Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Filip och Fredrik’

En gång för ganska många år sedan såg jag ett avsnitt av På spåret. Det där är ju en sanning med modifikation – jag ser nämligen alltid alla avsnitt av På spåret. Men jag tänker på ett särskilt avsnitt från den tiden då Ingvar Oldsberg och Björn Hellberg var programledare respektive domare. De två muntergökarna som kallar sig Filip och Fredrik satt för tillfället i antingen Första klass eller Dressinen och pladdrade på sitt säregna sätt. Därpå fallerar minnet en aning, men jag tror att en liten snutt av den klassiska tågkupé-sketchen (”Herr Larsson har inget körkort!”) med Hasse Alfredson och Martin Ljung visades i samband med en eller annan fråga. Och då blev det lite spänt i studion, eftersom Filip eller Fredrik (förmodligen den förstnämnde) fällde det självsäkra omdömet att sketchen inte är rolig. Björn Hellberg blev uppenbarligen lite upprörd, ty han sa emot och meddelade att den tvärtom är mycket rolig. Själv kände jag också harm. För hur kan någon ta sig rätten att bestämma vad som är roligt och inte roligt? Särskilt när denne någon är en person som jag enbart tycker är jobbig. Henrik Schyffert har för övrigt uttalat sig på motsvarande sätt vid något tillfälle. Jag blev lite harmsen även då.

Varför blev jag och Björn Hellberg upprörda? Antagligen för att vi båda skrattade gott åt den där sketchen åtminstone första gången vi såg eller hörde den. Kanske även den tredje och fjärde gången. Men man måste någonstans inse att humor är en färskvara. Den är – i bästa fall – rolig i det ögonblick då man först utsätts för den. När man återser eller återhör den så är den inte lika rolig som första gången. Till slut kanske man rentav börjar undra vad man egentligen skrattade åt. Undantaget är humor som är så genialiskt utformad att man mer eller mindre ständigt upptäcker nya bottnar i den. En annan aspekt på humor som färskvara är att den bara är rolig vid en viss tidpunkt i historien. Något som var roligt på 1950-talet är inte nödvändigtvis roligt i dag. Varför? För att referenserna har försvunnit. För att tidsandan är en annan. Det kan krävas lite efterforskning för att överhuvudtaget begripa humor från exempelvis 1887, och då säger det sig själv att det är svårt att skratta åt den. Man kanske rent intellektuellt förstår vad som är roligt, eller snarare vad som förväntas vara roligt, men man skrattar ju inte.

Den 22 juli 1887 publicerade Svenska Dagbladet nedanstående under en rubrik som avslöjar att det är meningen att man ska skratta när man läser det.

Amerikansk humor1 (2)Amerikansk humor2

Vad är det egentligen som är roligt? Ja, det är väl lite oklart. Men man blir ju onekligen lite nyfiken på hur folk var beskaffade på den tiden. Jag kommer att tänka på något som Tage Danielsson säger i sitt framförande av Elektricitetsvisan i 88-öresrevyn: ”Det tyckte de var väldigt roligt på den tiden. De hade ju enklare sinne för humor då än vad vi har nu när teven har kommit och så där.” Detta apropå en storfotad bondkomiker som i början av 1900-talet lär ha sagt: ”Hur långt je spötter så spötter je på mine fötter.” Detta citat skrattar faktiskt även 1970 års publik åt, vilket möjligen bevisar att det enklare sinnet för humor fortfarande bestod, trots att teven hade kommit och så där.

Kan man förvänta sig att humorn blir mer sofistikerad ju längre fram i tiden vi kommer? Jag vet inte det. Man kan som sagt undra vad folk egentligen skrattade åt förr, vad de tyckte var roligt. Vad var exempelvis roligt på Carl Michael Bellmans tid? Kanske det här alternativa slutet på Fredmans epistel N:o 72 Glimmande nymf betraktades som oerhört roligt?

