Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘jul’

Till svagdrickans värn och ära

Posted in Jul, Nostalgi, Okategoriserade, tagged , , , , , , , , on 20 december 2020| Leave a Comment »

Vid slölyssnande på ett radioprogram under söndagsmorgonen drabbas jag av en ilska som måhända är något överdriven, men som ändå känns berättigad. Det är ju en gång för alla så med ilskor att man inte riktigt kan rå för dem. Ibland kan man inte heller rå på dem. Hur mycket man än intalar sig att något inte är något att hetsa upp sig över så dyker den där fula vreden upp till ytan. Igen och igen och igen. Vad handlar det om den här gången, då? Jo, svagdricka. Just det. Svagdricka.

Programledaren börjar tala illa om denna ädla dryck och får dessutom en av sina bisittare att instämma i denna okunniga nedsabling. Lyckligtvis har han ännu en bisittare som menar att svagdricka väl inte är så illa. Och en tekniker i kontrollrummet som faktiskt skakar på huvudet åt dumheterna. Men vad hjälper det? Programledarens ord väger tyngst – och därmed har han spritt sin dynga i etern och säkert på så sätt fått många nyfikna att avhålla sig från svagdrickans frestelser.

Svagdrickan är hotad, förstår ni. I min spädaste ungdom – ja, detta är sant – åkte en bryggarbil runt i grannskapet och sålde dryckjom. Och en av de drycker som man kunde köpa i stora femlitersflaskor var just svagdricka. Flaskorna var, om minnet inte sviker mig, dessutom placerade i ett slags skyddande träställningar som tålde lite stötar. Mynningen täcktes av en porslinskork som hölls på plats av en sådan där snäppanordning av metall. Om man ville ha svagdricka till julmaten fick man ta med sig en tillbringare ner i den svala matkällaren där flaskan förvarades. Man kånkade alltså inte upp hela flaskan.

När jag var liten dracks alltså svagdricka till julmaten. Jodå, vi drack julmust också, men svagdricka skulle också finnas på bordet. I det gamla bondesamhället var dock inte drickan reserverad för enbart julen. Det var en vardagsdryck som gärna förtärdes som en läskande dryck under de varma sommarmånaderna, exempelvis vid skördearbete. Även om det rör sig om en maltdryck så är det, som antyder, en alkoholsvag maltdryck – vilket gjorde den långt bättre lämpad som ”arbetsdryck” än öl. Vatten var ju oftast inte att tänka på.

Coca-Cola försöker ju enträget få oss att dricka deras påhitt i stället för julmust, men hittills har de inte lyckats. Julmusten tycks däremot med närmast förkrossande effektivitet trängt undan svagdrickan. De där stora femlitersflaskorna kan man bara drömma om att hitta. I dag får man gå på julmarknader och liknande för att – i bästa fall – hitta 1,5-litersflaskor i glas med svagdricka. Ibland kan man också hitta drycken i välsorterade livsmedelsbutiker. Men då är det PET-flaskor som gäller. Och DET ÄR INTE SAMMA SAK! Det är till och med en STYGGELSE!

Programledaren och den ena bisittaren i radioprogrammet föreföll tycka att drycken smakade illa (”men bättre än öl”) och ansåg tydligen att ett av problemen var själva namnet svagdricka. Teknikern å sin sida hade svårt att med ord beskriva varför svagdricka är gott, utan hänvisade till traditionen. Det tycker jag var lite – ursäkta ordvalet – svagt. Den andre bisittaren ansåg att ”det smakar bättre än jag ville minnas”. Han hade inte druckit svagdricka sedan 1986 eller något liknande. Själv anser jag numera att julmust är alldeles, alldeles för sött (vilket somliga säkert har svårt att begripa) och därför föredrar jag svagdricka. Det är fortfarande sött, men inte på ett lika påträngande sätt, utan långt mer lagom. Smaken är subtil, ett ord som många inte ens kan stava till. Och så skummar det så härligt när man häller upp ett glas att avnjuta tillsammans med en nybliven skinksmörgås framför uppesittarkvällen med Lennart Hyland på TV.

Read Full Post »

Den plågsamma julen

Posted in Historia, Jul, Okategoriserade, tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , on 30 december 2017| Leave a Comment »

Nu för tiden har julen en tendens att bli passé nästan innan den har inträffat. Och så här en vecka efter julafton är den stendöd. Ut med granen, in med champagnen. Likväl tänkte jag dröja lite vid julen och ett fenomen som jag tycker blir allt tydligare. Jag tror att alla svenskar numera är så pass upplysta att de vet att våra jultraditioner är ett riktigt hopkok av olika gamla traditioner från skilda geografiska områden. De flesta inser nog också att julen som tidpunkt för Kristi födelse är mycket omdiskuterad och att man en gång i tiden förlade den till just den här tiden för att utnyttja, och konkurrera ut, redan befintliga ”hedniska” högtider som hade med vintersolståndet och skörderelaterade fenomen att göra.

