Exakt 56 dagar före julafton började man på det pseudofashionabla varuhus där Göran Valfridsson arbetade spela julmusik för att hetsa kunderna till inköp inför den stundande storhelgen. Under ett par dagar försökte han stänga musiken ute genom att stoppa öronen fulla med vadd, men dels såg det konstigt ut och dels hörde han inte riktigt vad kunderna sa. Deras tal blev bara ett diffust mummel och hela försöket ledde bara till beklagliga missförstånd. Därtill insåg han att hans egen röstvolym blev ovanligt hög, eftersom han inte ens hörde sig själv riktigt. Han kunde ju inte gärna stå och skrika åt kunderna för då kunde de kanske känna sig kränkta. Alltså blev det till att försöka uthärda musiken och hoppas på att den så småningom skulle förpassas till någon vrå i hjärnan som inte brydde sig om hörselimpulserna. Förmodligen samma vrå som varit så aktiv under de senare åren av äktenskapet med Anna, det äktenskap som nu varit slut i nästan tio år. Men Mariah Carey och Triad och José Feliciano och Christer Sjögren ville inte lämna honom i fred. De sjöng och sjöng och tjatade och tjatade och gnagde sig in i den stackars avdelningschefens själ som vore de små hungriga råttor som trodde att Valfridssons själ egentligen var en osedvanligt god ost. Efter fem dagar bestämde han sig. I år skulle han inte fira jul. Denna högtid som redan för länge sedan förlorat sin egentliga innebörd var kommersiellt trams som bara var till för att handeln skulle dra in storkovan. Usch och fy. Kanske var det en märklig åsikt med tanke på att herr avdelningschefen brukade få en kraftig julbonus baserad på julhandeln, men är man less och bitter så är man.
Hur skulle nu detta icke-julfirande gå till? Göran Valfridsson var som sagt frånskild och hade inga barn. Exfrun avskydde honom, så hon skulle ju ge blanka faderullan i den före detta makens beslut. Bra. Däremot hade han två äldre syskon som hade en tendens att vara lite extra måna om honom, i synnerhet efter skilsmässan. Är man lillebror så är man. Vissa jular hade man firat alla tillsammans, vissa julaftnar hade han antingen tillbringat hos sin syster eller hos sin bror med deras respektive familjer. Hittills hade ingenting bestämts. Han beslöt sig för att vänta med det stora tillkännagivandet tills syskonen ringde. Syster Agnetha, bosatt i Saltsjö-Duvnäs, hann först. Hon ringde den 23 november och tyckte att det skulle vara hemskt roligt om Göran ville fira jul med familjen i den ganska stora villan med fyra kakelugnar och en fondtapet i varje rum. De hade tänkt sig en ganska avskalad jul med kanske bara sex sju julklappar till varje person. Valfridsson visste att det egentligen betydde att var och en skulle ge sex sju paket till var och en av de närvarande och försökte hålla tillbaka det där pysande ljudet av förakt som tenderade att undslippa honom i liknande situationer. Han lyckades bara nästan. ”Förlåt?” sa systern. ”Tack, men jag ska fira jul i Thailand” hörde Göran sig själv säga. Var i all världen fick han det ifrån? Det blev alldeles tyst i Saltsjö-Duvnäs-änden av luren. Men systern var inte den som ville visa att hon var förbluffad. ”Så trevligt!” kvittrade hon utan att låta särskilt övertygande. I själva verket undrade hon förmodligen om han hade förlorat förståndet.
