Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Rumänien’

Papegoja3Guilty pleasure är ett svåröversatt uttryck. Men det betyder ungefär ”något som man gillar fast man vet att de flesta, eller i alla fall många, betraktar det som något suspekt eller rent ut sagt dåligt”. Ett exempel: Man kanske tycker om att läsa böcker av Dan Brown, trots att man vet att han ses som en ganska så kass författare – åtminstone på ett litterärt plan. Oftast handlar nog guilty pleasures om musik, film, TV-serier, mode eller mat, men det spelar egentligen ingen roll vad det är. Huvudsaken är att man ska känna åtminstone ett uns av skam över att man ägnar sig åt det. Det ska vara något som man inte gärna erkänner för andra – och därför helst gör i enskildhet.

Har jag någon guilty pleasure? Förmodligen. Men det beror lite på hur man väljer att tolka det. Men så här då: Häromdagen kom jag på mig själv med att leta upp en liten sak på YouTube. Det är faktiskt inte första gången, även om det är några år sen sist. Och jag gjorde reflektionen att denna min guilty pleasure aldrig skulle ha varit möjlig om inte Internet hade funnits. Då skulle jag nämligen inte ha hittat tillbaka till den. Men för att komma vidare måste vi göra en liten tidsresa till slutet av 1970-talet. Jag har en minnesbild av att det här tilldrog sig på sportlovet, mest för att det borde ha varit då det tilldrog sig. Om man hade tur så kunde nämligen Sveriges Television få för sig att visa sportlovsfilm på dagtid för skollediga barn – och jag kunde nästan svära på att det här var en sådan.

Rock’n roll Wolf (även känd som Ma-ma) är väl närmast att betrakta som en musikal och hade premiär 1976. Bara det faktum att det är en samproduktion mellan Sovjetunionen, Rumänien och Frankrike skrämmer säkert bort 97 % av alla presumtiva tittare i dag. På den tiden var vi ganska bortskämda med filmer från östblocket – så det mest anmärkningsvärda då var väl egentligen att Frankrike deltog i produktionen.

PapegojaHistorien utspelar sig i något slags fabelvärld som närmast påminner om ett rumänskt friluftsmuseum. Den befolkas av djur, spelade av människor. Här finns bland annat björnar, papegojor, vargar och getter. Den piprökande rock’n’roll-vargen Titi Suru tycks vara en gestalt som alla i byn respekterar, men inte nödvändigtvis är jätterädda för. Kanske för att han omger sig med ett lite lätt löjligt gäng bestående av en åsna, ett lodjur och en bror- eller systerson, som förstås också är varg. De låtsas vara onda, fast de nog egentligen inte är så farliga.

Och så har vi förstås en oskyldig getfamilj som består av ett antal söta små killingar och den ensamstående getmamman Rada. De tycks vara nyinflyttade i byn, ty vargen och hans gäng passar i början av filmen på att hoppa över staketet till Radas tomt för att presentera sig. Han är både charmerande och hotfull och låter liksom i förbigående förstå att killingarna ser tämligen smaskiga ut. Men getmamman har skinn på nosen och säger ifrån. Men det är klart att hon förstår att hon måste vara försiktig.

Till saken hör att den stora bymarknaden ska gå av stapeln. Varje år kommer en kringresande papegoja dit med nyheter, magiska trick och spådomar som han delar ut i form av små röda och blåa lappar. Han har minsann varit både i Teheran och på Bali. Det där vill ju inte mamma Rada missa, men hon inser att det kan gå illa om hon tar med sig sina killingar till marknadens villervalla. Alltså får de stanna hemma och lova att inte öppna dörren för någon annan än henne. För att de ska veta att det är hon som kommer så lär hon dem en sång som bara hon och de kan.

Papegoja4Resten kanske man kan lista ut. Själva historien är varken särskilt komplicerad eller originell – och naturligtvis slutar allt lyckligt. Men vad är det som gör det här till en guilty pleasure för mig? Främst är det musiken. Den som har skrivit låtarna vet exakt hur man får en melodi att fastna. Ibland är det en finstämd visa, ibland rock’n’roll och ibland något som mest liknar kabarémusik. Men allt är vansinnigt melodiskt och omedelbart. Melodierna tenderar dessutom att komma tillbaka flera gånger – och det gör ju att de fastnar ännu snabbare. Men det är också dräkterna och sminket och scenografin och charmen. Och inte minst akrobatiken, inklusive den avslutande scenen som äger rum på is med volter och andra äventyrligheter.

Nu fattar ju jag att i stort sett ingen som till äventyrs läser det här kommer att orka titta på Rock’n roll Wolf (men om man ändå vill göra det så hittar man den här: https://www.youtube.com/watch?v=y812dLh2eg4). Och ännu färre kommer att tycka att det faktiskt är en ganska trevlig film, utan snarare att det är ren dynga. Och kanske till och med anse att jag måste vara helt dum i huvudet. Men den typen av reaktion ligger ju i sakens natur, ty annars skulle den här filmen inte vara en guilty pleasure.

