Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘England’

Harlaxton_Manor_Morris (2)

Harlaxton Manor.

Det kan vara intressant att fråga sig varför ett slott eller en herrgård har fått ett visst utseende. Ofta har man säkerligen helt enkelt valt en stil som för tillfället är populär. Men i vilken grad har godsägaren bestämt hur byggnaden ska se ut, och i vilken grad har en arkitekt eller byggmästare fått bestämma? Det tillhör nog ovanligheterna att godsägaren inte åtminstone har dragit upp vissa riktlinjer och haft vissa synpunkter på utseendet, men det finns helt klart fall där han eller hon har varit mycket involverad i planerna. Kanske till och med i så hög grad att arkitekten inte alls har fått utlopp för sin kreativitet. Hjularöd i Skåne och Tjolöholm i Halland kan tjäna som två svenska exempel på projekt där byggherrarna har varit mycket viljestarka. Därmed inte sagt att arkitekterna i de fallen behandlades som simpla verktyg för att nå ett mål, men de fick nog anpassa sig en hel del.

Om vi går till England så hittar vi ett annat intressant exempel, nämligen Harlaxton Manor, beläget tre mil öster om Nottingham. Man vet nämligen att byggherren med det lite märkliga namnet Gregory Gregory besökte en rad renässansslott både i England och utomlands för att hämta inspiration när han fick för sig att uppföra en ny huvudbyggnad på sitt gods på 1830-talet. Han såg dessutom till att detaljer av den gamla huvudbyggnaden ritades av. Även teckningarna skulle tjäna som inspiration till den nya byggnaden.

Harlaxton (2)

Det gamla Harlaxton Manor.

Byn Harlaxton kan spåras tillbaka till det sena 1000-talet, men man vet inte så mycket om den äldsta historien. På 1340-talet tycks dock byn och godset ha ägts av en Edmund de Swynford. Det anges nämligen att denne uppförde en herrgård då. Den låg i direkt anslutning till själva byn, för säkerhets skull omgärdad av en vallgrav. I vissa källor hävdas det i stället att huset var från början av 1600-talet, men det har säkerligen att göra med att den dåvarande ägaren, Daniel de Ligne, byggde ut herrgården omkring 1620. Han var flamländare och hade flytt från religionsförföljelserna eftersom han var kalvinist. Godset ärvdes sedan inom släkten de Ligne till 1738, då det genom giftermål tillföll juristen George Gregory. Eftersom familjen Gregory även ägde ett par andra egendomar så lämnades Harlaxton Manor från och med 1775 mer eller mindre åt sitt öde.

Men så ärvdes egendomen 1822 av Gregory Gregory (1786-1854), som av någon anledning beslöt att uppföra ett nytt och grandiost slott. Det skulle inte ligga på den gamla herrgårdens plats, utan en bra bit därifrån, och därmed också helt avskilt från byn. Hans vision var att bygga ett slott i antingen elisabetansk stil eller Jakob I:s stil, men slutresultatet blev snarare en blandning av båda, dessutom med inslag av barock. Faktum är att man senare har kommit att kalla just den här mixen för Jacobethan style. Man kan även säga att Harlaxton blev stilbildande och fick ett antal efterföljare.

2019-03-16 19_22_33-Montacute House Postcard #6, M017 _ eBay (3)

Montacute House – en av förebilderna till Harlaxton Manor.

Själva bygget kom inte igång förrän 1832, men tycks ha börjat planeras redan tio år tidigare. Som redan nämnts gjorde Gregory Gregory ett antal ”inspirationsresor” till alldeles äkta engelska och utländska renässansslott. Man vet att han besökte bland annat Longleat, Hardwick Hall, Montacute House, Wollaton Hall och Hatfield House i England. Och det skulle förvåna mig mycket om han inte besökte Chambord i Frankrike. Under 1820-talet bodde han under längre perioder i Italien och Frankrike. Resorna på kontinenten var också gyllene tillfällen för inköp av konst, möbler och böcker, som fraktades hem till England. Förberedelserna för nybyggnationen pågick alltså ganska länge och jag inbillar mig att Gregory visste exakt vad han var ute efter.

