Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Skeppsholmen’

Lasse027

Den där färgglada fläcken är Chuck Berry på Skeppsholmen

Chuck Berry död. 90 år gammal. En ansenlig ålder i en bransch som tenderar att ta död på folk i förtid. Kanske var det ändå musiken som räddade honom, med tanke på att han inledde sin ”karriär” genom att åka dit för väpnat rån och bilstöld som 17-åring. Eller om det var 18-åring. Karriären kunde så att säga ha blivit en helt annan. Men det var väl inget som inte tre år på anstalt och ett vanligt kneg på en bilfabrik kunde få rätsida på. Och musikintresset, då. Ändå dröjde det relativt länge innan herr Berry nådde någon sorts framgång inom musikvärlden. I dag känns det i det närmaste otänkbart att en trettioåring skulle kunna bli tonårsidol – men det är vad han blev. Lite osannolikt, men mera nu än då.

Uppfann Chuck Berry rocken? I och med hans död är det förstås en hel massa viktigpettrar som hävdar det. Men jag säger nej. Och samtidigt ja. Visst var han oerhört viktig, men han var knappast ensam. Han klev inte en dag fram och sade ”Let there be rock” och så var allting klart. Det är sällan så det fungerar. Missförstå mig inte. Jag är inte ute efter att förringa honom – det är bara så lätt att i hyllningsivern skyffla alla andra åt sidan, att hävda att den nyss avlidne är ensam ansvarig för ditten eller kanske datten eller kanske både och. Men ingen kan ta ifrån honom hans stilbildande gitarriff som är ett slags grundbult inom rockmusiken. Och ingen kan ta ifrån honom att han skrev en rad klassiska rocklåtar (även om hans pianist Johnnie Johnson senare hävdade att han varit rejält behjälplig i komponerandet). Och ingen kan ta ifrån honom att han var en underhållande  scenpersonlighet, inte minst genom sitt säregna sätt att använda kroppen medan han spelade. Man bör heller inte underskatta hans förmåga att skriva rytmiska texter som genom sitt innehåll ofta avvek från det som var gängse under 50-talet och det tidiga 60-talet.

Min första kontakt med Chuck Berry var när vi hade en lärarvikarie i skolan. Kanske gick vi i trean, kanske i fyran. Han släpade med sig en gitarr och lärde oss att sjunga Johnny B. Goode. Det var något annat än de mesiga sånger som fanns med i Nu ska vi sjunga eller vad nu den i skolan befintliga sångboken kunde ha hetat. Chuck Berry. Jaha. Sedan visade det sig att grannpojken (som var ett år äldre) besatt en smärre samling singlar och EP-skivor där några Berry-alster fanns med. Sångerna var raspiga och obegripliga. Men musiken svängde. Jag minns också en film som sändes på televisionen där Chuck Berry framförde You Can’t Catch Me på sitt oefterhärmliga sätt. Cool kille. Det var svårt att inte tycka om honom.

Lasse026

Chuck Berry och en Arla-kossa

Nå. Vad jag skulle komma fram till är att jag lyckades se människan live så småningom. Det kan ha varit 1987, men det kan också ha varit 1989. Det var i alla fall på Skeppsholmen i Stockholm. Jag vill minnas att han gjorde sitt jobb och att pianisten Johnnie Johnson var med och fick både honom och resten av bandet att känna sig lugna. Annars finns det en och annan historia om kompmusiker som har varit livrädda för mannen. Det förefaller som om Chuck Berry kunde vara en aning lynnig och inte var nådig att ha att göra med om man skulle råka spela fel eller göra någon musikalisk utflykt som han inte gillade. Hur som helst. Om vi nu ponerar att ovan nämnda konsert ägde rum 1987 så skulle det dröja ganska exakt tjugo år innan jag såg ytterligare en konsert, nu i parken vid Ulriksdals slott. Det var en egendomlig konsert som ingick i en Sverigeturné tillsammans med Status Quo och Nisse Hellberg. Och särskilt bra var det ju inte. Inget fel på humöret och inget större fel på rösten heller – men en uppsättning 80-åriga fingrar klarade inte riktigt av att spela gitarr. Så är det. Nu gjorde det nog inte så mycket eftersom publiken till 95 % bestod av överförfriskade raggare som tycktes vara nöjda med att få se en legend på scenen.