Två dagar senare ringde Görans bror, banktjänstemannen Karl-Fredrik (kallad ”Konsum” av en anledning som ni själva får klura ut), som var bosatt i Danderyd. Även han förklarade att det skulle vara hemskt roligt om Göran ville fira jul med familjen i den ganska stora villan med tre öppna spisar. Han utlovade en prima cognac i de engelska öronlappsfåtöljerna framför eldstaden i biblioteket. Jo, de höll sig minsann med ett bibliotek där i Danderyd. Hyllorna innehöll till 95 procent deckare av lite tvivelaktigt slag och en imponerande samling av ”Min Skattkammare”. Men det talade man tyst om. För säkerhets skull var alla elektriska lampor i rummet alltid ”trasiga” och de tunga, mörka gardinerna var alltid nästan helt fördragna. Alltså såg inte vanliga strögäster vilken typ av litteratur som stod därinne. Men Göran Valfridsson visste. Han hade varit där och vattnat blommorna ibland när familjen var på semester i Provence (”Ljuset! Maten! Naturen! Konsten!”) och då passat på att skärskåda litteraturinnehavet. När nu Göran till systern hade kläckt ur sig att han skulle fira jul i Thailand så kunde han inte gärna säga något annat till brodern. Så det fick bli en repris av samma lögn. Karl-Fredriks reaktion blev dock en annan. ”Thailand?!” skrek han så högt att någon telefon egentligen inte hade behövts. ”Vad i herrans namn ska du göra i den avkroken?!” Det undrade Göran också, men det låtsades han inte om. ”Fira jul” sa han stilla. Och med detta lät sig brodern nöja, även om man riktigt hörde att han skakade bekymrat på huvudet där borta i Danderyd.
Göran Valfridsson brukade inte ljuga, åtminstone inte för sina släktingar och vänner. Det kunde däremot hända att han ibland ruckade lite på sanningen när det gällde kvaliteten på de irländska lammullströjor som han sålde på sin avdelning i det pseudofashionabla varuhuset. Kunderna behövde ju faktiskt inte veta att tröjorna förvisso köptes in från Irland men var tillverkade i Kina. Allt tillverkas ju i Kina numera – det borde alla veta. Men nu märkte han att lögnen inför syskonen liksom tärde en aning på honom, faktiskt så mycket att han slog på datorn och kollade hur mycket en julresa till Thailand skulle kosta. Prisuppgiften fick honom att sätta den lilla espresson i fel strupe, vilket ledde till en våldsam hostattack, vilket i sin tur innebar att han fick ägna 13 minuter åt att rengöra tangentbordet från vätska. Aldrig i livet att han skulle lägga så mycket pengar på något som han absolut inte ville göra. Lögnerna fick han helt enkelt leva med. Först nu insåg han också att det fanns vissa praktiska problem med lögnen också. Han måste till exempel hålla sig undan i två veckor – och därpå hitta på någon förklaring till att han inte var det minsta solbränd när han återvände hem. Det är svårt att bli brun på Södermalm i december, särskilt om man skyr solarier som pesten. Och det gjorde Göran Valfridsson. Han fick väl helt enkelt låta bli att träffa släkten på några månader, det borde inte vara så svårt.
Medan han gjorde fina paket åt kunder och led av ylandet från Mariah Carey och Triad och José Feliciano och Christer Sjögren så planerade han sin icke-kommersiella julafton. Han skulle helt enkelt låtsas att det var en helt vanlig lördag (det var egentligen en tisdag, men en helt vanligt tisdag skulle han jobba och det var inte aktuellt), äta en pizza, klämma en pilsner eller två och sedan lägga sig i soffan och glo på någon dvd-film tills han på sedvanligt sätt somnade. Därpå skulle han förmodligen vakna med ett ryck frampå småtimmarna och inte riktigt veta var han var, bara för att sedan vackla från soffan till sängen och falla i sömn på nytt. Dagen därpå, söndag/onsdag, skulle han ägna åt att plöja igenom hela säsongen av ”På spåret”, som han medvetet låtit bli att betitta på fredagskvällarna. Kvällen skulle han ägna åt ångest över att behöva arbeta dagen därpå, samt åt att äta en mikrovågsugnsvärmd lasagne som befann sig i frysen sedan en tid tillbaka. Annandagen hade han än så länge inga planer för, men det skulle säkert lösa sig på något sätt. Det var ju fortfarande nästan tre veckor till julafton.