Fröija ditt hwalf, och dina stoder
Willar min syn, bland blomster och floder
Känslan du drager
Jag leker och tager
Swimmar, somnar, suckar, dör
Caisa Lisa mig tillhör
Caisa du dör, himmel! hon andas
Döden gier lif och kärlek bortblandas
Men ack, sängbottnen sprack
Mitt lårben himmel ack!
Håll med violen, Movitz stort tack

Den ömsinta stunden med Caisa Lisa fick ett snöpligt slut. Säkert lockade det till skratt både på krogarna och i de finare salongerna – men man får nog ändå vara glad att herr Bellman skrev om denna epistel.

Men vad är då min poäng? Jo, att man inte kategoriskt kan avfärda humor med de dryga orden ”det där är inte roligt”. Det kanske inte är roligt för vissa personer, ty humorsinnet varierar naturligtvis storligen från person till person. Det kan även variera beroende på hur man för tillfället mår. Ibland är det ju faktiskt lätt att hålla sig för skratt. Vissa av oss skrattar åt folk som snubblar. Vissa av oss skrattar åt dåliga ordvitsar. Vissa av oss skrattar åt kroppsspråk och mimik. Vissa av oss skrattar åt det absurda eller obekväma. Och det är okej. Det är viktigt att förstå det, liksom det jag påpekade ovan; att humor har haft olika karaktär vid olika tidpunkter i historien. Det som är obegripligt för oss i dag kan mycket väl ha varit hejdlöst roligt på 1800-talet. Vilket inte nödvändigtvis beror på att folk var dummare då. Det kanske tvärtom är så att det är vi som har blivit dummare eftersom vi inte begriper referenserna.

Jag vill påstå att det är farligt att ge sig in på att diskutera vad som är ”bra” humor, eller vad som överhuvudtaget kan kallas humor. Själv gillar jag det absurda, det som kanske till och med gränsar till spelad eller verklig galenskap. Själv gillar jag de oväntade språkliga krumbukterna. Men viktiga ingredienser är timing, mimik och kroppsspråk. För mig. Andra skrattar som sagt åt andra saker. Och på mitt vanliga mesiga sätt vill jag mena att huvudsaken är att man skrattar åt någonting emellanåt. Varför inte åt sig själv? Det mår man nämligen alldeles extra bra av.

 

Read Full Post »

Jag glor ganska mycket på TV i mitt yrke som undertextare, och eftersom arbetets karaktär gör att jag skärskådar snudd på varje bildruta så törs jag påstå att jag ser saker som den genomsnittlige slötittaren kanske inte uppfattar. En sådan sak är diverse gester som folk ägnar sig åt, vare sig det handlar om folk som spelar en roll eller folk som springer runt i dokumentärer eller folk som är med i lekprogram. De där gesterna är både fascinerande och irriterande. Låt mig ge några exempel.

För närvarande översätter jag ett bakprogram med en holländsk-norsk kvinna. Så fort hon provsmakar något (smet, deg, glasyr, mjöl, jäst, färdiga kakor – hon provsmakar allt) och finner smaken vara till belåtenhet (alltid!) så gör hon en liten uppåtgående rörelse med vänster axel innan hon (alltid!) säger: ”Det är så gott!” Och om hon vid provsmakningen skulle använda en gaffel så gör hon något som hon faktiskt inte är ensam om: Hon pekar upprepade gånger med verktyget mot det provsmakade, som om hon vill säga: ”Den här kakan som jag på detta sätt pekar på med gaffeln upprepade gånger är förmodligen det godaste jag har smakat.” Men hon säger inte det. Hon bara gaffelpekar en stund och tycker väl att det räcker. Fast det är inte riktigt sant. Hon drar förstås också upp vänsteraxeln och säger: ”Det är så gott!”

Ibland blir hon intervjuad när hon sitter i en fåtölj och koser med en kopp te och en cupcake eller en brownie eller en tårtbit eller en cookie – och trots att hon borde ha alla händer upptagna så lyckas hon på något sätt sitta och leka med en hårlock med vänsterhanden. Visst är väl det en gest som man ser ganska ofta? Den kanske är charmant, på sitt sätt, men när man börjar lägga märke till att människan alltid gör på det där viset så börjar det bli irriterande. Inte minst för att jag då också inbillar mig att hon har sett någon göra så där i någon 60-talsfilm och bestämt sig för att själv göra så.