IMGP9558Fast vad jag egentligen skulle komma fram till var en liten historia som jag hörde i samband med denna turné 2007. Kanske har jag glömt någon detalj, men ungefär följande är vad som hände: Platsen lär ha varit Kalmar. Herr Berry bodde på hotell och skulle på utsatt klockslag hämtas upp för avfärd till själva spelplatsen av en chaufför och antingen en vägvisare eller en tolk. (Minnet sviker mig. Det framstår som absurt att ha med sig en tolk i ett land där i princip alla talar utmärkt engelska. Och lika absurt att ha en vägvisare när man har en chaufför. Men nu snackar vi om Chuck Berry.) Tanken var förstås att göra en ståndsmässig entré i en amerikansk bil, som jag tror var en Cadillac. Men bilen dök inte upp vid överenskommen tidpunkt! Irritationen växte hos 80-åringen. När chauffören och hans bisittare väl dök upp så förkunnade en ilsken Chuck Berry att han själv tänkte köra bilen. De två hundsfotterade personerna gjorde sig redo att hoppa in i baksätet, men se det tilläts icke! I stället beordrades de att framför bilen och visa vägen till spelplatsen. Den processionen hade jag gärna velat se. Sådan var han uppenbarligen. Lite lynnig, lite knepig, kanske inte alltid så noga med moralen och lagen. Men en legend. Och ett geni. Därom råder inget tvivel. Hej då, Chuck Berry.

 

Read Full Post »

Vy mot Gamla stan

Vy mot Gamla stan, Stockholms Turist- trafikförbund, Stockholms Stadsarkiv CC: By, Sa

Ja, jag ber om ursäkt för att jag tjatar. Men ibland får man saker på hjärnan som känns viktiga – det gäller säkert de flesta människor. Och då kan man kanske få vara lite tjatig ett tag? Det gäller alltså Slussen igen. I går gick jag på en guidad tur i Slussen-området i regi av Stockholms Stadsmuseum. Nog för att jag vet en del om området sedan tidigare, men alltid fångar man upp något nytt och kanske kan man få nya perspektiv på saker och ting. Egentligen kan man säga att två intryck konkurrerade om varandra vid visningen. Det första är i vilket sorgligt skick anläggningen befinner sig. Det finns nog ingen vettig människa som tror att det går att lappa och laga längre. Det andra är vilket otroligt snyggt, genomtänkt och häftigt byggnadsverk det en gång var. Kontrasterande intryck, alltså.

Gula gången, upphov: Almberg & Preinitz, Stockholms Stadsmuseum, CC: By Nc Sa

Gula gången, upphov: Almberg & Preinitz, Stockholms Stadsmuseum, CC: By Nc Sa

När den nuvarande Slussen byggdes på 1930-talet hade man sedan en tid tillbaka talat om ”Slussen-eländet”, ett trafikkaos som uppstod på grund av att bron över den föregående Slussen var öppningsbar. Det gick alltså inte att ha ett konstant trafikflöde. Med andra ord så behövdes en ny form av trafiklösning. Här får man inte glömma bort att man vi den tiden betraktade bilen som framtidens färdmedel, och den nya trafiklösningen planerades därför med bilen, spårvagnen och andra fordon i centrum. Det är kanske det som talar till Slussens nackdel i dag, när vi gärna vill minska biltrafiken. Men när man går genom knutpunkten Slussen så upptäcker man att man ingalunda glömde bort fotgängarna. Meningen var att de skulle ledas på ett säkert sätt genom färgkodade gångar under/genom trafikapparaten.

Gula gången i dag

Gula gången i dag

Gula gången hade – och har fortfarande – gult kakel och är sig delvis lik. Om man bortser från att allt är smutsigt och exceptionellt illa underhållet så är den stora skillnaden att man någon gång har plockat bort de eleganta fönsterpartierna och dörren, som enligt uppgift hade ett ramverk av teak. På så sätt har väder och vind släppts in på ett helt annat sätt än det var tänkt från början. Taklamporna har också ersatts av svagt lysande vägglampor som inte ens är enhetligt utformade. Så länge gången hölls i stånd så borde det också ha varit en ganska flitig trafik här. Men när en miljö förfaller på grund av brist på underhåll så blir det förstås inte lika roligt att använda den – vilket torde vara anledningen till att många i stället väljer att gå ovan jord och konkurrera med bilarna.

