Inne på borggården stod ett drygt 30 meter högt torn som enligt vissa källor mätte 18 meter i diameter. Andra källor uppger en diameter på 15 meter. Tornet hade en egen vallgrav, som dock inte var vattenfylld. Tanken var naturligtvis att man skulle kunna dra sig tillbaka till den bastanta byggnaden om alla andra försvarsinsatser misslyckades. Det ligger nära till hands att jämföra med det så kallade kärntornet i Stockholms slott som var cirka fem meter lägre, men hade ungefär samma diameter.

Med tiden förlorade borgen sitt syfte. Staden växte och nya försvarsanläggningar anlades längre ut från centrum. Bebyggelsen kröp närmare inpå Louvrens murar, eller kanske snarare dess vallgrav, så att borgen på ett mer utpräglat sätt blev en del av staden. Dessutom blev den ganska meningslös som borg betraktad. Möjligen kunde tornet fortfarande ses som en tillflyktsort i yttersta nödläge, och lokalerna kunde även användas som fängelse. Men när fästningen Bastiljen började uppföras i slutet av 1300-talet så flyttade fängelsefunktionen över dit och Louvrens existensberättigande blev ännu mindre.
©Photo. R.M.N. / R.-G. OjédaDet roliga med det medeltida Louvren är att man vet ganska väl hur anläggningen såg ut. Den finns nämligen avbildad av en av bröderna Limbourg i den illuminerade tideboken Les Très Riches Heures du Duc de Berry en bit in på 1400-talet. Slottet får där illustrera månaden oktober. I förgrunden ser man några jordbrukande herrar, sedan floden Seine, stadsmuren och därpå Louvren. Men kan man lita på avbildningen? Ja, med utgångspunkt från att de andra slottsbilderna i tideboken är ganska verklighetstroget avbildade (slotten Saumur och Vincennes står kvar än i dag!) så får man anta att Louvren verkligen såg ut så här.

Vad gör man då med en borganläggning som har tjänat ut sin roll och mest står och är omodern? Någon gång på 1350-talet började man göra borgen mer beboelig, det vill säga mer bekväm. Ett bibliotek inrättades också. Man rev inte särskilt mycket, utan byggde snarare nytt innanför och i direkt anslutning till murarna. Bland annat uppfördes en elegant spiraltrappa som inrymdes i ett trapphus som stack ut från fasaden. I det skicket stod Louvren en bit in på 1500-talet, då Frans I fick för sig att bygga om alltihop i renässansstil. För att kunna göra det beslöt han att det stora tornet skulle rivas, vilket skedde 1527. Det finns uppgifter om att parisarna inte blev så glada eftersom de såg tornet som lite av en symbol för Paris, och dessutom lär tornet ha varit ovanligt vackert. Konsthistorikern Ian Dunlop har påpekat att det brukliga var att faktiskt spara de medeltida tornen när man byggde om andra slott. Två exempel är slotten Chenonceau och Villandry i Loiredalen. Detta trots att tornen i egenskap av befästningar knappast behövdes längre. Fast man kunde ju aldrig så noga veta…?
Louvren 1550Men trots att det medeltida tornet revs så var det problematiskt att bygga om Louvren. I och med att stadsbebyggelsen hade trängt sig på så var det helt enkelt svårt att åstadkomma något särskilt monumentalt, åtminstone storleksmässigt. Man var begränsad till ett visst utrymme. Men genom att riva delar av det medeltida slottet kunde man ändå åstadkomma ett någorlunda presentabelt renässanspalats, även om det under vissa stadier måste ha sett lite lustigt ut. Arbetet gick väldigt långsamt och avbröts periodvis. Katarina av Medici var till exempel mer intresserad av att bygga ett eget slott, Tuilerierna, en bit bort från Louvren, på mark som då fortfarande faktiskt låg utanför Paris stadsgräns. Det hindrade henne inte från att planera att förena de två slotten via en mycket lång byggnad som skulle löpa längs med floden. Planen var att använda den gamla stadsmuren som grund för det långa galleriet, men Katarina kom inte så långt med planerna.
Louvre Henri IVDet blev i stället Henrik IV som fick bygga vidare på Katarinas planer. Han tänkte sig att man skulle riva de återstående medeltida delarna av Louvren för att på så sätt kunna utöka den centrala borggården rejält. Den skulle bli fyra gånger så stor. Och så skulle det 500 meter långa (!) galleriet mellan Louvren och Tuilerierna uppföras. Därtill skulle utrymmet mellan de båda slotten fyllas ut med ytterligare två borggårdar och en parkanläggning. För att kunna göra det krävdes att man exproprierade marken, som till stora delar redan var bebyggd. Det tog tid och mordet på kungen 1610 gjorde att han inte hann fullfölja planerna. I mitten av 1610-talet bestod palatset därför fortfarande av två medeltida flyglar och två renässansflyglar.

Först 1660 revs de sista delarna av det medeltida Louvren, på order av Ludvig XIV, och arbetet med att bygga om palatset till i stort sett det vi ser i dag kunde så småningom slutföras. Men det är, som det heter, en annan historia. Här ville jag mest fästa uppmärksamheten på medeltidsfästningen. Finns det inga spår av den? Jo, det finns faktiskt några rester att beskåda i Louvrens källare. Men för att få en bild av den gamla borgen så får man förlita sig främst på bilden i Les Très Riches Heures du Duc de Berry.Louvren Cour Carrée

Annonser

Read Full Post »

Ibland är man, som det numera heter, lite sen på bollen. Det här är nämligen något som jag har varit på väg att skriva sedan den åttonde september 2017, då en artikel av Anton Säll publicerades i Dagens Nyheter. Säll frågar sig kort och gott: ”Varför har alla nya byggprojekt i Stockholm så konstiga namn?” Det är sannerligen ingen dum fråga, i synnerhet som jag själv har haft skäl att ställa den ett flertal gånger. Några av hans exempel är området The Brick vid Telefonplan i Hägersten, West Village Rissne i Sundbyberg och Bromma Boardwalk i Bromma. Tilläggas bör att det finns fler exempel. Låt oss ta en titt på de här namnen och byggprojekten.

The Brick är ”ett nytt mångfacetterat område” i ”en av Stockholms mest kreativa stadsdelar” där man vill skapa ”en levande boendemiljö för medvetna människor”. Allt enligt projektets hemsida. Tja… Vem vill skapa en död boendemiljö för medvetslösa människor? (Inom parentes sagt: Det är ofta det man ändå lyckas göra.) Här ges man minsann också tillfälle att vara med och forma framtidens boende. Det är förstås sympatiskt. Och för att kanske stänga ute människor som man inte vill ha i sitt nya område så kan man bidra med sina idéer under hashtaggen #cocreatedliving. Och vips har man created ett living som alla vill ha. Projektet illustreras förstås med de vanliga stereotypa solskensbilderna med inklippta och glada lekande barn. Och texter om bostäder med ”stark karaktär” och – ursäkta mig – ”den yttre exteriören”.

Hur har vi det med West Village Rissne, då? Här hittar jag inte lika mycket häpnadsväckande information, men det är tydligen ett område för ”den medvetna familjen” och husen är ”urbana”. Vad betyder det? Urbana hus? Urban betyder ”(stor)stadsmässig”, men även ”världsvan”. Det är dock ett ord som det har gått inflation i och det tycks användas lite hur som helst utan att någon riktigt kan definiera vad man menar med det. Ett modeord som slängs in för att det låter bra. Det lustiga är att husen och miljön i West Village Rissne inte ger ett särskilt stadsmässigt intryck, åtminstone inte när man tittar på projektbilderna.

Över till Bromma Boardwalk! Jag citerar från projektets hemsida:
”Festivalsommar i Göteborg, Malmös bästa falafelrulle eller bärs i Bryssel – från det höga hustaket på Bromma Boardwalk är det nära till allt och lätt att se långt, med blicken riktad ut i landet ända till kontinenten.” Det talas om närhet till Sundbybergs stadsliv, bubblande citypuls och nästa avgående flyg. ”Bubblande”? Och framför allt: ”Nästa avgående flyg”? Här har vi bostäderna för de sköna snubbarna som spontant glider ner till Bromma flygplats (förlåt, Bromma Stockholm Airport) och hoppar på ett plan när de får lust att sticka till Malmö och käka falafel. Bromma Boardwalk är, återigen enligt hemsidan, ”ett multiurbant boende för moderna människor som håller blicken högt”. Multiurbant boende, alltså. M-u-l-t-i-u-r-b-a-n-t. För människor som sätter näsan i vädret. Eller det kanske inte är samma sak som att hålla blicken högt?

I centrala Stockholm ligger sedan en tid tillbaka det nya citykvarteret Urban Escape. Det är ännu inte helt färdigbyggt. ”Taklandskapet” med sina ”destinationer” (?) är till exempel inte klart ännu. Men i detta Urban Escape hittar vi i alla fall bland annat två ”internationella livsstilshotell”, båda – förstås – med engelska namn. Det ena är för övrigt en ”urban oas”. Tvärs över gatan ligger ett tredje hotell – även det med engelskt namn. Stockholms stad har bidragit med en upprustning av det sedan 1960-talet svårt misshandlade Brunkebergstorg, som nu ger ”direktaccess” till Gallerian och de nya hotellen. Tänka sig – ett torg som ger ”direktaccess” till de byggnader som kantar det. Det måste vara fullständigt unikt och säkert jättejätteurbant. Men det där torget kan få ett eget blogginlägg någon gång, så jag väljer att inte gå vidare där. Däremot vill jag väcka frågan vad namnet Urban Escape egentligen betyder. Är det en flykt från allt det urbana som finns runtomkring? Eller är det tvärtom en urban tillflykt från alla de outhärdligt bonniga kvarteren runtomkring?

Det går att säga väldigt mycket om alla underbara floskler som sprids av fastighetsbolag, byggbolag, Stockholms stad och andra företag och organisationer. Men det jag egentligen ville komma åt var ju det här med namnen.  Varför har byggprojekten egentligen så konstiga namn? Anton Säll på Dagens Nyheter ställde frågan till en kvinna som ingår i en grupp som namnger projekt på det här sättet, och fick svaret att namnen ska tilltala den tilltänkta målgruppen, ”morgondagens urbaniter”. Och man använder engelska för att det ska kännas ”modernt och urbant eftersom målgruppen är så internationell”. Vanliga Svensson-människor göre sig icke besvär. Här vill man ha lite sköna, trendängsliga människor som åker till New York för att hämta inspiration minst tre gånger om året. Så att de sedan kan åka hem och vara härligt kreativa och kanske ställa till med spontana urbana gårdsfester med hemodlade alger, barbecue, granola och frozen yoghurt bars. Förlåt, men det är precis det intrycket man får.

Eller är det till och med så att man använder engelska namn för att locka till sig the real thing, det vill säga riktigt sköna individer som faktiskt har engelska som modersmål? Snacka om internationell miljö! Och då talar jag förstås inte om engelsmän, utan om amerikaner. Och då inte några bonnläppar från Kentucky, utan antingen newyorkare eller några snygga surfer dudes från Kalifornien. För naturligtvis söker sig utlänningar bara till bostadsområden som har internationella (engelska) namn, annars förstår de ju inte var de bor. Men skämt åsido: Skulle ett bostadsområde i exempelvis Paris utkanter kunna ges namnet Köttbullen för att locka till sig svenskar? Eller skulle man någonstans i Texas uppföra området Houstons Väsby som en service till potentiella svenska bosättare? Eller skulle man i Mexiko hitta på ett officiellt alternativt namn på Guadalajara för att originalnamnet är svårt för utlänningar att uttala? (Precis det har man gjort med Norra Djurgårdsstaden i Stockholm. På engelska heter området Stockholm Royal Seaport. Ett fullständigt självklart namn.)

Låt oss ponera att man tar till engelska namn för att locka internationella framtida bostadsinnehavare, och inte bara internationellt inriktade vanliga svenskar. Låt oss sedan ponera att exempelvis en amerikan råkar passera skylten som kungör att bostadsområdet till höger om vägen heter West Village Rissne. Kommer han eller hon då att säga ”wow!”? Ja, kanske. Men det är nog inte ett beundrande wow, utan snarare ett ”hur sjutton tänkte de här?”-wow. Förmodligen åtföljs det också av en bekymrad huvudskakning och ett beslut att aldrig mer passera Sundbyberg.