Nu visar det sig att jag hade fel. Det här var ingen sportlovsfilm. Den visades två gånger i Sveriges Television – i december 1978 och nästan exakt ett år senare. Jag måste ha sett den båda gångerna, och tyckt om den tillräckligt mycket första gången för att faktiskt spela in den – på kassettband! – andra gången den sändes. När jag nu läser på lite om filmen så märker jag till min häpnad att den var riktigt stor i vårt grannland Norge. Där har den visats i TV många gånger, ofta kring jul, och dessutom blivit scenmusikal. Temasången Mommy’s Home har även spelats in av ett par norska artister.

Hur togs Rock’n roll Wolf emot inför sändningen i svensk TV? Tja, jag hittar faktiskt en recension från Svenska Dagbladet – och den är inte nådig. Där beskrivs filmen som en ”besynnerlig produkt”, ”en ganska förfärlig soppa” och ”musikaliskt franskt svagsinne”. Kul! Recensenten Hans Schiller tyckte tydligen så illa om filmen att han presenterade sändningstidpunkten uppochner. Men om någon frågar mig så hävdar jag att hans omdöme var svårt orättvist – och att han nog inte riktigt förmådde se filmen med ett barns ögon. Eller med norska ögon! Ibland tror jag att jag i hemlighet är ett barn, eller norrman…

Rock'n roll wolf

Annonser

Read Full Post »

IMGP1500 (2)Att resa är roligt. Att resa är bildande. Att resa är att upptäcka något om sig själv – i bästa fall. Eller i sämsta fall, om man så vill. Jag har exempelvis upptäckt att jag är en aning motvalls* när det gäller resmålen. Av någon anledning tycker jag inte att det är särskilt roligt att besöka platser som för tillfället är på modet. När alla andra åker till Thailand så åker jag till Rumänien. När alla andra åker till London så åker jag till Åseda. När alla andra åker till Barcelona så åker jag till Madrid. Det är förstås lite löjligt, med tanke på att enormt många människor genom tiderna har besökt såväl Rumänien som Åseda och Madrid – men det är så jag fungerar. Dessutom påstås det att barcelonaiterna har tröttnat på alla turister som kommer dit och stör, och jag är en gång för alla sådan att jag ogärna stöter mig med folk. Ergo: Madrid.

IMGP1310 (2)

En skulptur som uppenbarligen har suttit för mycket.

I slutet av maj 2018 är Stockholm en temperaturmässigt varmare stad än den spanska huvudstaden, men det innebär inte att det är kallt. Temperaturen är snarare behagligt uthärdlig. Man behöver inte hälla i sig vatten var sjunde minut eller hålla sig i skuggan för att stå ut. Däremot är det emellanåt både gott och nödvändigt att inmundiga något svalkande i dryckesväg. ”Sangria!” tänker nu någon läsare med ett lystet uttryck i ögonen. Och det kan man för all del få tänka. Men låt mig nu få vara motvalls* igen. Genom att beställa sangria på ett ställe och utröna att stället för närvarande inte har någon sangria förberedd kan man få reda på att det bara är turister som dricker sangria. Lokalborna dricker i stället tinto verano. Det är billigare – och minst lika svalkande och gott. Och handen på hjärnan, vem vill dricka något som bara turister dricker? Alltså dricker man hädanefter tinto verano.

Nåväl. Vid den temperaturmässigt angenäma ankomsten till Madrid möts vi av fredagskvällsglada människor som alla bär fotbollströjor och sjalar och andra saker som fotbollsmänniskor bär. Det har tydligen varit match – och i Madrid är fotboll tydligen lika oerhört viktigt som det är i Stockholm. Skillnaden är möjligen att fotbollsmänniskorna här ger intryck av att vara civiliserat glada. Det vill säga, de tycks inte se glädjen som en förevändning att förvandlas till våldsamma och fulla svin. Jag ser bara glädje. Men vad vet å andra sidan jag? Det jag kan om fotboll finns inte.

IMGP1301 (2)Men hur gör man då med den spanska maten om man nu är så förtvivlat motvalls* hela tiden? Äter man pasta och grodlår och köttbullar för att undvika att bli en kliché? Nej, det gör man inte. Förvisso finns där en liten motvilja mot att äta tapas och paella, men om nu lokalborna äter tapas och paella så måste det ju vara okej. Eller hur? Om man vill äta tapas så kan man företrädesvis gå till något som heter Mercado de San Miguel (eller Saint Michael’s Market som det säkert skulle ha stått i ett svenskt resereportage). Det rör sig om en saluhall, en inglasad gjutjärnskonstruktion från 1910-talet. I de olika stånden kan man förstås köpa med sig godsaker hem – men man kan också köpa någon rätt här och någon rätt där och sedan äta alltihop vid långbord i mitten av lokalen. En trevlig idé, även om det kan bli lite trångt och bökigt och man riskerar att spilla både det ena och det andra på sin dyra designerskjorta på vägen mellan stånden och borden. Det kan också hända att man inte riktigt vet vad man äter. Det är lätt att lockas av att rätterna helt enkelt ser goda ut.

