Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Paradise Hotel’

Ring, klocka, ring i dystra nyårsnatten
mot rymden och mot mark som borde vara täckt av snö
Det gamla året viskar trött adjö
Ring så hipsterpjatten tappar hatten i latten

Ring ut alla trötta skolbarnen på rast
och låt dem hoppa rep och sparka boll
Ring ut urinvägsinflammation och håll
Ring in västergök, näktergal och trast

Ring ut hemska rätter som fiskbullar och tunga
Ring in delikatesser som raggmunk och som fläsk
Ring ut lömskt förtal, dumma lögner och rent fjäsk
Ring ut Donald Trump och folk som tror att de kan sjunga

Ring ut Ken Ring och mediernas drev
Ring in glada mänskor som litar på sin nästa
Ring in alla dem som önskar dig ditt bästa
Ring ut datavirus och Nigeriabrev

Ring ut tomma ord, men också politikerförakt
Ring ut alla typer som tror sig föra allas talan
Ring in Antikrundan, På spåret och Skavlan
Ring ut Paradise Hotel och Robinson-pakt

Ring in karljohanssvamp och gyllne kantarell
Ring ut de mänskor som bara ser sig själva
Ring inte morgontrötta före klockan elva
Ring ut dig, photoshoppade bikinimodell

Ring Ring så spelar vi och ”Ring, ring” med ABBA
Ring in toleransen och ut intoleransen
Ring in möjligheter och ring ut sista chansen
Ring in friska barn, så alla slipper vabba

Ring in kompetens och särskilt sunt förnuft
Ring ut sökta skämt och dumt TV-tittande
Ring inspiration och ut innesittande
Ring in solljus och ofördärvad luft

Ring ut all in, top notch och for the win
Ring in italienska, var originell!
Ring in pretention, var finkulturell!
Ring in det annorlunda, blanda mjölk och gin!

Ring så ut terrorister och hackerattacker
Ring ut självgodhet och New Age-flum
Ring till lilla moster i Ankarsrum
Ring in en framtid som kanske blir vacker

Ring in det glada och ring ut det trista;
allt det där som får en att vilja hoppa av
Ring ut miljöförstöring och övergödda hav
ring ut… Äsch, nu glömde jag det sista

Annonser

Read Full Post »

Solen skiner och fåglarna kvittrar och det har varit en tämligen angenäm lördag. Jag har förvisso varit och klippt mig, vilket brukar orsaka oproportionerlig vånda, men det gick som en smärre polkett. Människan som jag slunkit in till relativt troget de senaste åren tycks nu känna igen mig, trots att jag nog inte klipper mig mer än tre gånger per år, och jag behöver inte ens berätta hur jag vill bli klippt. ”Som vanligt?” säger han. Jag kunde nöja mig med att nicka, men jag kväker fram ett litet ”ja”. Så länge jag har hår kommer det att vara ”som vanligt” som gäller. Inga äventyrligheter. Någon gång har jag till en frisör ställt frågan: ”Eller har du något annat förslag?” Svaret blev nej.

Jag tycker om angenäma lördagar, men det dyker förstås alltid upp något smolk i glädjebägaren. Exempelvis passerade jag någon form av anslag som skrek ”VAD VILL DU MED DITT LIV?”. Kanske stod det inte exakt så, om nu någon vill kontrollera saken och anklaga mig för att för att fara med osanning. Men ungefär. Andemeningen var detta. Jag läste inte mer än så, eftersom jag förutsatte att budskapet kom från någon sekt som vill ha mig som viljelös slav. ”GRATIS” tror jag också att det stod. Jag tycker förvisso om gratis, men gratis är inte alltid bra. I slutänden får man liksom alltid betala något ändå. Hur som helst så tyckte jag att de var en oförskämd fråga. Vad vill du med ditt liv. ”Hurså?” vill jag snäsa till denna tänkta fiende. Kom inte och pracka på mig en mening med mitt liv.

