Av någon anledning är det lite kittlande att besöka en plats som anses vara hemsökt. Tänk om man själv får uppleva något fullständigt oförklarligt, om det så bara är en otäck och odefinierbar känsla! Blickling Hall i Norfolk i England anses vara hemsökt. Det påstås till och med att det är Englands mest hemsökta hus. Varför det då? Jo, skälet skulle vara att Anne Boleyn, Henrik VIII:s andra hustru, föddes i slottet. Som bekant dömdes hon till döden på högst tveksamma grunder och avrättades 1536. På årsdagen av avrättningen kommer hon därför tillbaka till Blickling Hall och är förmodligen hiskelig att skåda – för den som nu lyckas se henne.
Namnet Blickling är känt sedan mitten av 1000-talet, men även om man känner till namnen på godsherrarna så vet man ingenting om när platsen bebyggdes med något som kan kallas slott för första gången. Men det står ganska klart att det nuvarande slottet är byggt på grunderna av ett gammalt slott och dessutom finns det en vallgrav kvar (numera torrlagd) som tillhör en tidigare epok. Det var det slottet som Anne Boleyns föräldrar, Sir Thomas och Lady Elizabeth Howard, bodde i.
Det nuvarande slottet började uppföras 1616 och stod klart cirka 1625. Byggherre var Sir Henry Hobart och den som fick uppdraget att rita och ansvara för byggnationen av slottet var Robert Lyminge, som tidigare haft samma funktion vid uppförandet av slottet Hatfield House. De båda husen har tydliga gemensamma stildrag, men av någon anledning valde man att bygga Blickling på ett lite mer ålderdomligt sätt. Hatfield består av tre längor (en huvudbyggnad hopbyggd med två flyglar) som alltså på tre sidor ramar in en gård som är öppen mot parken. Blickling har däremot två slutna gårdar mitt inne i byggnadskomplexet.
Trapphallen med originaltrappa från 1620-talet.
Slottet förblev länge i familjen Hobarts ägo. Som kuriosum kan nämnas att Sir Henry Hobart (född 1657) avled i slottet 1698 efter att ha utkämpat en olaglig duell. (Kanske spökar även han?) När hans sonson dog 1793 så fanns det ingen manlig arvinge, vilket innebar att Blickling Hall överlämnades till yngsta dottern Caroline som var gift med Lord Suffield. Under deras tid drabbades slottet av två eldsvådor, först 1808 och sedan 1849. Men lyckligtvis kunde bränderna släckas i tid. Äktenskapet blev barnlöst och därför ärvdes Blickling vid Carolines död 1850 av en systerson till henne, Sir William Kerr. Han lät bygga om den västra byggnadslängan helt för att där inrymma ett modernt kök, tvättstuga och brygghus, men 1600-talsfasaden sparades klokt nog.
Under 1900-talets första trettio år användes inte slottet av familjen Kerr, men 1930 flyttade politikern och diplomaten Philip Henry Kerr, 11:e markisen av Lothian, in. Eftersom han aldrig gifte sig så fanns det ingen naturlig arvinge till Blickling Hall – och därför beslöt markisen att skänka slottet till National Trust. Men i likhet med många andra herresäten rekvirerades Blickling av militären under andra världskriget. Efter krigets slut kunde dock National Trust långsamt börja ställa i ordning slottet för att kunna öppna det för allmänheten. Och än i dag går det alltså fint att besöka slottet och dess vackra park.
Det 37 meter långa ”Long gallery”, sedan 1740-talet bibliotek.
Men hur var det nu med spökerierna? Jo, de består visst i att en huvudlös Anne Boleyn kommer åkande i en vagn förspänd av huvudlösa hästar. Och kusken är förstås även han huvudlös. Problemet är att Anne Boleyn troligen föddes 1507 – och hennes föräldrar flyttade från Blickling Hall till Hever Castle i Kent 1505. Dock ska sägas att hennes födelseår är omdiskuterat och i själva verkat kan det vara 1501. I så fall är verkligen slottet hennes födelseplats och i så fall kanske hon i alla fall har en teoretisk anledning att spöka där. Men det här med en huvudlös kusk och huvudlösa hästar – är det inte att ta i lite? Hur som helst så får man ingen känsla av att det sker något övernaturligt i slottet när man vandrar runt i det. Åtminstone inte en sommardag 2019.
Här följer till sist ytterligare några bilder:
Salong med broderad tapet föreställande Peter den store av Ryssland.
Paradsängkammare.
Bekvämlighetsinrättning.
Taket i ”Long gallery” – original från 1620-talet.
Salong med broderade tapeter.
En titt ut mot entrégården.
En trappa – helt enkelt.
Matsalen. Eller i alla fall en av dem.
Samma matsal.
Och så köket.
Men. Av någon anledning gick man ut och försökte hitta en köpare, vilket faktiskt lyckades. Man måste säga att det var en bedrift i en tid då de allra flesta skydde den här typen av överdimensionerade byggnader som pesten. Köparen var dock en excentrisk miljonärska vid namn Violet Van der Elst, så det kanske förklarar saken. Hon ägnade sig gärna åt seanser och samlade på böcker om det ockulta, men samtidigt drog hon in elektricitet i slottet och moderniserade det även på andra sätt. Men så kom andra världskriget och slottet ställdes på nytt till militärens disposition – och när kriget var över hade ägarinnan tröttnat på huset. Hon sålde det billigt till Jesuitorden efter att ha sålt en stor del av inventarierna på auktion.
Jesuitorden använde i sin tur slottet fram till 1966, då det hyrdes ut till Stanford University i Kalifornien för att helt enkelt användas som filial för elever som ville studera utomlands. Bara fyra år senare började universitetet i sin tur hyra ut slottet till University of Evansville i Indiana. Men användningsområdet förblev detsamma. 1978 köptes slottet av en privatperson med syfte att fortsätta uthyrningen till Evansville – bara för att ytterligare åtta år senare skänka det till universitetet. Slottet har kanske förlorat något av sin ursprungliga magi, men det står i alla fall kvar. Och jag hoppas att studenterna förstår att uppskatta sin studiemiljö.
elbrundino 
