Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ulriksdal’

Sjöholm - kopparstickFör många herrans år sedan satt jag på en föreläsning i arkitekturhistoria på Konstvetenskapliga institutionen i Uppsala och drog efter andan. På salens projektionsduk visades ett foto föreställande ett brinnande hus. Det kunde ha varit vilket hus som helst, men det här var ett slott. Som alltså brann. Det är illa nog när ett hus brinner, men det gör lite extra ont när det är fråga om en så ståtlig byggnad som ett slott. Ett stycke arkitekturhistoria går bokstavligen upp i rök. ”Sådant händer” kanske den fatalistiskt lagda säger. Blixten råkade väl slå ner där. Skorstensstocken hade väl sprickor. Men så var det inte i det här fallet. Slottet föll offer för en anlagd brand och den som anlade branden var ägaren själv och ägaren själv hade tillstånd av myndigheterna att anlägga denna brand. Får man göra så? Hur som helst: Den där bilden etsade sig fast i hjärnan, men tyvärr försvann slottets namn ur minnet – till i dag.

Sjöholm är beläget på en udde vid sjön Näsnaren nära Katrineholm i Södermanland. Udden var tidigare en holme, vilket väl förklarar egendomens namn. Den första kända ägaren hette Johan Arendsson Ulv. Han var lagman och riksråd i början av 1500-talet och fick vara med om en del dramatiska och tragiska händelser. Hans hustru och fyra barn dog då danskarna 1517 brände ner Stegeholms slott, där Arendsson vid det tillfället råkade vara hövitsman. Själv sattes han i fängelse i Danmark, men tilläts återvända till Sverige och sätesgården Sjöholm 1520. Någon form av boningshus måste Arendsson naturligtvis ha haft, men mig veterligen finns det inga spår av något sådant i dag.

Sjöholm-lansidanSjöholm finns dock med i Erik Dahlbergs planschverk Suecia antiqua et hodierna, men då är det fråga om ett ganska ståtligt 1600-talsslott. Vem som lät uppföra det förefaller vara något oklart, men byggherre var förmodligen antingen Göran Fleming (1628-1667) eller Jakob Johan Hastfer (1647-1695). Bilden i Suecian visar en anläggning som på sätt och vis är typisk för tiden med sin gårdsplan och sina närmast paviljongartade flyglar. Men själva slottets utformning är lite ovanlig. Det är fråga om en italienskinspirerad tvåvåningsbyggnad som flankeras av två åttkantiga torn med höga tornhuvar. Huvudbyggnaden och tornen kopplas ihop av två korta gallerier. Eller är i själva verket utrymmet mellan tornen och huvudbyggnaden två öppna gårdar? Om man tittar närmare på den ena Suecia-bilden så ser det faktiskt ut så.

Sjöholm-sjösidanSom vanligt då det gäller Suecia antiqua et hodierna så gör man klokt i att ställa sig lite tvivlande till bildernas sanningshalt. Ett exempel: På en karta från 1686 är bara ett torn markerat. Det andra kanske aldrig kom till utförande? Det är ju väl känt att Erik Dahlberg i samråd med godsägarna emellanåt avbildade slotten så som de var tänkta att så småningom bli men inte alltid blev. Och det som ser ut som ett präktigt italienskinspirerat palats i sten tycks faktiskt i själva verket ha varit uppfört i trä.

Uppgifterna går isär angående när träslottet revs. Enligt vissa källor skedde det redan 1780, enligt andra stod slottet kvar till 1850-talet. De två flyglarna som man kan se i synnerhet på den ena Suecia-bilden fanns dock kvar ännu i mitten av 1800-talet. Efter en förfallsperiod i början av 1800-talet iståndsattes godset och såldes på 1850-talet till överkammarherre Adam Lewenhaupt, som var född på godset Claestorp i närheten. Det kan mycket väl vara skälet till att han köpte just Sjöholm. Det var så att säga nästan hemma för honom. Men de två kvarstående 1700-talsflyglarna dög nog inte åt honom, även om han använde den ena som bostad till en början. Alltså började han så gott som genast smida planer på att uppföra ett nytt slott där han inte bara skulle kunna bo, utan även förvara sina omfattande samlingar av bland annat konst, stenyxor och historiska dokument. Av någon anledning kom man fram till att det nya slottet inte skulle ligga på platsen för det gamla. Man valde alltså att riva den gamla västra flygeln och placerade det nya slottet på dess plats. Den östra flygeln behölls. På så sätt försvann alltså symmetrin i den gamla anläggningen.

Sjöholm - vykortDet råder viss osäkerhet kring vem som egentligen ritade det nya Sjöholm. Flera källor anger att det var Fredrik Wilhelm Scholander, en arkitekt som Lewenhaupt kände personligen genom sin tjänstgöring vid hovet. Scholander var flitigt använd av Karl XV, bland annat vid inredningar av Kungliga slottet och Ulriksdal. Men det tycks som om arkitekten möjligen bara gjorde några skisser, som sedan Lewenhaupt personligen färdigställde. Det påstås att Lewenhaupt var mycket förtjust i Rosenborgs slott i Köpenhamn och att det fick styra utseendet på det nya slottet. I sin läsvärda bok Drömmen om renässansen (Nordiska museets handlingar 93, 1979) framkastar Bo Grandien teorin att man ville försöka ansluta till det gamla slottets utformning, även om det inte handlade om något slaviskt kopierande. Två flankerande torn blev det – och nog påminner tornhuvarna väldigt starkt om tornhuvarna på Suecia-bilderna? Men det är ungefär där likheterna slutar. Nej, det finns en likhet till. Även det nya slottet byggdes i trä – men ger illusion av att vara byggt av tegel. Ödesdigert!

Sjöholm - artikelÅter till det där fotografiet som föreställer ett brinnande slott. Vad var det egentligen som hände 1969? Jo, den dåvarande ägaren, grevinnan Cecilia Lewenhaupt, ansåg sig inte ha råd att underhålla slottet. Och dessutom frös hon. Det gick inte att få upp temperaturen till mer än 16 grader i det oisolerade och dragiga träslottet. Således bad hon myndigheterna om tillstånd att bränna ner hela rasket, inklusive den kvarstående 1600-talsflygeln. Detta trots att hon blivit erbjuden en miljon för slottet. Får man göra så? Då fick man uppenbarligen det. En dragig 1800-talskåk ansågs väl inte ha något större kulturhistoriskt värde. På platsen finns i dag en villaliknande historia som säkert är bekväm och varm och faktiskt ganska snygg. Men något slott är det ju inte. Och enligt Bo Grandien i tidigare nämnda bok ångrar man sig nu på Sjöholm.

Jag avslutar med ett citat av grevinnan Cecilia Lewenhaupt:

”Tänk-på-att-arna är de värsta. Tänk på att kulturhistoriska värden går förlorade säger dom. Tänk på att slottet ser så vackert ut från vägen. Tänk på att, tänk på att. De har börjat tänka nu där jag har tänkt färdigt för ett år sedan.”

Visst blir man lite arg när man läser det? Fast det är förstås inte roligt att frysa.

 

Annonser

Read Full Post »

2014-07-09 18.17.57Det händer att man får en fråga som gör att man tvingas rannsaka sig själv. Emellanåt är frågan obehaglig, ibland närmast ett nöje att försöka besvara. Den här gången gällde frågan varför mitt besök vid Ludvig II:s ”sagoslott” Neuschwanstein i Tyskland gjorde mig besviken. Hur kan man bli besviken på något så grandiost? Och då måste jag ju börja fundera över det här med min fäbless för gamla slott. Var kommer det intresset ifrån? Och vad är det som gör slott så intressanta? Ett enkelt och snabbt svar kanske kunde vara att jag aldrig har lämnat den där tiden i barndomen då prinsar och prinsessor och kungar och drottningar och grevar och baroner befolkade sagoböckerna. En tid då slott var magiska och ouppnåeliga byggnader där allt kan hända. Men det ska nog gå att klämma fram ett lite mer vuxet svar också.

Att intresset är gammalt råder det dock inget tvivel om. Jag minns till exempel att jag i fjärde eller femte klass försökte övertyga min lärare att ett lämpligt mål för en klassresa kunde vara Hagaparken med Gustav III:s paviljong och Drottningholms slott. Tji fick jag. Hon gick inte på det, och det kanske var lika bra. Jag fick nöja mig med att titta på slottsbilder i diverse biblioteksböcker. Hur som helst så kopplade jag nog också ihop slotten med historiska händelser och personer. Slotten blev scenen där olika personer hade gått omkring, tänkt och på olika sätt agerat. Tänk att i verkligheten få se den sal där drottning Kristina abdikerade eller den fängelsehåla där Erik XIV tog livet av några ur familjen Sture, för att nu ta ett par exempel från Uppsala slott. Historien är full av dessa fascinerande och hemska händelser. Och tänk att många av platserna där både stora och små saker inträffade finns kvar i mer eller mindre oförändrat skick!

Ett kanske något mer vuxet förhållande till slott grundades när jag läste konst- och arkitekturhistoria på Uppsala Universitet. Då blev det intressant att analysera slottens utseende genom tiderna och hitta olika stilelement som utvecklades eller återanvändes. Funktionsmässighet, planlösning och liknande saker blev en ny dimension. Ett slott är ju inte bara en fasad eller en scen för historiska händelser. Hur kombinerade man till exempel försvarsändamål med representationsändamål? Hur kombinerades godsförvaltning med socialt liv? Hur ordnade man det där med hygien (ett ack så intressant kapitel)? Hur transporterades maten från köket till matsalen? Hur såg livet ut bakom kulisserna? Det finns så oerhört många aspekter av ett levande slott.