Men nu lämnar jag denna fascinerande människa och gör över till en annan person som här får illustrera ett annat gestrelaterat beteende. Har ni sett På spåret? Det är klart att ni har. Har ni sett något av avsnitten där duon Filip och Fredrik deltar? Då kanske ni har lagt märke till att Fredrik Wikingsson (den mörkhårige, snabbpratande typen) har en tendens att slå handflatan eller näven i bordet hela tiden. Eller ibland använda pennan som tillhygge och attackera bordskanten eller med kraft smälla ner den i bordet. Jag inbillar mig att det är någon sorts ”handsken är kastad”- eller ”där satt den”-gest. Men jag vet inte. Jag vet bara att jag blir nervös av denna kombination av yvighet och våldsamhet. Han är dock inte ensam om det där, lika lite som den norska damen är ensam om sitt gaffelviftande. Något betyder det – frågan är bara vad.

Nästa! Har ni varit på teatern och sett en pjäs någon gång? Eller en Beck-film eller precis vad som helst som innehåller någon form av agerande av skådespelare? Då har ni kanske lagt märke till en sak som alltid förekommer om ett brev, en tidningsartikel eller ett testamente är inblandat i handlingen. För att markera det mer eller mindre oerhörda som står skrivet i något av ovanstående så slår skådespelaren med handryggen mot brevet/tidningsartikeln/testamentet. Jag antar att det är något man lär sig i scenskolan. ”När innehållet i ett dokument skall accentueras, skall skådespelaren slå med handryggen mot detta på det att alla må förstå vad som åsyftas.” Ungefär. Även detta blir tjatigt och irriterande när man väl börjat lägga märke till det. Länge trodde jag att det här bara gällde för skådespelare, men för ett tag sedan såg jag samma gest i Lyxfällan – där en av ”experterna” slog med handryggen mot en räkning eller vad det nu var.

Nu har jag bara två gester kvar. En gång i tiden när jag hade den tvivelaktiga äran att översätta The Oprah Winfrey Show så förundrades jag över ett beteende som oftast dök upp i samband med att Oprah skänkte bort en massa prylar till publiken och folk blev så där härligt okontrollerat glada som man bara blir när man får en massa prylar. Då ställer man sig upp, klappar förtjust i händerna (observera, inte svenskapplåderar) och gör små jämfotahopp på stället. Jag inbillade mig då att det var typiskt amerikanskt – och det är jag nog fortfarande inklinerad att tro eftersom jag inte kan påminna mig ett liknande beteende på svensk mark. Å andra sidan kanske vi inte förmår känna den där genuina glädjen i det här landet.

Den sista gesten trodde jag faktiskt också var typiskt amerikansk, men den såg jag senast i dag i ett svenskt TV-program. Jag ska inte svära på att det bara är kvinnor som ägnar sig åt den, men alla exempel jag har sett har handlat om kvinnor. När de blir ledsna och börjar gråta så går företrädesvis högerhanden som per automatik upp till ansiktet – och så påbörjas ett snabbt viftande som jag tror är riktat mot ögonen. Jag vet inte vad syftet är, men gissar att det är något som snabbt måste svalkas och anar att det kanske, kanske, kanske är så att mascaran eller något annat som jag inte begriper som måste räddas från de elakt våta tårarna. Alltså att det där fläktandet är avsett att torka tårarna innan de sabbar utseendet.

Men vad vet jag, arme dräng? Förmodligen har sådana här märkliga gester ibland en praktisk funktion, ibland kanske de sitter i generna – men ofta tror jag att de liksom är inlärda, medvetet eller omedvetet. Och då tenderar de att bli lite löjliga och irriterande. Nej då, jag tänker inte förbjuda dem när jag blir rikskansler. Det kanske är just den där lilla konstiga gesten som gör att man blir förälskad i en person (för att så småningom drivas till vansinne). Till exempel. Så fortsätt, bara. Om inte annat så kan det ju vara roligt att reta en gammal stofil vid namn Brundin.

P.S. Om någon skulle få för sig att filma mig i mitt dagliga liv så skulle förmodligen den resulterande filmen visa en massa konstiga gester som jag själv ägnar mig åt. Men jag vill bestämt hävda att alla sådana konstigheter fyller en mycket bestämd funktion. Så det så. D.S.