På eftermiddagen den 13 december hade det pseudofashionabla varuhuset köpt in en luciatjänst (som det numera heter) från ett av stadens musikgymnasier. Luciauppträdandet skulle äga rum på det så kallade Torget, som olyckligtvis var beläget i omedelbar anslutning till den avdelning som Göran Valfridsson förestod. Kommersen var i full gång även under uppträdandet och Valfridsson kunde därför inte smita iväg för att på så sätt undgå att se och höra Lucia och hennes följe av tärnor och stjärngossar. Detta var ödesdigert. Han blev plötsligt sugen på glögg och pepparkakor. Och blev han inte lite blankögd av rörelse också? På vägen hem efter jobbet slank han in på Systembolaget och köpte fem flaskor vin och en i korgen hastigt nedslängd flaska glögg. Han hoppades att ingen såg det senare. Skammen tog ett fast grepp om hans hjärta och stärkte sedan greppet. Kanske, kanske skulle kassörskan stoppa inköpet? Det vore ju en befrielse i så fall. Fast varför skulle inte han, vuxna karln, få ta sig en mugg glögg på själva julafton? Det var väl inget att hymla om?
Nej, kanske var det inget att hymla om. Men dagen därpå köpte Göran Valfridsson pepparkakor, russin och sötmandel, för säkerhets skull i tre olika affärer. Två dygn senare tog han tunnelbanan till Östermalms saluhall för att köpa sin favoritost som bara finns till salu där. Men som av en händelse råkade han köpa två askar fikon också. Ett rent impulsköp. Handlaren försökte pracka på honom dadlar och nötter också, men Valfridsson skakade principfast på huvudet. Han visste minsann var gränsen gick. Han borde också ha vetat att gränsen för att se Globen från Södermalm går ungefär vid Medborgarplatsen – men på hemvägen från saluhallens råkade han passera just den gränsen och fann att den sfäriska byggnaden av någon anledning badade i rött ljus. Det var som en magisk uppenbarelse. ”Edamerost” tänkte Valfridsson, trots att han egentligen tyckte att den sorten är ganska menlös, och slank in på Söderhallarna och köpte en bit. Så här fortsatte det, och ungefär en vecka före julafton så insåg han, utan att riktigt veta hur det gått till, att han hade ett veritabelt julbord i kylen och skafferiet. Och på köksbordet stod till och med ett präktigt pepparkakshus som han svängt ihop en kväll. Det var smått obegripligt, i synnerhet som han inte hade byggt ett pepparkakshus sedan han var nio år. I ett plötsligt anfall av avsmak och irritation över sin egen svaghet gick han ner i källarförrådet för att hämta hammaren i verktygslådan. Det måste bli ett slut på det här!
Men i förrådet snubblade Valfridsson olyckligtvis över lådan med julprydnader, inklusive små garntomtar som han själv totat 
ihop under fröken Strindlunds ledning i lågstadiet. Verktygslådan glömdes bort och i stället kom han upp med ljusslingor, tomtar, julgrans-kulor, glitter och en präktig topprydnad i form av hammaren och skäran. Ett minne från hans radikala och tämligen kommunistiska ungdomstid. Han satte sig vid det pepparkakshus-ockuperade köksbordet och plockade i stum beundran upp föremål efter föremål ur lådan. Alla dessa minnen! Där fanns till och med den smällkaramell med grönt och rött silkespapper som han fått av Cecilia när de båda gick i tvåan. Han hade sett den som ett tecken på evig kärlek. Fast två dagar senare gav hon en ännu finare smällkaramell till Olof och saboterade därmed alltihop. När Göran betraktade smällkaramellen kunde han, trots detta svek, ändå inte låta bli att undra vad det blivit av tösen. Egendomligt stärkt av dessa nostalgiska tankar gick Valfridsson ut för att köpa sig en gran. Om han nu skulle sitta hemma ensam på självaste julafton så skulle han väl ha en vacker gran att titta på? Lyckligtvis var det kväll och ingen skulle se att han kom hem med en gran, men för säkerhets skull smugglade han in den via källaringången och ställde den i förrådet. Han skulle hämta upp den i lägenheten sent på kvällen när han var ganska säker på att alla andra hade gått och lagt sig. När granen väl var klädd och försedd med belysning så fick han väl se till att ha persiennerna nedfällda. Då skulle ingen misstänka att han satt och fulfirade jul.
