Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Umberto Eco’

Bodil Malmsten avled redan vecka 5, men om detta skrev jag inget då. Denna vecka 7 i det femtionde året kom jag dock att läsa ett Malmsten-citat som fick mig att nicka medhåll, och därtill återfann jag det första och sista foto som jag tog av henne vid en boksignering. Detta ser jag som en ursäkt för att skriva något litet om detta tillfälle. Den aktuella boken, hennes sista, bär titeln Det här är hjärtat och innehåller en enda lång dikt. Hennes framträdande var roligt, klokt, rörande och en aning bitskt: ”Livscoacher! Det är mycket som man tror är ett skämt som inte är det längre.” Så sa hon bland annat. Och så är det sannerligen.

Bodil Malmsten 2

”Den här är till dig.” Tack.

Bokhandeln hade tagit in alldeles för få böcker. Fler böcker skickades med taxibud från en annan bokhandel. Där satt Bodil Malmsten. Där satt ett femtontal tappra själar. Det var som om vi väntade på varandra, hon och vi. När böckerna kom bad någon som inte var jag om en regelrätt dedikation. ”Till Sture” kanske. Något liknande. Författaren förklarade dock att det inte gick för sig, eftersom hon bara hade skrivit ”Bodil Malmsten” i alla andras böcker. I min hjärna applåderade jag tyst denna konsekvens och detta låt-oss-kalla-det rättvisepatos. Den lilla bitska tonen kom även fram när det blev min tur. Först konstaterade hon lakoniskt ”fel sida” när jag hade slagit upp fel sida för signering. Därtill sa hon: ”Du lägger väl inte upp de där bilderna du tog på Instagram eller nåt sånt?” Det var ingen vädjan, det var en order. Jag gav henne mitt ord. Jag tror att hon tyckte att hon såg för sjuk ut, men hon var vacker. Människor är vackra när själen är blottad.

Citatet som jag råkade läsa denna vecka 7? Jo: ”Skulle jag utplåna minsta tecken till trams, hur dåligt det än är, skulle jag aldrig sluta gråta. Det är av självbevarelsedrift jag tramsar.” Detta publicerade hon på Twitter klockan tretton och femtiofem den tjugofemte oktober tjugohundrafemton. Trams är viktiga saker.

Själv publicerar jag inget på Twitter, men om jag hade gjort det så skulle jag den här veckan ha skickat ut 140 tecken om provtagningsångest. Jag inbillar mig – nästan hoppas – att alla människor har något som de känner djup ångest inför. Det vore en tröst. De som känner mig tror kanske att min största ångest handlar om att gå till frisören eller att tvingas mingla på en fest. Icke. Än värre är det att gå och bli perforerad på vårdcentralen. Detta skulle ske på tisdagens morgon vecka 7. Vetskapen om att det kommer att ske kan förhindra allt förtvivlat carpe diem-ande i flera veckor i förväg. Men vad är det att ha ångest över? Ett litet stick och några sekunders noggrant inrepeterad och kontrollerad andning så är det över. Men säg det till  min hjärna och min kropp. Efteråt börjar jag leva igen. Och jag tänker på Bodil Malmsten som var svårt sjuk i cancer och ändå hade kraft att vara rolig och bitsk.Vid den tanken känns ett stick i armvecket så oerhört futtigt. Men sådana är vi människor. Vissa futtiga människor – som jag.

UmbertoÄven Umberto Eco är nu död. Även honom träffade jag en gång vid en boksignering. Jag måste erkänna att jag bara har orkat ta mig igenom två av hans böcker, men jag har påbörjat sex. Det är inte bra för självkänslan att erkänna det, men ärlighet varar längst och jag inbillar mig att jag någon gång kanske avslutar dem också. Någon gång när jag känner mig intellektuell och outhärdligt vaken. Mitt möte med honom var vad jag skulle kalla långtifrån märkvärdigt. Jag sa: ”Hello.” Han svarade: ”Hello.” Det fick räcka så. Någon påpekade senare att han med sin del av dialogen gjorde skäl för sitt efternamn. Det var roligt påpekat.