I dag är julen en genomkommersialiserad högtid som har mycket lite med Kristi födelse eller vintersolståndet att göra, åtminstone i Sverige. Jodå, det finns troende som går i kyrkan och så att säga firar Jesus födelsedag och det finns människor som inte är särskilt religiösa av sig men som ändå tycker att det hör till att gå i kyrkan på första advent eller juldagsmorgonen. För att det är tradition. För att det är mysigt. För att det är vackert. Men jag vill ändå påstå att det religiösa inslaget i julen är försvinnande litet. Likväl verkar många störa sig på att det alls finns där. Jag har svårt att hitta någon annan förklaring till att många brukar passa på att liksom rättfärdiga sitt julfirande genom att nogsamt påtala julens hedniska ursprung. Men ärligt talat: Hur många kan egentligen påstå att de egentligen firar vintersolståndet eller att de egentligen firar att man i romarrikets Italien vid den här tiden såg tecken på naturens återuppvaknande och därför hyllade åkerbrukets gud Saturnus genom så kallade saturnalier? För de allra flesta finns bara julen där som något traditionstyngt och självklart som man inte behöver fundera så mycket kring.

Alltså, jag är ju en vän av folkbildning, så jag har inget emot att man påpekar att julen är det tidigare nämnda hopkoket av traditioner från olika håll och att kyrkan en gång i tiden (och fortsatt) har passat på att utnyttja och ta över urgamla högtider. Det kan man gärna göra. Men det ligger något nästan panikartat i det här att nogsamt påpeka att man minsann inte firar julen av religiösa skäl, och särskilt inte av kristna skäl. Som om man är fullkomligt livrädd för att bli anklagad för att fira Jesus födelsedag.

Men låt oss nu säga att man verkligen brinner för att förklara julens verkliga och ”hedniska” ursprung. Borde man inte då anstränga sig för att hålla sig till någon sorts historiska sanningar? Men det verkar inte som om det är så noga, så länge man får fram sitt önskade budskap. Ett exempel är den här bilden som har cirkulerat på nätet den här julen:
Truth Saves

Här är förvisso slutbudskapet att man kan strunta fullständigt i varför man gör vissa saker på julen och ge tusan i varifrån alla konstiga traditioner kommer. Man ska bara vara glad och ge sig hän i firandet. Ja, så kanske man kan göra – och det är nog så de flesta gör. Men samtidigt så är åtminstone jag intresserad av att känna till det historiska ursprunget. Och då är det ganska viktigt att hålla sig till sanningen.

Jag tänkte gå igenom påståendena i den här bilden. Här går man ut hårt och talar om den skandinaviska fruktbarhetsguden Yule. Det är ju ett smart grepp. Man refererar till de där konstiga skandinaverna och hoppas att ingen orkar kolla upp den där Yule. Nu är det här inte helt taget ur luften – Jolner är ett av drygt 200 namn på Odin. Men någon fruktbarhetsgud var Odin/Jolner inte. Och det är lite oklart vad Odin/Jolner har för koppling till julsånger och julhälsningar. Det påpekas ju här att man inte behöver tro på Odin för att tycka att det är trevligt med just sånger och julhälsningar.

Vidare: Man behöver inte tillhöra den nyhedniska religionen Wicca för att njuta av julkransar och dekorera med järnek. Nej, det behöver man inte. Wicca kom till i mitten av förra seklet och julkransar i kristna sammanhang är kända sedan åtminstone 1500-talet. Och järnek… Tja, det är en växt och den kan ha använts som dekoration mycket länge. Men som kristen symbolväxt är den känd sedan medeltiden. Att på något sätt antyda att kransar och järnek har sitt ursprung i Wicca-religionen är alltså fullständigt befängt. Men jag kanske övertolkar?

Hur är det med druider och mistlar, då? Ja, här har jag faktiskt inga invändningar. De keltiska druiderna ansåg att misteln hade läkande egenskaper, förmådde skydda mot onda makter och var gynnsam för fruktbarheten. Från fruktbarhet till kyssar är förstås steget inte långt – och på något sätt har misteln som symbol överlevt genom århundradena. Och nej, man behöver inte vara druid för att hoppas på att få en kyss om man står under en mistel. Men man behöver å andra sidan inte heller vara häst för att tro att det innebär tur att hitta en tappad hästsko.

Jaha, över till nästa punkt. Enligt den så behöver man inte tro på åkerbruksguden Saturnus för att ägna sig åt traditionen att dekorera ett saturnalieträd i sitt hem. Därmed antyder man alltså att julgranen har sitt ursprung i det romerska saturnaliefirandet. Sant är att man under detta firande ibland tycks ha dekorerat träd, men då enbart utomhus. Julgranen har med största sannolikhet inte ett dyft att göra med den romerska traditionen att dekorera träd. Det är nämligen så att liknande traditioner mycket väl kan uppstå på skilda geografiska platser under skilda tider utan att ha det minsta med varandra att göra. Ibland vill vi hemskt gärna se samband där inga samband finns, kanske särskilt om vi försöker bevisa något som inte är så lätt att bevisa.