På kvällen den 20 december ringde såväl syster Agnetha som broder Karl-Fredrik och meddelade att hela julfirandet var flyttat till Saltsjö-Duvnäs av något slags logistiskt skäl som Göran inte brydde sig om att försöka förstå. De önskade sin lillebror en trevlig resa och en god jul och uttryckte hur tråkigt det var att han beslutat sig för att resa bort från den svenska julfriden. Göran fnyste föraktfullt. ”Du anar inte hur skönt det ska bli att slippa alla förberedelser och julklappsinköp” sa han till båda två. ”Och Triad och José Feliciano!” la han till för att de verkligen skulle förstå var skon klämde. Julklappsinköp, ja… Plötsligt slog det honom att han faktiskt saknade det där med att klura ut vad han skulle ge till respektive familjemedlem. Det kändes till och med lite tomt att inte behöva ge sig ut och trängas med andra i hetsig julklappsjakt. Och framför allt skulle det kännas egendomligt att inte ägna kvällen före julafton åt att slå in alla dessa paket. Nå, än fanns det tid! Göran beslöt sig för att handla julklappar och slå in dem och sedan förvara dem i källaren till nästa jul. Han kände att han troligen skulle vara redo för den kommersiella och otäcka julen igen efter det här årets paus. Då skulle för övrigt alla varuhuschefer säkert, alldeles säkert, ha förstått vad han själv i sin stora vishet redan insett – att man inte ska börja med julhandeln och den tjatiga julmuzaken förrän första advent.
Så snart Göran kom hem från jobbet den 23 december fällde han ner persiennerna och klädde granen. Stolt betraktade han sin skapelse, som föreföll honom mer välklädd än någonsin tidigare. Därpå började han koka knäck, och medan knäcken sjöd på spisen gjorde han i ordning en skinksmörgås och slog sig ner med en flaska julmust framför Bingolottos uppesittarkväll i TV4. Han hade många julklappar att slå in, men han tänkte titta lite på TV först, mest för att bygga upp lite hederlig julvrede. Fast han hade knappt satt sig förrän det plötsligt ringde på dörren. Rent reflexmässigt gick han och öppnade. Först när han såg grannen stå utanför kom han på att han ju egentligen var i Thailand. ”God jul i stugan! Här är julförberedelserna i full gång, ser jag.” Grannen var av den fryntliga typen, den där sorten som gärna ägnar en stund åt fullkomligt innehållslöst babbel och som inte riktigt förmår tolka signaler, inte ens när de är rent fruktansvärt övertydliga. Snäll och trevlig, men också en aning påfrestande. Nu stod han där med en flaska cognac i näven och yrade om att Göran ju hade hjälpt honom att tapetsera i somras utan att få något annat än ett muntligt tack. Så här skulle han få en riktigt fin flaska julsprit som han kunde bräcka sin bror med. Detta oväntade besök på dan före dopparedan gjorde Göran Valfridsson en aning rörd till sinnes, och innan han visste ordet av så hade han bett grannen att stiga på. Så kom det sig att de båda ägnade kvällen åt att i glad samvaro koka knäck, slå in paket och tulla lite på den medhavda flaskan. Ja, de råkade till och med göra struvor av bara farten. Klockan hann bli ganska mycket innan grannen ramlade hem till sig. Faktum är att det hade hunnit bli julafton. Göran fällde upp persiennerna och tittade ned på torget där den ståtliga granens elbelysning spred ett milt ljus över några tomflaskor och några kvadratmeter barmark. Ja, det var förstås barmark överallt, emedan denna historia utspelade sig vid en tid då den globala uppvärmningen saboterat nästan alla chanser till en vit jul. Men den där granen skänkte ändå en viss stämning och fick Göran att tänka på barndomens magiska jular. Han höjde blicken och såg att många hade dekorerat sina balkonger med kulörta ljusslingor. Det såg trevligt ut. Han bestämde sig för att drömma om gångna julars frid och ro och gick till sängs.
