Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘svagdricka’

20161223_211131Det kan mycket väl ha varit en självuppfyllande profetia. Ånyo misslyckades jag med julen. Precis som så många tidigare år skedde de sista julklappsinköpen på dagen före dopparedagen. Precis som så många tidigare år skedde de nödvändiga matinköpen på dagen före dopparedagen. Precis som så många tidigare år uppstod känslan av att något fattades. Då talar jag inte bara om de fikon som av någon mystisk anledning föreföll vara slut i alla livsmedelsbutiker. Jag talar inte heller om den svagdricka som jag envisas med att längta efter så här års, men som tydligen helt fallit i glömska och därför inte finns att inköpa. Kanske har jag skymtat en flaska eller femton på Gamla stans julmarknad när jag hastat förbi på väg någon annanstans efter jobbet. Det som fattas är julfriden. Jag vill hemskt gärna komma hem efter arbetet dagen före dopparedagen och finna att någon har klätt en ståtlig gran. Att någon har griljerat skinkan. Att någon har kokat knäck och bakat struvor. Ja, kanske till och med bakat saffransbröd. Men denne någon är jag, och denne någon har inte riktigt lyckats planera. Som vanligt. Tänk så rart det hade varit att kunna sjunka ner i soffan med ett glas svagdricka och en bit vörtbröd med skinka och senap och förstrött glo på någon uppesittarkväll i TV och knäcka ett par nötter och äta ett par fikon och bara känna frid.

Nå. Jag ska förstås inte klaga. Jag har nära och kära att besöka på julafton. Jag får min skinka och min julmust och min knäck och min glögg och lite sällskap. Jag får till och med klappa en trevlig hund. Gång på gång på gång på gång på gång på gång på gång. Men det är just den där julfriden som inte riktigt vill komma. Det hjälpte inte ens att gå och lyssna på Bachs Juloratorium i Katarina kyrka. Jo, lite. Men inte helt. Möjligen har det att göra med att ingen inbromsning har förekommit. Plötsligt dimper bara julen ner som en tegelsten från himlen, trots att den väl egentligen har fört ett slags lågintensiv tillvaro sedan i mitten av oktober. Men mest av allt ligger nog förklaringen i att världens tempo är så högt. Där man å ena sidan tjatar om att man ska leva i nuet och att man ska ägna sig åt mindfulness och att man ska fånga dagen så förväntas man på något sätt hela tiden ligga ett steg före. När jag just har kommit på att det är Lucia nästa dag så meddelar någon att denne nu har köpt alla julklappar. När jag springer omkring och letar efter julskinka så har någon annan just hittat receptet till nyårsaftonens oxfiléfilé med avokadostuvade tryffelmojänger. När jag funderar över vad jag ska göra på nyårsafton så kungör någon att hen nu har planerat sommarsemestern. Jag vet människor som har planerat hela nästa år. Det finns ju inte en människa som lever i nuet. Carpe diem är därmed en lögn.

Naturligtvis hejas det här beteendet på av alla elaka köpmän. Eller om det möjligen är så att det är de som är orsaken till hela beteendet. Alldeles bestämt är det så. Och när jag påstår det så är jag fullt medveten om att jag låter som en riktig 70-talsproggare, men det struntar jag i. Kommersialismen tröttar ut mig obeskrivligt mycket. ”Hallå! Innan ni sätter er framför Kalle Anka – glöm inte bort annandagsrean! Vi öppnar klockan nio på juldagen.” Detta meddelar butiken som dagen före äntligen avslutat sin Black Friday. Ständig rea, det är modellen. En av de livsmedelsbutiker jag brukar handla i sålde sina så kallade julartiklar (glitter, julklappsadresser, tomteluvor) för halva priset en vecka före julafton. Saker och ting är liksom ute redan innan de har hunnit bli inne. Det är i övermorgon innan det är i dag. Är det konstigt att man ständigt har en känsla av att man ligger efter? Är det konstigt att man blir trött?

