Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Svenska Dagbladet’

En gång för ganska många år sedan såg jag ett avsnitt av På spåret. Det där är ju en sanning med modifikation – jag ser nämligen alltid alla avsnitt av På spåret. Men jag tänker på ett särskilt avsnitt från den tiden då Ingvar Oldsberg och Björn Hellberg var programledare respektive domare. De två muntergökarna som kallar sig Filip och Fredrik satt för tillfället i antingen Första klass eller Dressinen och pladdrade på sitt säregna sätt. Därpå fallerar minnet en aning, men jag tror att en liten snutt av den klassiska tågkupé-sketchen (”Herr Larsson har inget körkort!”) med Hasse Alfredson och Martin Ljung visades i samband med en eller annan fråga. Och då blev det lite spänt i studion, eftersom Filip eller Fredrik (förmodligen den förstnämnde) fällde det självsäkra omdömet att sketchen inte är rolig. Björn Hellberg blev uppenbarligen lite upprörd, ty han sa emot och meddelade att den tvärtom är mycket rolig. Själv kände jag också harm. För hur kan någon ta sig rätten att bestämma vad som är roligt och inte roligt? Särskilt när denne någon är en person som jag enbart tycker är jobbig. Henrik Schyffert har för övrigt uttalat sig på motsvarande sätt vid något tillfälle. Jag blev lite harmsen även då.

Varför blev jag och Björn Hellberg upprörda? Antagligen för att vi båda skrattade gott åt den där sketchen åtminstone första gången vi såg eller hörde den. Kanske även den tredje och fjärde gången. Men man måste någonstans inse att humor är en färskvara. Den är – i bästa fall – rolig i det ögonblick då man först utsätts för den. När man återser eller återhör den så är den inte lika rolig som första gången. Till slut kanske man rentav börjar undra vad man egentligen skrattade åt. Undantaget är humor som är så genialiskt utformad att man mer eller mindre ständigt upptäcker nya bottnar i den. En annan aspekt på humor som färskvara är att den bara är rolig vid en viss tidpunkt i historien. Något som var roligt på 1950-talet är inte nödvändigtvis roligt i dag. Varför? För att referenserna har försvunnit. För att tidsandan är en annan. Det kan krävas lite efterforskning för att överhuvudtaget begripa humor från exempelvis 1887, och då säger det sig själv att det är svårt att skratta åt den. Man kanske rent intellektuellt förstår vad som är roligt, eller snarare vad som förväntas vara roligt, men man skrattar ju inte.

Den 22 juli 1887 publicerade Svenska Dagbladet nedanstående under en rubrik som avslöjar att det är meningen att man ska skratta när man läser det.

Amerikansk humor1 (2)Amerikansk humor2

Vad är det egentligen som är roligt? Ja, det är väl lite oklart. Men man blir ju onekligen lite nyfiken på hur folk var beskaffade på den tiden. Jag kommer att tänka på något som Tage Danielsson säger i sitt framförande av Elektricitetsvisan i 88-öresrevyn: ”Det tyckte de var väldigt roligt på den tiden. De hade ju enklare sinne för humor då än vad vi har nu när teven har kommit och så där.” Detta apropå en storfotad bondkomiker som i början av 1900-talet lär ha sagt: ”Hur långt je spötter så spötter je på mine fötter.” Detta citat skrattar faktiskt även 1970 års publik åt, vilket möjligen bevisar att det enklare sinnet för humor fortfarande bestod, trots att teven hade kommit och så där.

Kan man förvänta sig att humorn blir mer sofistikerad ju längre fram i tiden vi kommer? Jag vet inte det. Man kan som sagt undra vad folk egentligen skrattade åt förr, vad de tyckte var roligt. Vad var exempelvis roligt på Carl Michael Bellmans tid? Kanske det här alternativa slutet på Fredmans epistel N:o 72 Glimmande nymf betraktades som oerhört roligt?

Fröija ditt hwalf, och dina stoder
Willar min syn, bland blomster och floder
Känslan du drager
Jag leker och tager
Swimmar, somnar, suckar, dör
Caisa Lisa mig tillhör
Caisa du dör, himmel! hon andas
Döden gier lif och kärlek bortblandas
Men ack, sängbottnen sprack
Mitt lårben himmel ack!
Håll med violen, Movitz stort tack

Den ömsinta stunden med Caisa Lisa fick ett snöpligt slut. Säkert lockade det till skratt både på krogarna och i de finare salongerna – men man får nog ändå vara glad att herr Bellman skrev om denna epistel.