Men av någon anledning är vi i Sverige fullständigt besatta av att vara ”moderna och urbana” och vi inbillar oss på något sätt att det bästa sättet att vara modern och urban på är att använda sig av engelska namn. Och liksom för 170 år sedan är det USA som hägrar på ett närmast sjukligt sätt. Vi blickar ständigt mot USA för att hitta de senaste trenderna. Och som någon skarp analytiker sa på TV häromdagen: ”Och vi vill så väldigt gärna bli uppmärksammade av USA.” Det är en märklig kärleksaffär. Jag inbillar mig att det är det som är förklaringen till alla de här konstiga namnen. Det moderna och urbana är det som kommer från USA och där talas engelska och således måste vi ha engelska namn. Varför heter den gigantiska gallerian i Solna Mall of Scandinavia? (Kanske för att det finns en gigantisk Mall of America i Minnesota? Och hur ska annars alla utländska turister hitta dit så att de kan shoppa ihjäl sig?) Varför kallar Stockholms Stad den nya bron vid Slussen för ”Slussens egen Golden Gate”? (En synnerligen egendomlig jämförelse, men antagligen syftar de på den orangeröda Golden Gate-bron i San Francisco.) Varför kallar NCC ett upprustningsprojekt i Fittja för Fittja People’s Palace? (Ett namn som för tankarna till något slags kinesiskt folkets hus, fast på engelska.) Varför heter ett bostadsprojekt på Gärdet i Stockholm 79&Park? (Gissningsvis syftar namnet på mötet mellan East 79th Street och Park Avenue på Manhattan. Projektet erbjuder för övrigt en ”urbant dynamisk” boendemiljö.)

Här är några frågor till: Kommer någon med stolthet att säga att hen bor i West Village Rissne? Eller Platform West (i Roslags Näsby, förlåt, Roseteam Nose Village)? Eller Kista Square Garden? Kommer den som bor i The Brick någonsin att säga att hen bor där? Min gissning är att stället kommer att kallas för Brickan – och att man ännu hellre bara säger att man bor vid Telefonplan. Och så en sista fråga: När ska folk genomskåda alla dessa floskler och fullständigt tomma begrepp så att byggföretag, kommuner och vem det än är som använder dem inser att det är dags att lägga av nu? För det är nog där det stora problemet ligger. Så länge folk tycker att ”multiurban” är ett ord som beskriver dem själva på pricken, och så länge folk köper något som beskrivs som ”hållbart” utan närmare analys, och så länge folk inte kräver en förklaring på vad det i dessa sammanhang frekvent använda ordet ”mötesplats” innebär så kommer det här tyvärr bara att fortsätta och bli löjligare och löjligare.

Read Full Post »

Utanför mitt vardagsrumsfönster växer en tall. Om jag står på balkongen så skulle jag kunna nå dess grenar om jag hade två och en halv meter långa armar. Men det har jag lyckligtvis inte. Och varför skulle jag vilja nå dess grenar? För att få kontakt med naturen? Den ser för övrigt rätt eländig ut, den där tallen. Den del som jag ser genom fönstret är grå och död. Det finns barr på en av grenarna – den som jag skulle kunna nå med långa armar – men de är alldeles bruna. Det är inte utan att jag känner mig lite som den där tallen antagligen känner sig just nu. För blott en månad sedan började jag arbeta igen efter semestern, och jag är redan mer än lovligt slutkörd. För mycket jobb. För högt tempo. Då mår man strax som en halvdöd tall.

Den här veckan har jag dessutom haft en obehaglig tendens att vakna vid femtiden och funnit det för gott att stiga upp eftersom klarvakenheten förhindrar omsomnande. Det är irriterande. Det är också ett ålderstecken. Min forna kollega och nuvarande vän Göran kallar det för att man är ”gubbvaken”. Jag trodde ärligt talat att jag aldrig skulle drabbas av det, med tanke på att jag så gott som alltid har haft ganska lätt för att sova. Men nu är jag drabbad. Förmodligen är det ett förstadium till det där pensionärstillståndet då man sätter sig på en pall bredvid brevinkastet för att invänta tidningsbudet. I extrema fall sitter man beredd att gripa tag i tidningen och dra in den, som om själva fallet ner på dörrmattan inte skulle gå fort nog. Men dit har jag inte nått än.

När man vaknar så där tidigt så finner jag ingen anledning att inte bege mig till jobbet, i synnerhet som jag alltså för närvarande är överöst med arbete. Och den här veckan har det faktiskt inte varit så illa att traska ner till bussen och så småningom leta mig fram genom Gamla stans gator och gränder. Det har varit varmt och gott och morgonsolen har strålat så att jag flera gånger har drabbats av någon sorts utlandskänsla, kanske från tidiga morgnar den där rekordvarma sommaren i England 1984, kanske från en tidig morgon i Paris, kanske från en tidig morgon i Urbino eller Gent. ”Osvenskt” är ordet som, pinsamt nog, dyker upp i huvudet. Pinsamt enär jag brukar fnysa föraktfullt när folk pratar om att något är just osvenskt. Nå. Ensam är man inte, trots den relativt tidiga timmen. Varuleverantörer och sophämtare är alltid i farten. Och häpnadsväckande ofta en eller annan klunga turister. Vad gör de uppe så tidigt? Är även de gubbvakna? Jag vet inte. Kanske borde jag fråga dem, men de verkar vara så upptagna med att leva genom sina kameror och paddor. Jag vill ogärna störa, varken dem eller någon annan eller knappt mig själv. Jag är ingen störig människa.

Tyvärr straffar sig det arla uppstigandet och det höga arbetstempot. Plötsligt upptäcker jag att jag sitter med tårar i ögonen över någon snyfthistoria som jag textar i ett TV3-program. Det är närmast skamligt. Normalt sett skulle jag genomskåda dem. Motstå det som Mia Parnevik och programmets producent och klippare vill uppnå, i ren protest. Men nu är jag lättrörd. Minsta motgång får mig att tro att alla är emot mig och vill mig illa. ”Hur kan någon vara så grym?” undrar jag när någon har tagit det sista kaffet utan att bry sig om att brygga nytt. Och så utstöter jag en hjärtskärande och liksom skälvande suck. Det känns rätt bra att sucka, särskilt när man känner sig så där oerhört skör och hjälplös.

Det myckna arbetandet medför tyvärr också att det inte har funnits utrymme för särskilt mycket annat. Vem orkar tänka på matinköp och matlagning och hushållspappershållaresvarvning och grovsopsslängningstillfällen och korvstoppning för allmänheten när man är övertrött? Jag orkar inte bli upprörd över Fråga Lund eller småaktiga och poänglösa debattinlägg. Jag orkar inte börja läsa Lars Noréns 1 354 gram tunga En dramatikers dagbok 20132015. Jag orkar inte ens påpeka stavfel och skratta åt syftningsfel i tidningarna. Då har det gått ganska långt. Men jag ämnar komma igen. Jag finner det inte särskilt attraktivt att känna mig som en halvdöd tall utanför någons vardagsrumsfönster. Det kunde förvisso ha varit värre. Det kunde ha varit toalettfönstret.

 

Read Full Post »

Jag minns inte Paris. Det är ganska egendomligt, för jag har ju varit där. I fantasin har jag nog varit där uppåt 950 gånger, men i verkligheten bara en. Så mycket vet jag. Ibland kan det ju vara så att man är för liten för att begripa var man befinner sig – att man som liten pilt är på resa med sina föräldrar som älskar Paris och åker i en öppen bil på Champs-Élysées med baskern käckt på svaj och en scarf som fladdrar i vinden medan clocharder med musettedragspel spelar Sous le ciel de Paris. Att det är litenheten som gör att man inte minns. Men inte var jag en liten pilt när jag var där. Mina föräldrar älskade vad jag vet inte Paris, men däremot de svenska fjällen. Där har jag varit mer än en gång, men säkerligen inte 950. Nej, jag var över trettio när jag var i Paris och borde således minnas.

Allt är ganska märkligt. Jag minns däremot tydligt en tågutflykt till Versailles och jag minns en tågutflykt till Chartres och jag minns en tunnelbaneutflykt till Château de Vincennes som var stängt för renovering. Men det vackra kapellet var öppet och i dåligt skick. Om jag riktigt anstränger mig så minns jag också en exceptionellt trång hotellhiss som möjligen var försedd med heltäckningsmatta och luktade ingrodd cigarettrök. Kanske stod jag också en varm dag i kortärmad skjorta med värkande nacke och stirrade uppåt exakt mitt emellan Eiffeltornets fyra elefantben. Och nog minns jag ett dyrt kafé invid Jardin du Luxembourg där en kvinna som talade parisisk engelska var bekymrad över något som jag dock inte minns. ”Too much blödd, too much blödd” minns jag att hon sa. Men jag undrar fortfarande vad det var för blod hon pratade om. Hon var nog inte riktigt frisk.

Kanske är det så att Paris är för vackert och storslaget? Finns det inte något slags syndrom med ett fint namn som innebär minnesförlust när man drabbas av något vackert? Jag tror bestämt det. Men då borde man väl minnas det som var fult och liksom lite jobbigt? Det som liksom föll ur ramen? Jo, jag tror bestämt det också. Och då minns jag plötsligt en passerad filminspelningsplats alldeles intill Sorbonne. Där stod människor med stora reflektionsskärmar och nästan lika stora kameror. Och där stod en regissör och där satt en sminkmänniska och där satt en fyllerist på en mur och trodde sig vara filminspelningsvakt. Förmodligen såg han sin chans att för en gångs skull vara viktig. Vi passerade på andra sidan av den fullständigt oavspärrade gata där inspelningen ägde rum. Fylleristen blev upprörd, utstötte gutturala läten och viftade med armarna för att göra klart att vi var dumma i huvudet som passerade denna viktiga plats. När vi inte gjorde någon ansats att backa ropade han: ”Filminspelning! Försvinn!” Och sedan, för att verkligen få vår uppmärksamhet: ”Américains, försvinn!” Amerikaner? Jag har aldrig blivit så kränkt som i Paris. Det minns jag i alla fall tydligt.

 

Read Full Post »

TABLE SET THYSELF – The Confidence Table in Europe

Confidence dining hall, Ulriksdal Court Theater.

The Confidence dining room in Ulriksdal Court Theater, Sweden
Photo: © Lasse Brundin

Curiosity awakens

While working as a guide at the Royal Palace Ulriksdal north of Stockholm in the 1990s I also managed to learn a few things about the 18th century court theatre Confidencen. It is situated in a separate building in the park and although it was not part of the palace tour, the theatre was of course closely associated with the palace and thus worth knowing a little about. The somewhat odd name Confidencen comes from a dining hall that was fitted out in a room adjacent to the auditorium, where the royal family and their close friends could eat and talk “en confidence”. I will explain this more closely later. I also knew there was a similar dining hall in a pavilion next to the Chinese Pavilion in the Drottningholm Palace Park. This autumn I got a chance to take a “behind the scenes” look at the latter. This past summer I also watched a documentary about the palaces and castles that Ludwig II of Bavaria built in the second half of the 19th century. While watching it, I realised that one of them, Herrenchiemsee, had one of those special dining halls too! I was intrigued by this and wanted to find out just how common these tables were, and where the original idea came from.

