elbrundino

Jo, alltså. Förra veckan uttryckte jag en viss trötthet över den svenska och i synnerhet stockholmska vi-är-bäst-på-allt-ängsligheten. Den där känslan som drabbar en som allra hårdast när man har varit på resa i andra länder. Naturligtvis är det så att den uppfattning man får av främmande kulturer under en resa är väldigt begränsad, i synnerhet när man inte behärskar språket och i synnerhet när man bara turistar. Jag tänkte att det är bäst att säga det själv, så att andra slipper påpeka det. Men bortsett från det så känner jag likväl bara en enda stor leda över hur det ser ut i det här landet numera. Tänk om man bara kunde trycka CTRL + ALT + DELETE och sudda ut allt det där trötthetsframkallande och tjatiga och på det hela taget fullständigt onödiga. Tänk om.

Efter en sommar (är den slut nu?) då åtminstone nästan alla slappnar av och plockar sommarstugor och reser till kantareller och badar i solvarma jordgubbar och dricker Sommar, sommar, sommar, det är dans i folkets park så börjar ofelbart det vanliga gnället och den vanliga debatten. Alla har en åsikt om allt och alla ska övertrumfa varandra i smarta formuleringar om de senaste smarta begreppen och anklaga varandra för att vara något ytterligare begrepp som man som vanlig människa inte har hunnit begripa sig på. Tröttheten. Den stora tröttheten. Ord, ord, ord. Information, information, information. Teorier, teorier, teorier. Strukturellt hit och strukturellt dit. Det är som om vanligheten inte har något utrymme längre. Vardagslivet. Stekt fläsk med löksås. Ett biobesök. Det går inte att göra något rätt längre – man kan bara göra mer eller mindre fel. Någon har nämligen alltid synpunkter på allt man gör. Man äter fel, man läser fel böcker, man äter kött, man äter inte kött, man tvättar i egen tvättmaskin när det finns tvättstugor i bostadsrättsföreningen, man låter aldrig mobiltelefonens batteri ladda ur helt. Tröttheten.

Den här veckan har två festivaler gått av stapeln i Stockholm. Dels Kulturfestivalen. Dels  världens största ungdomsfestival som äger rum i Stockholm i augusti och har ett utländskt namn trots att den är svensk och har världsrekord i antalet anmälda sexuella ofredanden. WE ARE STHLM. Smaka på det namnet. Det är fullt tillräckligt för att göra mig trött. Och ännu tröttare blir jag på att det tycks vara en festival för just sexuella ofredanden. Åtminstone om man får tro mediernas rapportering därifrån. Vilken i sin tur säkert genererar ännu fler sexuella ofredanden. Och dessutom spaltkilometer av debattinlägg av amatörtyckare som vet bäst. Tröttheten. Kulturfestivalen har jag för övrigt inte orkat bry mig om, trots att sådana saker generellt sett intresserar mig. Det är på något sätt för lite substans och alldeles för stort utbud. Låter det paradoxalt? Det är det inte. Jag ignorerar till och med Världens längsta bokbord. Förvisso mest för att jag inte hinner, men jag väljer förstås att se det som en markering. Hoppas bara att min frånvaro uppfattas så också.

Har jag överhuvudtaget skrattat och haft roligt denna vecka 33 under det femtionde året? Jodå, jag skrattar dagligen. Men tröttheten och ledan förtar mycket av glädjen. Jag tyckte till exempel att det var roligt att läsa om den mystiska invasionen av kinesiska turister i den engelska byn Kidlington. Av outgrundliga skäl har man börjat få frekventa besök av busslaster av turister som fotograferar sig framför mycket ordinära hus och ägnar sig åt andra märkligheter. Sådant tycker jag är roligt. Dock har jag svårt att förstå att det skulle vara särskilt svårt att ta reda på den bakomliggande orsaken. Någon bybo har visserligen påstått sig ha frågat någon turist, som dock inte kunde tala engelska. Men man brukar väl ha med sig en reseledare? Och denne talar med all säkerhet engelska. Men jag tror inte att byborna egentligen vill veta. De föredrar att låta det vara ett mysterium, för sådant kan ge publicitet. Det är roligare så. Och man behöver ju faktiskt inte veta allt.

Jag hade också av anledning att kontrollera vem som egentligen driver ett dyrt kafé vid ett av Stockholms mest kända besöksmål och fann att det var ett företag vid namn Promessa AB. Skulle nu det vara så skrattframkallande? Inte i sig. Men om man chansar lite och söker efter deras hemsida, som rimligen bör heta promessa.se, så hittar man Promessa Organic AB som ”utvecklar och erbjuder ett nytt alternativ för omhändertagande av avlidna personer”. Hm… Förvisso sätter man skrattet i halsen när man tänker att man kanske har bevistat ett kafé som drivs av en modern version av den mordiske barberaren Sweeney Todd.  Och ånyo kan man konstatera att man ibland faktiskt mår bäst av att inte veta allt. Nu blir det dock nya tag, och kommande vecka lovar jag att försöka skratta minst två gånger om dagen.