Men vad är då min poäng? Jo, att man inte kategoriskt kan avfärda humor med de dryga orden ”det där är inte roligt”. Det kanske inte är roligt för vissa personer, ty humorsinnet varierar naturligtvis storligen från person till person. Det kan även variera beroende på hur man för tillfället mår. Ibland är det ju faktiskt lätt att hålla sig för skratt. Vissa av oss skrattar åt folk som snubblar. Vissa av oss skrattar åt dåliga ordvitsar. Vissa av oss skrattar åt kroppsspråk och mimik. Vissa av oss skrattar åt det absurda eller obekväma. Och det är okej. Det är viktigt att förstå det, liksom det jag påpekade ovan; att humor har haft olika karaktär vid olika tidpunkter i historien. Det som är obegripligt för oss i dag kan mycket väl ha varit hejdlöst roligt på 1800-talet. Vilket inte nödvändigtvis beror på att folk var dummare då. Det kanske tvärtom är så att det är vi som har blivit dummare eftersom vi inte begriper referenserna.

Jag vill påstå att det är farligt att ge sig in på att diskutera vad som är ”bra” humor, eller vad som överhuvudtaget kan kallas humor. Själv gillar jag det absurda, det som kanske till och med gränsar till spelad eller verklig galenskap. Själv gillar jag de oväntade språkliga krumbukterna. Men viktiga ingredienser är timing, mimik och kroppsspråk. För mig. Andra skrattar som sagt åt andra saker. Och på mitt vanliga mesiga sätt vill jag mena att huvudsaken är att man skrattar åt någonting emellanåt. Varför inte åt sig själv? Det mår man nämligen alldeles extra bra av.

 

Annonser

Read Full Post »

Men ska den där karln språkgnälla nu igen? Hur orkar han? Nu när det till på köpet är så varmt också! Ja, det kan man undra och tycka. Men så länge språket misshandlas och förslöas så finns det alltid skäl att gnälla. Då spelar temperaturen ingen roll. Den här gången tänkte jag angripa en företeelse som dessutom har koppling till en annan företeelse som jag hatälskar: resereportaget som genre. I tidigare inlägg har jag gläfst över det mått av osannolikhet som förekommer i många reseskildringar i tidningarna, till exempel att en vinbonde kommer vandrande bland sina rankor med ett glas som han provsmakar årets skörd ur. Min tes är att skribenterna fläskar på med osanna klichébilder som de tror att läsaren vill ha. Men det var inte där jag ville landa. Däremot är det främst i resereportage och resebilagor som det jag vill åt brukar dyka upp.

Första gången jag hajade till över det fenomen som jag strax ska komma fram till var när jag textade något eländigt svenskt program om unga människor som gick en bartenderskola på Ibiza. Det var alltså inte ett resereportage. Men gång på gång meddelade de att de skulle sticka in till ”Ibiza Town” och ”Bar Street”. För den oupplyste vill jag påpeka att Ibiza är en spansk ö och att även den största staden heter Ibiza. Det är ju lite komplicerat, för hur ska man veta om man menar ön eller staden när man säger Ibiza? (Samma sak gäller för övrigt för landet och staden Guatemala respektive landet och staden Panama.) Lokalinvånarna säger förmodligen bara ”stan” när de syftar på staden, men annars är det brukligt att lägga till ”stad” efter namnet, alltså ”Ibiza stad”. Men de där barungdomarna envisades med att säga ”Ibiza town”, som om det var det officiella namnet på en spansk stad. Nu är det här egentligen ett ganska dåligt exempel, eftersom Ibiza är alla engelsmäns favoritpartyö och engelskan förmodligen har en mycket stark ställning där. Likafullt är det spanska som är officellt språk – och det jag vill åt är alltså att väldigt många människor tenderar att betrakta engelskan som ett slags default-språk (notera vad jag gjorde där – jag skäms!).

