elbrundino

Bodil Malmsten avled redan vecka 5, men om detta skrev jag inget då. Denna vecka 7 i det femtionde året kom jag dock att läsa ett Malmsten-citat som fick mig att nicka medhåll, och därtill återfann jag det första och sista foto som jag tog av henne vid en boksignering. Detta ser jag som en ursäkt för att skriva något litet om detta tillfälle. Den aktuella boken, hennes sista, bär titeln Det här är hjärtat och innehåller en enda lång dikt. Hennes framträdande var roligt, klokt, rörande och en aning bitskt: ”Livscoacher! Det är mycket som man tror är ett skämt som inte är det längre.” Så sa hon bland annat. Och så är det sannerligen.

”Den här är till dig.” Tack.

Bokhandeln hade tagit in alldeles för få böcker. Fler böcker skickades med taxibud från en annan bokhandel. Där satt Bodil Malmsten. Där satt ett femtontal tappra själar. Det var som om vi väntade på varandra, hon och vi. När böckerna kom bad någon som inte var jag om en regelrätt dedikation. ”Till Sture” kanske. Något liknande. Författaren förklarade dock att det inte gick för sig, eftersom hon bara hade skrivit ”Bodil Malmsten” i alla andras böcker. I min hjärna applåderade jag tyst denna konsekvens och detta låt-oss-kalla-det rättvisepatos. Den lilla bitska tonen kom även fram när det blev min tur. Först konstaterade hon lakoniskt ”fel sida” när jag hade slagit upp fel sida för signering. Därtill sa hon: ”Du lägger väl inte upp de där bilderna du tog på Instagram eller nåt sånt?” Det var ingen vädjan, det var en order. Jag gav henne mitt ord. Jag tror att hon tyckte att hon såg för sjuk ut, men hon var vacker. Människor är vackra när själen är blottad.

Citatet som jag råkade läsa denna vecka 7? Jo: ”Skulle jag utplåna minsta tecken till trams, hur dåligt det än är, skulle jag aldrig sluta gråta. Det är av självbevarelsedrift jag tramsar.” Detta publicerade hon på Twitter klockan tretton och femtiofem den tjugofemte oktober tjugohundrafemton. Trams är viktiga saker.

Själv publicerar jag inget på Twitter, men om jag hade gjort det så skulle jag den här veckan ha skickat ut 140 tecken om provtagningsångest. Jag inbillar mig – nästan hoppas – att alla människor har något som de känner djup ångest inför. Det vore en tröst. De som känner mig tror kanske att min största ångest handlar om att gå till frisören eller att tvingas mingla på en fest. Icke. Än värre är det att gå och bli perforerad på vårdcentralen. Detta skulle ske på tisdagens morgon vecka 7. Vetskapen om att det kommer att ske kan förhindra allt förtvivlat carpe diem-ande i flera veckor i förväg. Men vad är det att ha ångest över? Ett litet stick och några sekunders noggrant inrepeterad och kontrollerad andning så är det över. Men säg det till  min hjärna och min kropp. Efteråt börjar jag leva igen. Och jag tänker på Bodil Malmsten som var svårt sjuk i cancer och ändå hade kraft att vara rolig och bitsk.Vid den tanken känns ett stick i armvecket så oerhört futtigt. Men sådana är vi människor. Vissa futtiga människor – som jag.

Även Umberto Eco är nu död. Även honom träffade jag en gång vid en boksignering. Jag måste erkänna att jag bara har orkat ta mig igenom två av hans böcker, men jag har påbörjat sex. Det är inte bra för självkänslan att erkänna det, men ärlighet varar längst och jag inbillar mig att jag någon gång kanske avslutar dem också. Någon gång när jag känner mig intellektuell och outhärdligt vaken. Mitt möte med honom var vad jag skulle kalla långtifrån märkvärdigt. Jag sa: ”Hello.” Han svarade: ”Hello.” Det fick räcka så. Någon påpekade senare att han med sin del av dialogen gjorde skäl för sitt efternamn. Det var roligt påpekat.

Vecka 7 detta femtionde år var dock inte anmärkningsvärt rolig, men inte heller helt förfärlig. Det är väl ungefär så livet brukar vara. Vecka 8 börjar bokrean. Vecka 8 är det skivmässa. Vecka 8 kan bli en dyr vecka. Vecka 7 var ganska billig. Det kan man ju glädja sig åt.