An 18th century problem

If you were a powerful man or woman, perhaps a king or queen, in the 18th century, you probably lived quite a good, comfortable life. However, maybe there was a certain field that was troublesome – you did not get much privacy. The life-style demanded many servants and attendants of different sorts, which meant that you were rarely alone. The fact that people gladly spread rumours and gossiped was probably both titillating and extremely annoying. You have to take into consideration that the gossip was not only personal, but also sometimes political. And political rumours and gossip could be downright dangerous. If you wanted to talk with someone privately about delicate matters, you probably had to take a walk in the palace park and be very careful not to walk to close to any vegetation. There could be people with big ears hiding there. Alternatively, you could go to some out-of-the-way room and close the doors. However, there could always be an eavesdropping servant behind that closed door. Was this an imagined problem? No. We know for instance from the Swedish court that the problem was very real. Queen Lovisa Ulrika (1720-1782) experienced this when she realised that secret information reached her political opponents. (1)

A magic table

Hissanordningen i Confidencen vid Kina slott

The hoisting device in the Confidence Pavilion next to the Chinese Pavilion in Drottningholm
Photo: © Lasse Brundin

So how do you solve this problem? Well, there were quite a few inventive people in the 18th century, and someone came up with a solution: a more or less isolated dining hall without servants! The dinner table was set by servants in the basement, as close to the kitchen as possible. In the ceiling was a sliding hatch that covered a hole through which the set table could be hoisted to the dining hall above. Small bells attached to the hoisting mechanism signalled that the table was on its way up. A simple but at the same time complicated solution, and really quite a typical 18th century invention. (One writer claims that the set tables could also be lowered from the above down to the waiting guests, but I have found no evidence for this highly impractical solution.) Who came up with this idea? We cannot be entirely sure. Some sources claim that the idea was French, maybe because it is easy to believe that an invention like that must have originated in a country that had a complex and highly evolved court ceremonial, like France in the time of Louis XIV (1638-1715). However, one must remember that The Sun King loved public ceremonies. People were invited to see the king get up and get dressed in the morning, and to see him eat. He very much wanted to be in the centre of things, and dinners in solitude (or with a few people present) probably did not appeal that much to him. This notion that the invention is French could, at least in Sweden, probably also emanate from the fact that we use a French name for the whole arrangement: table de confidence – ”confidence table”. (I will use that term henceforth when I speak about the table in general terms.) Other sources claim that the whole idea came from the German speaking countries. This might have to do with the fact that there are, or have been, a relatively large number of tables within the borders of present-day Germany. They were simply popular there.

A Danish invention?

Architect Kent Alstrup at Styrelsen for Slotte og Kulturejendomme in Denmark kindly points out to me that some people believe that the hoistable table might be a Danish invention! And that it is somewhat older than most people tend to think. (2) In an interesting article in the book Rosenborg Studier (Copenhagen 2000), art historian Mogens Bencard suggests that this might be the case. In an exhibition catalogue from 2010 he gives further details around his theory. (3) As early as in 1694 a hoistable table was constructed for the hunting lodge Hubertushuset in Jaegersborg Dyrehave north of Copenhagen. A number of unspecified payments to the astronomer and inventor Ole Rømer (1644-1710) in connection to this building makes Bencard believe that Rømer might very well be the inventor of the table. Even though the payments are not sure-fire evidence that he is the inventor, there is clear evidence that he constructed a number of farende stole, a sort of hoistable chairs, for the royal palaces. In the autumn of his life, King Christian V (1646-1699) had difficulty walking and could use these chairs to “travel” painlessly from one floor to the next. One such chair is preserved at Frederiksborg Palace.

Rosenborg Castle in Copenhagen Foto: © Lars Rune Larsson

Rosenborg Castle in Copenhagen
Photo: © Lars Rune Larsson

An almost disproportionate number of hoistable tables were fitted out in, or in connection to, Danish royal castles and palaces at the tail end of the 17th century and in the first half of the 18th century. Maybe that is not proof that it is a Danish invention, but the concentration – and the early appearance – makes me quite convinced. It is also telling that Peter the Great of Russia (1672-1721) visited Copenhagen in 1716 – and four years later had a pavilion built with a hoistable table (and a double hoistable chair reminiscent of Rømer’s farende stole!) in Peterhof outside Saint Petersburg.

Mogens Bencard points out a few older examples of “magic tables” in the 17th century, but they were temporary constructions that were meant to amuse and astound guests and not the kind of tables I am discussing here. However, there is supposed to have been something resembling the subject for this article in Maison de Chantemesle in Essonne south of Paris. This construction was described by the Swedish diplomat Daniel Cronström in a letter to architect Nicodemus Tessin the Younger. Cronström lived in Paris and it seems that he had only heard of this table, not actually seen it. However, he describes it as if both the table and the dinner guests were hoisted from one floor to another. It is not known when this table was constructed, but it must be before 1701, as the letter from Cronström is dated that year. I would say that this table, too, belongs to the entertainment category. Depending on how well known the construction was in that period, it could however  be a contributory cause to the fact that the hoistable table has been seen as a French invention. (4)

How did the confidence table reach Sweden?

Confidence 028a

The Confidence Pavilion at Drottningholm
Photo: © Lasse Brundin

There are two confidence tables in Sweden. One is a reconstruction from the end of the 20th century because the original 18th century construction was demolished at some point. The other one is more or less untouched since the 1760s. The first-mentioned was built at Ulriksdal Court Theater and was used for the first time in the autumn of 1754. (5) The other one is in a pavilion of its own just next to the Chinese Pavilion in the Drottningholm Palace Park. It was supposedly built in 1763. (6) Both constructions are intimately associated with Queen Lovisa Ulrika (1720-1782), who was the sister of Frederick the Great of Prussia. That is an important detail in this whole story. The design for the two Swedish tables (it is very likely that they were identical) were presented to Lovisa Ulrika by her younger brother August Wilhelm. (7) He lived in Oranienburg Palace, some 35 kilometres from Berlin, and one could have expected him to have a confidence table himself. However, there is no evidence of that. On the other hand, he must have been very familiar with the city palaces in Berlin and Potsdam. Both had confidence tables. His sister must of course have been familiar with those tables too, as they were both in place before she left Prussia for Sweden in 1744.

Hissanordningen till Ulriksdals confidencebord

The hoisting device in Ulriksdal Court Theater
Photo: © Lasse Brundin

The table in Berlin was a gift from Augustus II the Strong (1670-1733). (8) It was fitted out in 1728 and seems to have been quite a big and advanced table. The one in Potsdam was simpler and it could perhaps be that design that was given to Queen Lovisa Ulrika. The two Swedish tables are really quite modest compared to, for instance, the ones in Russia. It could also be that the design for the Swedish tables was more like an outline design that could be adapted to local requirements. The Swedish tables are relatively small and quite simple wooden structures. There is room for six people seated around them. (9) There was no need for anything fancy since the tables were always covered with tablecloths and fully set with plates, glasses and perhaps candelabra when they were elevated and visible to the royals. Around the table are four ”servants” – a kind of cylindrical shelves that were also hoistable. Glasses, bottles and other things could be placed on them – or perhaps more food.

A more advanced table

One of the

One of the ”servants” in Ulriksdal Court Theater
Photo: © Lasse Brundin

The Russian tables (as well as some of the Danish and German ones) were much more advanced and constructed in another way. They are generally bigger and could be said to consist of two parts: A stationary outer “frame” and a hoistable part in the middle. This meant that you could safely sit by the frame and wait for the middle part to appear from the room underneath without risk of falling down into the hole. The Swedish diners probably had to stand by the walls and wait for the floor to open and the table to appear before they could sit down. Or perhaps they waited in the adjoining rooms (or outside the building) until they heard the bells announce that the table was on its way up. Then they could of course miss the sight of the table magically appearing through the floor.

However, it is not quite true that the whole frame was stationary. At each cover, there was a hole as big as a plate – and each hole was fitted with its very own hoist, a postilion. Each postilion was covered by a slate on which the guest could write down exactly what he or she wished to eat. You then rang a small bell, and the postilion with the slate disappeared down to the serving room. After a while, the postilion appeared again, now with the desired dish on it! The table must certainly have surprised and amused those who had never seen one before.

Residensslottet i Dresden Foto: Charlotta Jarnvall

Residenzschloss in Dresden, Germany
Photo: © Charlotta Jarnvall

A similar table stood in Germany, in Dresden’s Residenzschloss, the palace of Augustus the Strong. Judging from one description its construction was yet a little different. It seems that the table was divided in two halves, which means that one half could be set (or refilled) in the serving room below, while the other half was in the dining hall above. This table also had postilions and slates on which to write orders. At one occasion the conversation was very stiff, which caused Augustus the Strong to send down an order for “big devisen”. These were a bit like fortune cookies – some kind of candy with amusing poems or verses in it. The court jester Schmeidel happened to be in the serving room when the order arrived – and immediately let himself be hoisted up to appear on the table as a surprise. He said, “Your majesty wanted devisen of the biggest kind. Here is a sample. You won’t find bigger devisen than this.” This amused Augustus the Strong so much that he invited the court jester to the table. (10)

Ludwig II of Bavaria

Hissanordningen på Schloss Linderhof i Bayern.

The hoisting device at Schloss Linderhof
in Bavaria
© Bayerische Schlösserverwaltung
 www.schloesser.bayern.de

The royalty and nobility of the 18th century used the magic table at least in part to be able to talk in confidence with each other. The subject of the conversation probably varied between politics, gossip and perhaps amorous things. Ludwig II of Bavaria (1845-1886) was a little different. He used the table primarily to be able to eat in solitude. He wasn not very keen on having to socialize with people. On those occasions when he was obliged to have dinner guests, he often saw to it that a large flower arrangement was placed between him and the guests. That made it impossible for them to see each other. He also ate very fast to make the repast end quickly. The guests usually didn not get more than a bite of each course.  He preferred to eat alone, and if he could avoid servants near the table – all the better! Still the table was usually set for more than one person. Ludwig liked to carry on imaginary conversations with two of his idols, Louis XIV and Louis XV of France. Sometimes their, likewise imaginary, mistresses were invited too. (11) It is hard not to see the almost theatrical appearance of a set table as a part of Ludwig II’s dinner “performance”. He had a confidence table installed in the grandiose palace Herrenchiemsee (which was never finished) but also in the small and compact but very fascinating Schloss Linderhof, which is well worth a visit. The hoisting machinery at Linderhof is not part of the guided tour, but the dining hall where the table appeared is. The picture above shows the machinery. It is hardly surprising that Ludwig II decided to have confidence tables installed in his palaces. They are very appropriate for his famous fairy tale world. It is, however, perhaps a little surprising that he did not have a table in his most fantastic creation, Neuschwanstein. There is, however, at least a dumb waiter there, going up three stories from the kitchen to the dining hall.

Schloss Linderhof i Bayern

Schloss Linderhof in Bavaria
Photo: © Lasse Brundin

Same idea – different names

According to local tradition, Ludwig II’s inspiration for the tables came from the tale “Table Set Thyself” in the brothers Grimm collection of folk tales. That is the reason why King Ludwig’s tables are referred to as Tischlein-deck-dich(12)  But the idea as such was, as we have seen, not new in his days. In the German speaking part of Europe, the tables seem to have been called Maschinentafel (machine table) or Confidenztafel (confidence table)That is quite an interesting fact since it seems that the latter term forms the basis for the French name table de confidence that has been used for the Swedish tables. In France, however, this kind of table has usually been referred to as table machiné (machine table) or table volante (flying table). The latter is a somewhat problematic name, though, as it can also mean a regular small and movable table. It is also the name of a magic trick. On the other hand, in a letter to her brother Frederick the Great of Prussia, Queen Lovisa Ulrika uses the French form table de confidence, as if there is no German word for it. (13) To add to the confusion, the tables in Denmark have usually been eremitageborde, since they were often installed in the type of pavilion called hermitage. And naturally, the two tables I have managed to find in Italy have yet two other names. The first one is called tavola matematica (mathematical table), presumably because it is technically advanced. The other one is called tavola muta (silent table – compare with dumb waiter). And what is the name of the only Czech table? Kouzelného stolku (magic table). The perhaps most intriguing term has been used for the only known table in Austria: table de conspiration. Conspiracy table! The lack of uniformity in names and terms makes it quite difficult to search for places that have or have had confidence tables.

Location

Confidencen vid Kina slott

The Confidence Pavilion at Drottningholm
Photo: © Lasse Brundin

Most of the confidence tables seem to have been installed in garden pavilions of different kinds. Many of them bear the very logical name hermitage (cf. hermit). This was of course the ideal location for a table of this kind and purpose, as there were no adjacent rooms where eavesdropping servants could dwell. The Confidence Pavilion in the Drottningholm Palace Park in Sweden is a good example. The dining hall is situated quite high above the ground – except on the entrance side. The entrance is reached by a ramp, which must have been easy to keep watch over.  In the park of Fredensborg Palace in Denmark, there was a table in a hermitage positioned at the end of a short jetty in a lake. The hermitage at Peterhof in Russia was surrounded by a moat and could only be reached via a drawbridge. As if that was not enough, the only way up to the dining hall was by the previously mentioned hoistable chair. This means that you were completely isolated in the dining hall. Everything was done to avoid uninvited guests. In July 1797, when Czar Paul I decided to visit the hermitage, he famously was stuck in the hoistable chair between the two floors. The Czar had the elevator demolished and had a flight of stairs installed instead. (14)

Petit Trianon i Versailles - som aldrig fick de två planerade borden.