Men en arkitekt behövde han, och det fann han i Anthony Salvin, som bland annat varit involverad i ett antal restaureringsprojekt. Men också i nybyggen, mest i tudorstil. Av någon anledning avpolletterades Salvin 1838 när själva huvudbyggnaden var färdigbyggd. Han ersattes av William Burn, som fick ägna sig åt flyglarna och ekonomibyggnaderna. Men även interiörerna anses vara ett verk av Burn. Tyvärr avled Gregory Gregory 1854, ungefär ett år innan slottet förklarades vara helt färdigt. Men han hann lyckligtvis ändå bo i huset från 1849 till sin död, även om han bara använde ett fåtal rum.

Chambord2

Chambord i Loiredalen.

Slutresultatet blev en ganska märklig historia. Inspirationen från engelsk renässans är tydlig om man ser till grunddragen, men slottet präglas av en viss rörighet som får mig att tänka på Chambord. Det är liksom lite för mycket av allt. Men det är fortfarande en mycket anslående byggnad, och faktum är att det finns något lockande i den där rörigheten. Man vill gärna gå på upptäcktsfärd och kanske få en inblick i byggherrens tankevärld.

Vad hände sedan? Ett par år efter Gregorys död revs den gamla herrgården, men man hade redan tidigare flyttat en trädgårdsportik därifrån till det nya slottet. Och vid rivningen räddade man entrépartiet – som i dag är inlemmat med ett hus i byn. Medeltidshusets läge avslöjas av att vallgraven ännu är synlig. Det nya slottet blev kvar inom släkten Gregory, men intresset för det var ganska svalt. Ibland var slottet bebott, ibland inte. Under första världskriget uppläts det till flygvapnet och parken användes som övningsfält. Det tycks ändå som om slottet klarade sig undan större skador. Men 1935 såg det ut som om Harlaxton Manors öde var beseglat. Philip Pearson Gregory bestämde sig för att flytta därifrån och anordnade auktion på allt som han inte kunde eller ville ta med sig. Planen var att riva slottet.

Harlaxton Manor 3 (3)Men. Av någon anledning gick man ut och försökte hitta en köpare, vilket faktiskt lyckades. Man måste säga att det var en bedrift i en tid då de allra flesta skydde den här typen av överdimensionerade byggnader som pesten. Köparen var dock en excentrisk miljonärska vid namn Violet Van der Elst, så det kanske förklarar saken. Hon ägnade sig gärna åt seanser och samlade på böcker om det ockulta, men samtidigt drog hon in elektricitet i slottet och moderniserade det även på andra sätt. Men så kom andra världskriget och slottet ställdes på nytt till militärens disposition – och när kriget var över hade ägarinnan tröttnat på huset. Hon sålde det billigt till Jesuitorden efter att ha sålt en stor del av inventarierna på auktion.

Harlaxton Manor (4)Jesuitorden använde i sin tur slottet fram till 1966, då det hyrdes ut till Stanford University i Kalifornien för att helt enkelt användas som filial för elever som ville studera utomlands. Bara fyra år senare började universitetet i sin tur hyra ut slottet till University of Evansville i Indiana. Men användningsområdet förblev detsamma. 1978 köptes slottet av en privatperson med syfte att fortsätta uthyrningen till Evansville – bara för att ytterligare åtta år senare skänka det till universitetet. Slottet har kanske förlorat något av sin ursprungliga magi, men det står i alla fall kvar. Och jag hoppas att studenterna förstår att uppskatta sin studiemiljö.
2019-03-16 20_28_21-Postcard Lincolnshire_ Grantham Harlaxton House tint 1912 Needham _ eBay (2)

Annonser

Read Full Post »

Utanför mitt vardagsrumsfönster växer en tall. Om jag står på balkongen så skulle jag kunna nå dess grenar om jag hade två och en halv meter långa armar. Men det har jag lyckligtvis inte. Och varför skulle jag vilja nå dess grenar? För att få kontakt med naturen? Den ser för övrigt rätt eländig ut, den där tallen. Den del som jag ser genom fönstret är grå och död. Det finns barr på en av grenarna – den som jag skulle kunna nå med långa armar – men de är alldeles bruna. Det är inte utan att jag känner mig lite som den där tallen antagligen känner sig just nu. För blott en månad sedan började jag arbeta igen efter semestern, och jag är redan mer än lovligt slutkörd. För mycket jobb. För högt tempo. Då mår man strax som en halvdöd tall.