Julen är en märklig tid. All tid är numera märklig, men märkligast är nog ändå julen. Man drabbas av en oförklarlig medmänsklighet, en medmänsklighet som väl egentligen alltid borde finnas. Det är som om man får för sig att julen är en tid då man kan visa lite barmhärtighet utan att skämmas. Det är ju ändå jul. Naturligtvis är det ett synnerligen ologiskt resonemang, men kanske är denna barmhärtighet ett sätt att kompensera ett dåligt samvete över att man köper en massa presenter till människor som egentligen inte behöver något. Vad vet jag? Men en lika god kålsupare är jag. Häromdagen gav jag en slant till den unga kvinnan som sitter utanför min närmaste Ica-butik. Det kändes bra att göra det. ”Tack, pappa” sa hon. Det kändes däremot inte bra. Jag kände mig gammal och blev dessutom oproportionerligt förargad över att någon uppenbarligen hade lärt henne att kalla män för pappa och kvinnor för mamma. Så insåg jag att jag mycket väl skulle kunna vara hennes pappa. Jag är inte längre trettiotvå år. Då hade det varit orimligt – nu är det åtminstone rimligt. Jag beslöt att hon får kalla mig vad hon vill, men jag vände inte om för att förklara detta för henne. Vad fanns att förklara?

Det absurda är att julen går på tomgång. Den är exakt likadan varje år, har exakt samma ingredienser, exakt samma ritualer. Och det absurda ligger naturligtvis i det faktum att ingenting får ändras, för då blir det fel. Julen ska vara ett slags fast, oföränderlig punkt i tillvaron. Då invaggas vi i en känsla av trygghet. En trygghet på tomgång. Helst ska julen se ut som den gjorde när jag var kanske tio, tolv år gammal. Då var julen en skimrande och trygg och tomgångsfri högtid som luktade barrskog. Då kunde man på julaftonsmorgonen smyga ner till det rum som vi kallade stora rummet (som väl inte var övermåttan stort, men likväl störst), tända granen, sno åt sig en skinksmörgås och ett glas julmust och titta på Jullovsmorgon. Då fanns det svagdricka. Då gjorde dopparedagen skäl för namnet. Då fanns det julfrid. Och fikonen var aldrig slut i livsmedelsbutikerna.

Annonser

Read Full Post »

Jul 030aNär man på kvällen före julafton sitter ensam på en pendeltågsstation i en stad man inte känner till, exempelvis Sundbyberg, så är man inte så kaxig. I synnerhet om man inte har köpt en enda julklapp eftersom man resonerar som så att det vore dumt att köpa julklappar långt i förväg, emedan man ju aldrig vet om man lever på julafton. Tänk om man råkar snubbla på perrongen tjugotvå sekunder innan tåget kommer eller om en självmordsbombare får för sig att en pendeltågsstation i en stad man inte känner till, exempelvis Sundbyberg, är en lämplig måltavla. Det vore ju väldigt förargligt om ens efterlevande skulle sitta där med en massa julklappar som de inte har någon att tacka för. Så kan man resonera. Vissa människor kan resonera så. Den man som nu satt på denna pendeltågsstation resonerade så.

Det är lite svårt att redogöra för hur det kom sig att Sven-Erik Karlsson, kallad Kronan på grund av sina initialer, satt på denna pendeltågsstation i en stad som han inte kände till. Han gjorde ibland saker och ting som det föll honom in. Vissa människor kategoriserade honom därför som fullständigt oberäknelig, men som kategorisering betraktat var det nog lite orättvist. Man kunde gott stryka det där med ”fullständigt”. För den som kände honom visste nog att han nog visste vad han gjorde, även om det för en utomstående betraktare nog inte verkade så. En gång köpte han till exempel en enkel biljett till en fransk håla vid namn Saint-Affrique, och alla som på något sätt brydde sig om Kronan undrade vad i all världen han skulle göra där. Han som inte kunde ett ord franska, förutom namnet på några utlandsostar. Det visade sig att han hade hittat ortsnamnet i en kartbok och att han tyckte att det var ett vackert och intressant namn. Men han kom hem igen. Kaffet var tydligen inget vidare.