Man behöver inte tro på Odin, Tor eller Sankt Nikolaus för att njuta av traditionen att en besökare kommer med gåvor på natten. Jag vet inte vad Tor har med saken att göra, men kopplingen mellan Odin och Sankt Nikolaus (jultomten) är inte orimlig. Odin ansågs komma med gåvor till barn vid jultiden, i utbyte mot mat till hästen Sleipner. Här rör det sig nog om en sammansmältning av olika traditioner där Odingestalten har levt kvar även efter kristianiseringen, ungefär på samma sätt som man fortsatte att använda runor långt fram i tiden. Det här har för övrigt en hel del med nästa punkt att göra:

Man behöver inte tro på Sleipner, Odins åttafotade häst, för att njuta av traditionen att lyssna efter ljudet av hovar på taket. Jaha. Sant är förstås att Odin ansågs ha en åttafotad häst, och sant är att julen av någon anledning är förknippad med ”Odins vilda jakt” då han på sin häst jagade ett skogsrå över himlen. Nu är det väl inte på något sätt klarlagt att det verkligen är så, men nog kan man undra hur det kommer sig att vår ”moderna” jultomte anses färdas över himlen i en släde dragen av…åtta renar? Här är det väldigt lockande att se ett samband, och det vore ett ganska typiskt sätt att oskadliggöra en hednisk gestalt och förvandla den till något så harmlöst som ett antal renar. Men så har vi det här med hovarna på taket. Är det en tradition som någon har hört talas om? Det borde rimligen vara en skandinavisk eller germansk tradition, med tanke på att det kungörs att man inte behöver tro på Sleipner för att njuta av den. Märkligt.

Och så behöver man inte tro på den iranska guden Mithra för att ta till sig traditionen att fira solens återkomst 25 december. Räck upp handen, alla som firar solens återkomst 25 december. Berätta gärna hur ni firar också.

Och så den sista punkten: Du behöver inte tro på Jesus Kristus för att njuta av traditionen att döpa om denna urgamla högtid till Kristi mässa. Läs den meningen en gång till. Och kanske en gång till. Eller så många gånger som krävs för att du ska inse vilken befängd mening det är.

Vad är syftet med sådant här dravel, en sådan blandning av sanningar, halvsanningar och – såvitt jag kan bedöma – rena lögner? Tja, i någon mening landar det väl i just det jag inledde med, nämligen att vårt julfirande är en enda egendomlig soppa av influenser. Och i någon mening landar det väl i att man kanske inte behöver bry sig så mycket. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tolka in en svår ångest över att samtliga punkter här handlar om religion, om någon form av trosföreställning. Men är det så farligt? När du står där på Åhléns och ska handla julklappar till din pappa/sambo/dotter/fru så törs jag nästan garantera att expediten inte kommer att fråga: ”Ger du den här gåvan till åminnelse av Herren Jesu Kristi födelse?” Och när du äter julbord kommer knappast servitören att kräva att få veta om du dricker din snaps till minne av Jolner. Man behöver med andra ord inte rättfärdiga sitt icke-religiösa julfirande. Man behöver inte skämmas.

Men snart är den jobbiga julen över och då står det inte på förrän det blir påsk. Och då är det bara att vänta på det årliga påståendet att påsken egentligen från början är firandet av den hedniska mesopotamiska fruktbarhetsgudinnan Ishtar. För det engelska namnet på påsken, Easter, uttalas ju exakt som Ishtar. Då måste det vara sant. Och vips har man legitimerat sitt påskfirande genom att hänvisa till något skönt hedniskt. Och när man vill avsvärja sig allt som kan förknippas med religiositet så är det tydligen inte så noga med sanningen och källkritiken.

Read Full Post »

Avdelningschefen som fick nog – fast bara lite

Posted in Jul, tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , on 23 december 2013| 1 Comment »

äppleExakt 56 dagar före julafton började man på det pseudofashionabla varuhus där Göran Valfridsson arbetade spela julmusik för att hetsa kunderna till inköp inför den stundande storhelgen. Under ett par dagar försökte han stänga musiken ute genom att stoppa öronen fulla med vadd, men dels såg det konstigt ut och dels hörde han inte riktigt vad kunderna sa. Deras tal blev bara ett diffust mummel och hela försöket ledde bara till beklagliga missförstånd. Därtill insåg han att hans egen röstvolym blev ovanligt hög, eftersom han inte ens hörde sig själv riktigt. Han kunde ju inte gärna stå och skrika åt kunderna för då kunde de kanske känna sig kränkta. Alltså blev det till att försöka uthärda musiken och hoppas på att den så småningom skulle förpassas till någon vrå i hjärnan som inte brydde sig om hörselimpulserna. Förmodligen samma vrå som varit så aktiv under de senare åren av äktenskapet med Anna, det äktenskap som nu varit slut i nästan tio år. Men Mariah Carey och Triad och José Feliciano och Christer Sjögren ville inte lämna honom i fred. De sjöng och sjöng och tjatade och tjatade och gnagde sig in i den stackars avdelningschefens själ som vore de små hungriga råttor som trodde att Valfridssons själ egentligen var en osedvanligt god ost. Efter fem dagar bestämde han sig. I år skulle han inte fira jul. Denna högtid som redan för länge sedan förlorat sin egentliga innebörd var kommersiellt trams som bara var till för att handeln skulle dra in storkovan. Usch och fy. Kanske var det en märklig åsikt med tanke på att herr avdelningschefen brukade få en kraftig julbonus baserad på julhandeln, men är man less och bitter så är man.