Den här veckan har jag dessutom haft en obehaglig tendens att vakna vid femtiden och funnit det för gott att stiga upp eftersom klarvakenheten förhindrar omsomnande. Det är irriterande. Det är också ett ålderstecken. Min forna kollega och nuvarande vän Göran kallar det för att man är ”gubbvaken”. Jag trodde ärligt talat att jag aldrig skulle drabbas av det, med tanke på att jag så gott som alltid har haft ganska lätt för att sova. Men nu är jag drabbad. Förmodligen är det ett förstadium till det där pensionärstillståndet då man sätter sig på en pall bredvid brevinkastet för att invänta tidningsbudet. I extrema fall sitter man beredd att gripa tag i tidningen och dra in den, som om själva fallet ner på dörrmattan inte skulle gå fort nog. Men dit har jag inte nått än.

När man vaknar så där tidigt så finner jag ingen anledning att inte bege mig till jobbet, i synnerhet som jag alltså för närvarande är överöst med arbete. Och den här veckan har det faktiskt inte varit så illa att traska ner till bussen och så småningom leta mig fram genom Gamla stans gator och gränder. Det har varit varmt och gott och morgonsolen har strålat så att jag flera gånger har drabbats av någon sorts utlandskänsla, kanske från tidiga morgnar den där rekordvarma sommaren i England 1984, kanske från en tidig morgon i Paris, kanske från en tidig morgon i Urbino eller Gent. ”Osvenskt” är ordet som, pinsamt nog, dyker upp i huvudet. Pinsamt enär jag brukar fnysa föraktfullt när folk pratar om att något är just osvenskt. Nå. Ensam är man inte, trots den relativt tidiga timmen. Varuleverantörer och sophämtare är alltid i farten. Och häpnadsväckande ofta en eller annan klunga turister. Vad gör de uppe så tidigt? Är även de gubbvakna? Jag vet inte. Kanske borde jag fråga dem, men de verkar vara så upptagna med att leva genom sina kameror och paddor. Jag vill ogärna störa, varken dem eller någon annan eller knappt mig själv. Jag är ingen störig människa.

Tyvärr straffar sig det arla uppstigandet och det höga arbetstempot. Plötsligt upptäcker jag att jag sitter med tårar i ögonen över någon snyfthistoria som jag textar i ett TV3-program. Det är närmast skamligt. Normalt sett skulle jag genomskåda dem. Motstå det som Mia Parnevik och programmets producent och klippare vill uppnå, i ren protest. Men nu är jag lättrörd. Minsta motgång får mig att tro att alla är emot mig och vill mig illa. ”Hur kan någon vara så grym?” undrar jag när någon har tagit det sista kaffet utan att bry sig om att brygga nytt. Och så utstöter jag en hjärtskärande och liksom skälvande suck. Det känns rätt bra att sucka, särskilt när man känner sig så där oerhört skör och hjälplös.

Det myckna arbetandet medför tyvärr också att det inte har funnits utrymme för särskilt mycket annat. Vem orkar tänka på matinköp och matlagning och hushållspappershållaresvarvning och grovsopsslängningstillfällen och korvstoppning för allmänheten när man är övertrött? Jag orkar inte bli upprörd över Fråga Lund eller småaktiga och poänglösa debattinlägg. Jag orkar inte börja läsa Lars Noréns 1 354 gram tunga En dramatikers dagbok 20132015. Jag orkar inte ens påpeka stavfel och skratta åt syftningsfel i tidningarna. Då har det gått ganska långt. Men jag ämnar komma igen. Jag finner det inte särskilt attraktivt att känna mig som en halvdöd tall utanför någons vardagsrumsfönster. Det kunde förvisso ha varit värre. Det kunde ha varit toalettfönstret.