Huruvida Sven-Erik hade rest till exempelvis Sundbyberg för att han tyckte att staden hade ett vackert och intressant namn är lite svårt att säga, men kaffet där smakade antagligen i alla fall ungefär som han var van vid. Perrongen låg så här dags ganska öde och ett närmast spöklikt sken vilade över den. Det hade dagen före fallit lite snö som tack vare den relativa kylan låg kvar. Men det var ett så pass tunt täcke att man inte ens hade brytt sig om att sopa bort det. Kanske fanns det hos den stationsansvarige en fåfäng förhoppning om att snön skulle få ligga kvar och växa till sig så att en åtminstone lokal julstämning skulle uppstå? Annars var det inte mycket bevänt med den saken. Ansåg Kronan. Det ville sig liksom inte riktigt. Han ansåg även att det egentligen var alldeles för kallt att sitta på den bänk där han satt, men var skulle han annars sitta? Stå orkade han inte göra. Det hade han gjort alldeles tillräckligt mycket i livet. Så nu satt han där och väntade på ett tåg som liksom julstämningen inte riktigt ville komma. Han ville hem till den inbodda och varma bostadsrättslägenheten som han innehaft sedan 15 år tillbaka. Och kanske till en flaska glögg och ett par pepparkakor.

Jul 022aPlötsligt kände sig Kronan iakttagen. Det var som sagt väldigt tomt på perrongen, så han begrep inte riktigt var den där känslan kunde komma ifrån. Inte förrän han sänkte blicken och till sin förvåning såg en liten katt sitta och bliga på honom. Kanske var det inte den minsta katt han sett, men långt ifrån var det inte. Ett par märkligt självlysande, smaragdgröna ögon förtrollade honom så att han inte ens kunde registrera hur resten av djuret såg ut. Det var en katt, helt enkelt. Hur hade den kommit dit? Små katter springer inte omkring på pendeltågsperronger, inte ens exempelvis i Sundbyberg. Men vad skulle Kronan göra åt det? Han vände bort blicken och hoppades att djuret skulle försvinna, även om han innerst inne visste att den fortfarande skulle iaktta honom när han motvilligt tittade i den riktningen igen. Nåja, tåget skulle väl snart komma. Och det gjorde det.

Kronan slog sig ner i ett hörn av vagnen och halade upp en tummad bok med dikter av Gunnar Ekelöf ur fickan. Inte för att han egentligen tyckte om att läsa dikter – och Gunnar Ekelöf förstod han sig inte alls på – men dels inbillade han sig att han på detta sätt framstod som en intelligent och bildad karl och dels använde han dikterna, eller snarare orden, som en form av katalysatorer för egna tankar. Han läste några ord, och vips befann han sig i sin egen tankevärld. Det slog aldrig fel. Utom den här gången, ty nu hann han bara läsa ”Bödel vad skall du göra av mina armar” innan han drabbades av den där känslan av att vara iakttagen igen. ”Hör du, katter ska inte åka pendeltåg” sa han. ”Inte i eget majestät i alla fall.” Men de smaragdgröna ögonen avslöjade inte med en endaste blinkning att det här med tågresor var olämpligt för en katt. Kronan ryckte på axlarna och bestämde sig för att ignorera den lilla varelsen genom att stirra ut genom fönstret tills det var dags att stiga av.