Vecka 7 detta femtionde år var dock inte anmärkningsvärt rolig, men inte heller helt förfärlig. Det är väl ungefär så livet brukar vara. Vecka 8 börjar bokrean. Vecka 8 är det skivmässa. Vecka 8 kan bli en dyr vecka. Vecka 7 var ganska billig. Det kan man ju glädja sig åt.

 

 

Read Full Post »

Bakom mig i signeringskön på Akademibokhandeln står två äldre, grånade herrar. De är nog uppskattningsvis tio år yngre än dagens signerande författare, som heter John Cleese. Jag tjuvlyssnar förstås på männen, eftersom det inte finns så mycket annat att göra vid dylika tillfällen, stunder då man bara står och väntar på ett visst klockslag då något ska hända. Ofta är de där kökonversationerna tämligen patetiska, i synnerhet om man väntar på att bli insläppt på en konsert. ”Du vet, jag såg ju dem på Konserthuset 1972. En helt fantastisk konsert.” ”Jaså, var du på den? Jag missade den, men jag såg dem på en pub på Österlånggatan 1969. Det var ju innan de slog igenom.” Man inser att det egentligen handlar om att bräcka varandra.

John Cleese, Stockholm, 5 december 2014

John Cleese, Stockholm, 5 december 2014

Men nu är det här ingen konsert, det är en boksignering. Det framgår dock mycket snart att gubbarna egentligen inte är där för att de gillar John Cleese. Jo, det är klart att de gör det. Men de är huvudsakligen där för att få en autograf av en känd person. Det spelar liksom ingen roll vem det är. De förklarar upprepade gånger på ett lite gaggigt vis för varandra att de minsann inte tänker köpa någon bok, utan hoppas att herr Cleese är villig att skriva sitt namn på en papperslapp. ”Jag kanske ska be honom att skriva autografen i pannan på mig? Vad heter panna på engelska?” ”Jag vet inte. ‘Pan’, kanske?”

Männen är alltså autografsamlare. I mitt stilla sinne blir jag lite överraskad, för jag trodde inte att sådana fanns längre. Jag trodde kanske att de dog ut någon gång kring 1970. Varför? Jag vet inte riktigt. Men för de här herrarna är det allvar. De börjar rabbla namn, mest på idrottsstjärnor. Börje Salming är tydligen lätt att få tag i – Björn Ferry är svårare. Men just i dag ryktas det om att Ferry ska komma till Sveriges Radio, och den ena gubben föreslår att de tillsammans ska pallra sig dit efter den här signeringen. Den andra gubben är tveksam. Det är ju fredag och bla-bla-bla… (Jag tolkar det som att han måste hinna till Systembolaget också.) Under de kanske trettio minuter som jag står där i kön fylls mitt huvud av alla dessa idrottsstjärnor de rapar upp och hur man får tag i deras autografer. Jag får också veta vilka fyra autografer den ene av gubbarna rankar högst. Den enda jag lägger på minnet är Towa Carson, kanske för att det var ett så egendomligt överraskande val. Wille Crafoord skriver som en kratta, men ritar snyggt. Viktig information. Herrarna upplyser också om att en annan samlare, Bengt S****, står mycket längre fram i kön – men ”resten är nog vanliga Svenssons”. Jaha. Autografsamlare är tydligen lite bättre, lite högre stående människor. Definitivt inga Svenssons.

Jag kommer på mig själv med att tycka att de är lite löjliga. Men så slår det mig att jag är precis lika löjlig själv. Ja, plötsligt går det upp för mig att jag har en ganska hyfsad mängd autografer själv därhemma. Och står jag inte just här och nu och väntar tålmodigt på att få ytterligare en? Skillnaden är kanske att jag inte är så intresserad av namnteckningar på papperslappar. Jag gillar signerade objekt. Skivor. Böcker. Och varför det? Tja, man får ju en mer omedelbar koppling till vem signaturen tillhör. En Umberto Eco-bok signerad av Umberto Eco är liksom mer intressant än en papperslapp med hans autograf. Man kan läsa och få utbyte av boken. Dessutom vet man att han har hållit i objektet, i det här fallet boken – och då uppstår någon märklig form av magi. I synnerhet om man som ägare av autografen hyser någon form av beundran för den som har skrivit den.