Kornhamnstorg

Utsikt mot Kornhamnstorg

I slutet av Gula gången möts man av en tavla med Kornhamnstorg som motiv. Nej, det är ingen målad tavla, utan helt enkelt en härlig utsikt. Man får tänka bort rören och metall- ställningarna som finns där på grund av tillfälliga ledningsomdragningar. Vyn kommer som en befrielse och överraskning efter promenaden i den i dag så mörka gången.

Gula gången från norr

Gula gången från norr

När man kommer ut på andra sidan och vänder sig om så möts man inte direkt av någon rolig syn. Det ser riktigt eländigt ut. Men så hittar man en bild från tiden då anläggningen var nybyggd, och man förstår på nytt hur läckert det var då. På många ställen i Slussen sitter det i dag träskivor för det som en gång var glasade partier.

Gula gången från norr. Upphov: Almberg & Preinitz, Stockholms Stadsmuseum, CC: By, Nc, Sa

Gula gången från norr. Upphov: Almberg & Preinitz, Stockholms Stadsmuseum, CC: By, Nc, Sa

Här finns faktiskt fortfarande ett glasparti kvar. Det som i dag ger ett väldigt slutet och dystert intryck gav alltså anläggningen när det begav sig en betydligt ljusare och öppnare karaktär. Det är värt att hålla i minnet. Slussen var inte tänkt att vara så gråbetongtung som många förmodligen ser den i dag (helt enkelt för att den är det!).

Gula gångens södra entré. Upphov: Hallgren. Spårvägsmuseet. CC: By, Nc

Gula gångens södra entré. Upphov: Hallgren. Spårvägsmuseet. CC: By, Nc

Gula gången har förstås en ingång även från södra sidan. När trafikanläggningen Slussen var ny såg det partiet ut så här. Här låg ett café där man kunde äta frukost på väg till jobbet, om man så önskade. Titta på den eleganta trappan! Senare byggdes caféet om till det som i dag är Restaurang Strömmen. Till vänster om de två männen fanns en offentlig, bemannad toalett. Ganska exklusivt vid en tid då de flesta fortfarande hade torrdass hemma.

Gula gångens södra ingång i dag.

Gula gångens södra entré i dag.

Nog ser allt ganska inbjudande ut? Kanske handlar det till viss del om nostalgi, men det är otvivelaktigt trevligare med en ljus och välhållen miljö än en nedklottrad och smutsig. Jämför med hur det ser ut i dag. Det är inte konstigt att de flesta väljer att krångla sig fram över körbanorna i stället. Det kan till och med vara så att folk inte vet att gången kan användas.

Blå bodarna. Upphov: Almberg & Preinitz. Stockholms Stadsmuseum. CC: By, Nc, Sa

Blå bodarna. Upphov: Almberg & Preinitz. Stockholms Stadsmuseum. CC: By, Nc, Sa

Nå, det finns ett område för fotgängare även på andra sidan Katarinavägen. Det heter Blå bodarna och var väl på sin tid den elegantare av de två gångarna. Även den har tyvärr vandaliserats genom förvanskningar och brist på underhåll. Här ser vi entrén från söder. Här låg ett depeschkontor. Stockholmarna kunde gå hit och kolla in de senaste nyheterna i skyltfönstren. Pelarna var silverfärgade. Tänk er i stället en restaurang här. Restaurang Blå Bodarna! På den i dag så dystra torgbildningen framför ingången till passagen reste man förr en stor julgran till jul (naturligt nog) och en midsommarstång till midsommar (nej, jag skojar inte). Det kunde man gott göra igen. Jag säger som guiden från Stadsmuseet: ”En plats blir vad man gör den till.”

Rotundan i Blå bodarna.

Rotundan i Blå bodarna.