Julafton. Göran vaknade av att timern slog på belysningen i granen – och på grund av hans ganska grava närsynthet fick ljuset ett särskilt skimmer. Han beslöt sig för att låta bli att sätta på sig glasögonen och tassade ut i köket för att brygga sig en kopp kaffe. Han petade i sig sin blodtrycksmedicin och plockade fram en i smyg inhandlad lussekatt och en pepparkaka medan bryggaren puttrade. Sedan återvände han till sängen med kaffebrickan och låtsades att någon annan hade kommit in med den till honom. Det här var förmodligen hans favoritstund på hela året. Jodå, han visste mycket väl att han inte borde ligga där och mysa just den här julen, men hur hjärtlös kan en människa vara, liksom? Det här kunde han väl få unna sig? Klockan 10.30 intog han vid köksbordet en med valfridssonska mått mätt sen frukost, bestående av te, två skinksmörgåsar, en prickigkorvsmörgås och ett par deciliter lättyoghurt. Därpå sjönk han tungt ner i favoritfåtöljen och bara tittade på granen i närmare en halvtimme. Ett nästan ofattbart lugn spred sig i hela kroppen. ”Tänk”, sa han för sig själv, ”vad folk går miste om när de hattar runt och stressar så i sin strävan efter att få den perfekta julen, den där perfekta julen som bara finns i folks fantasi. Tänk så mycket bättre folk skulle må om de bara struntade i alla krav – precis som jag har gjort i år.” Han kände sig stolt över att han hade kommit till insikt.
Klockan 13.04 satte sig Göran på nytt vid köksbordet, nu för att sätta i sig en lunch bestående av några bitar inlagd sill, prinskorv, stekt potatis och ägg. Som kronan på verket kokade han upp i lönndom inköpt skinkspad (26 kronor på ICA) för att ägna sig åt dopp i grytan med vörtbröd. Någon hade påtalat för honom att alla som tyckte om att doppa i grytan vid det här laget måste ha dött ut, men det struntade han i. Den salta smaken tilltalade honom mycket – och en jul utan dopp i grytan var faktiskt ingen jul. Så det så. Göran insåg förstås att resonemanget lät mer än lovligt ihåligt just den här julen, men viftade irriterat bort sådana tankar. Från och med nu skulle julaftonen vara helt och hållet som en vanlig lördag. Bortsett från det där att granen stod pyntad och vacker i vardagsrummet då. Han hällde upp en påse chips och plockade fram en sexpack folköl och slog sig ner i soffan framför teven. Visserligen var det lite för tidigt att redan ägna sig åt den planerade filmkvällen, men vad skulle han annars göra? Det var nu han begick sitt misstag. Han råkade slå på teven innan han slog på dvd-spelaren och just då sa en röst: ”…då Kalle Anka och hans vänner önskar oss en god jul.” Herregud! Göran tittade på dvd-spelarens röda digitala siffror och konstaterade med svetten rinnande nedför ryggen att klockan var 14.15. Han for upp ur soffan som om han hade fått en injektionsspruta i baken, rusade ut i hallen och slängde på sig rock, halsduk, mössa och handskar. Han hann nästan nedför den första halvtrappan innan han 
kom på att han kanske borde ha skor också, vände tillbaka, fumlade med nycklarna, fick upp dörren och drog på sig kängorna. Det var inte så långt till Slussen, men just nu kändes det som om det var ett par mil. Han vågade inte titta på klockan, utan pinnade på av bara attan, tvingades väja för två vinglande herrar i tomteutstyrsel i slutet av Götgatan, och stod så på perrongen exakt 14.38. Svetten dröp om honom eftersom han hade klätt sig för varmt och dessutom sprungit. Folk tittade konstigt på honom, men log ändå på det där julöverseende sättet, kanske för att pacificera honom i den händelse han var en förrymd mördare eller liknande. Klockan 14.54 var tåget framme och klockan 14.58 stod han framför ytterdörren och ringde på. Dörren öppnades häpnadsväckande snabbt och där stod hans syster, bror och ett par syskonbarn och log mot honom. ”Du kommer precis lagom till Kalle Anka” sa syster Agnetha. ”Din gamla fåntratt” sa bror Karl-Fredrik, även kallad Konsum. ”Jag skiter väl i Kalle Anka” sa Göran, tog raskt av sig ytterkläderna och gick in och satte sig framför teven. De andra kastade roade blickar på honom, men själv märkte han ingenting. Han satt som uppslukad och mimade med exakthet till varje replik. Och den som tyckte sig se en liten tår i hans ögonvrår såg alldeles, alldeles rätt.