 

Read Full Post »

Jo, alltså. Förra veckan uttryckte jag en viss trötthet över den svenska och i synnerhet stockholmska vi-är-bäst-på-allt-ängsligheten. Den där känslan som drabbar en som allra hårdast när man har varit på resa i andra länder. Naturligtvis är det så att den uppfattning man får av främmande kulturer under en resa är väldigt begränsad, i synnerhet när man inte behärskar språket och i synnerhet när man bara turistar. Jag tänkte att det är bäst att säga det själv, så att andra slipper påpeka det. Men bortsett från det så känner jag likväl bara en enda stor leda över hur det ser ut i det här landet numera. Tänk om man bara kunde trycka CTRL + ALT + DELETE och sudda ut allt det där trötthetsframkallande och tjatiga och på det hela taget fullständigt onödiga. Tänk om.

Efter en sommar (är den slut nu?) då åtminstone nästan alla slappnar av och plockar sommarstugor och reser till kantareller och badar i solvarma jordgubbar och dricker Sommar, sommar, sommar, det är dans i folkets park så börjar ofelbart det vanliga gnället och den vanliga debatten. Alla har en åsikt om allt och alla ska övertrumfa varandra i smarta formuleringar om de senaste smarta begreppen och anklaga varandra för att vara något ytterligare begrepp som man som vanlig människa inte har hunnit begripa sig på. Tröttheten. Den stora tröttheten. Ord, ord, ord. Information, information, information. Teorier, teorier, teorier. Strukturellt hit och strukturellt dit. Det är som om vanligheten inte har något utrymme längre. Vardagslivet. Stekt fläsk med löksås. Ett biobesök. Det går inte att göra något rätt längre – man kan bara göra mer eller mindre fel. Någon har nämligen alltid synpunkter på allt man gör. Man äter fel, man läser fel böcker, man äter kött, man äter inte kött, man tvättar i egen tvättmaskin när det finns tvättstugor i bostadsrättsföreningen, man låter aldrig mobiltelefonens batteri ladda ur helt. Tröttheten.

Den här veckan har två festivaler gått av stapeln i Stockholm. Dels Kulturfestivalen. Dels  världens största ungdomsfestival som äger rum i Stockholm i augusti och har ett utländskt namn trots att den är svensk och har världsrekord i antalet anmälda sexuella ofredanden. WE ARE STHLM. Smaka på det namnet. Det är fullt tillräckligt för att göra mig trött. Och ännu tröttare blir jag på att det tycks vara en festival för just sexuella ofredanden. Åtminstone om man får tro mediernas rapportering därifrån. Vilken i sin tur säkert genererar ännu fler sexuella ofredanden. Och dessutom spaltkilometer av debattinlägg av amatörtyckare som vet bäst. Tröttheten. Kulturfestivalen har jag för övrigt inte orkat bry mig om, trots att sådana saker generellt sett intresserar mig. Det är på något sätt för lite substans och alldeles för stort utbud. Låter det paradoxalt? Det är det inte. Jag ignorerar till och med Världens längsta bokbord. Förvisso mest för att jag inte hinner, men jag väljer förstås att se det som en markering. Hoppas bara att min frånvaro uppfattas så också.

Har jag överhuvudtaget skrattat och haft roligt denna vecka 33 under det femtionde året? Jodå, jag skrattar dagligen. Men tröttheten och ledan förtar mycket av glädjen. Jag tyckte till exempel att det var roligt att läsa om den mystiska invasionen av kinesiska turister i den engelska byn Kidlington. Av outgrundliga skäl har man börjat få frekventa besök av busslaster av turister som fotograferar sig framför mycket ordinära hus och ägnar sig åt andra märkligheter. Sådant tycker jag är roligt. Dock har jag svårt att förstå att det skulle vara särskilt svårt att ta reda på den bakomliggande orsaken. Någon bybo har visserligen påstått sig ha frågat någon turist, som dock inte kunde tala engelska. Men man brukar väl ha med sig en reseledare? Och denne talar med all säkerhet engelska. Men jag tror inte att byborna egentligen vill veta. De föredrar att låta det vara ett mysterium, för sådant kan ge publicitet. Det är roligare så. Och man behöver ju faktiskt inte veta allt.