IMGP1304 (2)Vid ett dylikt arrangemang kommer man ganska tätt inpå andra människor. Eftersom Mercado de San Miguel tycks locka både turister och lokalbor så kan viss språkförbistring uppstå. Men numera är det lätt att undvika denna förbistring med hjälp av vår moderna teknik: Bordsockupanterna omedelbart till vänster om mig består av ett spanskt par. Tvärs över det smala bordet befinner sig ett yngre brittiskt par. Eftersom den brittiske unge mannen har köpt en strut (!) med skinka så finner sig den spanske mannen nödsakad att börja tala om iberisk skinka, det som matintresserade människor kallar pata negra. Denna skinka kommer från grisar som har fötts upp på ekollon. Men hur bär sig en spanjor som inte talar engelska åt för att berätta det för en engelsman som inte talar spanska? Jo, han pladdrar först obekymrat på, innan han tar upp sin telefon, säger något i mikrofonen – och vips har han en bild på ekollon som han kan visa för engelsmannen. Genom denna bild, tillsammans med en imponerande imitation av grisgrymtande, får han engelsmannen att förstå. Den senare nickar i alla fall som om han förstår. Den efterföljande harangen om att pata negra är mycket dyrare än gammal vanlig bondskinka går nog däremot inte riktigt fram. Engelsmannen ser ut som om han gärna skulle befinna sig någon annanstans. Själv är jag lite stolt över att jag på något magiskt sätt har förstått vartenda ord av vad spanjoren sagt. Någon pata negra minns jag dock inte att jag åt.

Besöker man Pradomuseet om man är lite motvalls*? Ja, det kan man väl tänka sig. Dock kan man tillåta sig att drabbas av svensk snålhet och passa på att göra sitt besök när det är fri entré. Synd bara att man inte är ensam om att vara snål. En ringlande kö bestående av kanske 400 personer är ingenting som man drömmer om att vara en del av. I alla fall inte om man står sist i den. Men för att parafrasera den store skalden Ulf Lundell: ”Ett inställt Pradobesök är också ett Pradobesök.” Och med lite tur så finns museet kvar även vid nästa Madridbesök – och då kanske alla andra i hela världen redan har sett det. Jag är en märklig före detta konstvetenskapsstudent. Prado är trots allt ett av världens främsta konstmuseer.

IMGP1503 (2)

Spansk jämlikhet. Hon ror – han är förälskad.

Strax intill Prado, på Plaza de la Lealtad, kan man ibland se och höra en man som sitter och spelar saxofon på en parkbänk. Förmodligen spelar han någon form av frijazz, eftersom det är svårt att avgöra huruvida han är duktig eller inte. Men det är egentligen inte saxofonmannen som är intressant – det är hans hund. Jag är dålig på hundraser, men det kan möjligen vara en labrador retriever. När saxofonmannen spelar så ylar hunden. Hunden förefaller så att säga ingå i kompositionen. Och om det är svårt att avgöra huruvida saxofonmannen är duktig eller inte, så är det ännu svårare att avgöra huruvida hunden ylar av glädje eller av musikalisk smärta. Det är därför man inte riktigt vet om man ska skratta eller ringa efter polis och djurskyddsstyrelsen.

Lyckligtvis finns det inte tid att tänka för mycket. Det är redan dags att ta sig till det lustiga hotellet (där personalen tycks ha som sport att öppna portlåset och ta fram rumsnyckeln innan man ens har hunnit ringa på) och anträda hemfärden. Dock kan det i Madrid hända att man oförutsett råkar hamna mitt i en stor, bullrig och aldrig sinande demonstration som äventyrar hela hemfärden. Det är en disparat skara som förefaller bestå av många olika organisationer. De blåser i visselpipor. De använder harskramlor. De smäller av något som låter som mindre bomber. De skanderar. De väsnas något alldeles förskräckligt. Men vad vill de? En googling ger vid handen att de tycker att regeringen skrattar åt dem – och det vill de inte. Det är därför de demonstrerar. Vi får kanske nöja oss med att konstatera att spanska demonstrationer är något annat än svenska, precis som spanska fotbollsfans är något annat än svenska.

IMGP1379 (2)Annars är Madrid en mycket trevlig och enkel stad att vistas i. Civiliserad, liksom. Möjligen bortsett från svensken (?) som hade raggat upp en spansk tjej och undrade om hon inte kunde hjälpa honom att fixa lite kokain. ”You know the language. I want one gramme of you and one gramme of cocaine.” Poetisk snubbe. Men han var ju turist – och därmed ociviliserad. Den madridska avsaknaden av nämnvärda vattendrag är dock tråkig. Där vinner Stockholm med hästlängder – men å andra sidan så är det ju ingen tävling. Om man är motvalls* så är det i alla fall inte det.

*Motvalls: Egentligen ”Motvalls käring”. Herr Motvall och hans hustru grälade om huruvida man klipper eller skär havre. Hon menade att man klipper, han att man skär. Dispyten gick så långt att herr Motvall hotade att dränka hustrun om hon inte gav med sig. Men hon vägrade. Det sista hon gjorde i livet var att sträcka upp en hand över vattenytan och göra en klipprörelse med fingrarna. Historien återges av Moa Martinsson i Mor gifter sig 1936.

Read Full Post »

GåstantenPå min vardagsrumsvägg har jag en bild. Noga räknat har jag tolv bilder, eller tavlor om man så vill, men i synnerhet en bild – som råkar vara ett fotografi. Bilder är fascinerande och kan berätta så oerhört mycket. ”En bild säger mer än tusen ord” påstås det lite klichéartat, men faktum är att det nog är sant. Det är åtminstone bekvämare att titta på en bild än att läsa en text som beskriver bilden. Mindre ansträngande. Men det struntar jag i.