Petit Trianon in Versailles – site for two planned tables.
Photo: © Lars Rune Larsson

Other confidence tables have not been located in park pavilions, but in more private areas in the actual palaces. The aforementioned palaces in Potsdam and Berlin in Germany can serve as examples. It can be questioned whether these tables had any practical use, as it would be quite easy for servants and other eavesdroppers to lurk about in adjacent rooms. Maybe these tables were rather something that you showed to surprised guests, as a kind of modern wonders. There is also a third variety, even though I have only found one example of this. Then I am back to where I started – the court theater Confidencen in Ulriksdal, Sweden. This table is situated in a room right next to the auditorium. In a way, that is the most congenial location, simply because the magically appearing table has a clear theatrical aspect. The dining hall here was like an extension of the stage with its pieces of scenery, trapdoors and other constructions.

Confidence tables in the 20th century?

I was absolutely convinced that Ludwig II of Bavaria was the last person to have confidence tables installed. But to my great surprise, I suddenly found information about a table from the 1960s! I was even more surprised when I learned that it was installed in a house here in Sweden. On the island of Torö outside Nynäshamn south of Stockholm, a rather strange villa was built in 1969. The official name is Villa Spies, but people in general have come to call it Villa Fjolle (fjolle being Danish for crazy or foolish). The architect was Staffan Berglund and the commissioner was the Danish businessman and traveling agency tycoon Simon Spies. The house as such is very special, to say the least, but what attracted my interest was the dining table which is possible to hoist from the first to the second floor. The elevator system is of course electrical and modern, but apart from that, the difference to the old confidence tables is primarily that the seats and the table are both fixed to the same platform, which means that they are all hoistable. Does this sound familiar? Yes, the concept is actually the same as for the installation that supposedly existed in Maison de Chantemesle, the one that Daniel Cronström wrote to Nicodemus Tessin about in 1701. The table seems to have been Simon Spies’ idea, not the architect’s idea. But where did he get the idea? It is very tempting to contemplate nationality here. Spies was Danish! Was he aware of the great number of confidence tables that existed in Denmark in the 18th century? Maybe. But there is another very convincing explanation, which is presented in a very interesting article by Mikael Askergren: Simon Spies probably got the idea from the James Bond parody Casino Royale from 1967! (15) This means that you cannot really count this table as a “real” confidence table – but the general idea is of course the same as for the old ones, which is why I have included the Villa Spies table in my list over the ones I have found.

Where are the tables to be found in Europe?

Schloss Belvedere i Weimar.

Schloss Belvedere in Weimar, Germany
Photo: © Magnus Hernander

In my search for confidence tables, my ambition has been to find as many as possible. In order to do so, I have contacted quite a few organisations, museums and other institutions in the European countries where there ought to be confidence tables. In Great Britain and Ireland, the phenomenon turned out to be unknown. Spain and Portugal seem to be void of tables, too. (16) I expected to find at least one in Spain. It took some time before I found any tables in Italy and Austria, and when I did, it surprised me that there are so few. There seems to be no tables within the present-day borders of Belgium and the Netherlands either. The fad could easily have spread to Hungary, but thatis another country where I have not been able to find any tables. There are two big palaces in Latvia (Rundale and Jelgava) that were built at just the right time to be fitted out with confidence tables. But I have found no evidence for any. The architect was Bartolomei Rastrelli who mostly worked in the Petersburg area, where there were several tables.

Schönhaus vid Schloss Altenburg i Thüringen. Troligen platsen för ett confidencebord.

Schönhaus at Schloss Altenburg in Thuringia, Germany.
Probably the site for a confidence table.

I am still happy with the around 40 tables I have found. That is many more than I expected to find when I started this project. Below is a list of which confidence tables I have found in Europe. Most of them do not exist any longer, a few remain, and a few have been reconstructed. Some of them are possible or likely tables whose existence I have not been able to confirm. Nevertheless, the list gives quite a good picture of where most tables have been concentrated – and it raises a number of questions. It would for instance be interesting to find out how the idea spread through Europe. What kind of “kinship” is there between the disparate tables? Is there a plausible explanation as to why there have been no tables on the British Isles or the Iberian Peninsula? Are there any confidence tables outside of Europe? And how is it possible that a table was installed in Château de Lunéville in eastern France as early as in 1705? But I am leaving these questions for somebody else. My purpose has primarily been to compile a list over known tables. It is probably not complete – it can even be, to a certain degree – erroneous. I am therefore very grateful for any further information that you, the reader, can provide me with concerning this interesting subject.

Denmark: (17)

Dyrehaven, Hubertushuset
(1694. A hunting lodge, hence the name Hubertushuset, which is mentioned in Salmonsens Konversationsleksikon 1915-1930.)

Rosenborg Castle, The Red Pavilion 
(The end of the 17th century. Later called The Blue Pavilion or the Hermitage.
There was a farende stole – a hoistable chair – here too.)

Rosenborg Castle, The Pavilion with the 4 Orbs
(The table in this pavilion is not mentioned by Bencard, but it is listed in Salmonsens Konversationsleksikon under the entry “Eremitageborde”. Kent Alstrup at Styrelsen for Slotte og Kulturejendomme confirms that there used to be a confidence table there.)

Frederiksberg Palace
(1703. The table existed at least until 1721.)

”The King’s house behind Børsen
(This table is listed in Salmonsens Konversationslexikon and dated to 1704.
Mogens Bencard mentions a house that was bought by King Frederick IV for his mistress. This is most likely the same house, even though Bencard writes that the rebuilding of the house took place 1709-1710, which means that the table cannot have been installed earlier than that.)

Frederiksborg Castle, Sparepenge
(Since there was a farende stole – hoistable chair – in the park pavilion Sparepenge, Bencard dates the table to the 1690s. The hoistable chairs were installed for Christian V who died in 1699.)

Copenhagen Castle, a vaulted room next to the Queen’s bedchamber
(Around 1710 according to Bencard. The castle was demolished in 1731.)

Copenhagen Castle, the Hermitage Room
(1720s.)

Fredensborg Palace, the Queen’s antechamber
(1724.)

Fredensborg Palace, the Hermitage
(1722. The pavilion was built at the end of a short jetty and was also known as the Angler’s House. There is a watercolour painting by A.E. Willarst from 1727, where anglers can be seen standing on the jetty but also in the water. The painting is reproduced in Rosenborg Studier, p. 249.)

Copenhagen, Charlottenborg Palace
(1730s.)

Dyrehaven, The Hermitage
(This small castle was built 1734-1736 and was fitted out with a confidence table in 1736. There must have been some sort of problem with it, as it was replaced with a new one two years later. This table had room for twelve people.)

Christiansborg Palace
(1739. This seems to have been Denmark’s largest and most technically advanced table with room for 20 people. The table was demolished before 1770. The Palace was destroyed in a fire in 1794.)

France:

Essonne, Maison de Chantemesle (18)
(Before 1701.)

Lunéville, Château de Lunéville (19)
(1705. The table was recreated “virtually” for an exhibition in 2015.)

Meudon, Château de Bellevue (20)
(1750s?)

Choisy-le-Roi, Château de Choisy (21)
(1756. Guérin de Montpellier constructed the table. The palace was demolished in 1839.)

Versailles, Petit Trianon (22)
(Antoine-Joseph Loriot started building two tables but was ordered to stop in 1772 before they were completed.)

Paris, The Louvre (23)
(A table is mentioned in a diary in 1769, but this was almost certainly a model only.)

Versailles, Les Petits Appartements (24)
(Unconfirmed. There was, however, a hoistable chair in Versailles. It was commissioned by King Louis XV for Madame de Châteauroux. She could use the chair to get to her rooms on the third floor. Madame de Pompadour later used the elevator.)

Italy:

Palermo, Casina/Palazzino Cinese (25)
(Around 1800. The machinery and the table still exist. The table is called tavola matematica – mathematical table – and very much resembles the table in Český Krumlov.)

Portici, Palazzo Reale di Portici, Casino della Tavola Muta (26)
(1775. The table was installed in an oval room in a tower in the park and was referred to as tavola muta – silent table. If my information is correct, the tower does not exist anymore.)

Poland: (27)

Warsaw, Royal Castle
(Around 1715. Augustus II the Strong had the table installed.
The castle was demolished in the Second World War, but has been rebuilt.)

Warsaw, the Saxon Palace
(1710s. This table was also commissioned by Augustus the Strong. The palace was blown up in the Second World War.)

Russia: (28)

Peterhof, Grand Palace
(18th century.)

Peterhof, the Hermitage
(1721-1725. The machinery was destroyed in the Second World War but was reconstructed in 2009. There was room for 14 people around the table.)

Saint Petersburg, the Shuvalov palace
(1730s.)

Saint Petersburg, A. P. Bestuzjev-Rjumin’s estate
(1740s or 1750s. The estate was situated on Kamenny Island.)

Tsarskoye Selo, the Hermitage
(1750s. The machinery is partially preserved, partially reconstructed. 18 people could sit around this table.)

Saint Petersburg, the Winter Palace
(18th century. I am not entirely sure if this was a separate table or if it is the same as the one in the following post.)

Saint Petersburg, the Small Hermitage
(End of the 1760s.)

Oranienbaum, Palace of Peter III, the Hermitage
(1760s. The Hermitage does not exist anymore.)

Kuskovo, the Sheremetev country estate, the Hermitage
(1767. In the pavilion, there was also a hoistable chair, probably resembling the one in the Peterhof Hermitage. The Russian tables are concentrated around Saint Petersburg, but this estate is actually situated outside of Moscow.)

Saint Petersburg, the Sheremetev palace
(1770s.)

Sweden:

Ulriksdal, the Palace Theatre Confidencen (29)
(1754. The machinery and table were reconstructed 1994-1997.)

Drottningholm, the Confidence Pavilion next to the Chinese Pavilion (30)
(1763. Original, still working machinery.)

Torö, ”Villa Fjolle”/”Villa Spies” (31)
(1969. The table still exists.)

Czech Republic:

Český Krumlov, Villa Bellaria (32)
(1746. The table is in a house in the castle park in this gem of a town. The machinery is still in working order.)

Germany:

Dresden, Dresden Castle (33)
(1721. The table was constructed by Andreas Gärtner. It had only room for four people, but if the description of two halves is correct, it probably meant that eight people could be seated around it if necessary.)

Dresden, Pillnitz Palace (34)
(1720s. A confidence table was planned but never installed, possibly due to the high water table near river Elbe.)

Berlin, City Palace (35)
(1728. The palace was bombed in the Second World War and demolished.)

Altenburg, Schönhaus (36)
(1730s. The pavilion was demolished in 1955 as it was in a bad state. I have not been able to verify this table.)

Weimar, Belvedere (37)
(1730s. The table is supposed to have existed as late as 1933. I have not been able to verify this.)

Festung Königstein, Friedrichsburg (38)
(1731. The pavilion was struck by lightning in 1744.
The table and the hoisting device were reconstructed in 1999.)

Potsdam, City Palace (39)
(1745. The palace was bombed in the Second World War and was demolished. Here is a picture of the table.
An interesting coincidence is that the room where the confidence table stood housed a portrait of Lovisa Ulrika.)

Berlin, Kadettenhaus Neubau (40)
(1770s.)

Schloss Linderhof  (41)
(1870-80s. The machinery still exists, but it has been blocked for security reasons.)

Herrenchiemsee, Neues Schloss (42)
(1880s. The machinery still exists, but it has been blocked.)

Austria:

Vienna, Schönbrunn, the round Chinese cabinet (43)
(1743. Demolished no later than 1753.)

And in the end…

The table and machinery in the Confidence Pavilion, next to the Chinese Pavilion in Sweden, have been preserved since they were installed in the 1760s to this day. However, they have probably, from time to time, fallen into oblivion, or at least not been known to the public at large. I am sure that the courtier Fritz von Dardel was a little surprised when he visited Drottningholm Palace and the Chinese Pavilion on the 5th of August 1857. In his diary (published under the title Minnen in 1901) he writes:

Our carriages stopped at Kina, this exquisitely beautiful summer palace, where we were led into one of the four pavilions that surround the main building. Everybody sat in a ring on the floor, as if to play sitting-down games. When Prince Oscar clapped his hands three times, the floor opened and a richly laid table slowly ascended through the hole. We immediately attacked the table and served ourselves. Everybody was in high spirits. (44)

You can sense a certain degree of delight over the magic table – and I dare say that this somewhat odd invention still manages to fascinate and intrigue in this age of high technology. I certainly  would not mind having a table like that in my own humble home.