Jag hade också av anledning att kontrollera vem som egentligen driver ett dyrt kafé vid ett av Stockholms mest kända besöksmål och fann att det var ett företag vid namn Promessa AB. Skulle nu det vara så skrattframkallande? Inte i sig. Men om man chansar lite och söker efter deras hemsida, som rimligen bör heta promessa.se, så hittar man Promessa Organic AB som ”utvecklar och erbjuder ett nytt alternativ för omhändertagande av avlidna personer”. Hm… Förvisso sätter man skrattet i halsen när man tänker att man kanske har bevistat ett kafé som drivs av en modern version av den mordiske barberaren Sweeney Todd.  Och ånyo kan man konstatera att man ibland faktiskt mår bäst av att inte veta allt. Nu blir det dock nya tag, och kommande vecka lovar jag att försöka skratta minst två gånger om dagen.

 

Read Full Post »

Mitt i allt detta som ska föreställa glädje, eller åtminstone utgöra grunden för äktsvensk glädje, nämligen midsommar, fördunklas tillvaron av något så dumt som en storbritannisk folkomröstning. Vilka märkliga känslor sätts inte i dallring av en i grunden vällovlig demokratisk process som mot all förmodan slutar på fel sätt? Eller åtminstone på ett helt oväntat sätt. Den initiala reaktionen är chock, irritation och till och med ilska och sorg. Varför? Är det inte alldeles fantastiskt bra att majoriteten får bestämma? Ja, jag vet inte. Problemet i det här fallet tycks vara att de som har röstat i många fall inte riktigt verkar ha förstått vad de har röstat om, eller har hängt upp sig på helt galna argument. Det blir liksom lätt att tycka att hela landets befolkning – eller åtminstone den dryga halva som röstade för ett utträde ur EU – är lite bakom flötet. Så är det självklart inte.

Nog är det så att vi i Sverige blir lite extra bestörta över att just Storbritannien får för sig att göra en sådan här sak. Många av oss har en speciell relation till landet, vi besöker det ofta och känner kanske till och med någon form av samhörighet med dess invånare. Bilden av i synnerhet engelsmännen är att de är jordnära, förnuftiga och samtidigt lite knasiga. I det här fallet vill man gärna tro att det knasiga och egensinniga har tagit överhanden på ett olyckligt sätt. Äldre herrar som yrar om att man nu ska göra Storbritannien great igen. Äldre damer som tror att man nu ska kunna återgå till något slags Hem till gården-tillvaro. Det är lika befängt som att i Sverige längta tillbaka till det så kallade Folkhemmet. Kanske vore det trevligt att gå tillbaka till den tiden – men det är knappast möjligt. Ändå kan jag inte låta bli att tycka om även de där knasiga, irrationella människorna som inte riktigt verkar förstå sitt eget bästa, som lyssnar på fel argument.

Skulle vi bli lika upprörda om exempelvis Italien fick för sig att lämna EU? Det är något som man kan fundera över. Jag tror att mycket beror på vilket släktskap man känner med invånarna i respektive land och i någon mening är britterna liksom våra coola, tedrickande Monty Python-grannar. Hur som helst så önskar jag ibland – inte bara i det här aktuella fallet – att man kunde snabbspola framåt i tiden och visa folk: ”Titta här, hur det blev.” Och sedan spola tillbaka tiden och göra det som fördärvat saker och ting ogjort. ”Det här blev inte bra. Nu går vi tillbaka i tiden och gör om och gör rätt.” Om den möjligheten fanns så skulle det kanske visa sig att Storbritannien har valt helt rätt väg. Det kan vi naturligtvis inte veta.

Förlåt mina plattityder. Men det här väcker tankar som inte nödvändigtvis är särskilt avancerade. Vilket kanske är ett tecken på att denna märkliga händelse berör på många olika plan. Vilket i sin tur kanske är skälet till att det gick som det gick. Om man nu kanske var trött på att gurkor inte får se ut hur som helst inom EU snarare än att fri rörlighet för varor, kapital, tjänster och arbete råder. Hur det blir får framtiden utvisa. Så enkelt kan det vara ibland, och samtidigt så svårt. Denna vecka 25 under det femtionde året blev historisk. Kanske på ett bra sätt, kanske på ett dåligt sätt. Denna vecka 25 under det femtionde året passade jag också på att tjuvstarta min semester. Det är faktiskt inte så illa, även om det efter omständigheterna känns lite futtigt.