Därför försitter jag sällan chansen att besöka slott och – om möjligt – gå med på visningar. Ofta är den information man får ganska likartad, åtminstone då det gäller allmängiltiga saker, men emellanåt dyker det upp ”ny” information som fungerar som en historisk pusselbit – saker som kan leda till en aha-upplevelse eller ge upprinnelse till en sambandsteori. ”Tänk om det är så att…?” ”Jaha, det är naturligtvis därför som…” Och även om man bara får se ett slott från utsidan så kan man alltid fundera över varför det ser ut som det gör och om det finns gemensamma stildrag – och därmed samband – med andra slott. Det finns alltid något som faller på plats.

Karlstejn (2)

Att sedan få förmånen att själv arbeta på ett slott var förstås ytterligare en etapp i mitt personliga slottsnörderi. Tänk att nästan dagligen få gå omkring i en vacker och spännande miljö och lägga märke till detaljer och verkligen sätta sig in i hur livet måste ha tett sig och fungerat på just den här specifika platsen. Tänk att få nöta på samma knarrande parkettgolv som den ena eller andra historiska personen har nött på. Man får en direktkontakt med historien som är oerhört fascinerande. Det kanske kan låta väldigt flummigt, men jag är en av de där människorna som vill mena att de som har levt på en plats liksom sätter sig i väggarna. De lämnar något slags spår. Och om de spåren på ett eller annat sätt har sopats bort – eller aldrig har kommit på plats – så blir hela byggnaden själlös.

Och där har vi nog problemet med slottet Neuschwanstein. Det är ett magnifikt slott med ett helt fantastiskt läge, men byggherren Ludvig II av Bayern fick bara bo i sin skapelse i knappt två år innan han arresterades och avled under oklara omständigheter. Bara fjorton av trehundrasextio rum hann inredas. Sju veckor efter kungens död öppnades slottet för allmänheten. Med andra ord så uppstod det egentligen aldrig något liv i slottet – åtminstone inte den typ av liv som det var avsett för – och därför känns det bara som en perfekt kuliss för en pjäs som aldrig spelades. Det är ju på sitt sätt passande, eftersom slottet i någon mening byggdes för att vara just en kuliss. Men själva livet fattas likväl, och jag vill mena att livet är en oerhört viktig ingrediens för att göra ett slott riktigt välsmakande.

Alltså: Slott är för mig en form av allkonstverk som innefattar själva arkitekturen, fast inredning, möbler, funktion, park, annan kringmiljö, historia – och inte minst människor. Ett slott som står helt tomt och övergivet kan förvisso också vara otroligt fascinerande och verkligen tilltala fantasin. Men det måste finnas människoöden förknippade med det, annars är det inte särskilt roligt. Tycker jag. Andra kan och får förstås tycka annorlunda.

**********************************************************************************

Ingen har väl egentligen bett mig om det, men här är en liten lista på slott som jag har besökt och som jag gillar av olika anledningar:
Skokloster – för att det ger en makalös bild av framför allt 1600-talets slottsliv.
Chambord – för storslagenheten och det fantastiska taklandskapet.
Gripsholm – för den fantastiska blandningen av olika epoker från 1500-talet och framåt.
Weikersheim – för 1600-talskänslan och den enorma festsalen.
Chenonceau – för den sagolika utformningen med ett galleri över floden Cher.
Ulriksdal – för att det närmast var mitt andra hem under tio års tid.
Lejondal – för att det är en underbart knasig byggnad, typisk för det sena 1800-talet.
Tjolöholm – en ambitiös anläggning från en tid då nya slottsbyggen börjar bli otänkbara.
Vittskövle – för att slott med vallgravar är något alldeles speciellt!
Haus Havixbeck – bara för att det är så otroligt vackert.

Ett tidigare blogginlägg med koppling till ovanstående:
https://elbrundino.com/2013/01/13/spoken-finns-inte/

 

Read Full Post »

IMGP9732 (2)Det är alltid en fröjd att strosa runt i Orangerimuseet i Ulriksdals slottspark. Det är en plats där åtminstone jag känner frid. Om jag någonsin får för mig att skriva en topp-tio-lista med titeln ”Golv jag nött” så kommer antagligen just Orangerimuseets golv att finnas med på den. Fram och tillbaka har jag gått i denna cirka ett hundra meter långa byggnad, ibland vägledande en grupp genom mitt prat och mina gester, ibland stumt begrundande den skönhet som finns samlad där. När jag först insåg att jag genom mitt arbete skulle bli tvungen att hålla små föreläsningar om skulptur blev jag faktiskt skräckslagen. Hur pratar man om skulptur? Svårt! Men det visade sig vara riktigt, riktigt roligt. Och det faktum att själva miljön är så vacker försämrade inte alls upplevelsen. Det blev en plats att längta till.

IMGP9737 (2)Tanken med museet är att visa upp skulptur ur Nationalmusei samlingar tillsammans med växter. Växterna är inte huvudsaken, men de lyfter fram skulpturerna på ett speciellt sätt. Det blir helt enkelt en ovanligt fin kombination, ungefär som sill och potatis eller champagne och jordgubbar. Växterna ska också erinra om orangeriets ursprungliga funktion, alltså en vinterförvaringsplats för mer eller mindre exotiska växter som sommartid ställdes ut i slottsparken. Men emellanåt blir växterna faktiskt huvudsaken, och det tycks mig som om växter lockar en större publik än skulpturer gör. Det kan kännas lite orättvist, men världen är inte alltid rättvis.

IMGP9743 (2)Tidigare har man här bland annat haft en utställning med kungliga brudbuketter. Och för lite drygt tio år sedan en utställning om tulpaner. Just nu och fram till 1 maj är Orangerimuseet ånyo fullt av blommor under ett arrangemang som kallas Blomstrande vårfest. Tonvikten ligger på tulpaner, om inte min bristfälliga blick för blomster lurade mig, men där finns också ett helt gäng penséer och andra blommor. Det lär finnas drygt 150 olika tulpansorter representerade, den äldsta från 1595. Det är ett år efter att Gustav II Adolf föddes, det. Om man nu ska prata om tulpaner och Gustav II Adolf i samma andetag. Jag vet inte om han var så intresserad av blommor. Men det behöver man inte vara för att ändå njuta av prakten, vare sig det är i en prunkande park eller i inomhusmiljö. En skönhetsupplevelse är det ändå, förutsatt att man är mottaglig för sådana, förstås.

IMGP9756 (3)När jag åter promenerar på det där golvet som jag har nött så många gånger förr så drabbas jag av den starka känslan att det alltid borde se ut så där i Orangerimuseet. Skulpturerna är på sätt och vis både levande och döda samtidigt. Men växterna är också skulpturer – och de är bara levande. Den växtliga färgprakten lyfter fram skulpturerna och gör dem ännu vackrare. De skapar ett trivsamt hem för skulpturerna att bo i. Carl von Linné bor i museet i skulpturform – faktiskt i två olika varianter av två olika konstnärer – och jag är alldeles säker på att han trivs alldeles extra bra just nu. Det kan även du göra. Pallra dig dit, helst en solig och varm dag. Då blir allting ännu vackrare.

*****

(Utställningen är öppen 19-23 april respektive 26 april-1 maj 2017. Tid: 11.00-17.00.)

IMGP9773 (2)

Read Full Post »

Lasse027

Den där färgglada fläcken är Chuck Berry på Skeppsholmen

Chuck Berry död. 90 år gammal. En ansenlig ålder i en bransch som tenderar att ta död på folk i förtid. Kanske var det ändå musiken som räddade honom, med tanke på att han inledde sin ”karriär” genom att åka dit för väpnat rån och bilstöld som 17-åring. Eller om det var 18-åring. Karriären kunde så att säga ha blivit en helt annan. Men det var väl inget som inte tre år på anstalt och ett vanligt kneg på en bilfabrik kunde få rätsida på. Och musikintresset, då. Ändå dröjde det relativt länge innan herr Berry nådde någon sorts framgång inom musikvärlden. I dag känns det i det närmaste otänkbart att en trettioåring skulle kunna bli tonårsidol – men det är vad han blev. Lite osannolikt, men mera nu än då.

Uppfann Chuck Berry rocken? I och med hans död är det förstås en hel massa viktigpettrar som hävdar det. Men jag säger nej. Och samtidigt ja. Visst var han oerhört viktig, men han var knappast ensam. Han klev inte en dag fram och sade ”Let there be rock” och så var allting klart. Det är sällan så det fungerar. Missförstå mig inte. Jag är inte ute efter att förringa honom – det är bara så lätt att i hyllningsivern skyffla alla andra åt sidan, att hävda att den nyss avlidne är ensam ansvarig för ditten eller kanske datten eller kanske både och. Men ingen kan ta ifrån honom hans stilbildande gitarriff som är ett slags grundbult inom rockmusiken. Och ingen kan ta ifrån honom att han skrev en rad klassiska rocklåtar (även om hans pianist Johnnie Johnson senare hävdade att han varit rejält behjälplig i komponerandet). Och ingen kan ta ifrån honom att han var en underhållande  scenpersonlighet, inte minst genom sitt säregna sätt att använda kroppen medan han spelade. Man bör heller inte underskatta hans förmåga att skriva rytmiska texter som genom sitt innehåll ofta avvek från det som var gängse under 50-talet och det tidiga 60-talet.

Min första kontakt med Chuck Berry var när vi hade en lärarvikarie i skolan. Kanske gick vi i trean, kanske i fyran. Han släpade med sig en gitarr och lärde oss att sjunga Johnny B. Goode. Det var något annat än de mesiga sånger som fanns med i Nu ska vi sjunga eller vad nu den i skolan befintliga sångboken kunde ha hetat. Chuck Berry. Jaha. Sedan visade det sig att grannpojken (som var ett år äldre) besatt en smärre samling singlar och EP-skivor där några Berry-alster fanns med. Sångerna var raspiga och obegripliga. Men musiken svängde. Jag minns också en film som sändes på televisionen där Chuck Berry framförde You Can’t Catch Me på sitt oefterhärmliga sätt. Cool kille. Det var svårt att inte tycka om honom.