Hur skulle nu detta icke-julfirande gå till? Göran Valfridsson var som sagt frånskild och hade inga barn. Exfrun avskydde honom, så hon skulle ju ge blanka faderullan i den före detta makens beslut. Bra. Däremot hade han två äldre syskon som hade en tendens att vara lite extra måna om honom, i synnerhet efter skilsmässan. Är man lillebror så är man. Vissa jular hade man firat alla tillsammans, vissa julaftnar hade han antingen tillbringat hos sin syster eller hos sin bror med deras respektive familjer. Hittills hade ingenting bestämts. Han beslöt sig för att vänta med det stora tillkännagivandet tills syskonen ringde. Syster Agnetha, bosatt i Saltsjö-Duvnäs, hann först. Hon ringde den 23 november och tyckte att det skulle vara hemskt roligt om Göran ville fira jul med familjen i den ganska stora villan med fyra kakelugnar och en fondtapet i varje rum. De hade tänkt sig en ganska avskalad jul med kanske bara sex sju julklappar till varje person. Valfridsson visste att det egentligen betydde att var och en skulle ge sex sju paket till var och en av de närvarande och försökte hålla tillbaka det där pysande ljudet av förakt som tenderade att undslippa honom i liknande situationer. Han lyckades bara nästan. ”Förlåt?” sa systern. ”Tack, men jag ska fira jul i Thailand” hörde Göran sig själv säga. Var i all världen fick han det ifrån? Det blev alldeles tyst i Saltsjö-Duvnäs-änden av luren. Men systern var inte den som ville visa att hon var förbluffad. ”Så trevligt!” kvittrade hon utan att låta särskilt övertygande. I själva verket undrade hon förmodligen om han hade förlorat förståndet.

Mälarö 020_bTvå dagar senare ringde Görans bror, banktjänstemannen Karl-Fredrik (kallad ”Konsum” av en anledning som ni själva får klura ut), som var bosatt i Danderyd. Även han förklarade att det skulle vara hemskt roligt om Göran ville fira jul med familjen i den ganska stora villan med tre öppna spisar. Han utlovade en prima cognac i de engelska öronlappsfåtöljerna framför eldstaden i biblioteket. Jo, de höll sig minsann med ett bibliotek där i Danderyd. Hyllorna innehöll till 95 procent deckare av lite tvivelaktigt slag och en imponerande samling av ”Min Skattkammare”. Men det talade man tyst om. För säkerhets skull var alla elektriska lampor i rummet alltid ”trasiga” och de tunga, mörka gardinerna var alltid nästan helt fördragna. Alltså såg inte vanliga strögäster vilken typ av litteratur som stod därinne. Men Göran Valfridsson visste. Han hade varit där och vattnat blommorna ibland när familjen var på semester i Provence (”Ljuset! Maten! Naturen! Konsten!”) och då passat på att skärskåda litteraturinnehavet. När nu Göran till systern hade kläckt ur sig att han skulle fira jul i Thailand så kunde han inte gärna säga något annat till brodern. Så det fick bli en repris av samma lögn. Karl-Fredriks reaktion blev dock en annan. ”Thailand?!” skrek han så högt att någon telefon egentligen inte hade behövts. ”Vad i herrans namn ska du göra i den avkroken?!” Det undrade Göran också, men det låtsades han inte om. ”Fira jul” sa han stilla. Och med detta lät sig brodern nöja, även om man riktigt hörde att han skakade bekymrat på huvudet där borta i Danderyd.

Göran Valfridsson brukade inte ljuga, åtminstone inte för sina släktingar och vänner. Det kunde däremot hända att han ibland ruckade lite på sanningen när det gällde kvaliteten på de irländska lammullströjor som han sålde på sin avdelning i det pseudofashionabla varuhuset. Kunderna behövde ju faktiskt inte veta att tröjorna förvisso köptes in från Irland men var tillverkade i Kina. Allt tillverkas ju i Kina numera – det borde alla veta. Men nu märkte han att lögnen inför syskonen liksom tärde en aning på honom, faktiskt så mycket att han slog på datorn och kollade hur mycket en julresa till Thailand skulle kosta. Prisuppgiften fick honom att sätta den lilla espresson i fel strupe, vilket ledde till en våldsam hostattack, vilket i sin tur innebar att han fick ägna 13 minuter åt att rengöra tangentbordet från vätska. Aldrig i livet att han skulle lägga så mycket pengar på något som han absolut inte ville göra. Lögnerna fick han helt enkelt leva med. Först nu insåg han också att det fanns vissa praktiska problem med lögnen också. Han måste till exempel hålla sig undan i två veckor – och därpå hitta på någon förklaring till att han inte var det minsta solbränd när han återvände hem. Det är svårt att bli brun på Södermalm i december, särskilt om man skyr solarier som pesten. Och det gjorde Göran Valfridsson. Han fick väl helt enkelt låta bli att träffa släkten på några månader, det borde inte vara så svårt.

Julen i årstaMedan han gjorde fina paket åt kunder och led av ylandet från Mariah Carey och Triad och José Feliciano och Christer Sjögren så planerade han sin icke-kommersiella julafton. Han skulle helt enkelt låtsas att det var en helt vanlig lördag (det var egentligen en tisdag, men en helt vanligt tisdag skulle han jobba och det var inte aktuellt), äta en pizza, klämma en pilsner eller två och sedan lägga sig i soffan och glo på någon dvd-film tills han på sedvanligt sätt somnade. Därpå skulle han förmodligen vakna med ett ryck frampå småtimmarna och inte riktigt veta var han var, bara för att sedan vackla från soffan till sängen och falla i sömn på nytt. Dagen därpå, söndag/onsdag, skulle han ägna åt att plöja igenom hela säsongen av ”På spåret”, som han medvetet låtit bli att betitta på fredagskvällarna. Kvällen skulle han ägna åt ångest över att behöva arbeta dagen därpå, samt åt att äta en mikrovågsugnsvärmd lasagne som befann sig i frysen sedan en tid tillbaka. Annandagen hade han än så länge inga planer för, men det skulle säkert lösa sig på något sätt. Det var ju fortfarande nästan tre veckor till julafton.