Men självklart börjar man fundera. Har de här första 50 åren bara varit ett långt tidsfördriv eller har jag uträttat något av värde? Det beror naturligtvis på vad man menar med ”värde”. Inte har jag löst cancerns gåta, till exempel. Om sanningen ska fram så har jag inte ens försökt. Jag har inte heller uppfunnit någon revolutionerande manick. Herregud, jag har inte ens varit i Thailand! Men jag kan inte säga att det bekymrar mig. För någon vecka sedan textade jag ett TV-program där den där Samir vad-han-nu-heter deltog. Han som var med i ”Paradise Hotel” och sedan deltog två gånger i Melodischlagerfestivalsparaden. Hans pappa ville att han skulle flytta hem till Linköping och ta över familjens restaurang. Men det ville Samir inte veta av. Han sa något i stil med att ”på dödsbädden vill jag inte känna att det finns något som jag inte har prövat”. Jösses. Men vi människor är för all del olika. Själv skulle jag aldrig orka ägna livet åt att pröva på precis allting. Det krävs ju ett helt liv bara för att ta reda på vad allt detta allting är. Jag blev trött av att höra vad han sa. Jag blev trött och drabbades av en lust att gå i pension.

Jag har en vän som gärna skulle gå i pension i morgon. Hon är yngre än jag. Det går naturligtvis inte, men sedan något år tillbaka tycker jag att tanken är attraktiv. Men vid ett kafébesök i dag hamnade jag vid bordet bredvid två äldre damer. Den ena skulle snart fira sin 80-årsdag, vilket innebär att hon är 30 år äldre än jag. Den andra var något yngre. Det gick inte att undgå att lyssna på deras samtal – och det rörde sig helt och hållet om gamla bedrifter. Sådant som de gjort under sitt yrkesverksamma liv. Ett oupphörligt vilande på gamla lagrar. Kanske är det roligare att tala om sådant än om sina aktuella krämpor, men det kändes ändå egendomligt tragiskt. Som om livet upphörde när de gick i pension. Då känns det där pensionsgåendet inte så attraktivt längre.

Så ”VAD VILL DU MED DITT LIV”? Ja, inte vill jag hoppa bungyjump. Inte vill jag åka i en tunna nedför Niagarafallen. Inte vill jag bli fotograferad med en pytonorm runt halsen. Inte vill jag äta daggmask. Inte vill jag hoppa fallskärm. Inte vill jag springa ett maraton. Jag känner inte ens någon överdriven längtan efter att simma med delfiner. Jag är mera intresserad av att läsa en god bok. Äta en god måltid på en trevlig restaurang. Besöka ett intressant och vackert slott. Och faktiskt allra helst att få mina medmänniskor att skratta eller åtminstone dra lite på munnen. Eller varför inte att bidra till att ge samma medmänniskor en intressant aha-upplevelse? Men det kanske är förmätet. Mer anspråksfullt än att ”pröva allt” à la Samir. Inte vet jag. I alla fall inte än.

Read Full Post »

Paradise Hotel alltså. Visst kan man ha synpunkter på det programmets vara eller inte vara, om det är förnedrings-tv eller inte, om det är lämpligt att stänga in ungdomar på ett ställe i Mexiko, ge dem alkohol och filma allt de företar sig. Men jag struntar faktiskt i det där och har svårt att bli upprörd över de aspekterna, även om jag kanske borde bli det. Jag kan tvärtom tycka att det är ganska intressant eftersom man får en inblick i vad (vissa) ungdomar i tjugoårsåldern tycker är viktigt och hur de fungerar. Hela programkonceptet är ju en form av sociologiskt experiment, men jag struntar också i den del av experimentet som kallas ”spelet”. Det som intresserar mig är i stället språket och hur deltagarna påverkar varandra språkligt. Nu är ju inte Paradise Hotel på något sätt unikt på den punkten – alla deltagare i mer eller mindre täta grupperingar påverkar rimligtvis varandra språkligt – men i den här programserien blir det så tydligt, åtminstone för en utomstående betraktare.