Problemet med att ha bilder på sin vardagsrumsvägg är att det finns ett slags paradox i det. Man sätter upp dem för att man ska titta på dem, men så glömmer man att titta på dem därför att man vänjer sig. De blir liksom bara en del av en meningslös inredning. Som en platt-TV som aldrig är påslagen. Nu är jag dock en människa som tycker om att titta på bilder och jag törs nog därför påstå att just mina vardagsrumsbilder är ganska betittade och begrundade, i synnerhet den som jag nu tjatar om. Den sitter till höger om dörröppningen som leder ut till hallen och passeras därför ofta.

Jag har själv tagit den där bilden med min kamera. Jag har själv skrivit ut den på min lite för dyra fotoskrivare. Jag har själv ramat in den och hängt upp den på väggen. Inget av det krävde någon större arbetsinsats. Inte heller särskilt mycket tid. Men det kan ju bli bra ändå. Kanske inte kvalitetsmässigt bra. Kanske inte tekniskt bra. Det kanske inte är en bra komposition. Det får andra uttala sig om. Men det känns som om det finns en berättelse i bilden – och det är bra. Frågan är bara vilken berättelsen är.

Bilden är tagen i en by i Rumänien. Alla byar på slätten mellan Bukarest och Donau ser precis likadana ut, särskilt i mörker. Det är lätt att inbilla sig att byarna bara består av en genomfartsgata med trädgårdsförsedda låga hus på båda sidorna. I själva verket finns det också smala tvärgator som leder till andra hus i åtminstone ett par led. Byarna är alltså större än man tror, men ändå små. Där finns oftast en liten affär – och en regummeringsverkstad. Ibland finns det också ett matställe eller ett kafé. Kanske räcker det så. Kanske behövs det inte mer.

Byarna må se ganska enahanda och tråkiga ut, men de som bor här har det förmodligen ganska bra. Jag tror att jorden på slätten mellan Bukarest och Donau är bördig. Jag tror att bönderna här klarar sig fint, åtminstone jämfört med många andra i Rumänien. Det är i en sådan by som bilden är tagen klockan halv nio på morgonen den artonde juli 2012. Datumet och klockslaget saknar antagligen relevans, men man vet aldrig. Det beror på vilken historia man vill berätta.

På byvägarna på slätten mellan Bukarest och Donau får man ibland krypköra med bilen på grund av att det dyker upp häst- eller åsnedragna kärror. Ibland är dessa kärror överfulla av hö eller meloner. Ibland får man väja för lösspringande hundar. Och det kan hända att man får stanna för att låta några godmodiga gäss passera. De skulle kunna tillhöra en turistgrupp eller kanske vara en flock pensionärer som är ute på sin onsdagspromenad (ty bilden är tagen en onsdag), om det inte hade varit för kvinnan med käppen.

Kvinnan med käppen spelar en något oklar roll i sammanhanget. Hon går efter gässen och tycks driva på dem, som om de ska till någon särskild plats. Men det kan lika gärna vara så att hon bara vill bli av med dem. Hon ser lite bister ut. Jag vet inte om det hon har på sig kallas för en klänning eller något annat. Den har knäppning på framsidan och är kanske mera som en rock. Men den är nog av ganska god kvalitet och har ett mönster som liknar något som jag minns från min barndoms 1970-tal. Kanske hade min farmor något liknande? På fötterna har hon skor eller kanske tofflor som är öppna i tån. De ser lite slitna ut, men är säkert bekväma. Håret täcks delvis av en sjalett.

Hon ser som sagt lite bister ut. Men när hon just ska till att passera bilen spricker hon upp i ett leende som avslöjar ett par guldtänder. Hon pekar på gässen och berättar skrattande något som vi naturligtvis inte begriper. Rumänska är inget lätt språk när man inte talar rumänska. Vi gör någon form av gest för att klargöra att vi ingenting begriper, vilket hon omedelbart begriper. Vi människor har förunderligt lätt för att göra oss förstådda utan att tala varandras språk. Hon skakar på huvudet och skrattar, men inte åt oss, utan åt den dråpliga gåshistorien. Tror jag i alla fall.

Vad hade gässen gjort? Var hade de varit? Vart var de på väg? Det kommer jag med största sannolikhet aldrig att få veta. Lever kvinnan med guldtänderna fortfarande? Minns hon i så fall gåsincidenten? Även om svaren på båda frågorna skulle vara ja, så minns jag inte vad byn hette. Och jag skulle inte känna igen den. Alla byar på slätten mellan Bukarest och Donau ser precis likadana ut.