Jag har roat mig med att studera Svenska Dagbladets resebilaga, eftersom jag prenumererar på den blaskan. Där hittade jag för några veckor sedan en notis om att Istanbul ska få en ny flygplats. Och den, meddelade Svenska Dagbladet, kommer att heta ”Istanbul New Airport”. Nu är det väl inte helt osannolikt att just en flygplats får ett alternativt, internationellt gångbart namn för den som inte är så duktig på turkiska, men jag dristade mig ändå att bli lite irriterad över att man inte valde att skriva det turkiska namnet İstanbul Yeni Havalimanı när man nu ändå förklarade i artikeln att det handlade om Istanbuls nya flygplats. Efter en mycket blygsam forskningsinsats upptäckte jag dessutom att det där bara är ett tillfälligt namn tills man kommer på vad flygplatsen ska heta. Det är ju faktiskt ett ganska idiotiskt namn. Ändå presenterade SvD namnet som ett faktum – och dessutom på engelska.

I en annan artikel berättades om hur fantastiskt det är i Anderna och att man från vissa platser nästan garanterat kan få se kondorer. En sådan plats nämndes i bildtexten: Mirador Cruz del Condor. Det har jag absolut inga invändningar emot. Men i brödtexten har platsen plötsligt fått ett engelskt namn, nämligen Condor Cross. Vilket känns mest genuint i det spansktalande Peru? Varför valde skribenten att översätta namnet till engelska i en svensk tidning? Det är en smärre gåta. Jag kan ingenstans se att platsen har ett alternativt, officiellt engelskt namn.

Så till förra söndagens resebilaga. Där fanns en smärre guide till några ”marknadsmåsten” i Marrakech i Marocko. I det landet talar man mest arabiska och franska. Ändå anges adressen för Souk El Attarine som ”Sieve Street” och för Souk El Haddadine som ”Smiths Street”! Den som till äventyrs gissar att gatorna i verkligheten inte alls har engelska namn gissar förstås alldeles rätt. Kuriöst nog tipsas det om en tredje marknad också, nämligen Souk des Bijoutiers, och den ligger minsann på Rue Souk El Kebir. Man kan fråga sig varför den inte bevärdigades med ett engelskt namn, för konsekvensens skull.

Samma resebilaga, samma datum, samma fenomen: Här ges tre tips på olika typer av vårdinrättningar (!) i Vietnams huvudstad Hanoi. I Vietnam är häpnadsväckande nog vietnamesiska det officiella språket. Det är kanske inte så många svenskar som behärskar språket, det ska livligt erkännas. Adressen till Charm Salon & Spa anges här vara Dang Thai Mai 26. Fullt rimligt. Men adressen till Cana de Azucar är av någon anledning Tran Vu street 126. Och adressen till Nguyen Luan Pharmacy hävdas vara Trang Thi street 3. Ånyo: Varför anger skribenten adresserna som ”street”? Om man nu nödvändigtvis känner sig tvingad att påpeka att inrättningarna ligger vid en gata och inte ute i skogen så kan man väl lägga till -gatan efter namnen? Fast egentligen är det onödigt, eftersom adresserna tycks vara Tran Vu respektive Trang Thi. (Jag ställer mig för övrigt tvivlande till att det där apoteket verkligen heter Nguyen Luan Pharmacy, så varför då inte kalla det ”apoteket Nguyen Luan”?)

Vart vill jag egentligen komma med det här? Jo, jag tycker helt enkelt att känslan av autenticitet försvinner all världens väg när man av någon anledning, för en svensk publik, använder engelska adresser på platser där man i första hand inte talar engelska. Det är dessutom i mina ögon och öron oförskämt att våldföra sig på andra språk på det sättet. Om det rör sig om språk som vi inte har någon större chans att förstå så är det betydligt rimligare att översätta till svenska än till engelska. Det senare är ju absurt.
”Jaha, men det är ju en service till den läsare som kanske åker till Hanoi! Hur ska vietnameser förstå om man säger att man letar efter ‘Tran Vu-gatan’?” kanske någon invänder. Den invändningen bryr jag mig dock inte om att kommentera.

Det verkar främst vara länder belägna utanför Europa som drabbas av det här, eller kanske snarare länder där man talar ett språk som vi svenskar inte har någon större inblick i. Ingen svensk journalist skulle någonsin komma på tanken att kalla Place de la Concorde i Paris för Concorde Square. Eller Ponte Vecchio i Florens för Vecchio Bridge. Varför? Antagligen tycker man att det är lite fint att man besitter vissa kunskaper i franska, italienska och kanske tyska. Man vet minsann att place betyder ”torg” på franska och att ponte betyder ”bro” på italienska. Men om man skriver om Aten så kan man glatt dra till med att det berömda torget heter Syntagma Square och om man skriver om kulturlivet i Prag så kan deras nationalteater utan att någon reagerar plötsligt benämnas ”Prague National Theatre”. De båda senare är exempel ur verkligheten. Man häpnar i värmen.