På eftermiddagen den 13 december hade det pseudofashionabla varuhuset köpt in en luciatjänst (som det numera heter) från ett av stadens musikgymnasier. Luciauppträdandet skulle äga rum på det så kallade Torget, som olyckligtvis var beläget i omedelbar anslutning till den avdelning som Göran Valfridsson förestod. Kommersen var i full gång även under uppträdandet och Valfridsson kunde därför inte smita iväg för att på så sätt undgå att se och höra Lucia och hennes följe av tärnor och stjärngossar. Detta var ödesdigert. Han blev plötsligt sugen på glögg och pepparkakor. Och blev han inte lite blankögd av rörelse också? På vägen hem efter jobbet slank han in på Systembolaget och köpte fem flaskor vin och en i korgen hastigt nedslängd flaska glögg. Han hoppades att ingen såg det senare. Skammen tog ett fast grepp om hans hjärta och stärkte sedan greppet. Kanske, kanske skulle kassörskan stoppa inköpet? Det vore ju en befrielse i så fall. Fast varför skulle inte han, vuxna karln, få ta sig en mugg glögg på själva julafton? Det var väl inget att hymla om?

Nej, kanske var det inget att hymla om. Men dagen därpå köpte Göran Valfridsson pepparkakor, russin och sötmandel, för säkerhets skull i tre olika affärer. Två dygn senare tog han tunnelbanan till Östermalms saluhall för att köpa sin favoritost som bara finns till salu där. Men som av en händelse råkade han köpa två askar fikon också. Ett rent impulsköp. Handlaren försökte pracka på honom dadlar och nötter också, men Valfridsson skakade principfast på huvudet. Han visste minsann var gränsen gick. Han borde också ha vetat att gränsen för att se Globen från Södermalm går ungefär vid Medborgarplatsen – men på hemvägen från saluhallens råkade han passera just den gränsen och fann att den sfäriska byggnaden av någon anledning badade i rött ljus. Det var som en magisk uppenbarelse. ”Edamerost” tänkte Valfridsson, trots att han egentligen tyckte att den sorten är ganska menlös, och slank in på Söderhallarna och köpte en bit. Så här fortsatte det, och ungefär en vecka före julafton så insåg han, utan att riktigt veta hur det gått till, att han hade ett veritabelt julbord i kylen och skafferiet. Och på köksbordet stod till och med ett präktigt pepparkakshus som han svängt ihop en kväll. Det var smått obegripligt, i synnerhet som han inte hade byggt ett pepparkakshus sedan han var nio år. I ett plötsligt anfall av avsmak och irritation över sin egen svaghet gick han ner i källarförrådet för att hämta hammaren i verktygslådan. Det måste bli ett slut på det här!

Men i förrådet snubblade Valfridsson olyckligtvis över lådan med julprydnader, inklusive små garntomtar som han själv totat Pynt1ihop under fröken Strindlunds ledning i lågstadiet. Verktygslådan glömdes bort och i stället kom han upp med ljusslingor, tomtar, julgrans-kulor, glitter och en präktig topprydnad i form av hammaren och skäran. Ett minne från hans radikala och tämligen kommunistiska ungdomstid. Han satte sig vid det pepparkakshus-ockuperade köksbordet och plockade i stum beundran upp föremål efter föremål ur lådan. Alla dessa minnen! Där fanns till och med den smällkaramell med grönt och rött silkespapper som han fått av Cecilia när de båda gick i tvåan. Han hade sett den som ett tecken på evig kärlek. Fast två dagar senare gav hon en ännu finare smällkaramell till Olof och saboterade därmed alltihop. När Göran betraktade smällkaramellen kunde han, trots detta svek, ändå inte låta bli att undra vad det blivit av tösen. Egendomligt stärkt av dessa nostalgiska tankar gick Valfridsson ut för att köpa sig en gran. Om han nu skulle sitta hemma ensam på självaste julafton så skulle han väl ha en vacker gran att titta på? Lyckligtvis var det kväll och ingen skulle se att han kom hem med en gran, men för säkerhets skull smugglade han in den via källaringången och ställde den i förrådet. Han skulle hämta upp den i lägenheten sent på kvällen när han var ganska säker på att alla andra hade gått och lagt sig. När granen väl var klädd och försedd med belysning så fick han väl se till att ha persiennerna nedfällda. Då skulle ingen misstänka att han satt och fulfirade jul.