Footnotes:

(1) See for instance Confidencen: An old theatre resurrected, 1999, p. 49.
(2) E-mail from Kent Alstrup at Styrelsen for Slotte og Kulturejendomme.
(3) ”Eremitage-borde i Köbenhavn og Dresden” in Tro, styrke, kaerlighed: Danmark og Sachsen – aegteskaber, politiske og kulturelle forbindelser, pp. 287-288.
(4) The information about the Danish tables are primarily taken from Mogens Bencard’s excellent article ”Notes on the table in late 17th and early 18th century Denmark” in Rosenborg Studier (Copenhagen, 2000).
(5) Confidencen – an old theatre resurrected, p. 49.
(6) This is according to Mogens Bencard in Rosenborg Studier. However, the book about The Chinese Pavilion in the book series De Kungliga slotten (Stockholm 2002) states that the Confidence Pavilion stood finished in 1762 at the latest.
(7) Confidencen – an old theatre resurrected, p. 49.
(8) See for instance. Rosenborg Studier.
(9) According to Confidencen – an old theatre resurrected, p. 49, there is room for eight to ten people around the tables. However, Confidencen Ulriksdals slottsteater 1981-1991 (Stockholm 1991) states six, which is a more likely number.
(10) This information is taken from Bohemia: Oder Unterhaltungsblätter Für Gebildete Stände, 2 (A. Haase, 1839.)
(11) Information from the Schloss Linderhof web site and the guided tour, which I attended in 2013.
(12) This is according to the web site of Schloss Herrenchiemsee. There is a tendency to use this name for the confidence tables in Germany today, but I have found no evidence that the name was used before Ludwig II’s days.
(13) Confidencen – an old theatre resurrected, p. 49
(14) See for instance this web site: Peterhof Hermitage Pavilion
(15) ”Villa Spies”, www.askergren.com/spies (1996 + 2008)
(16) To tell the truth, none of the people or institutions I have contacted have replied. I have also searched the internet in all possible ways but have not found any evidence of confidence tables.
(17) The list of Danish tables has been compiled from Mogens Bencard’s detailed article in Rosenborg Studier, however with complementary information from Salmonsens Konversationsleksikon 1915-1930 and from Kent Alstrup at Styrelsen for Slotte og Kulturejendomme.
(18) This according to Bencard in Rosenborg Studier.
(19) According to press material for the exhibition Tous à Table! in Château de Lunéville in 2015, and an article in L’est Républican.
(20) The statement that there was a confidence table in Château Bellevue is supposedly to be found in the footnotes to Rodolphe el-Khoury’s translation of Jean-François de Bastide’s novella La Petite Maison from 1753 (The Little House: An Architectural Seduction (Princeton Architectural Press, 1996)). I have not been able to verify the existence of this table.
(21) See for instance Rosenborg Studier.
(22) See Da Vinha & Masson Versailles: Histoire, Dictionnaire et Anthologie (2015) under the entry ”Tables Volantes”.
(23) This information can be found in Mémoires secrets de Bachaumont de 1762 à 1787, volume 2 for May 31, 1769. The table was destined for Petit Trianon at Versailles, so this was not a permanent table for the Louvre.
(24) The information appears in Mogens Bencard’s article on Danish tables in Rosenborg Studier. He has received the information from Béatrix Saule at Versailles, which should guarantee that it is correct. I have not seen, however, any other reference to this table. Regarding the chair, see for instance the material for the 2011 exhibition Sciences et Curiosités à la Cour de Versailles.
(25) See for instance this web site: Storia della Palazzina Cinese
(26) The information can be found in this PDF.
(27) The Polish tables are mentioned in Rosenborg Studier.
(28) The information regarding the Russian tables is slightly unclear. Mogens Bencard mentions the Sheremetev palace in Saint Petersburg, but it is more likely that the table referred to was the one at Kuskovo, the Sheremetev’s country summerhouse and estate. The table is mentioned for instance on this web site. The family could very well have had a table in their Saint Petersburg palace too, but I have not been able to verify this. Bencard also mentions the Shuvalov palace in Saint Petersburg. This is another table that I have not been able to verify. In her e-mail to me, Nino B. Vakhania at Peterhof does not mention any table in the Shuvalov palace, but she mentions another Saint Petersburg table, namely the one at A.P. Bestuzjev-Rjumin’s manor on Kamenny Island.
(29) See for instance Confidencen Ulriksdals slottsteater 1981-1991.
(30) See for instance Kina slott in the book series De Kungliga slotten.
(31) www.askergren.com/spies
(32) See for instance this web site: Summer-house Bellarie
(33) Bohemia: Oder Unterhaltungsblätter Für Gebildete Stände, 2 (A. Haase, 1839.)
(34) The information about the high water table can be found in Maureen Cassidy-Geiger’s article ”Meissen Porcelain for Sophie Dorothea of Prussia and the Exchange of Visits between the Kings of Poland and Prussia in 1728” in Metropolitan Museum Journal 37 (2002), footnote 44 on p. 165. Uli Kretzschmar at Schlösserland Sachsen confirms that there have been strong rumours about a table in Pillnitz, but no traces have been found of it.
(35) See for instance Friedrich Nicolai Beschreibung der königlichen Residenzstädte Berlin und Potsdam, volym 2, 1779.
(36) The statement about a confidence table in Schönhaus is in Herzogthum Sachsen-Altenburg (Jena, 1895). I have not been able to verify the existence of this table, but judging from the appearance of the building, it certainly is not unthinkable. Compare the Schönhaus picture with the picture of the Confidence Pavilion next to the Chinese Pavilion in Drottningholm Palace Park.
(37) This information can be found in Rosenborg Studier.
(38) See for instance this  web site: Friedrichsburg
(39) Gustav Berthold Volz Friedrich der Große im Spiegel seiner Zeit: Jugend und Schlesische Kriege bis 1756, 1901.
(40) This could possibly refer to a more regular dumb-waiter, but the term Maschinentafel is used when the dining hall in the house is described in Handbuch für Reisende in Deutschland, J.D.F. Neigebaur, 1843.
(41) See the official web site of Schloss Linderhof.
(42) See the official web site of Schloss Herrenchiemsee.
(43) Dr Elfriede Iby tells me in an e-mail that she for a long time was inclined to believe that the so called “conspiracy table” att Schönbrunn was a myth. But when the room under the cabinet where the table supposedly had been situated, traces of it were suddenly found.
(44) Fritz von Dardel, Minnen 1833-1861 (Stockholm 1911) p. 137. Translation by Lasse Brundin.

 

Acknowledgements

A number of people have helped me in this project. A special thanks goes to architect Kent Alstrup at Styrelsen for Slotte og Kulturejendomme in Denmark who in detail answered my questions and sent me material. The following also kindly helped me in different ways: Karin Andersson (formerly at the Swedish National Heritage Board), Ulla-Britt de Marchi, Lars Ljungström (Senior Curator of the Royal Collections), Mårten Forslund (The Ulriksdal Palace Theater Confidencen), Dr Franz Nagel at Stiftung Thüringer Schlösser und Gärten, Dr Samuel Wittwer at Stiftung Preußische Schlösser und Gärten, Uli Kretzschmar at Schlösserland Sachsen, Dr Uwe Gerd Schatz at Bayerische Schlösserverwaltung, Dr Artur Badach at the Royal Palace of Warzaw, Gill Ackling at Historic England, Robert Guihen at OPW in Irland, Luca Pes at Bayerische Verwaltung der staatlichen Schlösser, Gärten und Seen, Anne Dittrich at Staatlichen Kunstsammlungen Dresden, Dr Elfriede Iby at Schloß Schönbrunn Kultur- und Betriebsges, Dr Friederike Drinkuth at Staatliche Schlösser und Gärten Mecklenburg-Vorpommern, Andrea Kintzlová at Infocentrum Český Krumlov, Nino B. Vakhania at Peterhof State Museum-Reserve, Lars Rune Larsson, Magnus Hernander, Pontus Lindblad and Charlotta and Christopher Jarnvall.

Read Full Post »

Bord duka dig – Confidencebordet i Europa

Confidencematsalen, Ulriksdals slottsteater.

Confidencematsalen, Ulriksdals slottsteater

Nyfikenheten väcks

Under mina år som museilärare på Ulriksdals slott under 1990-talet kom jag att stifta bekantskap med slottsteatern Confidencen, som ligger i slottsparken och som naturligtvis är nära förknippad med slottet. Teatern har fått sitt namn av den så kallade confidencematsal som på 1700-talet fanns i omedelbar anslutning till själva teatersalongen. Jag kände förstås till att en sådan matsal även fanns i en paviljong vid Kina slott i Drottningholms slottspark, men det var först för någon månad sedan som jag fick möjlighet att titta närmare på den senare. Det var även helt nyligen som jag såg ett TV-program om de slott som Ludvig II av Bayern lät uppföra under 1800-talets sista hälft, och insåg då att även slottet Herrenchiemsee var utrustat med en dylik matsal. Hur många fanns det egentligen? Hur spridd var idén och var kom den ifrån? Jag blev nyfiken och bestämde mig för att ta reda på mera om det i grunden märkliga fenomen som i Sverige benämns confidencebord eller confidencematsalar.

Ett 1700-talsproblem

Om man tänker sig att man var en mäktig man eller kvinna under 1700-talet, kanske en högt uppsatt adelsman eller till och med kung eller drottning. Då hade man väl inget att klaga på? Nej, kanske inte, möjligen bortsett från att det förmodligen var svårt att få någon form av privatliv. Själva livsstilen med en stor mängd ständigt närvarande betjänter och andra former av uppassare gjorde att man sällan var ensam. Skvaller och ren ryktesspridning uppfattades förmodligen både som något kittlande och något högst besvärande. Och då talar jag inte bara om skvaller på ett rent personligt plan, utan även på ett politiskt plan. Det senare kunde vara direkt farligt. Om man ville föra ett förtroligt samtal på tu man hand (eller mellan ett fåtal personer) så fick man kanske bereda sig på omaket att ta en promenad ute i parken och noga se till så att man inte gick för nära vegetationen. Den kunde ju ha öron. Eller också fick man dra sig tillbaka till ett enskilt rum och stänga dörrarna, men då kunde man nog förvänta sig att det noterades och att dörrarna också genast fick öron. Var det ett inbillat problem? Faktiskt inte. Det finns det belägg för från det svenska hovet. (1)

Confidencebordet – ett magiskt bord

Hissanordningen i Confidencen vid Kina slott

Hissanordningen i Confidencen vid Kina slott

Men 1700-talets människor var uppfinningsrika och kom på en lösning: En matsal där det inte behövdes någon uppassning! Matbordet dukades i en separat lokal, ofta i källarplanet i anslutning till köket. I taket fanns en skjutbar lucka som gjorde att en del av matsalsgolvet i våningen ovanför öppnade sig – och så hissades det dukade bordet upp till matsalen. Små klockor fästade vid själva hissanordningen signalerade att bordet var på väg upp. Det hela var en lösning som var både enkel och komplicerad på samma gång – och egentligen oerhört typisk för 1700-talet. (Jag har i mitt sökande även stött på uppgiften att det fanns bord som i stället kom ner i matsalen genom ett hål i taket, men dels har jag inte funnit något faktiskt exempel på det, dels verkar det vara en synnerligen opraktisk lösning.) Men var kom då idén till detta magiska bord ifrån? Det är inte helt klarlagt. Ett envist påstående gör gällande att det rör sig om en fransk uppfinning, kanske för att vi tycker att hela fenomenet passar in så otroligt väl i  det högt utvecklade hovceremonielet i Frankrike på Ludvig XIV:s tid. Men då ska man komma ihåg att Kung Sol var en vän av publika ceremonier. Folk bjöds in för att se på både när kungen åt och när han steg upp ur sängen på morgonen. Det här med förtroliga måltider låg helt enkelt inte för honom, det ingick liksom inte i hans koncept. Påståendet om att det skulle vara en fransk uppfinning kan också, åtminstone i Sverige, ha att göra med att vi här använder ett franskt begrepp för den här anordningen; table de confidence (”förtrolighetsbord”). Andra källor påstår i stället att hela idén kom från det tysktalande området, men det kanske snarast har att göra med att det har funnits ett relativt stort antal bord inom det nuvarande Tysklands gränser. Det var helt enkelt populärt där.