 

Read Full Post »

Hör ni, resereportage är väl en märklig genre? Jag gissar att de är tänkta att fungera som vägledning och inspiration för den reshågade, men får man inte känslan av att de mest är en dålig ursäkt för journalister att få resa till mer eller mindre spännande platser på någon annans bekostnad? Jo, det får man. Dessutom har de en tendens att vara gjorda enligt en stereotyp mall med utgångspunkt från vad en turist antas förvänta sig av en resa. De bästa resereportagen borde ju i stället vara de som faktiskt utgår från de egna upplevelserna. En gång i tiden fick jag översätta några reseprogram där reportageteamet av någon anledning alltid hamnade på bikinitävlingar, som av en ren händelse anordnades på alla resmål de besökte. Förmodligen för att man antog att alla turister närmast per automatik uppsöker bikinitävlingar. Otroligt intressant och informativt. Och program av typen ”Packat och klart” har en tendens att mest tala om på vilka platser i världen man kan ägna sig åt vindsurfning, klättra upp för livsfarliga klippväggar, hoppa bungyjump, simma i kapp med ozeloter och shoppa Gucci-skor billigt. Sådant som åtminstone jag är ganska måttligt intresserad av när jag är på resande fot.

Och i dagstidningarna har jag mer än en gång upptäckt en märklig sak. Egendomliga och uppenbara lögner är inpetade i reportagen, gissningsvis för att ge lite mustig lokalfärg. Som den där gången då någon på resa i Moseldalen påstod sig ha passerat en vinbonde som förnöjt gick bland vinstockarna med ett glas i handen och provsmakade årets skörd. Ursäkta? För att inte tala om reportaget i Svenska Dagbladet där fyra sardiska festande ungdomars avskedsord till journalisten var ett samfällt rop: ”Kom ihåg att vi är sarder, inte italienare!” Hur troligt var det, om man tänker efter? Hur kan någon med minsta lilla förnuft i behåll tro på liknande amsagor? Och framför allt – hur kan skribenten tro att någon ska tro på dem? Det är så dumt att det gör ont i hela kroppen när man läser det. Fast mest i hjärnan.

Och hur ofta råkar inte journalisterna komma i samspråk med någon gammal fiskare eller indianhövding eller före detta kannibal som har någon djup livsvisdom som måste citeras? Jag är skeptisk. Men ibland, ibland, råkar man faktiskt ut för små sammanstötningar med lokalbefolkningen – och ibland är dessa kollisioner till och med värda att minnas av en eller annan anledning. Jag kommer till exempel tydligt ihåg den lilla karlen i Marrakech som kom ut genom porten från en palatsträdgård just som vi tänkte gå in. Han förklarade att palatset nu stängde för lunch, men att han i stället skulle visa oss var gettot låg. Han brydde sig inte ens om att fråga om vi ville till gettot, men det var bara en promenad på ett par hundra meter så vi kunde väl vara snälla och följa med. Eftersom alla i Marocko ska ha en liten slant för varje liten tjänst så sträckte vi fram några dirham vid gettots ingång. Men den lilla karlen viftade bort sedeln – han skulle inte ha något.

Det var bara det att han inte gav sig. Han hasade glatt vidare och pekade ut någon tråkig balkong och andra ointressanta saker – och plötsligt stod vi utanför en liten butik som han mer eller mindre knuffade in oss i. Jaha. Så går det till i Marocko – och vips så har man köpt något som man inte behöver till ett lite för högt pris. Men det var ju inte över för det. Den hasande karlen stod och väntade utanför butiken och ledde oss vidare till en annan eländig butik som låg inne i en otäck gränd. Det hade förstås varit hur lätt som helst att när som helst bara smita ifrån honom, men så gör man ju av någon anledning inte. Den nya butiken, fylld av vattenpipor och prydnadselefanter och krukor kammade dock noll på försäljningsfronten och Hassan eller vad han nu kunde heta ledde oss tillbaka till den där palatsträdgårdens ingång. Och nu sträcktes naturligtvis den lilla handen fram och ville ha en slant för besväret. Men det är bara att inse att det är så det funkar. ”Nej, jag ska ingenting ha. Inga pengar för mig. Inga problem. Men nu ska jag ha några dirham.”

Av något skäl kändes det faktiskt bättre att ge en slant till den lille gossen som på lite stapplig engelska frågade om han fick visa oss runt i kvarteren kring det kungliga palatset i Marrakech. Det var en pigg och ivrig liten krabat som väl såg sin chans att tjäna några dirham och på något egendomligt sätt kändes det nästan lite tryggt att ha någon med sig i de lite skumma gränderna. Mycket till visning var det ju inte – och mycket att se fanns det inte heller – men han försökte i alla fall. Och innan vi skildes åt sträcktes den lilla handen obligatoriskt fram och han fick en sedel i näven. Tyvärr var han inte nöjd och började gnälla och stampa med fötterna i marken som en annan… barnunge. Och eftersom vi ogärna ville väcka onödig uppmärksamhet så fick han en sedel till. Han tjänade förmodligen en kvarts normal månadslön på de där stackars minuterna.