Read Full Post »

Kölnerdomen och Hohenzollernbron

Kölnerdomen och Hohenzollernbron

Det kändes som om vi var klara med besöket i den ganska speciella och mycket sevärda kyrkan St. Gereon i Köln. Vi var just på väg ut när en äldre, parant dam med självklara steg trädde in genom dörren. Med samma självklarhet frågade hon på det tyska tungomålet om vi hade lagt märke till den egendomliga pelaren som stod och befann sig precis intill dörren. Det hade vi inte. Det nekande svaret tog hon som ett klartecken att berätta historien om Gereon som tydligen var en romersk soldat som ska ha lidit martyrdöden genom halshuggning, troligen i början av 300-talet e. Kr. Eftersom han förlorade huvudet så åkallas han, i logikens namn, av människor som lider av migrän. Han var kristen och vägrade lyda kejsarens order att bekämpa andra kristna i Gallien. Som straff avrättades han och hans legion någonstans i trakten av nuvarande Genève. Samtidigt tycks han ha avrättats även i Köln. Helgonlegender kan vara lite röriga… Nåväl, hur denne Gereon och pelaren i kyrkan hängde ihop förstod vi inte riktigt, trots att damen övergick till en högst framgångsrik engelska när hon förstod att vi inte riktigt begrep. Men poängen var att denna pelare var försedd med ett slags grund urgröpning, och enligt legenden kan man med hjälp av den avgöra om en människa är god eller ond. Om man sätter handen i urgröpningen så fastnar handen om man är ond, annars inte. Onekligen mycket praktiskt.

Nu kunde man kanske tro att den paranta damen skulle vara nöjd i sin upplysningsiver, men på något märkligt sätt hade hon plötsligt gått över till att berätta om Sankta Ursula och hennes 11 000 jungfrur. Ursula ska ha hört hemma i 200-talet eller kanske 300-talet eller kanske 400-talet eller kanske 600-talet. Det verkar inte vara så noga. Hon ska eventuellt ha varit en kristen, engelsk prinsessa som av någon anledning lovades bort till en hednisk kung i nordvästra Frankrike. På resan dit fick hon sällskap av inte mindre än 11 000 jungfrur, fast det verkar som om de egentligen bara var 11 stycken. Om ens det. När man designade Kölns stadsvapen så tog man också sitt förnuft till fånga och avbildade 11 tårar som symbol för jungfrurna. 11 000 hade nog sett konstigt ut och gett ett något rörigt intryck. Nåväl, enligt den tyska damen så hamnade Ursula och alla hennes jungfrur av något skäl i Köln och där befann sig tydligen också hunnernas kung Attila, som förälskade sig i Ursula och ville gifta sig med henne. Men hon sa blankt nej till att gifta sig med en hedning och som straff för detta – och för att de var kristna, får man förmoda – så slaktades allihop. (Att Attila var kung i mitten av 400-talet tycks inte bekymra dem som menar att Ursula levde på 200-talet, 300-talet eller 600-talet.) Köln var under medeltiden en mycket viktig vallfartsort på grund av att relikerna efter de tre vise männen hamnade där på 1160-talet. Handeln med reliker var också viktig, och tänk då så praktiskt det var att 11 000 jungfrur hade lidit martyrdöden i Köln! Det blir många reliker, det. De reliker som blev kvar hamnade på 1600-talet i ett speciellt kapell i kyrkan St. Ursula. Där sitter benen uppsatta i konstfärdiga mönster på väggarna och ett antal skallar ligger insvepta i tygstycken i nischer. Här finns också förgyllda träbyster av några martyr-jungfrur. De runda hålen i brösten ska förmodligen symbolisera att de sköts ihjäl med pilar. En märklig miljö. Det tråkiga är att man har konstaterat att vissa av benen härrör från barn och andra från hundar.