Lasse026

Chuck Berry och en Arla-kossa

Nå. Vad jag skulle komma fram till är att jag lyckades se människan live så småningom. Det kan ha varit 1987, men det kan också ha varit 1989. Det var i alla fall på Skeppsholmen i Stockholm. Jag vill minnas att han gjorde sitt jobb och att pianisten Johnnie Johnson var med och fick både honom och resten av bandet att känna sig lugna. Annars finns det en och annan historia om kompmusiker som har varit livrädda för mannen. Det förefaller som om Chuck Berry kunde vara en aning lynnig och inte var nådig att ha att göra med om man skulle råka spela fel eller göra någon musikalisk utflykt som han inte gillade. Hur som helst. Om vi nu ponerar att ovan nämnda konsert ägde rum 1987 så skulle det dröja ganska exakt tjugo år innan jag såg ytterligare en konsert, nu i parken vid Ulriksdals slott. Det var en egendomlig konsert som ingick i en Sverigeturné tillsammans med Status Quo och Nisse Hellberg. Och särskilt bra var det ju inte. Inget fel på humöret och inget större fel på rösten heller – men en uppsättning 80-åriga fingrar klarade inte riktigt av att spela gitarr. Så är det. Nu gjorde det nog inte så mycket eftersom publiken till 95 % bestod av överförfriskade raggare som tycktes vara nöjda med att få se en legend på scenen.

IMGP9558Fast vad jag egentligen skulle komma fram till var en liten historia som jag hörde i samband med denna turné 2007. Kanske har jag glömt någon detalj, men ungefär följande är vad som hände: Platsen lär ha varit Kalmar. Herr Berry bodde på hotell och skulle på utsatt klockslag hämtas upp för avfärd till själva spelplatsen av en chaufför och antingen en vägvisare eller en tolk. (Minnet sviker mig. Det framstår som absurt att ha med sig en tolk i ett land där i princip alla talar utmärkt engelska. Och lika absurt att ha en vägvisare när man har en chaufför. Men nu snackar vi om Chuck Berry.) Tanken var förstås att göra en ståndsmässig entré i en amerikansk bil, som jag tror var en Cadillac. Men bilen dök inte upp vid överenskommen tidpunkt! Irritationen växte hos 80-åringen. När chauffören och hans bisittare väl dök upp så förkunnade en ilsken Chuck Berry att han själv tänkte köra bilen. De två hundsfotterade personerna gjorde sig redo att hoppa in i baksätet, men se det tilläts icke! I stället beordrades de att framför bilen och visa vägen till spelplatsen. Den processionen hade jag gärna velat se. Sådan var han uppenbarligen. Lite lynnig, lite knepig, kanske inte alltid så noga med moralen och lagen. Men en legend. Och ett geni. Därom råder inget tvivel. Hej då, Chuck Berry.

 

Read Full Post »

TABLE SET THYSELF – The Confidence Table in Europe

Confidence dining hall, Ulriksdal Court Theater.

The Confidence dining room in Ulriksdal Court Theater, Sweden
Photo: © Lasse Brundin

Curiosity awakens

While working as a guide at the Royal Palace Ulriksdal north of Stockholm in the 1990s I also managed to learn a few things about the 18th century court theatre Confidencen. It is situated in a separate building in the park and although it was not part of the palace tour, the theatre was of course closely associated with the palace and thus worth knowing a little about. The somewhat odd name Confidencen comes from a dining hall that was fitted out in a room adjacent to the auditorium, where the royal family and their close friends could eat and talk “en confidence”. I will explain this more closely later. I also knew there was a similar dining hall in a pavilion next to the Chinese Pavilion in the Drottningholm Palace Park. This autumn I got a chance to take a “behind the scenes” look at the latter. This past summer I also watched a documentary about the palaces and castles that Ludwig II of Bavaria built in the second half of the 19th century. While watching it, I realised that one of them, Herrenchiemsee, had one of those special dining halls too! I was intrigued by this and wanted to find out just how common these tables were, and where the original idea came from.

An 18th century problem

If you were a powerful man or woman, perhaps a king or queen, in the 18th century, you probably lived quite a good, comfortable life. However, maybe there was a certain field that was troublesome – you did not get much privacy. The life-style demanded many servants and attendants of different sorts, which meant that you were rarely alone. The fact that people gladly spread rumours and gossiped was probably both titillating and extremely annoying. You have to take into consideration that the gossip was not only personal, but also sometimes political. And political rumours and gossip could be downright dangerous. If you wanted to talk with someone privately about delicate matters, you probably had to take a walk in the palace park and be very careful not to walk to close to any vegetation. There could be people with big ears hiding there. Alternatively, you could go to some out-of-the-way room and close the doors. However, there could always be an eavesdropping servant behind that closed door. Was this an imagined problem? No. We know for instance from the Swedish court that the problem was very real. Queen Lovisa Ulrika (1720-1782) experienced this when she realised that secret information reached her political opponents. (1)

A magic table

Hissanordningen i Confidencen vid Kina slott

The hoisting device in the Confidence Pavilion next to the Chinese Pavilion in Drottningholm
Photo: © Lasse Brundin

So how do you solve this problem? Well, there were quite a few inventive people in the 18th century, and someone came up with a solution: a more or less isolated dining hall without servants! The dinner table was set by servants in the basement, as close to the kitchen as possible. In the ceiling was a sliding hatch that covered a hole through which the set table could be hoisted to the dining hall above. Small bells attached to the hoisting mechanism signalled that the table was on its way up. A simple but at the same time complicated solution, and really quite a typical 18th century invention. (One writer claims that the set tables could also be lowered from the above down to the waiting guests, but I have found no evidence for this highly impractical solution.) Who came up with this idea? We cannot be entirely sure. Some sources claim that the idea was French, maybe because it is easy to believe that an invention like that must have originated in a country that had a complex and highly evolved court ceremonial, like France in the time of Louis XIV (1638-1715). However, one must remember that The Sun King loved public ceremonies. People were invited to see the king get up and get dressed in the morning, and to see him eat. He very much wanted to be in the centre of things, and dinners in solitude (or with a few people present) probably did not appeal that much to him. This notion that the invention is French could, at least in Sweden, probably also emanate from the fact that we use a French name for the whole arrangement: table de confidence – ”confidence table”. (I will use that term henceforth when I speak about the table in general terms.) Other sources claim that the whole idea came from the German speaking countries. This might have to do with the fact that there are, or have been, a relatively large number of tables within the borders of present-day Germany. They were simply popular there.

A Danish invention?

Architect Kent Alstrup at Styrelsen for Slotte og Kulturejendomme in Denmark kindly points out to me that some people believe that the hoistable table might be a Danish invention! And that it is somewhat older than most people tend to think. (2) In an interesting article in the book Rosenborg Studier (Copenhagen 2000), art historian Mogens Bencard suggests that this might be the case. In an exhibition catalogue from 2010 he gives further details around his theory. (3) As early as in 1694 a hoistable table was constructed for the hunting lodge Hubertushuset in Jaegersborg Dyrehave north of Copenhagen. A number of unspecified payments to the astronomer and inventor Ole Rømer (1644-1710) in connection to this building makes Bencard believe that Rømer might very well be the inventor of the table. Even though the payments are not sure-fire evidence that he is the inventor, there is clear evidence that he constructed a number of farende stole, a sort of hoistable chairs, for the royal palaces. In the autumn of his life, King Christian V (1646-1699) had difficulty walking and could use these chairs to “travel” painlessly from one floor to the next. One such chair is preserved at Frederiksborg Palace.

Rosenborg Castle in Copenhagen Foto: © Lars Rune Larsson

Rosenborg Castle in Copenhagen
Photo: © Lars Rune Larsson

An almost disproportionate number of hoistable tables were fitted out in, or in connection to, Danish royal castles and palaces at the tail end of the 17th century and in the first half of the 18th century. Maybe that is not proof that it is a Danish invention, but the concentration – and the early appearance – makes me quite convinced. It is also telling that Peter the Great of Russia (1672-1721) visited Copenhagen in 1716 – and four years later had a pavilion built with a hoistable table (and a double hoistable chair reminiscent of Rømer’s farende stole!) in Peterhof outside Saint Petersburg.

Mogens Bencard points out a few older examples of “magic tables” in the 17th century, but they were temporary constructions that were meant to amuse and astound guests and not the kind of tables I am discussing here. However, there is supposed to have been something resembling the subject for this article in Maison de Chantemesle in Essonne south of Paris. This construction was described by the Swedish diplomat Daniel Cronström in a letter to architect Nicodemus Tessin the Younger. Cronström lived in Paris and it seems that he had only heard of this table, not actually seen it. However, he describes it as if both the table and the dinner guests were hoisted from one floor to another. It is not known when this table was constructed, but it must be before 1701, as the letter from Cronström is dated that year. I would say that this table, too, belongs to the entertainment category. Depending on how well known the construction was in that period, it could however  be a contributory cause to the fact that the hoistable table has been seen as a French invention. (4)

How did the confidence table reach Sweden?