I den charmiga lilla världsarvsstaden Sighişoara i Rumänien inträffade en annan typ av möte. Och då talar jag inte om mötet med den stackars människa som utklädd till Dracula går omkring och försöker skrämma turister mitt på blanka dagen. Sighişoara är en stad som man förstår ganska snabbt, om man uttrycker det så, och de flesta restaurangerna ligger kring ett torg som omgärdas av rara hus i pastellfärger. Vi slog oss ned på  uteserveringen till Casa cu Cerb (”Huset med hjorten” eller något åt det hållet) och åt mycket goda fyllda köttbullar med rött ris i kvällningen. Det var ett bra ställe, men det stängde egendomligt tidigt. Medan vi satt och åt slog sig flera sällskap ned – men blev vänligt men bestämt bortkörda på grund av att det var stängt. När en äldre herre med en annan äldre herre i sällskap traskade fram och  på tyska frågade om han kunde låna askkoppen som stod på vårt bord så fann Pontus det för gott att säga att det visserligen gick bra, men att restaurangen nog var stängd. Det var som om mannen fnyste till – och så sa han: ”För mig är inga restauranger någonsin stängda. Jag är nämligen en stor politiker.” Så förklarade han att det hade många fördelar: Makt, pengar, många kvinnor… Och uppenbarligen att restaurangerna alltid är öppna.

Den mystiska mannen i Sighişoara (längst till höger närmast kameran).

Och se på sjutton. Personalen kom svassande och bugade för människan! Och när den beställda drycken inte var tillräckligt kall för herrns smak så kom genast mer välkylda flaskor ut. Rumänien ligger på 75:e plats (tillsammans med Kina) på korruptionsindex 2011. Var det verkligen möjligt att en politiker bemöttes på det där underdåniga viset på en stängd restaurang? Svaret kom efter en stund då mannen vände sig till oss igen och förkunnade att han bara skojade. Han var inte alls politiker. Men han brydde sig inte om att förklara vem han var. Tillhörde han kanske maffian? Eller ägde han helt enkelt restaurangen (vilket för all del inte behöver utesluta det där med maffian)? Det lär vi tyvärr aldrig få veta.

Vad vill jag egentligen säga med det här? Kanske inte så mycket mer än att det inte finns någon anledning att fabulera ihop mer eller mindre dramatiska möten med lokalbefolkningen och lägga icke trovärdiga repliker i deras munnar. De vardagliga mötena finns där i verkligheten – och ibland är de värda att minnas.

 

Read Full Post »

Vissa människor tror att allting alltid löser sig. I vissa avseenden är jag en sådan människa – i andra avseenden inte. Jag ogillar till exempel starkt att vara stadd på resa och inte ha logi ordnad. Det är inte roligt när klockan blir allt mer medan skyltarna som signalerar härbärge för natten helt saknas. Utsikten att få tillbringa natten i en bil parkerad på en liten väg ute i skogen tilltalar mig helt enkelt inte. Å andra sidan måste man kanske leva lite farligt ibland och försöka tränga bort den inneboende trygghetsnarkomanen – inte minst om man vill ha sig en och annan överraskning.

I Transsylvanien är man bortskämd. Det finns gott om logi för resande. Minsta lilla by tycks ha en diversehandel, en bar, ett café, en regummeringsverkstad, en eller flera minimala matbutiker – och minst en pensiune där man kan få sova och äta frukost för en billig penning. Ibland kan man till och med få sig en härlig middag serverad. I avkroken Cârța finns till exempel det här stället, Moara de Piatra, där den tysktalande förestånderskan trollade fram en god soppa, lokaltillverkad plommonsnaps, öl – och grillspett. I städerna finns det förstås hotell också. Men så fort man kommer till södra Rumänien, Valakiet, så blir plötsligt turistlogi en bristvara. Antagligen beror det på att den delen av landet nästan helt saknar sevärdheter. Regummeringsverkstäder – ja. Pensiune – nej. Man kan med andra ord få åka ganska långt för att hitta någonstans att sova, åtminstone om man helst undviker fallfärdiga och fula hotell från kommunisttiden.

Den blivande poolen.

Planen efter att ganska sent på dagen ha korsat gränsen från Bulgarien var att hitta logi på vägen till Bukarest. Eftersom man ogärna vill ge sig in i den stadens trafik så gäller det att inte åka för nära. En skylt som förkunnade ”Rum från 39 euro” kändes därför som en hoppfull signal. Den pekade in på en avtagsväg, men det stod inte hur långt det var till hotellet. By efter by passerades utan att något hotell syntes till. Efter fyra mils bilkörning på mörka vägar där hundar, cyklister, hästkärror, fotgängare och andra djur plötsligt dök upp i vägkanten syntes så skylten i den bortre änden av byn Greaca: Domeniul Seniorilor *****. Ett femstjärnigt hotell! Frågorna hopade sig. Vad betydde det rövarspråksartade namnet? Var det ett lyxhotell för åldringar? Och varför hade någon fått för sig att bygga ett vräkigt, femstjärnigt seniorhotell i en otillgänglig och tråkig by i Valakiet? Alltihop kändes mycket egendomligt, nästan spöklikt. Det blev inte bättre av att det inte syntes till några människor någonstans. Däremot hördes glad dansmusik från obestämt håll. Det var lätt att föreställa sig en salong full med åldringar som i alldeles för långsamt tempo stapplade runt till musiken.