På kvällen den 20 december ringde såväl syster Agnetha som broder Karl-Fredrik och meddelade att hela julfirandet var flyttat till Saltsjö-Duvnäs av något slags logistiskt skäl som Göran inte brydde sig om att försöka förstå. De önskade sin lillebror en trevlig resa och en god jul och uttryckte hur tråkigt det var att han beslutat sig för att resa bort från den svenska julfriden. Göran fnyste föraktfullt. ”Du anar inte hur skönt det ska bli att slippa alla förberedelser och julklappsinköp” sa han till båda två. ”Och Triad och José Feliciano!” la han till för att de verkligen skulle förstå var skon klämde. Julklappsinköp, ja… Plötsligt slog det honom att han faktiskt saknade det där med att klura ut vad han skulle ge till respektive familjemedlem. Det kändes till och med lite tomt att inte behöva ge sig ut och trängas med andra i hetsig julklappsjakt. Och framför allt skulle det kännas egendomligt att inte ägna kvällen före julafton åt att slå in alla dessa paket. Nå, än fanns det tid! Göran beslöt sig för att handla julklappar och slå in dem och sedan förvara dem i källaren till nästa jul. Han kände att han troligen skulle vara redo för den kommersiella och otäcka julen igen efter det här årets paus. Då skulle för övrigt alla varuhuschefer säkert, alldeles säkert, ha förstått vad han själv i sin stora vishet redan insett – att man inte ska börja med julhandeln och den tjatiga julmuzaken förrän första advent.

jultomteSå snart Göran kom hem från jobbet den 23 december fällde han ner persiennerna och klädde granen. Stolt betraktade han sin skapelse, som föreföll honom mer välklädd än någonsin tidigare. Därpå började han koka knäck, och medan knäcken sjöd på spisen gjorde han i ordning en skinksmörgås och slog sig ner med en flaska julmust framför Bingolottos uppesittarkväll i TV4. Han hade många julklappar att slå in, men han tänkte titta lite på TV först, mest för att bygga upp lite hederlig julvrede. Fast han hade knappt satt sig förrän det plötsligt ringde på dörren. Rent reflexmässigt gick han och öppnade. Först när han såg grannen stå utanför kom han på att han ju egentligen var i Thailand. ”God jul i stugan! Här är julförberedelserna i full gång, ser jag.” Grannen var av den fryntliga typen, den där sorten som gärna ägnar en stund åt fullkomligt innehållslöst babbel och som inte riktigt förmår tolka signaler, inte ens när de är rent fruktansvärt övertydliga. Snäll och trevlig, men också en aning påfrestande. Nu stod han där med en flaska cognac i näven och yrade om att Göran ju hade hjälpt honom att tapetsera i somras utan att få något annat än ett muntligt tack. Så här skulle han få en riktigt fin flaska julsprit som han kunde bräcka sin bror med. Detta oväntade besök på dan före dopparedan gjorde Göran Valfridsson en aning rörd till sinnes, och innan han visste ordet av så hade han bett grannen att stiga på. Så kom det sig att de båda ägnade kvällen åt att i glad samvaro koka knäck, slå in paket och tulla lite på den medhavda flaskan. Ja, de råkade till och med göra struvor av bara farten. Klockan hann bli ganska mycket innan grannen ramlade hem till sig. Faktum är att det hade hunnit bli julafton. Göran fällde upp persiennerna och tittade ned på torget där den ståtliga granens elbelysning spred ett milt ljus över några tomflaskor och några kvadratmeter barmark. Ja, det var förstås barmark överallt, emedan denna historia utspelade sig vid en tid då den globala uppvärmningen saboterat nästan alla chanser till en vit jul. Men den där granen skänkte ändå en viss stämning och fick Göran att tänka på barndomens magiska jular. Han höjde blicken och såg att många hade dekorerat sina balkonger med kulörta ljusslingor. Det såg trevligt ut. Han bestämde sig för att drömma om gångna julars frid och ro och gick till sängs.

Julafton. Göran vaknade av att timern slog på belysningen i granen – och på grund av hans ganska grava närsynthet fick ljuset ett särskilt skimmer. Han beslöt sig för att låta bli att sätta på sig glasögonen och tassade ut i köket för att brygga sig en kopp kaffe. Han petade i sig sin blodtrycksmedicin och plockade fram en i smyg inhandlad lussekatt och en pepparkaka medan bryggaren puttrade. Sedan återvände han till sängen med kaffebrickan och låtsades att någon annan hade kommit in med den till honom. Det här var förmodligen hans favoritstund på hela året. Jodå, han visste mycket väl att han inte borde ligga där och mysa just den här julen, men hur hjärtlös kan en människa vara, liksom? Det här kunde han väl få unna sig? Klockan 10.30 intog han vid köksbordet en med valfridssonska mått mätt sen frukost, bestående av te, två skinksmörgåsar, en prickigkorvsmörgås och ett par deciliter lättyoghurt. Därpå sjönk han tungt ner i favoritfåtöljen och bara tittade på granen i närmare en halvtimme. Ett nästan ofattbart lugn spred sig i hela kroppen. ”Tänk”, sa han för sig själv, ”vad folk går miste om när de hattar runt och stressar så i sin strävan efter att få den perfekta julen, den där perfekta julen som bara finns i folks fantasi. Tänk så mycket bättre folk skulle må om de bara struntade i alla krav – precis som jag har gjort i år.” Han kände sig stolt över att han hade kommit till insikt.