Det visade sig dock att Kronan och katten skulle stiga av vid samma station. De skulle dessutom gå åt samma håll och skulle gå in genom samma port. Vid det laget hade vår hjälte resignerat; det var uppenbart att katten ville honom något, och då var det väl bara att acceptera det. Inte för att han kunde komma på vad som skulle kunna vara konstigare, men säkert fanns det något. Medan Kronan snörde av sig kängorna i hallen spankulerade katten in i köket och hoppade upp och satte sig på det auktionsinköpta danska teakskåpet, som om den alltid hade suttit just där. En kastrull med glögg sattes på spisen och ett fat med pepparkakor plockades fram. Varken russin eller mandel fanns i speceriskåpets gömmor, men det fick gå ändå. Det påtalade Kronan också för katten, liksom för att visa att han minsann kunde det där med att improvisera. Nu kan förmodligen katter inte höja på ena ögonbrynet, men nog sjutton såg det ändå ut som om den gjorde det. Kronan blev lite irriterad. Om man är gäst i någons hem så ska man väl ändå inte hålla på och ifrågasätta sin värd genom att höja på ena ögonbrynet? Men så fyllde glöggångorna Kronans näsborrar och han lugnade ner sig ett hekto eller två. Nu skulle katten och han språka, men det kan man inte göra utan att först lägga bort titlarna. ”Kronan heter jag” sa Kronan. ”Fast om du vill vara formell så heter jag Sven-Erik. Hur var namnet?” Katten svarade inte, eller svarade möjligen så tyst att Kronan inte hörde det. Nåväl, ett namn måste katten ha. ”Om du är en hona så heter du Malvina och om du är en hane så heter du Eskil” bestämde han. Han orkade inte hålla på och könsbestämma katter så här dan före dopparedan, och dessutom spelade det noga räknat ingen roll. Men ett namn måste onekligen en katt ha.

Jul 018a”Vet du, Malvina, det finns så mycket som jag inte förstår längre. När jag var 15 år visste jag precis allt, och det är möjligt att jag ännu vid 25 års ålder förstod ganska mycket av livet. Men sedan gick det bara utför. Det visade sig att ingenting var så som jag hade förstått det, allt var långt mer komplicerat och det gick upp för mig att jag hade varit naiv. Därmed inte sagt att jag inte trivdes med det. Den naive kanske finner livet lite lättare att leva än den som tänker för mycket och bekymrar sig över till exempel vilken diet som är bäst att följa för att komma i den tio år gamla kostymen? Förmodligen är det enklare för dig som är katt, Eskil. Men vad vet jag å andra sidan om det?” Katten kliade sig bakom ena örat med framtassen, utan att för en sekund brista i uppmärksamhet. ”Jag menar, du har ju din kostym som knappast blir för liten hur mycket tonfisk eller anklever du än vräker i dig. Men nu blev du kanske kränkt? Det är modernt nu, att bli kränkt för allt möjligt. Folk blir kränkta om det inte finns filmjölk till frukosten i det egna kylskåpet. Eller om det regnar på julafton. Och om de en vacker dag inte blir kränkta så blir de väl kränkta för att de inte blir kränkta. Men jag vill hävda att om man blir kränkt, ja, då gör det ont ända in i själen. Som exempelvis när man har blivit anklagad för något som man inte har gjort. Kränkt blir man inte om någon tränger sig före i mikrovågsugnskön vid lunchrasten på jobbet. Då blir man möjligen förbannad, men inte kränkt.” Kronan hällde upp ett glas glögg till och tänkte efter lite. Katten gav ifrån sig en liten suck och la sig ner.

002a”Har du förresten tänkt på att många människor i dag tycks tävla om att visa sig så godhjärtade och toleranta som möjligt? Missförstå mig inte nu. Vi ska naturligtvis vara godhjärtade och toleranta, men det förefaller som om det viktigaste är att visa andra hur godhjärtad och tolerant man är. Förstår du vad jag menar? Är det för att vi har dåligt samvete, tror du?” Kronan tolkade Malvina-Eskils tystnad som ett medgivande. ”Eller är det samma fenomen som med lägenheter och bilar och dessa evinnerliga semesterresor till Thailand? Att man vill bräcka exempelvis den eländige skrytmånsen Henrik Rodebjär med familj? Visa att man har råd och är lyckad? Men jag ska säga dig, Malvina: Det är ingen tävling. Folk tror att det är det, men jag vet att det inte är det. Det är skillnad på att tro och att veta eller att tro sig veta.” Kronan kände sig nöjd med det där sista. Ibland tyckte han att han fick till det riktigt bra, men när han började analysera vad han sagt så slutade det oftast med att han bedömde det som ren rappakalja. Man ska nog inte analysera så mycket.