Vi gick runt byggnaden och hittade ingången till receptionen. När vi öppnade glasdörren tittade tre huvuden förvånat upp bakom disken; två unga tjejer, den ena i en glittrig T-tröja och den andra i något slags uniformsjacka. Och så en ung kille i T-tröja och jeans. De såg inte riktigt ut att höra hemma i receptionen på ett femstjärnigt hotell, men man kan inte vara så petig när man är i desperat behov av logi. Hade de ett rum för natten? Jodå. Vad skulle det kosta? 45 euro. Och det var inklusive frukost. Kunde vi äta middag i deras restaurang? Naturligtvis, det var bara att gå in och sätta sig. Men först skulle rummet visas – och det var verkligen inget fel på det. Fräscht, rymligt, lyxig känsla, luftkonditionering, Finlandsbåts-muzak från dolda högtalare…

När vi kom ner till receptionen igen – efter ungefär två minuter – så hade plötsligt köket stängt och det gick inte längre att äta middag i restaurangen. Det var dessutom helt omöjligt att ens få några smörgåsar. Köket var tydligen alldeles oerhört stängt. Den lilla byn hade ingen restaurang och eftersom klockan var nästan 22.00 så skulle byns lilla matbutik dessutom stänga när som helst. Receptionisten i den glittriga tröjan föreslog att den unge mannen i jeans och T-shirt skulle följa med oss i bilen och visa oss till butiken, och möjligen förmå handlaren att öppna för oss om han hade hunnit stänga. På väg till bilen förstod vi varifrån musiken kom. En äldre och kanske överdrivet glad farbror hade parkerat sin bil vid hotellet och spelade musik på bilradion. Han bodde antagligen i den trista byn och ville ha lite liv och rörelse omkring sig.

Butiken var fortfarande öppen. Vi hittade en bit salami, yoghurt, tomatsås och ett par öl. Den unge hotellmannen passade också på att fylla på sitt lager av öl. Denna festmåltid intogs på lånade tallrikar och med lånade bestick på det tjusiga hotellrummet. Under tiden passade vi på att kolla upp hotellet på Internet. Det visade sig vara nästan nyöppnat, i december 2011. De hade inte hunnit få en enda recension på någon enda hotellsajt. Vi kom också fram till att hotellet hade 15 rum och en svit, men för ögonblicket troligen bara två gäster. Den där spöklika känslan återkom.

En tämligen ödslig matsal.

Frukost klockan åtta. I receptionen satt hon i den glittriga T-tröjan och lekte med sin lilla dotter. I lobbyns soffa och på bordet låg det fullt av leksaker. Från den tomma men eleganta terrassen hade man utsikt över fälten som, med avbrott för en skogsremsa, sträckte sig ända ner till Donau. Arbetare var i full färd med att färdigställa poolområdet. ”Färdigt om två veckor.” I den fullständigt öde matsalen stod kvinnan i uniformsjacka och låtsades arbeta. Ingen frukost var framdukad, men hon visade att det bara var att sätta sig där det passade – och så kom hon till bordet med frukostmenyer med tydligt angivna priser. Men ingick inte frukosten i rumspriset? Jodå, det var bara att beställa. Kaffe, apelsinjuice, honung, marmelad, bröd, grönsaker och omelett. Några grönsaker dök aldrig upp, men det gjorde inte särskilt mycket – man blev mätt ändå.

Dags att checka ut och betala. Då förklarade hon med den glittriga T-tröjan att kaffet och den goda färskpressade apelsinjuicen tyvärr inte ingick i frukosten. Nej, vem kunde väl föreställa sig att någon vill ha kaffe och apelsinjuice till frukost? Nå, det var väl ingen fara med det. Enligt menyn kostade juicen motsvarande 12 kronor per glas och kaffet 14 kronor per kopp. Men på vägen från matsalen till receptionen hade tydligen juicepriset höjts med 100 %. Kanske är det praxis i Rumänien, vad vet jag? Den ingående frukosten betingade nu alltså ett pris på nära 80 kronor. Högst intressant.

Ett femstjärnigt hotell har förstås intressanta kabel-TV-kanaler.

Det ska hur som helst bli intressant att följa det här märkliga hotellets öde. Det har helt klart potential: Man kan hyra fyrhjulingar där, man kan kanske någon gång i framtiden bada i dess pool… Och en vacker dag kanske detta femstjärniga hotell till och med kan erbjuda en macka efter klockan 22.00. De säger sig faktiskt redan nu ha rumsservice. Så kom ihåg var ni hörde namnet Domeniul Seniorilor första gången – och passa på att gilla dem på Facebook!

P.S. Ja, så var det det här med namnet. Jag blir inte riktigt klok på det, men domeniul betyder ”fält”. Det är logiskt med tanke på läget. Och seniorilor betyder förvisso ”seniorer” eller ”äldre”. Men det är nog snarare fälten som är äldre, inte de gäster som en gång kanske eventuellt möjligen hittar hit. D.S.

Read Full Post »

Borgen i Bran

Låt mig nu krossa en myt. På något sätt har åtminstone jag fått för mig att borgen i byn Bran ligger på en hög bergstopp och att det var här Vlad Ţepeş, även känd som Dracula, bodde. Det är nog inte så konstigt eftersom borgen flitigt marknadsförs som Draculas slott. Det gäller ju att locka turister, bevars. Sanningen är att Bran har extremt lite med Vlad Ţepeş att göra.  Borgen byggdes i början av 1200-talet av Tyska orden och existerade alltså på Ţepeş tid. Enligt vissa teorier kan han möjligen ha angripit Bran en gång – eller har möjligen suttit fängslad här ett par dagar, men det är högst osäkert. Så varför har det här blivit Draculas slott? Inte ens i Bram Stokers klassiker Dracula från 1897 bor den gode blodsugaren här. Det visar sig att Stoker troligen inte ens kände till borgen i Bran. Det troliga är väl helt enkelt att borgen är sinnebilden för hur en transsylvansk borg ser ut och därmed också hur Draculas slott ska se ut.