 

Read Full Post »

Högsjö-Gård-2

Högsjö gård. Vykort.

Ungefär halvvägs mellan Vingåker och Brevens bruk i Södermanland ligger Högsjön. Vid den västra stranden ligger Högsjö, en gård med anor från 1300-talet. Huvudbyggnaden uppfördes på 1730-talet, då släkten Rålamb ägde gården, men byggdes om och till av Frans Gustaf von Aken i början av 1860-talet. Högsjös historia är säkert nog så intressant, men det jag tänkte skriva några ord om är något annat. Vi ska bege oss tvärs över sjön till den östra stranden. Där hittar man nämligen resterna av en spännande byggnad och minnet av en kanske lite speciell kvinna med nära anknytning till Högsjö gård.

märta

Märta von Aken (1859-1935)

Den nyss nämnde Frans Gustaf von Aken (1824-1863) ärvde Högsjö efter sin far 1848. Han var gift med Ebba, född Lagerqvist (1828-1889). De hade två döttrar, Sigrid (född 1852) och Märta (född 1859). Strax efter ombyggnaden av Högsjö avled Frans Gustaf bara 39 år gammal på resa i södra Frankrike. Gården ärvdes av båda döttrarna, men när den då 19-åriga Sigrid 1871 gifte sig med baron Axel von Mecklenburg löste hon ut sin syster från gården. Högsjö ägs fortfarande av ätten von Mecklenburg. Men hur gick det då för den yngsta dottern, Märta? Hon slogs sig ner tillsammans med sin mamma i en våning på Blasieholmen i Stockholm, men köpte sig två egendomar för eget bruk: Mörby gård nära Odensbacken i Närke – och ett landområde vid Högsjöns östra strand, Lilla Sjögetorp.

Vid Lilla Sjögetorp lät hon uppföra en villa nere vid strandkanten, men det verkar som om hon inte var riktigt nöjd med det. Hon hade uppenbarligen ganska gott om pengar och bestämde sig för att bygga ett alldeles eget drömslott! Det skulle ligga på en höjd så att hon fick god utsikt över både sjön och barndomshemmet Högsjö gård. Enligt ett flertal källor anlitade hon en av dåtidens stora arkitekter, Isak Gustaf Clason, för uppdraget. Jag blev lite förvånad när jag hörde talas om det. Eftersom jag har haft anledning att specialstudera Clason så borde jag ha hört talas om projektet Lilla Sjögetorp. Men det hade jag inte. I en artikel från 1996 anger dock journalisten Harald Ottosson att slottet i själva verket ritades av arkitekten Bror Almquist (1864-1940), mest känd som kyrkoarkitekt. Sammanblandningen är dock lätt att förstå eftersom Almquist var anställd på Clasons arkitektkontor fram till tiden för Lilla Sjögetorps tillkomst, men också för att det färdiga slottet erinrar ganska mycket om några av Clasons egna projekt. Här kan nämnas Lejondal i Uppland, Hjularöd i Skåne och Ulvaklev i  Västmanland.

Sjögetorp21895 lämnade Märta von Aken våningen i Stockholm och bör väl då ha bosatt sig i villan på Lilla Sjögetorp i väntan på att slottet skulle bli inflyttningsklart, vilket det blev 1897. Vissa källor menar att slottet var en kopia av en borg vid Rhen, men den uppgiften kan man nog ta med en nypa salt. Visserligen hade det i viss mån karaktär av medeltidsborg, men Lilla Sjögetorp var i det avseendet inte unikt i det sena 1800-talet och någon specifik förlaga kan knappast utpekas. Därtill finns det klara renässansdrag i arkitekturen. Men det gör förstås inte byggnaden mindre ståtlig.

Slottet innehöll ett tjugotal rum, plus en källarvåning som delvis var utsprängd ur klippan. Interiören var påkostad. Golven var belagda med ekparkett och vissa rum hade ekpaneler. Mest påkostad tycks Stora salongen ha varit, vilket ju är förståeligt. Där fanns en stor öppen spis i marmor och kalksten. Utanför salongen fanns en stor terrass som fungerade som en förlängning av rummet – särskilt som salongens fönster gick från golv till tak. Men det kanske intressantaste med interiören är att den pryddes av stuckdetaljer och dörröverstycken som kom från Gustav III:s 1892 rivna operahus i Stockholm.

