elbrundino

I min skivhylla hittade jag häromdagen tre skivor vars existens jag inte riktigt kändes vid. Jag kunde i alla händelser inte komma ihåg att jag någonsin har lyssnat på dem. Vad gjorde de där? Vad ville de mig? Inte så att jag på något sätt skäms för dem – jag är mest förvånad över att de inte har pockat på min uppmärksamhet tidigare, och att de uppenbarligen har hamnat i skivhyllan ohörda. Det rör sig inte om några märkvärdigheter, bara tre LP-skivor av Henry Mancini. Två är från 1963. En är från mitt eget födelseår, 1966. Alla tre är utgivna på etiketten RCA Victor. Alla tre har den där tjocka typen av omslag som är så typiskt för amerikanska utgåvor.

Henry Mancini? Vem är nu det? Jag törs nog lova att alla som eventuellt bevärdigas läsa detta har hört något av Mancini. Det är nämligen han som skrev filmmusiken till Rosa Pantern. Amerikan men med italienska föräldrar. Född 1924. Död 1994. Gav ut omkring 90 LP-skivor. Jag skriver ut det med bokstäver också: nittio. Det är ganska bra jobbat, men så skämdes han inte heller för att klämma ur sig både tre, fyra, fem och sex LP på ett år. Jag gissar att man måste vara någorlunda begåvad för att kunna göra det. Det är mycket filmmusik, men även en hel del annat. Det är allt från storbandsjazz till lättare klassisk musik, pop, soul, marschmusik och gamla 40-talslåtar. Men nästan allt framförs på ett typiskt Henry Mancini-vis. Det är lättlyssnat. Långt ifrån krävande. Vill man vara kategorisk och kanske lite elak så skulle man kunna kalla honom Mr Cocktailmusik. Han gjorde den typ av musik som man kunde höra i högtalarna på grillrestaurangen i varuhuset Migo i Uppsala när vi vid sällsynta tillfällen åt middag där.

När jag lägger dessa olyssnade vinylbitar på skivtallriken för första gången så slås jag av en sak: Det är nog inte bara jag som aldrig har lyssnat på just de här skivorna. De ser helt nya ut, som om det nu är 1963 och jag just har inhandlat dem. Faktum är att det nästan känns synd att släppa ner nålen i spåret, som om jag därmed inleder en förfallsperiod. Som om jag förstör femtiofyra års historia. Och det är då jag minns var de här skivorna kommer ifrån. Jag köpte dem på auktion av en särskild anledning. En anledning som i dag känns lite lätt löjlig. Jag minns nu att säljaren hade en speciell historia att berätta kring skivorna. Ungefär så här var det:

Henry Mancini skulle ha blivit förtjust i en kvinna som möjligen var nyinflyttad i Beverly Hills. Kanske träffades de på en fest hemma hos gemensamma bekanta. Denna kvinna var dock inte lika förtjust i Henry Mancini, men det tycks han inte ha brytt sig om. Han uppvaktade henne genom att envist skicka blommor till hennes hus. Men inte bara blommor, utan även LP-skivor med kompositören, arrangören och orkesterledaren Henry Mancini. Uppenbarligen tänkte han att hon skulle bli imponerad och därmed falla för honom. Men det gjorde hon inte. Skivorna förblev olyssnade. Och dessa skivor, mina damer och herrar, står nu i min skivhylla!

Hur sannolikt är nu detta? För det första kan man undra hur de hamnade i Sverige, ty jag köpte skivorna av en svensk säljare. Det är ju ganska långt från Los Angeles till Sverige. Men underligare saker har i och för sig inträffat. (En gång hittade jag ett exemplar av Min julskinka har rymt med Werner & Werner hos en skivförsäljare i Spanien.) För det andra så finns det en liten detalj som talar emot att historien är sann: Henry Mancini gifte sig med Virginia O’Connor 1951 och förblev gift med henne i 43 år. Till sin död. Det är klart att han kunde ha blivit betuttad, ja rent av besatt, av en annan kvinna trots att han var gift. Men det känns ändå som en lite svajig historia, om än lite rolig.

Historien kan varken bekräftas eller dementeras. Och det spelar faktiskt ingen som helst roll. Jag kan ändå inte på något sätt bevisa att Henry Mancini har hållit i just de här skivorna. Eller finns kanske hans fingeravtryck på dem? Jag nöjer mig med att med glädje lyssna på Mancinis cocktailmusik och läsa de lite lustiga och tidstypiska baksidestexterna. På baksidan av LP:n med filmmusiken till Rosa Pantern har inspektör Jacques Clouseau själv (i Peter Sellers inkarnation) skrivit en liten text som i fri översättning lyder: Jag har aldrig skrivit baksidestexter till skivor tidigare och jag är säker på att jag aldrig kommer att tillfrågas igen. Stackars tokar, de vet inte vad de går miste om.
Och det vet man ju faktiskt nästan aldrig.