Confidence 028a

The Confidence Pavilion at Drottningholm
Photo: © Lasse Brundin

There are two confidence tables in Sweden. One is a reconstruction from the end of the 20th century because the original 18th century construction was demolished at some point. The other one is more or less untouched since the 1760s. The first-mentioned was built at Ulriksdal Court Theater and was used for the first time in the autumn of 1754. (5) The other one is in a pavilion of its own just next to the Chinese Pavilion in the Drottningholm Palace Park. It was supposedly built in 1763. (6) Both constructions are intimately associated with Queen Lovisa Ulrika (1720-1782), who was the sister of Frederick the Great of Prussia. That is an important detail in this whole story. The design for the two Swedish tables (it is very likely that they were identical) were presented to Lovisa Ulrika by her younger brother August Wilhelm. (7) He lived in Oranienburg Palace, some 35 kilometres from Berlin, and one could have expected him to have a confidence table himself. However, there is no evidence of that. On the other hand, he must have been very familiar with the city palaces in Berlin and Potsdam. Both had confidence tables. His sister must of course have been familiar with those tables too, as they were both in place before she left Prussia for Sweden in 1744.

Hissanordningen till Ulriksdals confidencebord

The hoisting device in Ulriksdal Court Theater
Photo: © Lasse Brundin

The table in Berlin was a gift from Augustus II the Strong (1670-1733). (8) It was fitted out in 1728 and seems to have been quite a big and advanced table. The one in Potsdam was simpler and it could perhaps be that design that was given to Queen Lovisa Ulrika. The two Swedish tables are really quite modest compared to, for instance, the ones in Russia. It could also be that the design for the Swedish tables was more like an outline design that could be adapted to local requirements. The Swedish tables are relatively small and quite simple wooden structures. There is room for six people seated around them. (9) There was no need for anything fancy since the tables were always covered with tablecloths and fully set with plates, glasses and perhaps candelabra when they were elevated and visible to the royals. Around the table are four ”servants” – a kind of cylindrical shelves that were also hoistable. Glasses, bottles and other things could be placed on them – or perhaps more food.

A more advanced table

One of the

One of the ”servants” in Ulriksdal Court Theater
Photo: © Lasse Brundin

The Russian tables (as well as some of the Danish and German ones) were much more advanced and constructed in another way. They are generally bigger and could be said to consist of two parts: A stationary outer “frame” and a hoistable part in the middle. This meant that you could safely sit by the frame and wait for the middle part to appear from the room underneath without risk of falling down into the hole. The Swedish diners probably had to stand by the walls and wait for the floor to open and the table to appear before they could sit down. Or perhaps they waited in the adjoining rooms (or outside the building) until they heard the bells announce that the table was on its way up. Then they could of course miss the sight of the table magically appearing through the floor.

However, it is not quite true that the whole frame was stationary. At each cover, there was a hole as big as a plate – and each hole was fitted with its very own hoist, a postilion. Each postilion was covered by a slate on which the guest could write down exactly what he or she wished to eat. You then rang a small bell, and the postilion with the slate disappeared down to the serving room. After a while, the postilion appeared again, now with the desired dish on it! The table must certainly have surprised and amused those who had never seen one before.

Residensslottet i Dresden Foto: Charlotta Jarnvall

Residenzschloss in Dresden, Germany
Photo: © Charlotta Jarnvall

A similar table stood in Germany, in Dresden’s Residenzschloss, the palace of Augustus the Strong. Judging from one description its construction was yet a little different. It seems that the table was divided in two halves, which means that one half could be set (or refilled) in the serving room below, while the other half was in the dining hall above. This table also had postilions and slates on which to write orders. At one occasion the conversation was very stiff, which caused Augustus the Strong to send down an order for “big devisen”. These were a bit like fortune cookies – some kind of candy with amusing poems or verses in it. The court jester Schmeidel happened to be in the serving room when the order arrived – and immediately let himself be hoisted up to appear on the table as a surprise. He said, “Your majesty wanted devisen of the biggest kind. Here is a sample. You won’t find bigger devisen than this.” This amused Augustus the Strong so much that he invited the court jester to the table. (10)

Ludwig II of Bavaria

Hissanordningen på Schloss Linderhof i Bayern.

The hoisting device at Schloss Linderhof
in Bavaria
© Bayerische Schlösserverwaltung
 www.schloesser.bayern.de

The royalty and nobility of the 18th century used the magic table at least in part to be able to talk in confidence with each other. The subject of the conversation probably varied between politics, gossip and perhaps amorous things. Ludwig II of Bavaria (1845-1886) was a little different. He used the table primarily to be able to eat in solitude. He wasn not very keen on having to socialize with people. On those occasions when he was obliged to have dinner guests, he often saw to it that a large flower arrangement was placed between him and the guests. That made it impossible for them to see each other. He also ate very fast to make the repast end quickly. The guests usually didn not get more than a bite of each course.  He preferred to eat alone, and if he could avoid servants near the table – all the better! Still the table was usually set for more than one person. Ludwig liked to carry on imaginary conversations with two of his idols, Louis XIV and Louis XV of France. Sometimes their, likewise imaginary, mistresses were invited too. (11) It is hard not to see the almost theatrical appearance of a set table as a part of Ludwig II’s dinner “performance”. He had a confidence table installed in the grandiose palace Herrenchiemsee (which was never finished) but also in the small and compact but very fascinating Schloss Linderhof, which is well worth a visit. The hoisting machinery at Linderhof is not part of the guided tour, but the dining hall where the table appeared is. The picture above shows the machinery. It is hardly surprising that Ludwig II decided to have confidence tables installed in his palaces. They are very appropriate for his famous fairy tale world. It is, however, perhaps a little surprising that he did not have a table in his most fantastic creation, Neuschwanstein. There is, however, at least a dumb waiter there, going up three stories from the kitchen to the dining hall.

Schloss Linderhof i Bayern

Schloss Linderhof in Bavaria
Photo: © Lasse Brundin

Same idea – different names

According to local tradition, Ludwig II’s inspiration for the tables came from the tale “Table Set Thyself” in the brothers Grimm collection of folk tales. That is the reason why King Ludwig’s tables are referred to as Tischlein-deck-dich(12)  But the idea as such was, as we have seen, not new in his days. In the German speaking part of Europe, the tables seem to have been called Maschinentafel (machine table) or Confidenztafel (confidence table)That is quite an interesting fact since it seems that the latter term forms the basis for the French name table de confidence that has been used for the Swedish tables. In France, however, this kind of table has usually been referred to as table machiné (machine table) or table volante (flying table). The latter is a somewhat problematic name, though, as it can also mean a regular small and movable table. It is also the name of a magic trick. On the other hand, in a letter to her brother Frederick the Great of Prussia, Queen Lovisa Ulrika uses the French form table de confidence, as if there is no German word for it. (13) To add to the confusion, the tables in Denmark have usually been eremitageborde, since they were often installed in the type of pavilion called hermitage. And naturally, the two tables I have managed to find in Italy have yet two other names. The first one is called tavola matematica (mathematical table), presumably because it is technically advanced. The other one is called tavola muta (silent table – compare with dumb waiter). And what is the name of the only Czech table? Kouzelného stolku (magic table). The perhaps most intriguing term has been used for the only known table in Austria: table de conspiration. Conspiracy table! The lack of uniformity in names and terms makes it quite difficult to search for places that have or have had confidence tables.

Location

Confidencen vid Kina slott

The Confidence Pavilion at Drottningholm
Photo: © Lasse Brundin

Most of the confidence tables seem to have been installed in garden pavilions of different kinds. Many of them bear the very logical name hermitage (cf. hermit). This was of course the ideal location for a table of this kind and purpose, as there were no adjacent rooms where eavesdropping servants could dwell. The Confidence Pavilion in the Drottningholm Palace Park in Sweden is a good example. The dining hall is situated quite high above the ground – except on the entrance side. The entrance is reached by a ramp, which must have been easy to keep watch over.  In the park of Fredensborg Palace in Denmark, there was a table in a hermitage positioned at the end of a short jetty in a lake. The hermitage at Peterhof in Russia was surrounded by a moat and could only be reached via a drawbridge. As if that was not enough, the only way up to the dining hall was by the previously mentioned hoistable chair. This means that you were completely isolated in the dining hall. Everything was done to avoid uninvited guests. In July 1797, when Czar Paul I decided to visit the hermitage, he famously was stuck in the hoistable chair between the two floors. The Czar had the elevator demolished and had a flight of stairs installed instead. (14)

Petit Trianon i Versailles - som aldrig fick de två planerade borden.

Petit Trianon in Versailles – site for two planned tables.
Photo: © Lars Rune Larsson

Other confidence tables have not been located in park pavilions, but in more private areas in the actual palaces. The aforementioned palaces in Potsdam and Berlin in Germany can serve as examples. It can be questioned whether these tables had any practical use, as it would be quite easy for servants and other eavesdroppers to lurk about in adjacent rooms. Maybe these tables were rather something that you showed to surprised guests, as a kind of modern wonders. There is also a third variety, even though I have only found one example of this. Then I am back to where I started – the court theater Confidencen in Ulriksdal, Sweden. This table is situated in a room right next to the auditorium. In a way, that is the most congenial location, simply because the magically appearing table has a clear theatrical aspect. The dining hall here was like an extension of the stage with its pieces of scenery, trapdoors and other constructions.

Confidence tables in the 20th century?

I was absolutely convinced that Ludwig II of Bavaria was the last person to have confidence tables installed. But to my great surprise, I suddenly found information about a table from the 1960s! I was even more surprised when I learned that it was installed in a house here in Sweden. On the island of Torö outside Nynäshamn south of Stockholm, a rather strange villa was built in 1969. The official name is Villa Spies, but people in general have come to call it Villa Fjolle (fjolle being Danish for crazy or foolish). The architect was Staffan Berglund and the commissioner was the Danish businessman and traveling agency tycoon Simon Spies. The house as such is very special, to say the least, but what attracted my interest was the dining table which is possible to hoist from the first to the second floor. The elevator system is of course electrical and modern, but apart from that, the difference to the old confidence tables is primarily that the seats and the table are both fixed to the same platform, which means that they are all hoistable. Does this sound familiar? Yes, the concept is actually the same as for the installation that supposedly existed in Maison de Chantemesle, the one that Daniel Cronström wrote to Nicodemus Tessin about in 1701. The table seems to have been Simon Spies’ idea, not the architect’s idea. But where did he get the idea? It is very tempting to contemplate nationality here. Spies was Danish! Was he aware of the great number of confidence tables that existed in Denmark in the 18th century? Maybe. But there is another very convincing explanation, which is presented in a very interesting article by Mikael Askergren: Simon Spies probably got the idea from the James Bond parody Casino Royale from 1967! (15) This means that you cannot really count this table as a “real” confidence table – but the general idea is of course the same as for the old ones, which is why I have included the Villa Spies table in my list over the ones I have found.