På senare tid har jag snöat in på böcker med dedikation eller enkel signering. Jag har upptäckt att det är en rolig och intressant, men ibland något kostsam hobby. Roligast är förstås att få en personlig dedikation och träffa författaren, men det är ganska skojigt annars också. Kanske i synnerhet när författaren har skrivit en dedikation till en annan känd person. Då vet man att de har stått i de personernas bibliotek – och lästs och tummats av dem. Jag har till exempel några böcker ur Per Anders Fogelströms kvarlåtenskap. Och några ur Lars Forssells. I det senare fallet kan jag låtsas att dedikationerna är skrivna till mig, eftersom vi delar samma förnamn. Väldigt praktiskt, men det kanske är att lura sig själv?

Lisa har fått en blomma av Pablo

Lisa har fått en blomma av Pablo

Ibland hittar man små gåtor också. Nyligen kom jag över en bok med dikter av nobelpristagaren Pablo Neruda i svensk tolkning av Sun Axelsson. Boken är tryckt 1961 och signerad av Neruda i Chile 1969. Hur gick det till? På något sätt har den färdats från Sverige till Chile och sedan tillbaka igen – för att hamna i min bokhylla. Kan namnet på dedikationsmottagaren, Lisa Mattsson, vara en ledtråd? Ja, jag tror det. Hon var ordförande i Socialdemokratiska kvinnoförbundet 1964-1981 och satt i riksdagen från 1959. Hon bör därför både ha haft anledning och möjlighet att besöka Chile 1969. Om det nu är den Lisa Mattsson som har ägt boken. Är signaturen äkta? Sådant är alltid svårt att veta, men en intressant detalj är att den är skriven med grön penna – och jag läser mig till att Pablo Neruda alltid skrev sina dikter för hand. Med grön penna.

Är det herr Reuterswärd?

Är det herr Reuterswärd?

Så sent som i dag hittade jag en bok av Stig Claesson dedicerad till Carl Fredrik. Något säger mig att det rör sig om konstnären Carl Fredrik Reuterswärd. De två var vänner och jag har sett andra Claesson-böcker med dedikation till Reuterswärd. Dock har de dedikationerna varit betydligt mer lekfulla och gamängaktiga, vilket möjligen skulle tala för att den karga inskriptionen är riktad till någon annan Carl Fredrik. Men så tänker jag ett varv till. Claesson har inte skrivit ”Stig Claesson”, vilket är det vanliga när han har signerat till ”vem som helst”. Han har skrivit ”SLAS”, vilket han oftast gjorde när han kände mottagaren. (Ibland skrev han ”Stig” eller ”Stickan” också.) Och det står inte ”från SLAS” utan ”from SLAS”. Och instoppat i boken, som bokmärke?, ligger en reklamlapp för hotellet Noga Hilton i Genève. Kanske pekar det då trots allt mot Reuterswärd, som i många år var bosatt i Lausanne i Schweiz.

Hur kände Birger Sjöberg yrkesinspektör Wieselgren?

Hur kände Birger Sjöberg yrkesinspektör Wieselgren?

Dedikationerna väcker frågor och sätter fantasin i rörelse. Vilken relation hade Birger Sjöberg till ”yrkesinspektören Wieselgren”? Varför har Cornelis Vreeswijk dedicerat en bok till ”skoldaghemmet i Tennsta”? Var han där och sjöng för dem? Vad gjorde Tomas Tranströmer hemma hos kompositören Ralph Lundsten 1986? (Boken är dedicerad till ”den gode värden”.) Kanske är det rent av så att den här gåtfullheten är värd mer än de personliga, men samtidigt opersonliga mötena öga mot öga med författare i bokhandeln?

Fick jag min John Cleese-bok signerad? Jodå. Han var brittiskt trevlig, yttrade några ord med ”stiff upper lip” och tog i hand. Jag vet inte riktigt hur det gick för gubbarna bakom mig, men jag hörde att den svenske bokförlagsrepresentanten som assisterade Cleese sa: ”Va? Vill du ha en autograf i pannan?”

Read Full Post »