En dansk uppfinning?

Arkitekt Kent Alstrup vid Styrelsen for Slotte og Kulturejendomme i Danmark påpekar dock för mig att det finns de som menar att det hissbara bordet i själva verket kan vara en dansk uppfinning! Och dessutom något äldre än man gärna inbillar sig. (2) I en intressant artikel i Rosenborg Studier (Köpenhamn 2000) antyder konsthistorikern Mogens Bencard att så kan vara fallet. Och i en utställningskatalog från 2010 redogör han närmare för sin teori kring detta. (3) Redan 1694 inrättades ett hissbart bord i den jaktbyggnad, Hubertushuset, som invigdes i Jaegersborg Dyrehave norr om Köpenhamn. Genom, förvisso ospecificerade, utbetalningar till det tekniska snillet Ole Rømer (1644-1710) sluter sig Bencard till att Rømer mycket väl kan vara bordets uppfinnare. Till saken hör att det är helt klarlagt att Rømer även konstruerade flera farende stole, alltså ett slags hisstolar. Med dem kunde kung Kristian V (1646-1699), som på äldre dagar hade svårt att gå, ta sig mellan våningarna i slotten. En sådan finns bevarad i Frederiksborgs slott.

Rosenborg i Köpenhamn Foto: © Lars Rune Larsson

Rosenborg i Köpenhamn
Foto: © Lars Rune Larsson

Ett närmast oproportionerligt antal hissbara bord inrättades i eller i anslutning till danska kungliga slott precis i slutet av 1600-talet och under 1700-talets första hälft. Det kanske i sig inte kan ses som ett regelrätt bevis för att uppfinningen är dansk, men koncentrationen – och den tidiga förekomsten – övertygar åtminstone mig. Det är också avslöjande att tsar Peter den store (1672-1721) av Ryssland besökte Köpenhamn 1716 – och fyra år senare lät bygga en paviljong med ett hissbart bord (och en dubbelsitsig hiss som påminner om Rømers farende stole!) i Peterhof utanför Sankt Petersburg.

Mogens Bencard pekar dock på några äldre förekomster av ”magiska bord” på 1600-talet, men då har det handlat om rena underhållningskonstruktioner av temporär karaktär och inte alls den typ av bord som jag här intresserar mig för. Något som liknade ett confidencebord ska dock ha funnits i Maison de Chantemesle i Essonne söder om Paris. Det beskrevs av den i Paris boende diplomaten Daniel Cronström i ett brev till Nicodemus Tessin d.y. Det tycks inte som om Cronström själv såg bordet, men han beskriver det som att både bordet och middagsgästerna hissades upp från en våning till en annan. När bordet byggdes är oklart, men det måste vara före 1701, då brevet är daterat. Även den konstruktionen bör nog i alla händelser sorteras in i underhållningskategorin. Dock, beroende på hur pass känd den var i samtiden, så kan den vara en bidragande orsak till att det hissbara bordet har setts som en fransk uppfinning. (4)

Hur kom confidencebordet till Sverige?

Confidence 028a

Confidencen vid Kina slott

Märkligt nog är vi bortskämda med två konstruktioner av det här slaget i lilla Sverige. Den ena är en rekonstruktion från slutet av 1900-talet, eftersom anläggningen någon gång har rivits. Den andra är i princip orörd från 1760-talet. Den förstnämnda inrättades vid Ulriksdals slottsteater och invigdes på hösten 1754. (5) Den andra finns i en fristående paviljong vid Kina slott och inreddes 1763. (6) Båda anläggningarna är intimt förknippade med drottning Lovisa Ulrika (1720-1782), bördig från Preussen. Det är en viktig detalj i hela historien. Ritningen till de svenska anläggningarna (det är högst troligt att båda vara likadana) fick drottningen av sin yngre bror August Wilhelm (7). Han bodde på slottet Oranienburg, ca 35 kilometer från Berlin, där det av allt att döma inte fanns något confidencebord. Men han var förstås väl bekant med stadsslotten i Berlin och Potsdam, som båda var utrustade med dylika matsalar. Detsamma gällde naturligtvis systern, eftersom de båda tyska borden fanns på plats redan innan hon lämnade Preussen för Sverige 1744.

Hissanordningen till Ulriksdals confidencebord

Hissanordningen till Ulriksdals confidencebord

Anläggningen i Berlin var en gåva från August den starke (1670-1733). (8) Den inrättades 1728 och tycks ha haft ett ganska stort och avancerat bord. Anläggningen i Potsdam var mer modest och det är mycket möjligt att det var ritningen till det bordet som Lovisa Ulrika fick i sina händer. De båda svenska anläggningarna är nämligen ganska blygsamma i relation till de som finns i exempelvis Ryssland och som är av en betydligt mer avancerad typ. Det kan också vara så att den ritning som låg till grund för de svenska borden närmast var en typritning. De svenska exemplen består av relativt små, enkla träbord. Sex personer får plats runt dem. (9) Borden behövde inte vara särskilt märkvärdiga eftersom de alltid var försedda med dukar, glas och porslin när de var upphissade och kunde ses av de kungliga. Runtom fanns fyra ”servanter” – ett slags cylindriska hyllor som också gick att sänka ner i källaren. På dem kunde man exempelvis placera glas och buteljer, eller möjligen hissa upp nya rätter som man då själv fick placera på huvudbordet.

En mer avancerad bordstyp

En av servanterna i Ulriksdals confidencematsal

En av servanterna i Ulriksdals confidencematsal

De ryska borden (liksom några av de danska – och åtminstone vissa av de tyska) är betydligt mer avancerade och konstruerade på ett annat sätt. De är större och kan sägas bestå av två huvuddelar; en yttre ram som är stationär och en mittdel, själva bordsytan, som är hissbar. Man kunde alltså sitta tryggt vid ramen och vänta på att mittdelen skulle hissas upp, utan att riskera att trilla ner i något hål. I de två svenska matsalarna fick man antagligen stå invid väggarna och vänta på att golvet skulle öppna sig och bordet dyka upp innan man kunde sätta sig. Eller också väntade man i angränsande rum (eller utanför paviljongen vid Kina slott) tills man hörde klockorna förkunna att bordet var på väg upp. Men då riskerade man förstås att missa det magiska uppdykandet.

Det är dock inte riktigt sant att hela ramen var stationär på de avancerade borden. Vid respektive kuvert fanns nämligen ett ungefär tallriksstort hål uttaget – och varje sådant hål var försett med en alldeles egen hisskonstruktion, en postiljon. Varje postiljon täcktes av en griffeltavla. På den kunde respektive gäst skriva exakt vad han eller hon ville ha att äta. Därefter ringde man i en liten klocka som fanns vid bordskanten. Det var signalen till personalen i våningen under att postiljonen och beställningen kunde skickas ner. Och efter en stund kom den önskade rätten uppdykande! Man får nog alltså betrakta dessa märkliga bord även som underhållning.

Residensslottet i Dresden Foto: © Charlotta Jarnvall

Residensslottet i Dresden
Foto: © Charlotta Jarnvall

Ett liknande bord fanns i August den starkes residensslott i Dresden. Av beskrivningen att döma så var det ännu lite annorlunda konstruerat. Det verkar nämligen som om det fanns två bordshalvor, vilket innebar att man kunde duka och fylla på ett nytt bord medan det första avåts i våningen ovanför. Även här fanns möjlighet att skicka ner beställningar på griffeltavlor via postiljoner. Vid ett tillfälle gick samtalet vid bordet väldigt trögt, varpå August den starke skickade ner en beställning på ”stora deviser”, ett slags konfekt. I dessa deviser fanns papper inbakade och på dem stod lustiga verser präntade. Hovnarren Schmeidel råkade befinna sig nere i det så kallade serveringsgemaket när beställningen kom – och lät sig hissas upp! När han överraskande dök upp på bordet sa han: ”Ers Majestät krävde att få deviser av största sort. Här är ett smakprov. Större deviser hittar Ni nog inte i brådrasket.” (10)

Ludvig II av Bayern

Hissanordningen på Schloss Linderhof i Bayern. © Bayerische Schlösserverwaltung www.schloesser.bayern.de

1700-talets högreståndspersoner använde alltså det magiska bordet åtminstone delvis för att kunna föra förtroliga samtal med varandra, vare sig det handlade om politik, skvaller eller kanske amorösa ting. Ludvig II av Bayern (1845-1886) använde det däremot för att kunna inta sina måltider i total ensamhet. Han var helt enkelt inte särskilt road av att behöva umgås med folk. De gånger han var tvungen att ha middagsgäster såg han oftast till att det placerades ett stort blomsterarrangemang mellan honom och gästerna så att de inte såg varandra. Dessutom åt han mycket snabbt, för att måltiden snabbt skulle ta slut. Ofta hann inte middagsgästerna få i sig mer än någon tugga av varje rätt. Han åt med andra ord helst ensam, och kunde han dessutom slippa betjäningen så var det ju alldeles utmärkt. Dock dukade man i allmänhet för fler än en person. Han tyckte nämligen om att föra imaginära samtal med två av sina idoler och namnar, Ludvig XIV och Ludvig XV av Frankrike. Ibland var deras lika imaginära mätresser också inbjudna. (11) Ludvig II ägnade sig med andra ord åt ett slags variant av den bekanta ”Grevinnan och betjänten”-sketchen. Det är svårt att inte se det närmast teatrala uppdykandet av ett dukat bord ur golvet som en del av denna föreställning. Kungen lät inrätta confidencebord både på det grandiosa slottet Herrenchiemsee (som aldrig blev färdiginrett) och det lilla kompakta men fascinerande och mycket besöksvärda Schloss Linderhof. Själva maskineriet på Linderhof visas inte under de guidade turerna, men väl matsalen där bordet dök upp. Bilden ovan visar dock hissanordningen. Det är inte alls förvånande att Ludvig II bestämde sig för att han skulle ha confidencebord i sina slott. De passar mycket väl in i kungens omvittnade sagovärld. Möjligen är det något överraskande att han inte inrättade något bord på slottet Neuschwanstein – där finns däremot en mathiss från köket till matsalen som är belägen tre våningar högre upp.

Schloss Linderhof i Bayern

Schloss Linderhof i Bayern

Olika namn – samma princip

Enligt den lokala traditionen blev Ludvig II inspirerad till borden av sagan ”Bord, duka dig” i bröderna Grimms sagosamling. Alltså kallas borden för Tischlein-deck-dich. (12)  Men själva idén var alltså på intet sätt ny på Ludvigs tid. Det verkar snarare som om borden på tyskt språkområde gick under benämningen Maschinentafel eller Confidenztafel. Det är en ganska intressant uppgift, eftersom det är det namnet som tycks ligga till grund för det franska namn, table de confidence som har använts för de två svenska anläggningarna. I Frankrike synes i stället borden ha benämnts table machiné eller table volante (flygande bord). Det senare är dock ett problematiskt namn eftersom det lika gärna kan syfta på vanliga, flyttbara småbord. Och dessutom är namnet på ett trolleritrick. Samtidigt använder Lovisa Ulrika i ett brev till sin bror Fredrik den Store av Preussen den franska formen table de confidence. (13) För att öka begreppsförvirringen ytterligare så har borden i Danmark oftast gått under benämningen eremitageborde, eftersom de ofta inrättades i den typ av lusthus som kallades eremitage. Och självklart har de två bord som jag har kunnat spåra i Italien ytterligare andra namn. Det ena benämns tavola matematica, förmodligen för att det är tekniskt avancerat. Det andra kallas tavola muta, alltså ”tyst bord”. Det kan jämföras med det engelska ordet för mathiss – dumb-waiter. Alltså en ”tyst servitör”. Och vad kallas det enda bordet i Tjeckien? Jo, kouzelného stolku, magiskt bord. Jag har också bara kunnat lokalisera ett österrikiskt bord – och det kanske har den mest intressanta benämningen av alla: table de conspiration. Konspirationsbord! Bristen på terminologisk enhetlighet gör att det är svårt att söka efter platser som har eller har haft inrättningar av det här slaget.