Vår kära tyska tant fortsatte på sitt förunderliga vis att hoppa vidare till ett nytt ämne. Nu frågade hon av något skäl om vi hade varit i Kölnerdomen och tittat på Gerhard Richters stora glasmålning från 2007. Jodå, det hade vi. Damen förklarade att hon tyckte om fönstret, men att det inte uppskattas av alla. En av motståndarna var ingen mindre än ärkebiskopen Joachim Meisner som menade att när kulturen avskiljs från tillbedjan av Gud så blir kulturen degenererad. Med illa dold förtjusning berättade damen om en konsert i Kölnerdomen där ärkebiskopen närvarade. Folk tyckte att konserten var så fantastisk att de började applådera frenetiskt efteråt. Då klev ärkebiskopen fram och läxade upp publiken och förklarade att applåder absolut inte hör hemma i kyrkan. Det blev tyst någon minut – innan folk taktfast började applådera igen. Jag skulle tro att herr Meisner nästintill imploderade av ilska. Kölnborna förklarade efteråt att de en gång i tiden hade kört bort en ärkebiskop som de var missnöjda med – och att de kunde göra det igen. Nu läser jag att Köln från och med i förrgår (!) har en ny ärkebiskop. Det slår mig att man inför tillsättandet av nya makthavare av olika slag kanske skulle låta dem sätta sina händer i Sankt Gereon-pelarens urgröpning? Det vore väl praktiskt?

Nå. Egentligen skulle det här handla om den paranta tyskan. Hon som på ett beundransvärt sätt halkade runt bland olika historier som egentligen inte hade med varandra att göra. Hon som presenterade dessa historier med glimten i ögat (”Det verkar orimligt att Ursula skulle ha med sig 11 000 jungfrur. Hur skulle man kunna hitta 11 000 oskulder i England?”). Vem var hon egentligen? Hur kom det sig att hon gled in och började berätta allt det här för oss? Jo, hon var ute och rekognoscerade inför en visning som hon skulle hålla för PolizeiFrauenChor, en kör som hon själv tillhörde. Hon passade helt enkelt på att öva lite på oss. Sympatiskt och oväntat. Om någon skulle få för sig att anlita denna polishustrurnas kör så har ni visitkortet här.

Kom igen - anlita dem!

Kom igen – anlita dem!

Read Full Post »

Det hände sig för mycket länge sedan att jag och min syster begav oss av för att tågluffa i England och Skottland. Den bakomliggande anledningen var egentligen att skivbolaget EMI:s legendariska studio belägen vid Abbey Road i London skulle visas för allmänheten under en begränsad tid. En Beatlesfantast som jag kunde inte för allt smör i Småland låta denna unika chans försvinna ut i den stora intigheten – och därför såg jag till att skaffa biljetter, men först sedan jag övertalat min syster att följa med som förkläde. Själv var jag nämligen alltför ung för att ge mig iväg på ett dylikt äventyr ensam.

Nåväl, det var inte besöket i studion som jag ämnade skriva om (även om det på den tiden var en smått sensationell händelse där man inte bara fick se studion utan också se unika filmer och höra outgivet material med The Beatles). I stället drog jag mig av någon anledning just till minnes en liten episod som ådrog sig under samma resa. Den är fullständigt betydelselös, men om andra i sina bloggar kan skriva om smink och vad de ser när de står framför en spegel så kan väl jag få skriva om oviktiga händelser i mitt liv, va?

Nå. Sa jag att jag är Beatlesfantast? Då kan man inte gärna befinna sig på resa i England utan att titta förbi Liverpool. Av någon anledning som jag inte minns så beslöt vi oss dock för att skutta av tåget och söka nattkvarter cirka fyra mil därifrån, i en ort med namnet Preston. Staden är mest känd för att den har a) en av Storbritanniens högsta kyrkor (94 meter) och b) en ovanligt stor busstation (79 hållplatser). Och så ligger den vid River Ribble, och det låter ju om inte annat lite roligt när man säger det.