Where are the tables to be found in Europe?

Schloss Belvedere i Weimar.

Schloss Belvedere in Weimar, Germany
Photo: © Magnus Hernander

In my search for confidence tables, my ambition has been to find as many as possible. In order to do so, I have contacted quite a few organisations, museums and other institutions in the European countries where there ought to be confidence tables. In Great Britain and Ireland, the phenomenon turned out to be unknown. Spain and Portugal seem to be void of tables, too. (16) I expected to find at least one in Spain. It took some time before I found any tables in Italy and Austria, and when I did, it surprised me that there are so few. There seems to be no tables within the present-day borders of Belgium and the Netherlands either. The fad could easily have spread to Hungary, but thatis another country where I have not been able to find any tables. There are two big palaces in Latvia (Rundale and Jelgava) that were built at just the right time to be fitted out with confidence tables. But I have found no evidence for any. The architect was Bartolomei Rastrelli who mostly worked in the Petersburg area, where there were several tables.

Schönhaus vid Schloss Altenburg i Thüringen. Troligen platsen för ett confidencebord.

Schönhaus at Schloss Altenburg in Thuringia, Germany.
Probably the site for a confidence table.

I am still happy with the around 40 tables I have found. That is many more than I expected to find when I started this project. Below is a list of which confidence tables I have found in Europe. Most of them do not exist any longer, a few remain, and a few have been reconstructed. Some of them are possible or likely tables whose existence I have not been able to confirm. Nevertheless, the list gives quite a good picture of where most tables have been concentrated – and it raises a number of questions. It would for instance be interesting to find out how the idea spread through Europe. What kind of “kinship” is there between the disparate tables? Is there a plausible explanation as to why there have been no tables on the British Isles or the Iberian Peninsula? Are there any confidence tables outside of Europe? And how is it possible that a table was installed in Château de Lunéville in eastern France as early as in 1705? But I am leaving these questions for somebody else. My purpose has primarily been to compile a list over known tables. It is probably not complete – it can even be, to a certain degree – erroneous. I am therefore very grateful for any further information that you, the reader, can provide me with concerning this interesting subject.

Denmark: (17)

Dyrehaven, Hubertushuset
(1694. A hunting lodge, hence the name Hubertushuset, which is mentioned in Salmonsens Konversationsleksikon 1915-1930.)

Rosenborg Castle, The Red Pavilion 
(The end of the 17th century. Later called The Blue Pavilion or the Hermitage.
There was a farende stole – a hoistable chair – here too.)

Rosenborg Castle, The Pavilion with the 4 Orbs
(The table in this pavilion is not mentioned by Bencard, but it is listed in Salmonsens Konversationsleksikon under the entry “Eremitageborde”. Kent Alstrup at Styrelsen for Slotte og Kulturejendomme confirms that there used to be a confidence table there.)

Frederiksberg Palace
(1703. The table existed at least until 1721.)

”The King’s house behind Børsen
(This table is listed in Salmonsens Konversationslexikon and dated to 1704.
Mogens Bencard mentions a house that was bought by King Frederick IV for his mistress. This is most likely the same house, even though Bencard writes that the rebuilding of the house took place 1709-1710, which means that the table cannot have been installed earlier than that.)

Frederiksborg Castle, Sparepenge
(Since there was a farende stole – hoistable chair – in the park pavilion Sparepenge, Bencard dates the table to the 1690s. The hoistable chairs were installed for Christian V who died in 1699.)

Copenhagen Castle, a vaulted room next to the Queen’s bedchamber
(Around 1710 according to Bencard. The castle was demolished in 1731.)

Copenhagen Castle, the Hermitage Room
(1720s.)

Fredensborg Palace, the Queen’s antechamber
(1724.)

Fredensborg Palace, the Hermitage
(1722. The pavilion was built at the end of a short jetty and was also known as the Angler’s House. There is a watercolour painting by A.E. Willarst from 1727, where anglers can be seen standing on the jetty but also in the water. The painting is reproduced in Rosenborg Studier, p. 249.)

Copenhagen, Charlottenborg Palace
(1730s.)

Dyrehaven, The Hermitage
(This small castle was built 1734-1736 and was fitted out with a confidence table in 1736. There must have been some sort of problem with it, as it was replaced with a new one two years later. This table had room for twelve people.)

Christiansborg Palace
(1739. This seems to have been Denmark’s largest and most technically advanced table with room for 20 people. The table was demolished before 1770. The Palace was destroyed in a fire in 1794.)

France:

Essonne, Maison de Chantemesle (18)
(Before 1701.)

Lunéville, Château de Lunéville (19)
(1705. The table was recreated “virtually” for an exhibition in 2015.)

Meudon, Château de Bellevue (20)
(1750s?)

Choisy-le-Roi, Château de Choisy (21)
(1756. Guérin de Montpellier constructed the table. The palace was demolished in 1839.)

Versailles, Petit Trianon (22)
(Antoine-Joseph Loriot started building two tables but was ordered to stop in 1772 before they were completed.)

Paris, The Louvre (23)
(A table is mentioned in a diary in 1769, but this was almost certainly a model only.)

Versailles, Les Petits Appartements (24)
(Unconfirmed. There was, however, a hoistable chair in Versailles. It was commissioned by King Louis XV for Madame de Châteauroux. She could use the chair to get to her rooms on the third floor. Madame de Pompadour later used the elevator.)

Italy:

Palermo, Casina/Palazzino Cinese (25)
(Around 1800. The machinery and the table still exist. The table is called tavola matematica – mathematical table – and very much resembles the table in Český Krumlov.)

Portici, Palazzo Reale di Portici, Casino della Tavola Muta (26)
(1775. The table was installed in an oval room in a tower in the park and was referred to as tavola muta – silent table. If my information is correct, the tower does not exist anymore.)

Poland: (27)

Warsaw, Royal Castle
(Around 1715. Augustus II the Strong had the table installed.
The castle was demolished in the Second World War, but has been rebuilt.)

Warsaw, the Saxon Palace
(1710s. This table was also commissioned by Augustus the Strong. The palace was blown up in the Second World War.)

Russia: (28)

Peterhof, Grand Palace
(18th century.)

Peterhof, the Hermitage
(1721-1725. The machinery was destroyed in the Second World War but was reconstructed in 2009. There was room for 14 people around the table.)

Saint Petersburg, the Shuvalov palace
(1730s.)

Saint Petersburg, A. P. Bestuzjev-Rjumin’s estate
(1740s or 1750s. The estate was situated on Kamenny Island.)

Tsarskoye Selo, the Hermitage
(1750s. The machinery is partially preserved, partially reconstructed. 18 people could sit around this table.)

Saint Petersburg, the Winter Palace
(18th century. I am not entirely sure if this was a separate table or if it is the same as the one in the following post.)

Saint Petersburg, the Small Hermitage
(End of the 1760s.)

Oranienbaum, Palace of Peter III, the Hermitage
(1760s. The Hermitage does not exist anymore.)

Kuskovo, the Sheremetev country estate, the Hermitage
(1767. In the pavilion, there was also a hoistable chair, probably resembling the one in the Peterhof Hermitage. The Russian tables are concentrated around Saint Petersburg, but this estate is actually situated outside of Moscow.)

Saint Petersburg, the Sheremetev palace
(1770s.)

Sweden:

Ulriksdal, the Palace Theatre Confidencen (29)
(1754. The machinery and table were reconstructed 1994-1997.)

Drottningholm, the Confidence Pavilion next to the Chinese Pavilion (30)
(1763. Original, still working machinery.)

Torö, ”Villa Fjolle”/”Villa Spies” (31)
(1969. The table still exists.)

Czech Republic:

Český Krumlov, Villa Bellaria (32)
(1746. The table is in a house in the castle park in this gem of a town. The machinery is still in working order.)

Germany:

Dresden, Dresden Castle (33)
(1721. The table was constructed by Andreas Gärtner. It had only room for four people, but if the description of two halves is correct, it probably meant that eight people could be seated around it if necessary.)

Dresden, Pillnitz Palace (34)
(1720s. A confidence table was planned but never installed, possibly due to the high water table near river Elbe.)

Berlin, City Palace (35)
(1728. The palace was bombed in the Second World War and demolished.)

Altenburg, Schönhaus (36)
(1730s. The pavilion was demolished in 1955 as it was in a bad state. I have not been able to verify this table.)

Weimar, Belvedere (37)
(1730s. The table is supposed to have existed as late as 1933. I have not been able to verify this.)

Festung Königstein, Friedrichsburg (38)
(1731. The pavilion was struck by lightning in 1744.
The table and the hoisting device were reconstructed in 1999.)

Potsdam, City Palace (39)
(1745. The palace was bombed in the Second World War and was demolished. Here is a picture of the table.
An interesting coincidence is that the room where the confidence table stood housed a portrait of Lovisa Ulrika.)

Berlin, Kadettenhaus Neubau (40)
(1770s.)

Schloss Linderhof  (41)
(1870-80s. The machinery still exists, but it has been blocked for security reasons.)

Herrenchiemsee, Neues Schloss (42)
(1880s. The machinery still exists, but it has been blocked.)

Austria:

Vienna, Schönbrunn, the round Chinese cabinet (43)
(1743. Demolished no later than 1753.)