Det är också tydligt att Paradise Hotel med sina återkommande säsonger påverkar tittarna. Det blir som en egen subkultur och det tycks helt klart vara så att de enda som ansöker om att få delta är de som har suttit hemma och tittat på förra (och kanske förrförra och förrförrförra) säsongen. Deltagarna blir deras idoler och så framstår ett eget deltagande som en attraktiv och relativt enkel väg mot ära och berömmelse – i några månader. Men om man nu ser det ur ett språkligt perspektiv så har jag noterat att vissa begrepp och uttryck liksom ”spiller över” från den ena säsongen till den andra. Jag gissar att de som sitter hemma och drömmer om att själva få delta snappar upp uttryck, som de sedan börjar använda i vardagen. Ett sådant är ”alladariveckan” (alla dagar i veckan), som betyder ungefär ”garanterat” eller ”absolut”. Det användes flitigt i förra säsongen och det används nog ännu mer flitigt i den nuvarande. Kanske är det ett vanligt uttryck i sydvästra Sverige (varifrån 90 % av deltagarna tycks komma) men jag kan inte säga att jag är bekant med det sedan tidigare. Ett annat uttryck som går i arv från säsong till säsong är ”vinnahelaskiten”. Det verkar vara ett fast uttryck, men jag kan tycka att det är lite ologiskt att kalla en tävling som man själv har valt att delta i för ”skiten”. Tänk om Björn Borg hade sagt så när han spelade i Wimbledon.

Förstärkningsord är också intressanta att studera. Det allra vanligaste är, liksom förra säsongen, fucking. Men annars är det bland annat fitt-, tvär– och riks- som gäller. Jag intresserar mig särskilt för tvär– (som i tvärarg, tvärledsen, tvärbesviken, tvärhungrig). Det tycks på Paradise Hotel-språk betyda ”jätte-” eller ”extremt”. På mer normal svenska står det för ”plötsligt”(som i tvärförbannad). Det är bara ett exempel på ett språkligt missförstånd som sprids. Eller om man nu väljer att kalla det för språklig utveckling. Ett annat exempel på missförstånd har dykt upp den här säsongen. Nu kan jag ha fel, men jag tror att den som först använde detta uttryck är den person som betraktas som duktigast på att prata – vilket väl närmast betyder ”en som kan en massa konstiga ord”. Och det är på något sätt symptomatiskt att man som medlem i en grupp tror att någon som kan en massa konstiga ord och uttryck automatiskt måste ha rätt, och så tar man efter i tron att man uttrycker sig väl. Det jag är ute efter är det märkliga och frekvent använda uttrycket ”sätta galler i huvudet på någon”. Jag ser framför mig hur någon opererar in Asterix och Obelix i någon stackars människas huvud. Man sätter griller i huvudet på någon, ingenting annat. Men det skulle inte förvåna mig om man inom tio år i stället faktiskt sätter galler i huvudet på folk.

Nu kanske läsaren får intrycket att jag inte riktigt menar allvar. Visst, språkvårdaren i mig skulle helst av allt inrätta en språkkorrektionsanstalt och tvångsinta Paradise Hotel-deltagarna för att ge dem ett och annat råd. Jag skulle till exempel lära dem att använda objektsformerna ”honom” och ”henne”. Och jag skulle berätta för vissa att det kan vara bra att tänka igenom vad man vill säga och inte bara öppna munnen och släppa ut ord i en kaskad som får öppningen av dammluckorna vid Fallens Dagar i Trollhättan att skämmas ögonen ur sig (om nu dammlucksöppningar har ögon). Men jag menar faktiskt på allvar att någon språkforskare borde ta sig an Paradise Hotel och studera hur deltagarna påverkar varandra – och tittarna – språkligt. Jag tror faktiskt att det skulle kunna vara intressant. Liksom på fucking tvärriktigt ju.