Här finns möjligheter. Går man in i gången Blå bodarna så upptäcker man butikslokaler. I dag är det en affär som säljer begagnade skivor som håller ut. Under Slussens glansdagar var det exklusiva butiker. Halvvägs in hittar man ett slags rotunda, till hälften omgiven av pelare som också var silverfärgade. Den täcks i dag av en betongkupol, men om man tittar noga så ser man ett mönster av cirklar i taket. Det beror på att det satt runda glasbitar där ursprungligen. Dagsljus sipprade alltså ner genom taket och intrycket måste ha varit ett helt annat än i dag. Tyvärr läckte taket – och i stället för att göra om och göra rätt så valde man att helt enkelt täcka alltihop med betong. Därmed försvann förstås all elegans.

 

Kupolen. Här med utsikten mot Gamla stan och Skeppsholmen.

Kupolen. Här med utsikten mot Gamla stan och Skeppsholmen.

Den här kupolen kan man också se ovanifrån genom att kila upp för en smal trappa i Blå bodarna. Det kan vara Slussenanläggningens mest okända plats, kanske delvis för att glaskupolen alltså nu är en betongkupol. Annars borde den ha synts på ett helt annat sätt. Runt kupolen fanns förr blomlådor och parkbänkar – vilket alltså innebär att det var en plats som man uppmuntrades att använda. I dag är det tyvärr en steril plats – men med en makalös panoramautsikt. Härifrån ser man ut över Saltsjön åt Nackahållet, man ser Stadshuset i fjärran, man ser Gamla stan, man ser Skeppsholmen och man ser Djurgården. En utsikt i världsklass. Skulle man kunna säga om man nu vill använda det ordet.

Södermalmstorg.

Södermalmstorg.

Ja, i sitt nuvarande skick är Slussen en tragisk historia. Det är som om man redan för många år sedan bestämde sig för att låta anläggningen förfalla och det är sannerligen inte konstigt att många betraktar den som en olustig plats. Somliga anser, som jag har påtalat tidigare, till och med att det är ”Stockholms äckligaste plats”. Men när man förstår hur den har sett ut och hur den skulle kunna se ut igen, med vissa modifieringar för att anpassa den till dagens behov, så känns det som ett läckert alternativ att riva den och bygga upp den från grunden igen. Här finns potential. Här finns fantastiska möjligheter att behålla något som är mer speciellt än vad många förstår. Förvisso inte i original, men ändå. Slussen har trots allt ansetts vara en viktig del i det riksintresse som centrala Stockholm utgör, en unik trafikapparat som är väl värd att bevara. Förespråkare för Nya Slussen påtalar gärna att det vore olagligt att riva och bygga upp på nytt, eftersom detaljplanen för Nya Slussen har vunnit laga kraft. Men faktum är att Staden har full rätt att göra så. Det är bara att bestämma sig för det.

(De svartvita bilderna är alla hämtade från http://www.stockholmskallan.se. Färgbilderna har jag själv tagit. Klicka på bilderna för att se dem i större format.)

Kolingsborg. En byggnad från 50-talet. Vad sägs om ett café där? Eller en fisksaluhall?

Kolingsborg. En byggnad från 50-talet. Vad sägs om ett café där? Eller en saluhall för fisk?

 

Saltsjöbanans station. Lägg märke till den läckra "trestegsraketen" i böljande glas.

Saltsjöbanans station. Lägg märke till den läckra ”trestegsraketen” i böljande glas.

Tvärsöver själva slussrännan - från Karl Johans torg. Här får man tänka sig välputsade fönster i fasaden.

Tvärsöver själva slussrännan – från Karl Johans torg. Här får man tänka sig välputsade fönster i fasaden.

Karl Johans torg. Dystert. Men den som har besökt rockklubben Debaser vet att torget kan få liv.

Karl Johans torg. Dystert. Men den som har besökt rockklubben Debaser vet att torget kan få liv.

Julgranen reses. Foto: Lennart af Petersens. Stockholms Stadsmuseum. CC: By, Nc, Sa

Julgranen reses. Foto: Lennart af Petersens. Stockholms Stadsmuseum. CC: By, Nc, Sa

Här stod julgranen och midsommarstången.

Här stod julgranen och midsommarstången.

Read Full Post »