And in the end…

The table and machinery in the Confidence Pavilion, next to the Chinese Pavilion in Sweden, have been preserved since they were installed in the 1760s to this day. However, they have probably, from time to time, fallen into oblivion, or at least not been known to the public at large. I am sure that the courtier Fritz von Dardel was a little surprised when he visited Drottningholm Palace and the Chinese Pavilion on the 5th of August 1857. In his diary (published under the title Minnen in 1901) he writes:

Our carriages stopped at Kina, this exquisitely beautiful summer palace, where we were led into one of the four pavilions that surround the main building. Everybody sat in a ring on the floor, as if to play sitting-down games. When Prince Oscar clapped his hands three times, the floor opened and a richly laid table slowly ascended through the hole. We immediately attacked the table and served ourselves. Everybody was in high spirits. (44)

You can sense a certain degree of delight over the magic table – and I dare say that this somewhat odd invention still manages to fascinate and intrigue in this age of high technology. I certainly  would not mind having a table like that in my own humble home.

Footnotes:

(1) See for instance Confidencen: An old theatre resurrected, 1999, p. 49.
(2) E-mail from Kent Alstrup at Styrelsen for Slotte og Kulturejendomme.
(3) ”Eremitage-borde i Köbenhavn og Dresden” in Tro, styrke, kaerlighed: Danmark og Sachsen – aegteskaber, politiske og kulturelle forbindelser, pp. 287-288.
(4) The information about the Danish tables are primarily taken from Mogens Bencard’s excellent article ”Notes on the table in late 17th and early 18th century Denmark” in Rosenborg Studier (Copenhagen, 2000).
(5) Confidencen – an old theatre resurrected, p. 49.
(6) This is according to Mogens Bencard in Rosenborg Studier. However, the book about The Chinese Pavilion in the book series De Kungliga slotten (Stockholm 2002) states that the Confidence Pavilion stood finished in 1762 at the latest.
(7) Confidencen – an old theatre resurrected, p. 49.
(8) See for instance. Rosenborg Studier.
(9) According to Confidencen – an old theatre resurrected, p. 49, there is room for eight to ten people around the tables. However, Confidencen Ulriksdals slottsteater 1981-1991 (Stockholm 1991) states six, which is a more likely number.
(10) This information is taken from Bohemia: Oder Unterhaltungsblätter Für Gebildete Stände, 2 (A. Haase, 1839.)
(11) Information from the Schloss Linderhof web site and the guided tour, which I attended in 2013.
(12) This is according to the web site of Schloss Herrenchiemsee. There is a tendency to use this name for the confidence tables in Germany today, but I have found no evidence that the name was used before Ludwig II’s days.
(13) Confidencen – an old theatre resurrected, p. 49
(14) See for instance this web site: Peterhof Hermitage Pavilion
(15) ”Villa Spies”, www.askergren.com/spies (1996 + 2008)
(16) To tell the truth, none of the people or institutions I have contacted have replied. I have also searched the internet in all possible ways but have not found any evidence of confidence tables.
(17) The list of Danish tables has been compiled from Mogens Bencard’s detailed article in Rosenborg Studier, however with complementary information from Salmonsens Konversationsleksikon 1915-1930 and from Kent Alstrup at Styrelsen for Slotte og Kulturejendomme.
(18) This according to Bencard in Rosenborg Studier.
(19) According to press material for the exhibition Tous à Table! in Château de Lunéville in 2015, and an article in L’est Républican.
(20) The statement that there was a confidence table in Château Bellevue is supposedly to be found in the footnotes to Rodolphe el-Khoury’s translation of Jean-François de Bastide’s novella La Petite Maison from 1753 (The Little House: An Architectural Seduction (Princeton Architectural Press, 1996)). I have not been able to verify the existence of this table.
(21) See for instance Rosenborg Studier.
(22) See Da Vinha & Masson Versailles: Histoire, Dictionnaire et Anthologie (2015) under the entry ”Tables Volantes”.
(23) This information can be found in Mémoires secrets de Bachaumont de 1762 à 1787, volume 2 for May 31, 1769. The table was destined for Petit Trianon at Versailles, so this was not a permanent table for the Louvre.
(24) The information appears in Mogens Bencard’s article on Danish tables in Rosenborg Studier. He has received the information from Béatrix Saule at Versailles, which should guarantee that it is correct. I have not seen, however, any other reference to this table. Regarding the chair, see for instance the material for the 2011 exhibition Sciences et Curiosités à la Cour de Versailles.
(25) See for instance this web site: Storia della Palazzina Cinese
(26) The information can be found in this PDF.
(27) The Polish tables are mentioned in Rosenborg Studier.
(28) The information regarding the Russian tables is slightly unclear. Mogens Bencard mentions the Sheremetev palace in Saint Petersburg, but it is more likely that the table referred to was the one at Kuskovo, the Sheremetev’s country summerhouse and estate. The table is mentioned for instance on this web site. The family could very well have had a table in their Saint Petersburg palace too, but I have not been able to verify this. Bencard also mentions the Shuvalov palace in Saint Petersburg. This is another table that I have not been able to verify. In her e-mail to me, Nino B. Vakhania at Peterhof does not mention any table in the Shuvalov palace, but she mentions another Saint Petersburg table, namely the one at A.P. Bestuzjev-Rjumin’s manor on Kamenny Island.
(29) See for instance Confidencen Ulriksdals slottsteater 1981-1991.
(30) See for instance Kina slott in the book series De Kungliga slotten.
(31) www.askergren.com/spies
(32) See for instance this web site: Summer-house Bellarie
(33) Bohemia: Oder Unterhaltungsblätter Für Gebildete Stände, 2 (A. Haase, 1839.)
(34) The information about the high water table can be found in Maureen Cassidy-Geiger’s article ”Meissen Porcelain for Sophie Dorothea of Prussia and the Exchange of Visits between the Kings of Poland and Prussia in 1728” in Metropolitan Museum Journal 37 (2002), footnote 44 on p. 165. Uli Kretzschmar at Schlösserland Sachsen confirms that there have been strong rumours about a table in Pillnitz, but no traces have been found of it.
(35) See for instance Friedrich Nicolai Beschreibung der königlichen Residenzstädte Berlin und Potsdam, volym 2, 1779.
(36) The statement about a confidence table in Schönhaus is in Herzogthum Sachsen-Altenburg (Jena, 1895). I have not been able to verify the existence of this table, but judging from the appearance of the building, it certainly is not unthinkable. Compare the Schönhaus picture with the picture of the Confidence Pavilion next to the Chinese Pavilion in Drottningholm Palace Park.
(37) This information can be found in Rosenborg Studier.
(38) See for instance this  web site: Friedrichsburg
(39) Gustav Berthold Volz Friedrich der Große im Spiegel seiner Zeit: Jugend und Schlesische Kriege bis 1756, 1901.
(40) This could possibly refer to a more regular dumb-waiter, but the term Maschinentafel is used when the dining hall in the house is described in Handbuch für Reisende in Deutschland, J.D.F. Neigebaur, 1843.
(41) See the official web site of Schloss Linderhof.
(42) See the official web site of Schloss Herrenchiemsee.
(43) Dr Elfriede Iby tells me in an e-mail that she for a long time was inclined to believe that the so called “conspiracy table” att Schönbrunn was a myth. But when the room under the cabinet where the table supposedly had been situated, traces of it were suddenly found.
(44) Fritz von Dardel, Minnen 1833-1861 (Stockholm 1911) p. 137. Translation by Lasse Brundin.

 

Acknowledgements

A number of people have helped me in this project. A special thanks goes to architect Kent Alstrup at Styrelsen for Slotte og Kulturejendomme in Denmark who in detail answered my questions and sent me material. The following also kindly helped me in different ways: Karin Andersson (formerly at the Swedish National Heritage Board), Ulla-Britt de Marchi, Lars Ljungström (Senior Curator of the Royal Collections), Mårten Forslund (The Ulriksdal Palace Theater Confidencen), Dr Franz Nagel at Stiftung Thüringer Schlösser und Gärten, Dr Samuel Wittwer at Stiftung Preußische Schlösser und Gärten, Uli Kretzschmar at Schlösserland Sachsen, Dr Uwe Gerd Schatz at Bayerische Schlösserverwaltung, Dr Artur Badach at the Royal Palace of Warzaw, Gill Ackling at Historic England, Robert Guihen at OPW in Irland, Luca Pes at Bayerische Verwaltung der staatlichen Schlösser, Gärten und Seen, Anne Dittrich at Staatlichen Kunstsammlungen Dresden, Dr Elfriede Iby at Schloß Schönbrunn Kultur- und Betriebsges, Dr Friederike Drinkuth at Staatliche Schlösser und Gärten Mecklenburg-Vorpommern, Andrea Kintzlová at Infocentrum Český Krumlov, Nino B. Vakhania at Peterhof State Museum-Reserve, Lars Rune Larsson, Magnus Hernander, Pontus Lindblad and Charlotta and Christopher Jarnvall.

Read Full Post »

Skulptur. Smaka på ordet. Låter det tråkigt? Om jag ska vara ärlig så tyckte jag också det tills jag började arbeta på Orangerimuseet i Ulriksdals slottspark, ett museum som är smockfullt av svensk skulptur från framför allt 1700- och 1800-talen. Då upptäckte jag att jag hade haft fel. Det var riktigt intressant att springa runt där och detaljstudera konstverken och lära sig saker om hur de har tillverkats och varför de överhuvudtaget har skapats. Faktum är att just skulpturer ofta har en intressant tillkomsthistoria. Man går ju inte loss och hackar ut en fyra meter hög staty ur ett marmorblock bara för att man känner för det – åtminstone inte förr i tiden. Då låg det oftast en beställning bakom skapandet, en beställning som det i sin tur vanligen fanns en specifik idé bakom. Det var med andra ord inte alls säkert att skulpturens ämne, alltså själva motivet, var skulptörens eget val. Och för att göra saken ännu mer förvirrad så kunde beställarens motiv vara något helt annat än motivet för skulpturen – om ni hänger med i ordens olika betydelse här.