Placering

Confidencen vid Kina slott

Confidencen vid Kina slott

De flesta bord verkar ha varit placerade i paviljonger och lusthus av olika slag, varav många bär det fullt logiska namnet eremitage (jfr. ordet eremit). Det var naturligtvis det idealiska eftersom det då inte fanns några angränsande rum där spioner med stora öron kunde lura. Confidencepaviljongen vid Kina slott är ett bra exempel. Själva matsalsvåningen ligger högt över marken – utom på en sida, som nås via en ramp som man bör ha haft god uppsikt över. Vid Fredensborgs slott i Danmark fanns ett bord i ett eremitage som var placerat en liten bit ut i sjön, vid änden av en brygga. Eremitaget vid Peterhof i Ryssland kringgärdades av en vallgrav och nåddes via en vindbrygga. Dessutom gick den enda vägen upp till matsalen via den ”stolhiss” som jag nämnde tidigare. Man var alltså helt isolerad därinne. Men i juli 1797 när tsar Paul I var på väg upp i hissen så fastnade den tyvärr mellan våningarna. Hissen revs och man satte in en trappa i stället. (14)

Petit Trianon i Versailles - som aldrig fick de två planerade borden.

Petit Trianon, där de två planerade borden aldrig kom till utförande. Foto: © Lars Rune Larsson

Andra confidencematsalar har i stället legat inne i slottens mer privata våningar. De tidigare nämnda slotten i Potsdam och Berlin kan tjäna som exempel. Där kan man undra om borden hade någon egentlig praktisk betydelse. Kanske var de snarare något som man visade upp för förvånade gäster, som ett slags moderna underverk. Men det finns också en tredje variant, även om jag bara har hittat ett exempel på det. Och då är jag tillbaka där jag började: Confidencen i Ulriksdal. Den är alltså placerad i ett rum i omedelbar anslutning till teatersalongen. Och på sätt och vis är det den mest kongeniala placeringen, med tanke på att det magiskt uppdykande bordet hade en teatralisk aspekt också. Matsalen här blev som en förlängning av teatersalongen med sina kulisser, falluckor och andra scenkonstruktioner.

Confidencebord på 1900-talet?

Jag var fullständigt övertygad om att Ludvig II av Bayern var den siste som använde sig av confidencebord. Men till min stora förvåning hittade jag plötsligt en uppgift om en anläggning från 1960-talet! Och ännu mer förvånad blev jag när jag insåg att den finns här i Sverige! På Torö utanför Nynäshamn uppfördes 1969 en säregen villa som i folkmun bär det lustiga namnet Villa Fjolle. Den ritades av arkitekten Staffan Berglund och byggherre var den danske affärsmannen och resebyråmagnaten Simon Spies. Huset i sig är minst sagt speciellt, men det som tilldrog sig mitt intresse är matbordet som alltså går att hissa upp från bottenvåningen till övervåningen. Hissystemet är förstås elektriskt, men annars är skillnaden mot de ”klassiska” confidenceborden främst att även sittgruppen runt bordet följer med. Låter det bekant? Ja, själva konceptet är alltså detsamma som för den anläggning som ska ha funnits i Maison de Chantemesle och som Daniel Cronström skrev till Nicodemus Tessin om 1701. Bordet tycks ha varit Simon Spies idé, inte arkitektens, men var fick han idén ifrån? Här är det lockande att fundera i banor kring nationalitet. Spies var ju dansk! Kände han till det stora antal confidencebord som fanns i Danmark på 1700-talet? Det kan han förstås ha gjort. Men det finns en helt annan förklaring som Mikael Askergren presenterar i en mycket läsvärd artikel om villan: Simon Spies har troligen hämtat idén från James Bond-parodin Casino Royale från 1967! (15) Därmed kan man inte riktigt räkna detta bord som ett ”äkta” confidencebord – men principen är densamma, och roligt är det. Jag har för skojs skull tagit med bordet i min lista över vilka bord jag hittat.

Spridning i Europa

Schloss Belvedere i Weimar.

Schloss Belvedere i Weimar. Foto: © Magnus Hernander

I mitt sökande efter confidencebord har jag haft ambitionen att hitta så många som möjligt. Jag har därför tagit kontakt med personer och institutioner i de länder i Europa där det borde kunna finnas anläggningar av den här typen. I Storbritannien och Irland kände de inte till några alls. I Spanien och Portugal verkar det inte heller finnas några bord. (16) Jag hade väntat mig att åtminstone hitta något exemplar i Spanien. Det dröjde länge innan jag hittade några bord i Italien och Österrike – och när jag väl gjorde det så förvånade det mig att det inte tycks finnas fler. Inom de nuvarande gränserna för Belgien och Nederländerna verkar det inte ha funnits några alls. Man borde absolut kunna tänka sig att modet spreds även till Ungern, men inte heller där har jag lyckats hitta något bord. I Lettland finns det två stora slottsanläggningar, Rundale och Jelgava, som är byggda vid helt rätt tid för att kunna ha varit utrustade med confidencebord. Men jag har inte kunnat belägga någon förekomst där. Arkitekten bakom båda slotten, Bartolomeo Rastrelli, var dessutom verksam i Petersburg med omnejd där ju förekomsten av bord var rik.

Schönhaus vid Schloss Altenburg i Thüringen. Troligen platsen för ett confidencebord.

Schönhaus vid Schloss Altenburg i Thüringen. Troligen platsen för ett confidencebord.

Nu kan man förvisso vara ganska nöjd med ett fyrtiotal säkra confidencebord – det är långt fler än jag kunde föreställa mig. Nedan följer en lista över vilka confidencebord jag har hittat i Europa. De flesta existerar inte längre, ett fåtal finns kvar och några är återskapade. Listan ger en ganska tydlig bild av var koncentrationen har varit störst och väcker naturligtvis vissa frågor. Det vore till exempel intressant att ta reda på hur idén spreds genom Europa. Vilka ”släktskap” visar de ganska olikartade borden upp sinsemellan? Finns det någon rimlig förklaring till att inga bord tycks ha funnits på Brittiska öarna respektive på Iberiska halvön? Finns det möjligen några confidencer utanför Europa? Och hur kommer det sig att Château de Lunéville i östra Frankrike fick ett confidencebord så tidigt som 1705? Men de frågorna kanske någon annan kan ta itu med. Mitt syfte har primärt varit att sammanställa en lista över kända bord. Troligen är den inte fullständig (den kan till och med vara delvis felaktig!) och jag välkomnar därför kompletterande information från läsaren. Det vore roligt att kunna sammanställa den fullständiga listan över nuvarande och forna confidencebord.

 

Danmark: (17)

Dyrehaven, Hubertushuset
(1694. Ett jakthus, därav namnet Hubertushuset som anges i Salmonsens Konversationsleksikon 1915-1930.)

Rosenborg slott, Det röda lusthuset
(Slutet av 1600-talet. Kallas även Det blåa lusthuset eller Eremitaget. Här fanns även en farende stole.)

Rosenborg slott, Lysthuset med de 4 Knapper
(Confidencebordet i detta lusthus nämns inte av Bencard. Däremot står det omnämnt i Salmonsens Konversationsleksikon under uppslagsordet Eremitageborde. Kent Alstrup vid Styrelsen for Slotte og Kulturejendomme bekräftar att ett confidencebord har funnits där.)

Frederiksbergs slott
(1703. Bordet fanns kvar till minst 1721.)

”Kungens gård bakom Börsen” 
(Det här bordet nämns i Salmonsens Konversationslexikon och dess tillkomst anges till 1704.
Mogens Bencard talar om ett hus som förvärvades av Fredrik IV för hans officiella mätress räkning.
Det rör sig rimligtvis om samma hus, även om Bencard anger att ombyggnaden skedde 1709-10
och att bordet också måste ha tillkommit först då.)

Frederiksborgs slott, Sparepenge
(Eftersom det fanns en farende stole även i parkpaviljongen Sparepenge så daterar Bencard bordet till 1690-talet. Detta eftersom stolarna inrättades för Kristian V, som avled 1699.)

Köpenhamns slott, välvt rum invid drottningens sängkammare 
(ca 1710 enligt Bencard. Slottet revs 1731.)

Köpenhamns slott, Eremitagerummet
(1720-talet.)

Fredensborg slott, Drottningens förmak
(1724.)

Fredensborg slott, Eremitaget
(1722. Byggnaden låg på en brygganläggning och kallades också Metarhuset.
På en akvarell av A.E. Willarst från 1727 syns fiskare både på bryggan och i vattnet.
Målningen finns avbildad i Rosenborg Studier, s. 249.)

Köpenhamn, Charlottenborg
(1730-talet.)

Dyrehaven, Eremitageslottet 
(Slottet uppfördes 1734-1736 och försågs med ett confidencebord 1736,
men det tycks ha fungerat dåligt eftersom ett nytt konstruerades redan två år senare.
Bordet hade plats för 12 personer.)

Christiansborg slot
(1739. Här fanns av allt att döma Danmarks största och mest avancerade bord.
med plats för 20 personer. Bordet revs senast 1770. Slottet brann ner 1794.)

 

Frankrike:

Essonne, Maison de Chantemesle (18)
(Senast 1701.)

Lunéville, Château de Lunéville  (19)
(1705. Bordet återskapades ”virtuellt” 2015.)

Meudon, Château de Bellevue (20)
(1750-talet?)

Choisy-le-Roi, Château de Choisy (21)
(1756. Bordet konstruerades av Guérin de Montpellier. Slottet revs 1839.)

Versailles, Petit Trianon (22)
(Två bord började byggas av Antoine-Joseph Loriot. Arbetet avbröts 1772.)

Paris, Louvren (23)
(Ett bord nämns i dagboksanteckningar 1769, men troligen avses en modell.)

Versailles, Les Petits Appartements (24)
(Obekräftat. På Versailles fanns dock en ”hisstol” som konstruerades på order av Ludvig XV för Madame de Châteauroux så att hon lätt skulle kunna ta sig till sina rum på tredje våningen. Hissen användes även senare av Madame de Pompadour.)

 

Italien:

Palermo, Casina/Palazzino Cinese (25)
(Cirka 1800. Maskineriet och bordet finns kvar. Bordet kallas tavola matematica
och påminner mycket om det som finns i Český Krumlov.)

Portici, Palazzo Reale di Portici, Casino della Tavola Muta (26)
(1775. Bordet fanns i en oval sal i ett torn i parken.
Bordet gick under benämningen tavola muta.
Om jag förstått saken rätt så är tornet rivet.)

 

Polen: (27)

Warszawa, Kungliga slottet
(ca 1715. August den Starke lät inrätta bordet.
Slottet jämnades med marken under andra världskriget, men är nu återuppbyggt.)

Warszawa, Saxiska palatset
(1710-talet. Även här låg August den starke bakom bordet.
Palatset sprängdes i luften under andra världskriget.) 

 

Ryssland: (28)

Peterhof, Stora palatset 
(1700-talet. Oklart när.)

Peterhof, Eremitaget
(1721-1725. Maskineriet förstördes under andra världskriget, men rekonstruerades 2009.
Bordet hade plats för 14 personer.)

Sankt Petersburg, familjen Sjuvalovs palats
(1730-talet.)

Sankt Petersburg, A. P. Bestuzjev-Rjumins herrgård 
(1740-50-talet. Gården låg på Kamenny-ön, men är försvunnen sedan länge.)

Tsarskoje Selo, Eremitaget
(1750-talet. Maskineriet delvis bevarat, delvis rekonstruerat. 18 kuvert.)

Sankt Petersburg, Vinterpalatset 
(1700-talet. Möjligen åsyftas bordet i posten nedan. Möjligen är det två skilda bord.)

Sankt Petersburg, Lilla eremitaget
(1760-talets slut.)

Oranienbaum, Peter III:s palats, Eremitaget 
(1760-talet. Eremitaget är rivet.)

Kuskovo, familjen Sjeremetevs lantegendom, Eremitaget 
(1767. I paviljongen fanns också en personhiss, förmodligen liknande den som fanns i Eremitaget vid Peterhof.
De ryska borden är koncentrerade kring Sankt Petersburg – men den här egendomen ligger utanför Moskva.)

Sankt Petersburg, familjen Sjeremetevs palats
(1770-talet. Möjligen är det posten ovan som avses.)

 

Sverige:

Ulriksdal, Slottsteatern Confidencen (29)
(1754. Maskineriet rekonstruerades 1994-1997.)