Klockan 13.04 satte sig Göran på nytt vid köksbordet, nu för att sätta i sig en lunch bestående av några bitar inlagd sill, prinskorv, stekt potatis och ägg. Som kronan på verket kokade han upp i lönndom inköpt skinkspad (26 kronor på ICA) för att ägna sig åt dopp i grytan med vörtbröd. Någon hade påtalat för honom att alla som tyckte om att doppa i grytan vid det här laget måste ha dött ut, men det struntade han i. Den salta smaken tilltalade honom mycket – och en jul utan dopp i grytan var faktiskt ingen jul. Så det så. Göran insåg förstås att resonemanget lät mer än lovligt ihåligt just den här julen, men viftade irriterat bort sådana tankar. Från och med nu skulle julaftonen vara helt och hållet som en vanlig lördag. Bortsett från det där att granen stod pyntad och vacker i vardagsrummet då. Han hällde upp en påse chips och plockade fram en sexpack folköl och slog sig ner i soffan framför teven. Visserligen var det lite för tidigt att redan ägna sig åt den planerade filmkvällen, men vad skulle han annars göra? Det var nu han begick sitt misstag. Han råkade slå på teven innan han slog på dvd-spelaren och just då sa en röst: ”…då Kalle Anka och hans vänner önskar oss en god jul.” Herregud! Göran tittade på dvd-spelarens röda digitala siffror och konstaterade med svetten rinnande nedför ryggen att klockan var 14.15. Han for upp ur soffan som om han hade fått en injektionsspruta i baken, rusade ut i hallen och slängde på sig rock, halsduk, mössa och handskar. Han hann nästan nedför den första halvtrappan innan han skor1kom på att han kanske borde ha skor också, vände tillbaka, fumlade med nycklarna, fick upp dörren och drog på sig kängorna. Det var inte så långt till Slussen, men just nu kändes det som om det var ett par mil. Han vågade inte titta på klockan, utan pinnade på av bara attan, tvingades väja för två vinglande herrar i tomteutstyrsel i slutet av Götgatan, och stod så på perrongen exakt 14.38. Svetten dröp om honom eftersom han hade klätt sig för varmt och dessutom sprungit. Folk tittade konstigt på honom, men log ändå på det där julöverseende sättet, kanske för att pacificera honom i den händelse han var en förrymd mördare eller liknande. Klockan 14.54 var tåget framme och klockan 14.58 stod han framför ytterdörren och ringde på. Dörren öppnades häpnadsväckande snabbt och där stod hans syster, bror och ett par syskonbarn och log mot honom. ”Du kommer precis lagom till Kalle Anka” sa syster Agnetha. ”Din gamla fåntratt” sa bror Karl-Fredrik, även kallad Konsum. ”Jag skiter väl i Kalle Anka” sa Göran, tog raskt av sig ytterkläderna och gick in och satte sig framför teven. De andra kastade roade blickar på honom, men själv märkte han ingenting. Han satt som uppslukad och mimade med exakthet till varje replik. Och den som tyckte sig se en liten tår i hans ögonvrår såg alldeles, alldeles rätt.

Read Full Post »

”Vi behöver inga prylar, vi behöver inte skvalet…”

Posted in Allmänt, Okategoriserade, tagged , , , on 2 december 2012| 4 Comments »

Rulltrappan rullar
Vi torteras av musik som söver
Rulltrappan rullar, dom får oss att vilja ha en massa skit vi inte behöver
Rulltrappan rullar, krossa kapitalet
Vi behöver inga prylar, vi behöver inte skvalet
Men en boning i sej själv måste man ha
Och en boning i mej själv är allt jag vill ha

”Rulltrappan” av Ola Magnell, från LP:n ”Höstkänning” 1977

Så var det dags igen. (Låt oss låtsas att detta är en insändare. Då ska man rent principiellt inleda med ovanstående fras. Vad man ska avsluta med kommer att framgå lite senare. Närmare bestämt i slutet.) Äntligen står julen för dörren och den stora köpfesten börjar. Vi måste plötsligt ha en massa prylar som vi av någon anledning inte har unnat oss tidigare under året. Vi förväntas också rannsaka vårt inre för att komma på saker och ting som andra kan ge oss så att vi i vår tur kan få saker av dem. Vi ska nämligen byta julklappar med varandra. Nog är det ganska absurt om man tänker efter aldrig så lite? Ja, jag ska inte sitta här och låtsas att jag hatar julklappar – visst är det trevligt med fint inslagna presenter och nog är den där känslan av förväntan ganska angenäm. I mitt barndomshem skulle det vara många paket. Jag inbillar mig att det var min pappa som tyckte det, eventuellt för att han ville ge sina barn det han inte hade fått. Klassiskt. Men förr eller senare leder sådant till en motreaktion. När mina syskonbarn var små upplevde jag att de blev alldeles speedade och nästintill okontaktbara på grund av alla nya leksaker som plötsligt uppenbarade sig. Hysteriskt. Nog finns det väl andra och bättre sätt att visa sin kärlek på än att överösa någon med i grunden onödiga prylar? Men det kanske är så att det här är en metod för att fostra de små barnen och visa dem vägen in i vårt underbara tillväxt- och konsumtionssamhälle?