Read Full Post »

Svensk översättning

Svensk översättning

Fråga: Vad blir man när man blir tillfrågad om att översätta direktsändningar från Metropolitan Opera i New York? Svar: Lätt skräckslagen. Om man nu kan bli lätt skräckslagen. När man ställs inför något obekant och skrämmande så är det ju i allmänhet lätt att säga tvärt nej, men när det samtidigt finns något lockande i det så gör man ofta klokt i att åtminstone undersöka vad det innebär innan avslaget kommer. Eftersom jag är road av klassisk musik och opera, om än ingen finsmakare, så lät det ju spännande. Så vad handlade det om? Skulle jag bli tvungen att rimma och tänka på antal stavelser? Vad gör jag om de sjunger på exempelvis ryska, italienska, ungerska eller tyska? Och det här med direktsändning, innebär det att man måste sitta och simultanöversätta? Så många frågor. Nej, syftet med de här översättningarna visade sig främst vara att ge den svenska publiken en chans att hänga med i handlingen, så det fanns inga krav på att texten ska ”passa” till musiken – eller rimma. Och själva uppdraget utförs genom att ta vägen över en engelsk översättning, densamma som går ut till publiken på Metropolitan via textmaskin. Och texten får man i förväg så att man har gott om tid på sig att hitta rätt formuleringar. Törs man tacka ja då? Jodå, fast med viss bävan. Föreställningarna visas på digitala biografer runt om i Sverige inom konceptet ”Live på bio”. Det innebär att publiken kan vara ganska stor. Och folk som går och ser en operaföreställning, även om det sker på bio, är nog i allmänhet en kräsen och (för att nu vädra mina fördomar ytterligare) bildad publik. Ett uppdrag av den här arten känns därför lite mer kravfyllt och allvarligt än att exempelvis översätta ”Paradise Hotel” eller något annat i samma genre.

Rent praktiskt går det alltså till så att Metropolitan gör en engelsk översättning som jag får mig tillhanda cirka en månad innan det är dags för livesändningen. Texten är noggrant indelad och formaterad så att den följer en viss standard, vilket förstås är viktigt eftersom någon i New York i realtid ska kunna ”trycka fram” texten rad för rad på rätt plats i föreställningen. Min svenska översättning måste därför ha exakt lika många textrader som den engelska, och detsamma gäller naturligtvis för översättningarna till italienska, ryska, portugisiska, spanska etc som sänds ut i respektive land. Det är smått fascinerande att det fungerar – och att allt sker simultant på en massa olika platser i Europa.

Engelsk översättning

Engelsk översättning

Trots att allt är ganska välordnat och genomtänkt så finns det ett stort problem. Vi som normalt sett ägnar oss åt att översätta film eller TV-program är vana vid att se och höra vad det är vi översätter. Men när det gäller Metropolitan-operorna så finns det inget bildmaterial – vi har bara tillgång till själva texten. Man får alltså ibland gissa en aning och hoppas att det blir rätt. I texten kan det till exempel stå: ”You don’t have a sword? Here, take mine.” Alltså: ”Har du inget svärd? Här, ta mitt.” Men på engelska kan ”sword” referera till svärd, värja och kanske även sabel. Eftersom man inte ”ser” handlingen så är det svårt att veta vilket ord man ska välja. Den typen av problem dyker dock upp relativt sällan. Ett långt större problem är att veta vem som sjunger vad. Det är viktigare än man kanske tror, bland annat eftersom det har betydelse för hur rollfigurerna tilltalar varandra. Engelskan har ju den finessen att ”you” kan referera till både ”du”, ett kollektivt ”ni” och den där lite artigare formen av ”ni”-tilltal. Därför kan man plötsligt upptäcka att man har låtit någon tilltala en grupp med ”du” eller att en underdånig tjänare säger ”du” till självaste greven. Ganska lurigt – och kanske något som man som tittare reagerar på.