Drottningholm, paviljongen Confidencen vid Kina slott (30)
(1763. Fungerande originalmaskineri.)

Torö, ”Villa Fjolle”/”Villa Spies” (31)
(1969. Bordet finns fortfarande kvar.)

 

Tjeckien:

Český Krumlov, Villa Bellaria (32)
(1746. Bordet finns i ett större hus i slottsparken i denna pärla till stad.
Maskineriet fungerar fortfarande.)

Tyskland:

Dresden, Residensslottet (33)
(1721. Konstruerat av Andreas Gärtner. Bordet hade bara plats för fyra personer, men förutsatt att beskrivningen av två bordshalvor stämmer så bör man i nödfall ha kunnat sitta åtta personer kring bordet.)

Dresden, Schloss Pillnitz (34)
(1720-talet. Bordet tycks dock inte ha kommit till utförande, möjligen p.g.a. svåra grundvattenförhållanden.)

Berlin, stadsslottet (35)
(1728. Slottet bombat under andra världskriget och rivet.)

Altenburg, Schönhaus (36)
(1730-talet. Lusthuset revs 1955 efter en tids förfall. Bordet obekräftat.)

Weimar, Belvedere (37)
(1730-talet. Bordet ska ha funnits kvar så sent som 1933. Bordet obekräftat.)

Festung Königstein, Friedrichsburg (38)
(1731. Paviljongen drabbades av ett blixtnedslag 1744.
Bordet och hissanordningen rekonstruerades 1999.)

Potsdam, stadsslottet (39)
(1745. Slottet bombades under andra världskriget och revs. Här finns ett foto på bordet.
Ett lustigt sammanträffande är att rummet med confidencebordet pryddes av ett porträtt av Lovisa Ulrika.)

Berlin, Kadettenhaus Neubau (40)
(1770-talet.)

Schloss Linderhof  (41)
(1870-80-talet. Maskineriet finns kvar, men är blockerat av säkerhetsskäl.)

Herrenchiemsee, Neues Schloss (42)
(1880-talet. Maskineriet finns kvar, men är blockerat.)

 

Österrike

Schönbrunn, det runda kinesiska kabinettet (43)
(1743. Försvunnet senast 1753.)

Och till slut…

Confidenceanläggningen vid Kina slott har som tidigare nämnts funnits kvar ända sedan den inrättades på 1760-talet och kan beskådas än i dag. Men den har nog tidvis fallit i glömska eller åtminstone inte varit känd för någon större krets människor. Den 5 augusti 1857 bör hovmannen Fritz von Dardel ha blivit något förvånad vid ett besök vid Drottningholm och Kina slott. I sina Minnen skriver han så här:

Våra vagnar stannade vid Kina, detta utsökt vackra sommarpalats, där vi infördes i en af de fyra paviljonger, som omgifva hufvudbyggnaden. Alla satte sig nu i en ring midt på golfvet liksom för att utföra sittlekar. Sedan prins Oscar därefter klappat tre gånger i händerna, öppnade sig golfvet, lämnande plats för ett sakta uppstigande, rikt försedt middagsbord. Vi började genast angripa detsamma, serverande oss själfva under den gladaste stämning. (44)

Man kan åtminstone ana ett visst mått av förtjusning över det magiska bordet – och faktum är att det är en uppfinning som i vår högteknologiska tid fortfarande fascinerar. Ett sådant bord borde alla ha hemma.

 


 

Noter:

(1) Se t.ex. Confidencen: En gammal teater som fått nytt liv, 1999, s. 49.

(2) Mejl från Kent Alstrup vid Styrelsen for Slotte og Kulturejendomme.

(3) ”Eremitage-borde i Köbenhavn og Dresden” i Tro, styrke, kaerlighed: Danmark og Sachsen – aegteskaber, politiske og kulturelle forbindelser, s. 287-288.

(4) Uppgifterna om de danska borden är till stor del hämtade ur Mogens Bencards utmärkta artikel ”Notes on the table in late 17th and early 18th century Denmark” i Rosenborg Studier (Köpenhamn, 2000).

(5) Se Confidencen: En gammal teater som fått nytt liv, 1999, s. 49.

(6) Detta enligt Bencard i Rosenborg Studier. I boken om Kina slott i serien De Kungliga slotten (Stockholm 2002) anges att Confidencepaviljongen troligen stod färdig senast 1762.

(7) Se Confidencen: En gammal teater som fått nytt liv, 1999, s. 49.

(8) Se t.ex. Rosenborg Studier.

(9) Enligt Confidencen: En gammal teater som fått nytt liv rymmer borden 8-10 personer. Men i Confidencen Ulriksdals slottsteater 1981-1991 (Stockholm 1991) anges sex personer, vilket förefaller mer rimligt. Det kan jämföras med bilder som visar det dukade bordet vid Kina slott i boken om Kina slott i serien De Kungliga slotten. 

(10) Uppgifterna hämtade från Bohemia: Oder Unterhaltungsblätter Für Gebildete Stände, 2 (A. Haase, 1839.)

(11) Uppgifterna är hämtade från Schloss Linderhofs hemsida och från den guidade turen vid mitt besök på Linderhof 2013.

(12) Enligt bland annat Schloss Herrenchiemsees hemsida. Jag noterar att den här benämningen i dag tenderar att användas när man talar om confidencebord i allmänhet, men den användes knappast före Ludvig II:s tid.

(13) Se Confidencen: En gammal teater som fått nytt liv, 1999, s. 49.

(14) Se t.ex. den här hemsidan: Eremitaget vid Peterhof

(15) ”Villa Spies”, www.askergren.com/spies (1996 + 2008)

(16) Ska sanningen fram så har ingen av de personer eller institutioner jag har kontaktat svarat. Sökningar på alla upptänkliga ord har dock inte gett något som helst resultat.

(17) Listan över de danska borden är sammanställd från Mogens Bencards tidigare nämnda artikel i Rosenborg Studier, dock med kompletterande information från Salmonsens Konversationsleksikon 1915-1930 och från Kent Alstrup vid Styrelsen for Slotte og Kulturejendomme.

(18) Detta enligt Bencard i Rosenborg Studier.

(19) Enligt pressmaterialet Tous à Table! angående utställning på Château de Lunéville 2015
och en artikel i L’est Républican.

(20) Uppgiften om att Château Bellevue hade ett confidencebord ska finnas i noterna till Rodolphe el-Khourys översättning av Jean-François de Bastides novell La Petite Maison från 1753 (The Little House: An Architectural Seduction (Princeton Architectural Press, 1996)). Jag har inte kunnat verifiera bordets existens.

(21) Se t.ex. Rosenborg Studier.

(22) Se Da Vinha & Masson Versailles: Histoire, Dictionnaire et Anthologie (2015) under uppslagsordet ”Tables Volantes”.

(23) Uppgiften finns i Mémoires secrets de Bachaumont de 1762 à 1787, volume 2 för 31 maj 1769. Man får veta att bordet är ämnat för Petit Trianon vid Versailles, så det är inte fråga om ett permanent bord för Louvren.

(24) Uppgiften förekommer i Mogens Bencards essä om danska bord i Rosenborg Studier. Han har fått informationen från Béatrix Saule på Versailles, vilket torde borga för att uppgiften stämmer. Jag har dock inte sett någon referens till detta någon annanstans. Angående stolen, se t.ex. materialet till utställningen Sciences et Curiosités à la Cour de Versailles från 2011.

(25) Se t.ex. den här webbplatsen: Storia della Palazzina Cinese

(26) Uppgiften finns bl.a. i den här PDF:en.

(27) Uppgiften om de polska borden är hämtad ur Rosenborg Studier.

(28) När det gäller de ryska borden är informationen lite oklar. Mogens Bencard nämner familjen Sjeremetevs palats i Sankt Petersburg, men troligare är att det är deras lantegendom Kuskovo som avses. Där fanns det bevisligen ett bord, vilket framgår av bl.a. den här webbplatsen. Det är förvisso ingen omöjlighet att familjen hade ett confidencebord även i Sankt Petersburg-palatset, även om jag inte har kunnat verifiera det. Bencard nämner också familjen Sjuvalovs palats i Sankt Petersburg, men inte heller det bordets existens har jag kunnat verifiera. Nino B. Vakhania vid Peterhof nämner i sitt mejl till mig inte Sjuvalovs palats, men däremot ett annat palats, nämligen A. P. Bestuzjev-Rjumins herrgård på Kamenny-ön i Sankt Petersburg.

(29) Se t.ex. Confidencen Ulriksdals slottsteater 1981-1991.

(30) Se t.ex. Kina slott i bokverket De Kungliga slotten.

(31) www.askergren.com/spies

(32) Se t.ex den här webbplatsen: Summer-house Bellarie

(33) Bohemia: Oder Unterhaltungsblätter Für Gebildete Stände, 2 (A. Haase, 1839.)

(34) Uppgiften om grundvattenförhållandena finns i Maureen Cassidy-Geigers essä ”Meissen Porcelain for Sophie Dorothea of Prussia and the Exchange of Visits between the Kings of Poland and Prussia in 1728” i Metropolitan Museum Journal 37 (2002), not 44 på s. 165. Uli Kretzschmar vid Schlösserland Sachsen bekräftar att det länge har ryktats om ett bord i Pillnitz, men att man trots ett intensivt sökande inte kunnat finna något som helst spår av det.

(35) Se t.ex. Friedrich Nicolai Beschreibung der königlichen Residenzstädte Berlin und Potsdam, volym 2, 1779.

(36) Uppgiften om ett confidencebord i Schönhaus finns i Herzogthum Sachsen-Altenburg (Jena, 1895). Jag har inte kunnat få uppgiften bekräftad, men byggnadens utformning skvallrar om att uppgiften mycket väl kan stämma. Jämför med bilden av Confidencepaviljongen vid Kina slott.

(37) Uppgiften finns i Bencards essä i Rosenborg Studier.

(38) Se t.ex. den här webbplatsen: Friedrichsburg

(39) Se t.ex. Gustav Berthold Volz Friedrich der Große im Spiegel seiner Zeit: Jugend und Schlesische Kriege bis 1756, 1901.

(40) Det här kan möjligen snarare handla om en mer ordinär mathiss, men termen maschinentafel används när matsalen i huset beskrivs i Handbuch für Reisende in Deutschland, J.D.F. Neigebaur, 1843.

(41) Se Schloss Linderhofs officiella webbplats. 

(42) Se Schloss Herrenchiemsees officiella webbplats.

(43) Dr Elfriede Iby meddelar per mejl att hon länge var benägen att tro att det s.k. ”konspirationsbordet” vid Schönbrunn var en myt. Men när man restaurerade rummet under det kabinett där bordet skulle ha funnits så hittade man plötsligt spår av det. 

(44) Fritz von Dardel, Minnen 1833-1861 (Stockholm 1911) s. 137.


Tack och bock

Ett antal personer har varit mig behjälplig på olika sätt i det här projektet. Jag vill särskilt tacka Kent Alstrup vid Styrelsen for Slotte og Kulturejendomme i Danmark som utförligt svarat på mina frågor och skickat mig material. Följande personer har också vänligen stått till tjänst på olika sätt: Karin Andersson (tidigare på RAÄ), Ulla-Britt de Marchi, Lars Ljungström (1:e intendent vid Kungl. Husgerådskammaren), Mårten Forslund (Confidencen), Dr Franz Nagel vid Stiftung Thüringer Schlösser und Gärten, Dr Samuel Wittwer vid Stiftung Preußische Schlösser und Gärten, Uli Kretzschmar vid Schlösserland Sachsen, Dr Uwe Gerd Schatz vid Bayerische Schlösserverwaltung, Dr Artur Badach vid Warszawas slott, Gill Ackling vid Historic England, Robert Guihen vid OPW i Irland, Luca Pes vid Bayerische Verwaltung der staatlichen Schlösser, Gärten und Seen, Anne Dittrich vid Staatlichen Kunstsammlungen Dresden, Dr Elfriede Iby vid Schloß Schönbrunn Kultur- und Betriebsges, Dr Friederike Drinkuth vid Staatliche Schlösser und Gärten Mecklenburg-Vorpommern, Andrea Kintzlová vid Infocentrum Český Krumlov, Nino B Vakhania vid Peterhof State Museum-Reserve, Lars Rune Larsson, Charlotta och Christopher Jarnvall, Magnus Hernander och Pontus Lindblad.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Read Full Post »