Read Full Post »
Att resa är roligt. Att resa är bildande. Att resa är att upptäcka något om sig själv – i bästa fall. Eller i sämsta fall, om man så vill. Jag har exempelvis upptäckt att jag är en aning motvalls* när det gäller resmålen. Av någon anledning tycker jag inte att det är särskilt roligt att besöka platser som för tillfället är på modet. När alla andra åker till Thailand så åker jag till Rumänien. När alla andra åker till London så åker jag till Åseda. När alla andra åker till Barcelona så åker jag till Madrid. Det är förstås lite löjligt, med tanke på att enormt många människor genom tiderna har besökt såväl Rumänien som Åseda och Madrid – men det är så jag fungerar. Dessutom påstås det att barcelonaiterna har tröttnat på alla turister som kommer dit och stör, och jag är en gång för alla sådan att jag ogärna stöter mig med folk. Ergo: Madrid.
Men hur gör man då med den spanska maten om man nu är så förtvivlat motvalls* hela tiden? Äter man pasta och grodlår och köttbullar för att undvika att bli en kliché? Nej, det gör man inte. Förvisso finns där en liten motvilja mot att äta tapas och paella, men om nu lokalborna äter tapas och paella så måste det ju vara okej. Eller hur? Om man vill äta tapas så kan man företrädesvis gå till något som heter Mercado de San Miguel (eller Saint Michael’s Market som det säkert skulle ha stått i ett svenskt resereportage). Det rör sig om en saluhall, en inglasad gjutjärnskonstruktion från 1910-talet. I de olika stånden kan man förstås köpa med sig godsaker hem – men man kan också köpa någon rätt här och någon rätt där och sedan äta alltihop vid långbord i mitten av lokalen. En trevlig idé, även om det kan bli lite trångt och bökigt och man riskerar att spilla både det ena och det andra på sin dyra designerskjorta på vägen mellan stånden och borden. Det kan också hända att man inte riktigt vet vad man äter. Det är lätt att lockas av att rätterna helt enkelt ser goda ut.
Vid ett dylikt arrangemang kommer man ganska tätt inpå andra människor. Eftersom Mercado de San Miguel tycks locka både turister och lokalbor så kan viss språkförbistring uppstå. Men numera är det lätt att undvika denna förbistring med hjälp av vår moderna teknik: Bordsockupanterna omedelbart till vänster om mig består av ett spanskt par. Tvärs över det smala bordet befinner sig ett yngre brittiskt par. Eftersom den brittiske unge mannen har köpt en strut (!) med skinka så finner sig den spanske mannen nödsakad att börja tala om iberisk skinka, det som matintresserade människor kallar pata negra. Denna skinka kommer från grisar som har fötts upp på ekollon. Men hur bär sig en spanjor som inte talar engelska åt för att berätta det för en engelsman som inte talar spanska? Jo, han pladdrar först obekymrat på, innan han tar upp sin telefon, säger något i mikrofonen – och vips har han en bild på ekollon som han kan visa för engelsmannen. Genom denna bild, tillsammans med en imponerande imitation av grisgrymtande, får han engelsmannen att förstå. Den senare nickar i alla fall som om han förstår. Den efterföljande harangen om att pata negra är mycket dyrare än gammal vanlig bondskinka går nog däremot inte riktigt fram. Engelsmannen ser ut som om han gärna skulle befinna sig någon annanstans. Själv är jag lite stolt över att jag på något magiskt sätt har förstått vartenda ord av vad spanjoren sagt. Någon pata negra minns jag dock inte att jag åt.
Annars är Madrid en mycket trevlig och enkel stad att vistas i. Civiliserad, liksom. Möjligen bortsett från svensken (?) som hade raggat upp en spansk tjej och undrade om hon inte kunde hjälpa honom att fixa lite kokain. ”You know the language. I want one gramme of you and one gramme of cocaine.” Poetisk snubbe. Men han var ju turist – och därmed ociviliserad. Den madridska avsaknaden av nämnvärda vattendrag är dock tråkig. Där vinner Stockholm med hästlängder – men å andra sidan så är det ju ingen tävling. Om man är motvalls* så är det i alla fall inte det.
elbrundino 