I museet finns även några skulpturer från början av 1900-talet. Då har man gått in i vad man nog får kalla för en modern tid, eller åtminstone en övergångstid. Vissa stod nog fortfarande kvar med ena benet i 1800-talet. En viss Fredrik Henrik Richard Kleen var nog en sådan person, vilket verkligen inte är särskilt konstigt eftersom han föddes i Karlsborg 1841. Jag ska inte gå in alltför mycket på hans person, bara konstatera att han ägnade sig åt den juridiska/diplomatiska banan, att han förespråkade dödsstraff och att han varken tålde tobaksrök eller drag. Han tycks alltså ha gjort skäl för namnet, om man ska vara lite elak. Varför släpar jag då fram denne herre ur historiens gömslen? Jo, han var en av de där gubbarna som tydligen tyckte att skulpturer och monument kunde tjäna ädla syften. Han var visserligen ingen regelrätt beställare, men han klämde ur sig en stor donation för att möjliggöra resandet av ett monument. Det är ju gott så.

Svea1Herr Kleen hade dock inga små pretentioner. Nej, hans avsikt var att donationen skulle bli en grundplåt till något så grandiost som ett nationalmonument! Han verkade anse att alla andra länder i Europa ståtade med nationalmonument (vilket förstås inte är sant) och att Sverige inte borde vara sämre. Tanken var att detta monument skulle symbolisera en abstrakt idé, inte vara ännu ett porträtt av någon så kallad hjältekung. Så på det sättet kanske man kan säga att tanken var modern, annars inte. I början av 1900-talet var idén om grandiosa monument i offentlig miljö om inte död så åtminstone på utdöende. I alla fall när det gällde kungamonument. (Vilket förvisso inte hindrade att man reste en ryttarstaty över Karl XV på Djurgården 1909 och en över Karl X Gustav ett stenkast därifrån 1917.) Nationalmonumentets syfte var att inspirera den ”intelligenta och bildade arbetarklassen” till någon form av fosterländskhet,  idealitet och självkänsla. Om det behövdes eller inte törs jag inte uttala mig om.

Kleen utbytte tankar med konstnären Gustaf Cederström och lämnade 1908 in en skrivelse till Kungl. Maj:t där han föreslog en nationalinsamling för att bekosta ett Sveamonument som skulle symbolisera till exempel ”Rättvisan, Freden, Nationalförsvaret, Reformationen” (notera versalerna). Han hade tänkt sig en placering framför det då nästan helt nybyggda riksdagshuset på Helgeandsholmen. Och så bidrog han alltså med en storståtlig donation som grundplåt. Social-demokraterna tjafsade emot lite, men eftersom Sverige hade en högerregering som säkert i synnerhet gillade pratet om Nationalförsvaret – något som låg i tiden – så antogs Kleens erbjudande och förslag. Någon annan, som jag inte fått fram namnet på, donerade ytterligare 10 000 kronor, men det tycks inte som om någon nationalinsamling igångsattes.

Året därpå utlystes en allmän tävling där alltså svenska konstnärer (utländska kunde näppeligen komma ifråga för ett nationalmonument!) fick inkomma med förslag på utformning. Det dök upp hela 36 förslag och av dessa valdes tre ut. Men de dög uppenbarligen inte som de var, utan konstnärerna anmodades att arbeta vidare på sina idéer och så småningom visa upp sina bearbetade skisser. Inte heller nu dög de riktigt – åtminstone ansåg juryn att de inte kunde förorda något av dem. Men efter ett uppehåll kom man ändå till skott och utsåg en vinnare, något som kallades ”Skarp klinga” och var förfärdigat av värmlänningen Christian Eriksson. Skulpturen föreställer helt enkelt en man som just är i färd med att dra sitt stora svärd. Nationalistiskt och krigiskt så det förslår. Men var står då detta nationalmonument? Tja, Christian Erikssons modell till det står i ett av de bakre rummen i Orangerimuseet. Något färdigt monument blev det nämligen aldrig, så stackars herr Kleen blev inte förknippad med något storståtligt och nationalistiskt – utan snarare med ett misslyckande. Lite trist för hans del. De donerade pengarna låg och skvalpade ganska länge innan man genom en juridisk ändring av donationen beslöt att i stället använda den till en restaurering av Kungshögarna i Gamla Uppsala. På så sätt kan man kanske säga att pengarna ändå användes till ett nationalmonument.

Det verkligt roliga med hela detta projekt är dock att skulptören, tecknaren och smålänningen Sven Boberg utom tävlan lämnade in ett förslag till national-monument. Skulpturen föreställer Moder Svea – vilket nog som ämne betraktat tilltalade donator Kleen mycket. Jag vill minnas att jag har läst någonstans att han hade föreslagit just Moder Svea som motiv. Problemet är bara att det rör sig om en karikatyr. Jag lånar den gamle konsthistorikern Carl Gustaf Laurins beskrivning av kvinnofiguren: ”Den af vällefnad något ‘rultikultiga’ moder Svea har tyngd af mat och dryck insomnat.” Ja, själva inkarnationen av det stolta Sverige sitter helt skamlöst och sover i sin tron! Hon har är på mycket god väg att tappa spiran och riksäpplet har redan trillat ner och lagt sig till ro framför tassen på Göta Lejon – som förstås också slumrar sött. På tronstolens rygg sitter två symboler för ett mytiskt, forntida Sverige, nämligen Odens korpar Hugin och Munin. De har väl blivit alldeles slut av att inhämta information om sakernas tillstånd och har därför också somnat. Eller om de helt enkelt är uttråkade. Det kan man ju också bli trött av. Och om nu någon skulle ha missat hela poängen med skulpturen så har Sven Boberg låtit karikatyrhuvuden av Karl XII respektive Gustav II Adolf utgöra avslut på armstöden. Tittar man riktigt noga så upptäcker man dessutom att de är placerade i varsin tidstypisk stövel, som också får utgöra de främre benen på tronstolen. Till råga på allt döpte Boberg hela förslaget till ”Sof i ro” (”Sov i ro”, för den som eventuellt inte begriper den gamla stavningen.)

Förmodligen fanns det en och annan som blev lite upprörd över Sven Bobergs behandling av ett så allvarligt motiv. Och Bobergs uttalade intention att skulpturen skulle göras i monumentalformat och ställas precis framför riksdagshusets entré så att ledamöterna med möda skulle tvingas att klättra över den gjorde nog inte saken bättre. Jag behöver nog inte påpeka att ”Sof i ro” aldrig blev något mer än en skiss. Den tycks dock finnas i ett fåtal exemplar, vilket väl innebär att några människor i dåtidens Sverige uppskattade den och bad att få köpa ett exemplar. Ett finns i Orangerimuseet i Ulriksdals slottspark (där man således kan jämföra modellen med Christian Erikssons modell till ”Skarp klinga”). Ett finns på Skissernas museum i Lund. Ett exemplar hade konsthandlaren Claes Moser (ni vet han i Antikrundan) med sig i sin monter på Antikmässan 2014. Och det fjärde exemplaret som jag känner till… ja, det står faktiskt sedan en tid tillbaka i självaste riksdagshuset! Det lär ha hamnat där sedan riksdagshusets egen konstintendent råkade hitta ett exemplar i en antikaffär i Gamla Stan. Och på så sätt är väl cirkeln på sätt och vis sluten. Fast nu är det kanske dags att utföra den i monumentalformat? Förslag på placering?

Tack till min före detta kollega och nuvarande vän Monica för knuffen till Riksarkivets hemsida!

Delar av ovanstående information är hämtad från Riksarkivets hemsida. Jag lägger därför enligt deras önskemål in följande referens: F H Richard Kleen, urn:sbl:11568, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stig Jägerskiöld), hämtad 2015-02-18.

Read Full Post »

Augusta Åkerlöfs porträtt

Augusta Åkerlöfs porträtt

På Ulriksdals slott hänger ett porträtt som jag under min tid som museilärare där hade väldigt svårt för att bara gå förbi. Om jag guidade en grupp så var jag bara tvungen att berätta om det – och om jag bara passerade så kunde jag inte låta bli att kasta en blick på det och säga hej till den avporträtterade. Han såg så sympatisk ut och jag funderade alltid över hur han egentligen hade det. Det är en lite speciell målning, av ett par olika skäl. Dels hette konstnären Augusta Åkerlöf – och det var inte särskilt vanligt att en kvinna kunde försörja sig som konstnär på den tiden, även om det faktiskt just då blev något vanligare. Om jag minns rätt så fick hon ett visst understöd av kungen, Karl XV, som var mycket konstintresserad och dessutom själv målade. Typiskt nog är Augusta Åkerlöf tämligen okänd. Gör en Google-sökning och se hur många träffar ni får. Och dels är den avporträtterade en svart man.

Den avbildade unge mannens namn var John Panzio Toxon, fast det finns en hel del frågetecken kring namnet. Ibland kallas han Johan. Ibland skrivs namnet Tockson, ibland Tuckson, ibland Tocson. Och enligt vissa uppgifter ska namnet Panzio ha hittats på av Karl XV. Man vet inte heller riktigt var han kom ifrån. Hans födelseort anges helt enkelt som ”Afrika”, vilket ju är aningen oprecist. Någonstans har jag hört att han skulle ha kommit från Nordafrika, men inga mer precisa uppgifter tycks finnas. Det är inte heller helt klarlagt hur han kom till Sverige, men enligt uppgift ska han ha varit en gåva (!) till Prins August 1858. Prinsen skänkte senast året därpå Toxon vidare till brodern Karl XV. Han omnämns nämligen i Fritz von Dardels memoarer i juni 1859. Toxon var då drygt 20 år gammal. I en roman från 1891, löst baserad på Toxons liv, hävdar författarsignaturen Svante att den unge mannen följde med ett fartyg från Afrika till Göteborg i början av 1840-talet. Där skulle han ha fått tjänst hos en major Wästfelt som vid en middagsbjudning till Karl XV:s ära skänkte gossen till kungen. Men det är svårt att veta vad som är fakta och vad som är fiktion i historien kring hur Toxon hamnade vid hovet.