 

 

Read Full Post »

Stockholm är nu mindre kallt. Det är snarare lite fuktigt eller blött – ungefär som en kväll på Café Opera. Om jag ska ägna mig åt någon sorts sanningsenlighet så måste jag dock tillstå att jag inte vet så mycket om det sistnämnda. Det är bara ett antagande. Grundat på hörsägen. Egentligen är det farliga saker, för man bör inte uttala sig om sådant som man inte vet något om. Likväl känns det som om det är just det som allt fler människor ägnar sig åt. Är det inte märkligt? Tyckandet tycks ha blivit svenskens favorithobby, kanske rent av livsluft, och allra helst ska tyckandet utmynna i en redig konflikt där man kan tvåla till sin meningsmotståndare på ett hejdundrande sätt. Och vill det sig riktigt väl så blir resultatet en debatt om debatten och om man har riktig tur så kan det bli en debatt om debatten om debatten om debatten. Och så vidare.

Och i debatten ska man inte bara hålla reda på själva sakfrågan (som man alltså ofta inte vet särskilt mycket om) utan även ha fullständig koll på, och avslöja, retoriska finter. Jag vet inte hur det är nu, men för några år sedan var det alldeles oerhört populärt att skrika ”Härskarteknik!” om någon ägnade sig åt det som kallas just härskarteknik. För på så vis kunde man liksom kullkasta debattens legitimitet och så fick man en debatt om härskarteknik i stället. Alltså. Om jag ska vara helt ärlig så hänger jag inte med längre. Jag orkar inte. Denna vecka 4 på detta femtionde år konstaterar jag mest att jag är oändligt trött på pajkastning och den taggarna-utåt-attityd som inte bara präglar vårt svenska samhälle utan också, tycks det, stora delar av världen. Vad ska det vara bra för?

På 60- och 70-talen gav man förmodligen uttryck för sitt tyckande över en pava rödvin hemma hos någon en fredags- eller lördagskväll. Och så var det bra med det. Nu kan man sitta och tycka och elda upp sig dygnet runt vid sin dator, om man nu har tid och vill det. Kanske är det bra. Jag vet inte. Kanske övar man sig på så sätt i kritiskt tänkande och lyckas lösa världsproblem. Det är i så fall fantastiskt. Men det tycks verkligen inte vara så. I stället tenderar man att cementera sin världsbild genom att söka upp likasinnade, strunta i de aspekter som motsäger den egna tesen och blockera alla som inte tycker likadant. Den egendomliga uppfinningen internet som har möjliggjort en så anmärkningsvärd globalisering på mycket kort tid fungerar alltså ironiskt nog även isolerande. Vi möter människor virtuellt, missförstår människor virtuellt. Kanske vill vi missförstå för att bekräfta vår egen tes om saker – och jag inbillar mig att det är lättare om man slipper möta människor i verkligheten.

Min poäng? Alla kanske inte måste göra sig hörda jämt och i alla frågor. Helt enkelt för att man riskerar att inte komma någon vart genom att man urvattnar grundfrågan. Och för att gemene man kanske inte så ofta egentligen har något att komma med. Det är liksom viktigare att synas än att faktiskt komma med något vettigt och nytt. Men det är förstås fullt möjligt att jag är den enda i hela landet som upplever den  här åsiktskanonaden som exceptionellt tröttande. Det är fullt möjligt att jag är ensam om att vilja dra i nödbromsen och skrika: ”Sansa er!” Jag efterlyser en tidig vårstädning då allt detta dammiga och unkna elimineras och himlen får vara klarblå ett tag. Några små molntussar kan dock få existera.

Det var veckans dystra filosoferande. Denna vecka 4 har jag glatt mig åt:
– John Cales nygamla skiva Music For a New Society/M:FANS
– En rolig och god lunch invid en byst av Hjalmar Branting
– Att Filip och Fredrik åkte ur På spåret
Man får glädjas åt det som finns att glädjas åt. Varsågod, nu kan debatten börja.

Read Full Post »