elbrundino

I den förort där jag framlever delar av mina dagar och de allra flesta nätter finns ett konditori med röd neonskylt. Det är ett riktigt konditori där man kan få en kopp bryggkaffe utan att göra sig till. Man säger en kopp kaffe och får en kopp kaffe. Det kostar, tror jag, tjugofyra kronor och då ingår påtår. Troligtvis ingår även tretår om man skulle vara av den ullen, men av den ullen är jag oftast inte. Man hämtar sitt kaffe själv. Därför ingår förmodligen även fyrtår, för det är ju ingen som kontrollerar den saken. Dock finns det ingen toalett, så varken tre- eller fyrtår är väl att rekommendera.

Detta riktiga konditori nådde jag från min förra bostad på två minuter, från dörr till dörr. Jag tog förvisso aldrig tid. Det är en uppskattning. Förmodligen hade jag kunnat nå det på en och en halv minut springande, men jag är sällan så angelägen att jag springer. Om jag hade hasat fram så hade det tagit längre tid. Det egendomliga är att jag sällan nyttjade det riktiga konditoriet då jag bodde i min förra bostad. Troligen låg det för nära. Det som ligger för nära glömmer man ibland bort att se. Från min nuvarande bostad tar det kanske sex minuter att nå detta riktiga konditori, om jag marscherar raskt med kaffe i blick. Kanske är det önsketänkande. Kanske tar det i själva verket sju minuter. Det ligger i alla händelser så nära att det inte är lönt att ta bussen.

Det rör sig inte om något stort konditori. Det finns fyra bord med fyra stolar vid varje. Här ryms alltså sexton personer, vilket gör att man emellanåt måste eller bör dela bord med okända människor. Inte ens jag anser att det är särskilt farligt. Om det vore farligt skulle ryktet ha spritt sig och ingen skulle gå dit. Akten eder för Årsta Konditori! Så säger ingen. Jag tror inte att någon enda människa har sagt så sedan 1950-talet då rörelsen startade. Förvisso vet jag inte säkert att rörelsen startade då, men jag förutsätter det. Det ser nämligen ut så och det vore en stor förlust om det slutade se ut så.

Bakom glas- och trädisken står en jovialisk människa och tar emot beställningar och om man inte vet vad saker heter så går det utmärkt bra att peka på vad man vill ha. Lite som i de kiosker som väl knappt finns längre, när man för mycket länge sedan skulle handla smågodis för två kronor. En sån kaka och en sån kaka, men inte en sån kaka. När det inte är så många kunder går den jovialiska människan ut i själva bageriet och samtalar med någon kollega på ett språk som jag inte riktigt förstår. Det kan möjligen vara bageriska eller konditoriska. Sak samma, jag har inte med det att göra.

Det riktiga konditoriet i Årsta är en institution. Jag påstår det med viss tvekan, eftersom institution är ett ord som ibland har en lite dålig klang, som i ”Han sitter på institution”, men här använder jag det i en mycket positiv bemärkelse. Jag kan inte tänka mig att någon vill att det ska ersättas av ett kafé tillhörigt en kafékedja som säljer maskerat kaffe för människor som inte tycker om kaffe. Jag kan i alla fall absolut inte tänka mig att någon som är bosatt i den förort där jag är bosatt skulle vilja det. Ett konditori ska vara besjälat och det är det riktiga konditoriet i min förort. Annars skulle jag inte kalla det för riktigt konditori.

Om man har tur när man sitter på konditoriet och dricker en kopp kaffe och kanske äter en bulle så kan Göran Greider titta in. Om man tillhör den del av befolkningen som inte uppskattar Göran Greider så kanske man undrar vad jag menar när jag säger ”om man har tur”. Jag kan då avslöja att man inte behöver sympatisera med hans politiska åsikter för att tycka att han är ganska rolig att titta på. Men allt är förvisso relativt. Denna gråa lördag i december har jag dock inte tur. Det enda anmärkningsvärda som händer är att en människa kommer in och köper med sig en brie- och salamismörgås. Det är i sig inte så anmärkningsvärt. Men när han går säger den jovialiska människan bakom disken ”Hej då, ha det bra”. Varpå smörgåsköparen säger ”Tack, ha det bättre”. Och jag funderar fortfarande på om det var roligt, arrogant eller löjligt sagt. Ett besök på ett riktigt konditori kan alltså ibland leda till grubbel. Det var väl egentligen det jag från början ville säga. Det eventuella grubblet ska man dock inte låta sig förskräckas av. Gå in, och du skall bli belönad.