”Nej, nu är det banne mig dags för risgrynsgröt” sa Kronan och slog näven i bordet så att katten studsade till. ”Men först ska vi tända granen. Ingen jul utan gran, det sa redan min mormor – och det var en mycket, mycket klok och principfast kvinna. Om än kanske lite tokig. Det är från henne jag har ärvt mina principer.” Kronans ärvda principfasthet var närmast legendarisk, men han kunde som redan nämnts dock tänka sig att dricka glögg utan vare sig mandel eller russin. Utan glädje ska glögg dock ej drickas, lika lite som risgrynsgröt icke kan ätas utan kanel och påringlad sirap. Han travade morskt ut i vardagsrummet och böjde sig ner för att stoppa in kontakten till julgransbelysningen i väggkontakten. Katten stod plötsligt bredvid och tittade beundrande på de skimrande ljusen. Kanske anades rent av en skymt av kattjulglädje i de smaragdgröna ögonen? De båda stod där i tysthet en stund, som om de hade blivit förtrollade i ett ögonblick av fullkomligt samförstånd mellan djur och människa. Kronan bröt tystnaden. ”Visst är det vackert? Men av skönhet blir man inte mätt. Äter du risgrynsgröt?” Malvina-Eskil svarade inte, men bestämde sig för att gå in i köket igen medan Kronan satte på en julskiva med Bing Crosby på grammofonapparaten.

008qKronan må ha varit en principfast man, men han var också lite lat. Det skulle med andra ord aldrig falla honom in att ställa sig och koka gröt från grunden. Nej, han hade köpt färdiggröt som det bara är att värma i en lämplig kastrull av teflonbeläggningstyp. Riktig gröt ska kokas i en tjockbottnad kastrull, brukar det stå på risgrynsgrötspaket, men hur vet man att kastrullen är tjockbottnad? Hur mäter man det? Ska man bara lita på kastrullmånglarna när de säger att en kastrull är tjockbottnad? Kronan litade inte på många människor, och i synnerhet inte kastrullmånglare. Alltför ofta hade han blivit pålurad exceptionellt tunnbottnade kastruller som allting brände fast i. Till och med blåbärssoppa. Men med färdiggröt i en teflonbelagd kastrull kunde inte ens Kronan misslyckas. Medan gröten värmdes under då-och-då-omrörning med en för teflonkastruller avpassad slev dukade han fram två djupa tallrikar, men bara en sked. Dessutom framplockades en liter mjölk och en butelj svagdricka ur kylskåpet och en flaska sirap ur det skafferi som lägenheten av tradition och gammal vana var utrustad med. Kanelen stod i det lilla kryddstället på bordet. Han slevade upp gröten på de båda tallrikarna och ringlade sirap över, inte för mycket och inte för lite. Mjölk visste han att katter inte ska dricka, och han tyckte sig veta att kanel inte är katternas favoritkrydda. Det var därför en ren tallrik gröt med sirap som han ställde ner på golvet. Det hade förvisso inte gjort honom något om katten satt på bordet och åt, men han tänkte att den kanske skulle känna sig obekväm och det ville han ju inte. Äter katter gröt? Det var en av de där sakerna som han hade vetat när han var 15 år, men som han inte längre var så säker på. Eskil-Malvina gick dock nyfiket fram till tallriken och nosade lite, men fann antagligen anrättningen vara för varm. Ett visst grötintresse tycktes ändå finnas där.