Julhandeln måste ju ständigt slå nya rekord, annars är vi bestämt ett u-land. Vi har ju bevars råd att köpa en massa prylar som vi inte behöver och då måste vi bevisa det också. Om grannen nu har en SUV så ska väl inte vi vara sämre? Strunt samma om vi behöver den eller inte. Och en sådan där kaffemaskin med kapslar som Svullenbratts har, en sådan ska väl vi också ha, älskling? Det är ju pinsamt att bjuda på vanligt bryggkaffe när Svullenbratts tittar in. Och tänk så flott att kunna dricka riktig expresso – precis som vi gjorde när vi var i Rom. (Att kaffet blir ganska äckligt hör faktiskt inte hit.) Och så måste vi faktiskt ha en 42″ TV, en sådan där som är så stor att man inte riktigt förstår vad det är man tittar på om man inte sitter tio meter bort. Alltså, det här är ju ett ganska avancerat självbedrägeri som vi någon gång måste komma till insikt om. Jag har ingen aning om vad livets mening är, men jag är ganska säker på att det inte är att ha så många apparater som möjligt hemma. Jag tror inte ens att det är att ha så många böcker som möjligt, vilket kanske förvånar dem som känner till min förkärlek för sådana tingestar.

Nej, i mitt lilla tycke har julen helt enkelt spårat ur. Den är något som måste firas och det enligt en viss mall, som förvisso ser olika ut i nästan varje familj men som ändå innehåller i stort sett samma ingredienser. Skinka, gröt, sjuarmad ljusstake, julmust, Kalle Anka, julkort, ”Juligen” med Just D, glitter, köttbullar, adventskalender, Lucia, knäck, ”Last Christmas” med Wham!, klenäter, pepparkakor, Karl-Bertil Jonsson, adventsstjärna, amaryllis, uppesittarkväll, gran, julklappar, den hemska ”Tänd ett ljus” med Triad, lutfisk, prinskorv, dopp i grytan, hyacinter, ”Tomtarnas julnatt” och glöm inte JULSPRITEN!!! Varför är allt det här så viktigt för oss? Antagligen för att det ger oss trygghet, en trygghet i en värld som snurrar allt fortare och som vi får allt mindre kontroll över. Vi behöver en period varje år då vi hänger oss åt trygghetsskapande traditioner. Kanske handlar det i grund och botten om nostalgi. Vi vill ha det som när vi var barn och försöker förtvivlat återskapa en känsla som vi naturligtvis aldrig riktigt kan få tillbaka. Många ser julhelgen som en lugn och fridfull tid då man kan mysa och återhämta sig en aning. Men av någon anledning är allt så kravfyllt att man måste stressa mer än någon annan tid på året för att nå fram till några dagars lugn och ro. Det är som om man skulle vara tvungen att springa ett maratonlopp varje kväll innan man får gå och lägga sig. Och det är – faktiskt – helt sjukt.

Jag har redan erkänt att det där med att ge varandra julklappar är ganska trevligt – om det sker med måtta och eftertanke. Jag är ingen julhatare i övrigt heller, det ska ingen tro. Det är trivsamt med julmarknader (utom den som huserar på Sergels torg), det är ganska gott med glögg i måttliga mängder, jag kan bli rörd till tårar av ett luciatåg (men är inte sångerna de sjunger lite väl… religiösa?) och jag tycker att julskinka med skånsk senap på en knäckebrödsmacka är förunderligt gott. Allra helst tillsammans med ett skummande glas julmust (eller svagdricka!) på kvällen dan före dopparedan. Det är faktiskt en av årets absoluta höjdpunkter. Nej, det är den kollektiva köpgalenskapen som jag har problem med. Kanske är det något som kommer med åldern för jag måste erkänna att jag inte alltid har känt på det här sättet. Men på senare år har jag liksom insett att jag har blivit lurad och indragen i en köpkarusell som mer och mer liknar en centrifug på högvarv – och jag är inte ensam om att ha blivit det.

Det egendomliga är att jag anar en tendens till att många inte ens är särskilt intresserade av att hålla på med allt det här. De föraktar julen och allt den står för – men fixar och donar en massa ändå. Granen plockas in dagen före julafton – och på annandagen åker den ut. Då har man fått nog. Barnen har fått sina julklappar och Aladdin-asken är tömd. Rastlösheten övermannar dem och de längtar efter vardagen igen. Förmodligen handlar det om krav igen. Krav på att man måste göra som alla andra. Det här kan komma som en överraskning, men det är faktiskt helt frivilligt att fira jul! Jodå, jag vet att vissa inslag är svåra att komma ifrån, i synnerhet om man har barn. Julpyssel och andra julrelaterade aktiviteter förekommer flitigt i förskolor och skolor och naturligtvis påverkas barnen både av det och av hur deras kompisar firar jul. Men det är ingen som tvingar en att köpa den senaste ”Absolute Christmas”-samlingen eller att duka upp ett Fanny och Alexander-julbord. Eller att köpa julklappar för tusentals kronor. Tagga ner lite. Julen måste inte handla om överflöd och måsten. Den måste inte präglas av stress. Försök att se lite nyktert och kritiskt på hela baletten: Är det inte så att vi har lurats in i den här konsumtionscirkusen av sluga köpmän och dito kvinnor? Till viss del är det förstås en form av självgående självbedrägeri, men nog gör den så kallade marknaden sitt bästa för att hetsa oss ytterligare? Nu låter jag som någon långhårig kollektivmedlem från 70-talet, men jag är rätt övertygad om att vi faktiskt måste lugna oss, skruva ner kraven och försöka genomskåda konsumtionshetsen. Först då kan julen bli den tid av återhämtning som vi nog vill att den ska vara. I nuläget är julen liksom förljugen. Inte minst för att den firas intensivt av mängder av människor som är livrädda för allt som har med Jesus att göra. Nog är det ganska märkligt?

Tycker vän av ordning.

Read Full Post »