Vid tågluffande på den tiden kunde man i allmänhet gå till väga på två sätt när man sökte logi. Antingen gick man runt tills man hittade ett hus eller en skylt med texten ”Bed & Breakfast” eller också uppsökte man en turistinformation, vars vänliga personal i regel kunde ringa och boka ett boende åt en. Det där fungerade fint på större orter, men stackars Bolton tycktes lida en synnerlig brist på både skyltar och turistinformationsinrättningar. Hotell var inte att tänka på – och jag kan förresten inte minnas att vi såg några sådana heller. Vad göra? På järnvägsstationen fanns det i alla fall en godsstation och vi fick för oss att fråga mänskan som stod där om han kände till några bed & breakfast-ställen. Han såg lite undrande på oss innan han nickade och vände sig om för att greppa en telefonlur. Jag hörde inte ett ord av vad han sa till personen i andra änden av luren förrän han vände sig om, studerade oss från topp till tå och sa: ”Jodå, de ser respektabla ut.” Jisses…

Efter att tydligen ha godkänts i denna granskning fick vi en liten lapp med en adress och några instruktioner i hur vi bäst skulle gå. Det var bara att följa gatan utanför stationen i några hundra meter och sedan ta till höger. Vi hann dock inte särskilt långt innan vi mötte en äldre dam med käpp som frågade om vi möjligen var de resenärer som de hade ringt från stationen om. Jo, det kunde vi inte förneka. Bed & breakfast-kvinnan hade alltså gått för att möta oss! Så oerhört rart. Eller…så oerhört konstigt? Vad var det för ställe vi var på väg till egentligen? Huset såg tämligen normalt ut, men när vi bjöds att stiga in och möttes av en precis likadan dam i hallen så kom oron krypande igen. ”Arsenik och gamla spetsar.” Två äldre systrar som förgiftar folk och begraver dem i källaren! Rummet var dock fullt godkänt och det fanns till och med ett par andra gäster på inrättningen. Nerverna hoppade dock upp på ytan igen när en av damerna knackade på dörren och undrade om vi ville ha te och kaka. Var det nu själva förgiftningen skulle ske? Men vi var dumartiga och svarade ja tack, det kunde ju vara gott. Och det var det också.

Tanter i PrestonDet dög förstås inte som middag, så min syster och jag tänkte ge oss ut i det stora, vida Preston för att försöka få oss något till livs. På den här tiden råddes tågluffare att gömma något av reskassan på övernattningsstället för att inte bli fullständigt utblottade vid ett eventuellt rån. Så gjorde också vi. När vi skulle låsa och gå så upptäckte vi dock att det inte fanns någon nyckel att låsa med. En av damerna informerades om problemet. Hon tittade lite oförstående på oss och gick sedan för att leta upp en nyckel, som hon också efter en tid faktiskt hittade. Min syster prövade den i låset och kom raskt fram till att den inte passade. Den lilla damen hävdade dock bestämt att den visst passade, mekade lite vid låset, deklarerade att dörren nu var låst och lämnade över nyckeln. Min syster tryckte prövande ner handtaget – och dörren gled utan minsta bekymmer upp. ”Ja, ja” sa tanten. ”Men vi har bara respektabla gäster – och ni skulle ju kunna ställa en stol för dörren.” Eftersom situationen nu kändes lite pinsam så ryckte vi på axlarna och begav oss ut för att göra Preston osäkert.

Såväl kvällen som natten förflöt utan dödsfall eller ens attacker av illamående. Den väl tilltagna engelska frukosten saknade helt märkliga bismaker som kunde tyda på gifttillsatser. Det såg ut som om hela äventyret skulle få ett lyckligt slut. När det var dags att tacka och ge sig av frågade de små tanterna varthän vi hade tänkt resa nu. Min syster förklarade att jag var Beatlesfantast och att vi därför skulle besöka Liverpool. Jag kan nästan svära på att tanterna studsade till. De tittade bekymrat på varandra innan den ena sa: ”Nej, ni ska inte åka till Liverpool. Det är ingen trevlig stad. Åk till Blackpool i stället. Ni kommer inte att ångra er.” Javisst. Blackpool – detta mekka för den som älskar bingohallar, spelarkader och snabbmat. Den rekommendationen var nog faktiskt det läskigaste med hela vistelsen i Preston. Behöver jag säga att vi åkte till Liverpool?

Read Full Post »