Nå, borgen ligger visserligen på en klippa, men den är inte särskilt hög, och den skyddas inte av några majestätiska berg utan närmast av skogsklädda höjder. Förmodligen kommer Bran mer till sin rätt en fullmånenatt, om det nu är den kusliga känslan man är ute efter. En stekhet och solig sommardag i juli framstår borgen mera som en egenartad sommarstuga av lite större snitt. Inredningen härrör från 1920-talet och framåt då slottet var kungligt residens. Ärligt talat är interiören inte särskilt sevärd, men det är lite kul att gå i alla konstiga halvtrappor och försöka klura ut hur planlösningen hänger ihop. Det smärtar lite att säga det, men behållningen med borgen i Bran är egentligen den pittoreska och fantasieggande exteriören. Geschäftet som pågår utanför slottsområdet klarar man sig ganska bra utan.

Den befästa kyrkan i Prejmer

Då är det faktiskt roligare att besöka ställen som betydligt färre turister än så länge tycks hitta till. I Transsylvanien finns omkring 150 befästa kyrkor från medeltiden. En handfull av dem är världsarvslistade av UNESCO. Egentligen är kyrkorna som sådana ganska ordinära, men de är omgivna av bastanta, höga ringmurar. Ibland till och med dubbla ringmurar. Ofta har de dessutom ett eller flera bevakningstorn, vilket gör att de på håll mer liknar fästningar än kyrkor. En av världsarvskyrkorna ligger i den än så länge fridfulla byn Prejmer. Här är ringmuren tjock och bländande vit. Men det är inte en solid mur med sten rakt igenom. På insidan – mot kyrkan – finns cirka 250 små rum inrymda, ett för varje bondefamilj i omgivningen. Trappor och gångar av trä gör att man kan nå de olika rummen. På murens motsatta sida – mot byn – finns en lång försvarsgång med skyttegluggar varvade med… dass.

Böndernas ”tillflyktsceller” i Prejmers befästa kyrka

De här kyrkorna (ursprungligen fanns det runt 300 stycken) uppfördes av sachsare och då måste man förstås fråga sig vad sachsare hade i Transsylvanien att göra. Jo, de ungerska kungarna lät tyska kolonister slå sig ner i det här området. De lyckades bygga upp välmående samhällen och för att freda sig mot angrepp av tatarer och osmaner valde de att bygga de här befästningarna. Här kunde de alltså både skydda sin kyrka, sig själva och sin egendom.

Rumänien är uppenbarligen vattenmelonens förlovade land. På vissa sträckor längs europavägarna – och i snart sagt varje by som vägarna passerar genom – står det folk och säljer vattenmeloner. Priset ligger på cirka tre kronor per kilo. I Prejmer begick jag min vattenmelonköpardebut. Det var lite otäckt, eftersom den vattenmelonsäljande farbrorn inte kunde ett ord engelska och min rumänska är en aning svag. Men vi samtalade glatt på varsitt språk och jag tror nog att han var fullständigt ärlig när han tog åtta av de tjugo lei som jag höll fram. Det motsvarar cirka sexton kronor – en rimlig summa för en melon som alltså bör ha vägt drygt fem kilo. Fast det verkade som om han tyckte att jag var konstig som bara ville köpa en melon. Vad ska man med bara en melon till? Va?

Byn Viscri

Efter en melonätarpaus tillsammans med traktens alla flugor bar det av till byn Viscri som ligger tämligen isolerad mitt ute i ingenstans. Förmodligen skulle ingen utom byborna själva komma på idén att åka dit – om det inte vore så att även den befästa kyrkan i Viscri är världsarv. Men genom sitt isolerade läge är även själva byn intressant att besöka, eftersom den fortfarande ser ut som en typisk sachsisk-transsylvansk by såg ut på 1700-talet. Gäss, kalkoner, höns och hundar spankulerar omkring fritt på de illa underhållna vägarna och folk sitter på bänkar utanför sina hus och tittar nyfiket på de tokiga turister som hittar dit. Många sitter och stickar för att ha något att sälja. En glad hund följde oss på hela vår promenad från bilen upp till kyrkan, runt kyrkan och sedan tillbaka igen. Jag har nämnt de rumänska hundarna tidigare, men tar det igen: Det kryllar av hundar i Rumänien och man vet aldrig riktigt vilka som är herrelösa och vilka som faktiskt tillhör någon. Man räknar i alla fall med att det finns tiotusentals lösdrivande hundar – bara i Bukarest lär det finnas 40 000! De utgör ett stort problem, inte minst i trafiken eftersom de har en tendens att uppehålla sig i vägkanten och plötsligt får för sig att springa ut i vägbanan. Ihjälkörda hundar är en alltför vanlig syn. Den som vill bidra till att förbättra situationen kan ta en titt här: Hundhjälpen

Read Full Post »