elbrundino

Jag glor ganska mycket på TV i mitt yrke som undertextare, och eftersom arbetets karaktär gör att jag skärskådar snudd på varje bildruta så törs jag påstå att jag ser saker som den genomsnittlige slötittaren kanske inte uppfattar. En sådan sak är diverse gester som folk ägnar sig åt, vare sig det handlar om folk som spelar en roll eller folk som springer runt i dokumentärer eller folk som är med i lekprogram. De där gesterna är både fascinerande och irriterande. Låt mig ge några exempel.

För närvarande översätter jag ett bakprogram med en holländsk-norsk kvinna. Så fort hon provsmakar något (smet, deg, glasyr, mjöl, jäst, färdiga kakor – hon provsmakar allt) och finner smaken vara till belåtenhet (alltid!) så gör hon en liten uppåtgående rörelse med vänster axel innan hon (alltid!) säger: ”Det är så gott!” Och om hon vid provsmakningen skulle använda en gaffel så gör hon något som hon faktiskt inte är ensam om: Hon pekar upprepade gånger med verktyget mot det provsmakade, som om hon vill säga: ”Den här kakan som jag på detta sätt pekar på med gaffeln upprepade gånger är förmodligen det godaste jag har smakat.” Men hon säger inte det. Hon bara gaffelpekar en stund och tycker väl att det räcker. Fast det är inte riktigt sant. Hon drar förstås också upp vänsteraxeln och säger: ”Det är så gott!”

Ibland blir hon intervjuad när hon sitter i en fåtölj och koser med en kopp te och en cupcake eller en brownie eller en tårtbit eller en cookie – och trots att hon borde ha alla händer upptagna så lyckas hon på något sätt sitta och leka med en hårlock med vänsterhanden. Visst är väl det en gest som man ser ganska ofta? Den kanske är charmant, på sitt sätt, men när man börjar lägga märke till att människan alltid gör på det där viset så börjar det bli irriterande. Inte minst för att jag då också inbillar mig att hon har sett någon göra så där i någon 60-talsfilm och bestämt sig för att själv göra så.

Men nu lämnar jag denna fascinerande människa och gör över till en annan person som här får illustrera ett annat gestrelaterat beteende. Har ni sett På spåret? Det är klart att ni har. Har ni sett något av avsnitten där duon Filip och Fredrik deltar? Då kanske ni har lagt märke till att Fredrik Wikingsson (den mörkhårige, snabbpratande typen) har en tendens att slå handflatan eller näven i bordet hela tiden. Eller ibland använda pennan som tillhygge och attackera bordskanten eller med kraft smälla ner den i bordet. Jag inbillar mig att det är någon sorts ”handsken är kastad”- eller ”där satt den”-gest. Men jag vet inte. Jag vet bara att jag blir nervös av denna kombination av yvighet och våldsamhet. Han är dock inte ensam om det där, lika lite som den norska damen är ensam om sitt gaffelviftande. Något betyder det – frågan är bara vad.

Nästa! Har ni varit på teatern och sett en pjäs någon gång? Eller en Beck-film eller precis vad som helst som innehåller någon form av agerande av skådespelare? Då har ni kanske lagt märke till en sak som alltid förekommer om ett brev, en tidningsartikel eller ett testamente är inblandat i handlingen. För att markera det mer eller mindre oerhörda som står skrivet i något av ovanstående så slår skådespelaren med handryggen mot brevet/tidningsartikeln/testamentet. Jag antar att det är något man lär sig i scenskolan. ”När innehållet i ett dokument skall accentueras, skall skådespelaren slå med handryggen mot detta på det att alla må förstå vad som åsyftas.” Ungefär. Även detta blir tjatigt och irriterande när man väl börjat lägga märke till det. Länge trodde jag att det här bara gällde för skådespelare, men för ett tag sedan såg jag samma gest i Lyxfällan – där en av ”experterna” slog med handryggen mot en räkning eller vad det nu var.

Nu har jag bara två gester kvar. En gång i tiden när jag hade den tvivelaktiga äran att översätta The Oprah Winfrey Show så förundrades jag över ett beteende som oftast dök upp i samband med att Oprah skänkte bort en massa prylar till publiken och folk blev så där härligt okontrollerat glada som man bara blir när man får en massa prylar. Då ställer man sig upp, klappar förtjust i händerna (observera, inte svenskapplåderar) och gör små jämfotahopp på stället. Jag inbillade mig då att det var typiskt amerikanskt – och det är jag nog fortfarande inklinerad att tro eftersom jag inte kan påminna mig ett liknande beteende på svensk mark. Å andra sidan kanske vi inte förmår känna den där genuina glädjen i det här landet.

Den sista gesten trodde jag faktiskt också var typiskt amerikansk, men den såg jag senast i dag i ett svenskt TV-program. Jag ska inte svära på att det bara är kvinnor som ägnar sig åt den, men alla exempel jag har sett har handlat om kvinnor. När de blir ledsna och börjar gråta så går företrädesvis högerhanden som per automatik upp till ansiktet – och så påbörjas ett snabbt viftande som jag tror är riktat mot ögonen. Jag vet inte vad syftet är, men gissar att det är något som snabbt måste svalkas och anar att det kanske, kanske, kanske är så att mascaran eller något annat som jag inte begriper som måste räddas från de elakt våta tårarna. Alltså att det där fläktandet är avsett att torka tårarna innan de sabbar utseendet.

Men vad vet jag, arme dräng? Förmodligen har sådana här märkliga gester ibland en praktisk funktion, ibland kanske de sitter i generna – men ofta tror jag att de liksom är inlärda, medvetet eller omedvetet. Och då tenderar de att bli lite löjliga och irriterande. Nej då, jag tänker inte förbjuda dem när jag blir rikskansler. Det kanske är just den där lilla konstiga gesten som gör att man blir förälskad i en person (för att så småningom drivas till vansinne). Till exempel. Så fortsätt, bara. Om inte annat så kan det ju vara roligt att reta en gammal stofil vid namn Brundin.

P.S. Om någon skulle få för sig att filma mig i mitt dagliga liv så skulle förmodligen den resulterande filmen visa en massa konstiga gester som jag själv ägnar mig åt. Men jag vill bestämt hävda att alla sådana konstigheter fyller en mycket bestämd funktion. Så det så. D.S.