Normalt sett åt Kronan under tystnad. Han intalade sig att inmundigandet av mat kräver koncentration, men i själva verket handlade det nog mest om att han oftast saknade matsällskap. Man kommer liksom inte på tanken att prata för sig själv medan man äter. Nu hade han dock sällskap och var dessutom en smula talträngd. Han kände ett behov av att få ur sig saker som han gått och burit inom sig då han söndagspromenerat eller suttit på perronger i exempelvis Sundbyberg. Så han passade helt enkelt på medan någon lyssnade. ”Titelsjukan, då? Har du tänkt på den? Det är ju helt vansinnigt att folk springer omkring och har titlar – på engelska! – som inte ens de själva begriper. Du kan vara Western Gothaland County Senior Consultant Clear Vision Manager när du är fönsterputsare i Mellerud. Herregud! Det krävs ju visitkort av A4-storlek för att få plats med den titeln. Tror folk inte att de är någonting om de inte har en engelsk titel på minst tjugo ord? Eller är det så att invånarna i Mellerud inte förstår ordet fönsterputsare? Det kanske är helt nödvändigt för att den där karlns – eller kvinnans – internationella kontakter ska förstå vad han sysslar med. I Mellerud!!!” Kronan kände nu att han hetsade upp sig för mycket och att det inte var bra för blodtrycket, men vad ska man göra? ”Du vet kanske inte vad Språkrådet är, men jag har hört att de ibland får samtal eller e-post från människor som ber om hjälp med att få sina titlar översatta till ren svenska. Folk vet inte själva vad de har för yrken! Tänk dig förresten när folk dör och ska ha sin titel på gravstenen. Vansinne. Vi har återgått till någon sorts 1800-talsnivå, fast sju resor värre. Då nöjde man sig i alla fall med hemmansägare, skomakare eller viktualiehandlare. Men nu ska det vräkas på så mycket att man nästan tappar andan. Vad tror du att det beror på?” Katten trodde ingenting, eller också förstod den inte den kanske alltför människospecifika frågan. Fast sanningen var nog närmast att djurets grötintresse plötsligt hade blivit närmast monumentalt. Katten lapade glatt i sig både gröt och sirap.

Jul 025aKronan hade mycket kvar som han ville språka om. Exempelvis stavningsreformen 1906, vikten av rätt tryck i espressobryggare, vuxna människor som plockar bort russinen ur lussekatter, Lasse Kronérs överanvändning av ordet ”grymt”, cykelbyxans vara eller icke vara, mängden sport i TV, uttalet av ordet ”kex” och frågan om fiskbullar överhuvudtaget ska betraktas som människoföda. Men inget av det där hanns med. På något magiskt sätt hade klockan passerat midnatt. Det var som om flera timmar bara hade försvunnit. Så kan det nämligen vara när man har trevligt tillsammans. Katten hoppade nu ner från sin återintagna plats på det danska teakskåpet och travade ut till hallen, där den satte sig på dörrmattan av kinesisk bast med nosen mot dörren. Den ville tydligen gå ut, och eftersom Kronan visste att man aldrig i livet kan övertala en katt till någonting överhuvudtaget så ryckte han bara lite sorgset på axlarna och reste sig för att släppa ut Eskil-Malvina. Ja, han tog till och med på sig de slitna fårskinnstofflorna för att kunna gå ner och öppna porten ut mot gatan. Annars skulle väl den stackars varelsen bli tvungen att sitta därnere och titta tills tidningsbudet eller någon nattrumlande granne kom och öppnade porten. Det hade ju trots allt hunnit bli julafton och på julafton var till och med Kronan snäll mot allt och alla. Han skulle nog ha haft ett vänligt ord till övers även för kastrullmånglare och titelsjuka fönsterputsare från Mellerud. Katten travade iväg en liten bit med svansen i vädret innan den vände sig om. ”Vi är alla olika tokiga” sa den. Kronan nickade. ”God jul” sa katten. ”God jul” sa Kronan. Han förstod att de var färdiga med varandra. Och det var ju gott så.

Read Full Post »