Hur undviker man då den snårskogen? Det finns två vägar. Man kan först leta upp operans libretto, som lyckligtvis oftast går att hitta på internet. Där framgår vanligtvis vem som sjunger vad till vem. Om librettot är på tyska, italienska, spanska eller franska så går det normalt sett ganska bra att navigera i det. Men om det är på ryska, ungerska eller polska så blir det genast lite svårare. Då får man kopiera in någon textrad på måfå i något dåligt översättningsprogram på internet, försöka få ett sammanhang och sedan leta upp motsvarande parti i den egna översättningen. Ganska tidsödande, men fullt möjligt. Sedan kan man försöka hitta någon filmad föreställning av den aktuella operan, helst med undertext på ett språk som man förstår, och titta på filmen för att hänga med i handlingen och därmed bättre begripa vem som sjunger vad. Lyckligtvis tar man sig sällan alltför stora friheter i olika uppsättningar, även om det händer att man stryker eller kastar om partier efter behag. Då kan det bli lite förvirrat.

Tyskt libretto.

Tyskt libretto

Men det är absolut ett roligt arbete. Det är en fröjd att för en gångs skull få vara lite poetisk och hitta formuleringar som låter vackra på svenska. Kantigheter och alltför moderna ord fungerar helt enkelt inte i opera. Och även om det inte finns några krav på det så tillåter jag mig själv att rimma emellanåt – förutsatt att de har bemödat sig att göra det i den engelska texten. Fast det visar sig ganska ofta att det är ett onödigt slit, eftersom rimmen sällan är särskilt tydliga rent musikaliskt. De liksom bara försvinner i biosalongen. Häromsistens, när jag översatte ”Glada änkan”, fick jag även för mig att lägga energi på att få tre av de mest kända sångerna att både rimma och ha rätt antal stavelser – det vill säga att göra dem fullt sångbara. Det var betydligt svårare än vad jag trodde, särskilt som det var viktigt att hålla sig nära den engelska översättningen också. Men det gick ändå till slut och resultatet blev nog ganska hyfsat. Frågan är dock om det är värt besväret.

Det visar sig nämligen att Metropolitan anlitar en granskare som jämför min översättning med den engelska – och glatt ändrar den om hen anser att den svenska texten glider i väg för långt från den engelska. En ganska absurd åtgärd, med tanke på att den engelska översättningen ofta i sin tur glider i väg ganska långt från librettot för att få till rim och liknande. Och i synnerhet med tanke på att den svenska biopubliken bara hör operan på originalspråket, inte på engelska. Det spelar alltså ingen roll att min översättning kanske ligger närmare originallibrettot – det är den engelska översättningen som betraktas som normen. Jag har inget emot att någon granskar min översättning, men tyvärr görs ibland ändringar av mycket genomtänkta och noggranna formuleringar. Ibland byts uttryck ut mot rena anglicismer, korrekt grammatik byts ut mot felaktig – och emellanåt ändrar man ordföljden men glömmer att ta bort ord som då blivit redundanta. Det är lite tråkigt eftersom man efter ett tag börjar betrakta en text som sin egen, som något man har satt sin prägel på. Ett av de mödosamma rimmen i en av de mest kända melodierna i ”Glada änkan” hade vid visningen massakrerats (och det till på köpet genom en mycket ful särskrivning), vilket ju gör att man tappar lusten för uppgiften en aning. Men samtidigt har jag alltmer kommit att acceptera de där ingreppen – det är Metropolitans show, inte min. Och det är som sagt ett av de absolut roligaste jobb jag har. I kväll ska jag gå och se livesändningen av ”Hoffmanns äventyr”. Det ska bli spännande att se om jag har lyckats göra några sköna misstag.

 

Read Full Post »