Fritz von Dardel. 1860.

Fritz von Dardel. 1860.

Det här är förstås i vårt perspektiv något ganska förskräckligt, men sett i ett historiskt perspektiv så är det inte så anmärkningsvärt. Svarta människor var förstås oerhört ovanliga på våra breddgrader och de föstes nog traditionellt in i samma kategori som dvärgar och andra människor som avvek från normen. Redan Gustav Vasa lär ha haft en svart man, en så kallad blåman, vid sitt hov. Gustav Badin som verkade som hovman vid Lovisa Ulrikas hov är ett annat exempel, därtill kanske det mest välkända. Färgade människor sågs som kuriositeter – och de skulle finnas vid ett hov med självaktning. Det exotiska både roade och skrämde. I Ulriksdals slottspark står sedan 1863 en skulpturgrupp som föreställer nätdragande morianer, ytterligare ett uttryck för fäblessen för det exotiska. Eftersom Karl XV ofta bodde på slottet så måste Toxon ha sett denna skulpturgrupp och förstått att han så att säga ingick i samma kategori eller sammanhang. Frågan är om han reflekterade vidare över det. Kanske var han trots allt glad att han slapp gå omkring klädd i enbart ett höftskynke, den klädsel som de två morianerna i skulpturgruppen har förärats.

John Panzio Toxon hade en lite speciell position. Hans officiella titel var extra kammartjänare, men kallades ofta ”piprensaren” eftersom en av hans uppgifter var att stoppa och rensa kungens pipor. Karl XV var en samlare av rang och hade bland annat en omfattande pipsamling. Men om Toxon också hade hand om den ska jag låta vara osagt. Eftersom kungen mest rökte cigarr så bör Toxon snarare ha haft allmänna uppassande uppgifter. Kanske var titeln ”piprensare” ett utslag av tidens skämtlynne. Men förmodligen skulle Toxon framför allt gå omkring och vara allmänt exotisk. På Augusta Åkerlöfs porträtt utgör han huvudmotivet, men i övrig dyker han främst upp som bifigur i några teckningar och akvareller av hovmannen Fritz von Dardels hand. I en teckning från 1860 står han bredvid Karl XV när denne sitter i ett tält på Ljungbyhed i Skåne och samtalar med monarkkollegan Fredrik VII av Danmark. Då har han en butelj i handen och man får förmoda att uppgiften är att fylla på de båda monarkernas glas. Antagligen ganska ofta. I övrigt känner man igen Toxon från Åkerlöfs porträtt – han är klädd i en fez med tofs, knäbyxor och ett slags bolero med korta ärmar. Det tycks ha varit hans uniform. I den ovan nämnda dagboksanteckningen av Dardel nämner hans särskilt Toxons röda jacka.

Fritz von Dardel. 1868.

Fritz von Dardel. 1868.

Ett annat verk av Dardel visar ett midsommarfirande på Ulriksdal 1868. Här är Toxon avbildad när han dansar tillsammans med de andra. Klädseln är den vanliga – tofsförsedd fez och knäbyxor. Bilden finns i två något olika varianter, en skissartad och en mer färdig, men Toxon ser likadan ut på båda. Den 1 juni 1869, dyker Toxon upp på ännu en Dardel-bild från en tillställning på Ulriksdal. Här står han med en bricka med två glas i handen, den här gången iklädd en ljusröd variant av boleron, blåa knäbyxor och en huvudbonad som mera liknar en tomteluva än en fez. Han tycks också bära samma typ av blåvitrandiga skjorta som på Augusta Åkerlöfs porträtt. På en teckning av O. L. Andersson i Ny Illustrerad Tidning 1865 syns Toxon då han är på väg in i ett litet tält vid en militärmanöver på Axvalla hed – och här förefaller han faktiskt hålla en långskaftad pipa i handen. I övrigt ser han ut precis som man är van vid att se honom. Det finns också två bilder där Toxon framställs helt civil: På en teckning i tidningen Söndagsnisse ses han i profil, uppenbarligen på promenad i Stockholm, elegant klädd i rock och stormhatt. I ena handen håller han ett paraply och i den andra en cigarrett. Och så finns det faktiskt ett fint ateljéfoto av en fotograf vid namn Isberg. Här ser vi Toxon i ljusa byxor och mörk rock. Stormhatten ligger på ett litet bord bredvid. Även här har han en cigarrett i handen. Man känner igen honom från Augusta Åkerlöfs porträtt.

Fritz von Dardel. 1869.

Fritz von Dardel. 1869.

Hur gick det då för Toxon? Ja, enligt vad det påstås så avskedades han från sin tjänst 1866, officiellt för att han hade stulit kungens cigarrer. Enligt andra uppgifter var den egentliga anledningen att han hade varit lite för närgången mot hovets damer. Men vad är det egentligen som säger att det inte var tvärtom, att hovets damer var lite för intresserade av den exotiske unge mannen? Hur som helst så måste han ha tillåtits att vara kvar vid hovet eftersom han bevisligen fanns med både vid midsommarfirandet på Ulriksdal 1868 och vid en tillställning på samma slott i juni 1869. Det troliga är att han blev kvar vid hovet fram till 1870, då han gifte sig med en viss guttaperkadirektör Anderssons dotter, Matilda Charlotta. Med henne fick han två barn. Redan 1858 fick han dock tvillingar med en Cajsa Lisa Andersdotter. Det tycks vara säkerställt. Det finns också uppgifter om att han skulle ha fått barn även med en lapska (!) och en möbelpolererska vid hovet, vilket påstås ha bekymrat den djupt religiösa och därför moralistiska drottning Lovisa. Kanske bidrog det till att Toxon så småningom fick lämna hovet helt? Det glunkas också om att han skulle ha försett riksdagsmännen med skvaller från hovet, förmodligen i utbyte mot en liten dusör. Toxon uppbar nämligen ingen lön för sitt arbete, utan fick nöja sig med fri kost och logi och sporadiskt tillstuckna fickpengar. När han slutade vid hovet erhöll han dock en liten pension. Efter Karl XV:s död 1872 blir det betydligt mer sparsamt med omnämnanden. Toxon lär en tid ha arbetat på ett romerskt bad och drog sig kanske fram på olika ströjobb i Stockholm. Han avled på sommaren 1888 (enligt andra uppgifter 1887) i en biljardsalong där han arbetade.

Ur Ny Illustrerad Tidning. O.L. Andersson. Okänt årtal.

Ur Ny Illustrerad Tidning.
O.L. Andersson. Okänt årtal.

Ja, hur hade han det egentligen, den gode Toxon? Man kan ju undra hur det kändes att vara den ende (?) färgade personen i Stockholm och hur det kändes att bli skänkt hit och dit som något slags handelsvara. Hur kändes det att gå omkring i en märklig dräkt och ha till huvuduppgift att vara just exotisk? Det kan helt enkelt inte ha varit våldsamt roligt. Å andra sidan kan man tycka att en tjänst vid hovet var något fint och att han knappast behövde svälta eller lida nöd på något sätt. Finns det då inga vittnesmål av John Panzio Toxon själv? Jo, det gör det faktiskt, åtminstone indirekt. I Folkminnesarkivet i Lund finns det en uppteckning från 1931 av en man som i sin ungdom arbetade som vaktpojke på Bäckaskogs slott i Skåne där Karl XV ibland vistades på somrarna. Vaktpojken och Toxon badade en gång tillsammans och då beklagade sig Toxon och sa att det var tråkigt att vara en svart pojke för att alla såg ned på honom. Samme man berättade också att allmogeflickorna som kom för att få en skymt av kungen blev rädda när Toxon uppenbarade sig. Nå, hur man än tänker och spekulerar kring Toxon så måste man i alla fall säga att hans levnadsöde är minst sagt fascinerande.

I början av hans tid vid hovet fick Toxon delta vid den traditionella förstamajpromenaden ut till Djurgården. Då ska han iklädd blå dräkt och röd fez ha ridit på en vit häst – och bör ha varit en anslående syn. I romanen ”Det nya riket” (utgiven 1882) låter August Strindberg Karl XV tala för sig själv under en förstamajpromenad i mitten av 1860-talet och säga:

Ur Söndags-Nisse. Okänt årtal.

Ur Söndags-Nisse. Okänt årtal.

Folket tror inte på humbugen längre, nåväl, vi kungar visa folket, att vi inte heller äro så dumma att vi tro på den; vi måste nu en gång finnas, efter ni vill så ha det; se här ha ni oss sådana vi äro. Vad mer? Här har ni Carl XII:s drabanter! Inte tror jag på dem och inte ni heller, men de äro roliga att se på! Se på dem då! Här ha’n I mina goda vänner, rikets herrar! De förstå sig på en god middag och säga inte nej för ett glas! Här har ni piprensarn i röd mössa! Jag har upptagit honom i min omgivning och satt honom bland rikets herrar! Tycker ni inte han ser livad ut?

 

Och så avslutar Strindberg: Ändlösa hurrarop för piprensarn! Just det. Hurra för John Panzio Toxon!

Ateljéfoto av fotograf Isberg.

Ateljéfoto av fotograf Isberg.

 

 

Read Full Post »

Older Posts »