elbrundino

Paradise Hotel alltså. Visst kan man ha synpunkter på det programmets vara eller inte vara, om det är förnedrings-tv eller inte, om det är lämpligt att stänga in ungdomar på ett ställe i Mexiko, ge dem alkohol och filma allt de företar sig. Men jag struntar faktiskt i det där och har svårt att bli upprörd över de aspekterna, även om jag kanske borde bli det. Jag kan tvärtom tycka att det är ganska intressant eftersom man får en inblick i vad (vissa) ungdomar i tjugoårsåldern tycker är viktigt och hur de fungerar. Hela programkonceptet är ju en form av sociologiskt experiment, men jag struntar också i den del av experimentet som kallas ”spelet”. Det som intresserar mig är i stället språket och hur deltagarna påverkar varandra språkligt. Nu är ju inte Paradise Hotel på något sätt unikt på den punkten – alla deltagare i mer eller mindre täta grupperingar påverkar rimligtvis varandra språkligt – men i den här programserien blir det så tydligt, åtminstone för en utomstående betraktare.

Det är också tydligt att Paradise Hotel med sina återkommande säsonger påverkar tittarna. Det blir som en egen subkultur och det tycks helt klart vara så att de enda som ansöker om att få delta är de som har suttit hemma och tittat på förra (och kanske förrförra och förrförrförra) säsongen. Deltagarna blir deras idoler och så framstår ett eget deltagande som en attraktiv och relativt enkel väg mot ära och berömmelse – i några månader. Men om man nu ser det ur ett språkligt perspektiv så har jag noterat att vissa begrepp och uttryck liksom ”spiller över” från den ena säsongen till den andra. Jag gissar att de som sitter hemma och drömmer om att själva få delta snappar upp uttryck, som de sedan börjar använda i vardagen. Ett sådant är ”alladariveckan” (alla dagar i veckan), som betyder ungefär ”garanterat” eller ”absolut”. Det användes flitigt i förra säsongen och det används nog ännu mer flitigt i den nuvarande. Kanske är det ett vanligt uttryck i sydvästra Sverige (varifrån 90 % av deltagarna tycks komma) men jag kan inte säga att jag är bekant med det sedan tidigare. Ett annat uttryck som går i arv från säsong till säsong är ”vinnahelaskiten”. Det verkar vara ett fast uttryck, men jag kan tycka att det är lite ologiskt att kalla en tävling som man själv har valt att delta i för ”skiten”. Tänk om Björn Borg hade sagt så när han spelade i Wimbledon.

Förstärkningsord är också intressanta att studera. Det allra vanligaste är, liksom förra säsongen, fucking. Men annars är det bland annat fitt-, tvär– och riks- som gäller. Jag intresserar mig särskilt för tvär– (som i tvärarg, tvärledsen, tvärbesviken, tvärhungrig). Det tycks på Paradise Hotel-språk betyda ”jätte-” eller ”extremt”. På mer normal svenska står det för ”plötsligt”(som i tvärförbannad). Det är bara ett exempel på ett språkligt missförstånd som sprids. Eller om man nu väljer att kalla det för språklig utveckling. Ett annat exempel på missförstånd har dykt upp den här säsongen. Nu kan jag ha fel, men jag tror att den som först använde detta uttryck är den person som betraktas som duktigast på att prata – vilket väl närmast betyder ”en som kan en massa konstiga ord”. Och det är på något sätt symptomatiskt att man som medlem i en grupp tror att någon som kan en massa konstiga ord och uttryck automatiskt måste ha rätt, och så tar man efter i tron att man uttrycker sig väl. Det jag är ute efter är det märkliga och frekvent använda uttrycket ”sätta galler i huvudet på någon”. Jag ser framför mig hur någon opererar in Asterix och Obelix i någon stackars människas huvud. Man sätter griller i huvudet på någon, ingenting annat. Men det skulle inte förvåna mig om man inom tio år i stället faktiskt sätter galler i huvudet på folk.

Nu kanske läsaren får intrycket att jag inte riktigt menar allvar. Visst, språkvårdaren i mig skulle helst av allt inrätta en språkkorrektionsanstalt och tvångsinta Paradise Hotel-deltagarna för att ge dem ett och annat råd. Jag skulle till exempel lära dem att använda objektsformerna ”honom” och ”henne”. Och jag skulle berätta för vissa att det kan vara bra att tänka igenom vad man vill säga och inte bara öppna munnen och släppa ut ord i en kaskad som får öppningen av dammluckorna vid Fallens Dagar i Trollhättan att skämmas ögonen ur sig (om nu dammlucksöppningar har ögon). Men jag menar faktiskt på allvar att någon språkforskare borde ta sig an Paradise Hotel och studera hur deltagarna påverkar varandra – och tittarna – språkligt. Jag tror faktiskt att det skulle kunna vara intressant. Liksom på fucking tvärriktigt ju.