Sjögetorp3

Lilla Sjögetorp

Märta von Aken tycks ha varit en lite speciell person, i alla fall om man ska tro på de uppgifter som finns om henne. Det påstås till exempel att hon lät uppföra sitt slott på den plats där hon fick sin första kyss – av en ståtlig löjtnant. Andra menar att hon ville ha ett slott där hon kunde invänta en furstlig friare, som dessvärre aldrig kom. De foton som finns av henne visar en vacker kvinna som inte borde ha saknat friare, men kanske var det ingen som riktigt dög? Det är förstås svårt att säga, och det kanske inte heller har så stor betydelse. Till en början ska hon ha haft ganska många bjudningar på Lilla Sjögetorp, och därtill ganska gott om tjänstefolk. Men hennes entusiasm för sällskapslivet avtog gradvis och hon tycks ha levt ett alltmer stillsamt liv med allt färre människor omkring sig, måhända för att hon led av ganska svår bacillskräck. Hon avled 1935 efter att ha drabbats av ett slaganfall och begravdes vid Högsjö gårdskapell.

Vad hände då med slottet? Efter Märtas död stod det kvar intakt, men oanvänt. Under andra världskriget hyrdes Lilla Sjögetorp av Nationalmuseum. Då plockades de värdefullaste inventarierna bort eftersom det lite undanskymda och tomma slottet var tänkt att användas som evakueringsplats för statliga konstverk om kriget skulle nå Sverige. Så blev det ju aldrig, och slottet fortsatte att stå oanvänt. Ett visst naturligt förfall var förstås oundvikligt, men det påskyndades av ett flertal inbrott med vandalism som följd. 19 april 1961 rapporterar Svenska Dagbladet om en omfattande förödelse då ”innerdörrar har brutits upp, fönsterluckor slitits bort från sina platser och slängts på golvet tillsammans med papper och gamla fotografier som rivits ur sina ramar på slottets väggar”. Och vidare: ”I biblioteket, som tidigare motstått inkräktare, har böcker och tidningar spritts ut över golvet.”

Sjögetorp i lågorTill slut tycks ägarna, familjen von Mecklenburg, inte ha sett någon annan råd än att utplåna Märta von Akens slott från jordens yta. Den tidigare nämnde Harald Ottosson fick en dag i mars 1975 ett tips om att något skulle hända vid Lilla Sjögetorp. Han tog med sig en fotograf och fick bevittna hur man hällde ut dieselolja på parkettgolven och sedan tände på. Brandkåren var förvarnad, men allmänheten hölls okunnig om vad som skulle ske. Antagligen för att undvika protester. Det som återstod efter branden raserades med hjälp av en grävskopa. Så lätt försvinner en egensinnig kvinnas dröm.

***
Uppgifter hämtade bland annat från Harald Ottossons artikel ”Lilla Sjögetorp” i Sörmlandsbygden 1997.

Read Full Post »

Ibland drivs jag av någon sorts vilja att göra något som är lite ovanligt, något som inte alla andra människor har gjort. Inte vet jag vad det ska vara bra för. Man åker ju till exempel inte på semester för att tillfredsställa någon annan än sig själv. Man leker inte kurragömma med tigrar eller simmar med kobror för att ha något att skryta om vid nästa parmiddag. Det är liksom ingen tävling. Vilket för all del inte hindrar att det ändå är roligt att färdas lite utanför de allra vanligaste rutterna. Nu senast har jag befunnit mig i Portugal. Skulle det vara så annorlunda? Folk verkar ju fara till Lissabon titt som tätt och går det inte direktflyg dit från Stockholm med internet ombord för 199 kronor tur och retur? (Nej, det gör det inte!)

Men ett land är inte dess huvudstad – och tanken var att från Lissabon nästan omedelbart fara upp till Porto och ha den staden som bas för spontana dagsutflykter. Spontanitet är dock inte alltid svenskens i gemen starkaste gren, varför det redan i förväg bestämdes att ett besök i den lilla staden Tomar gott kunde avläggas. Handen på hjärnan, hur många har egentligen varit i Tomar? (Jaså, jaha, men det struntar väl jag i!) Det är i alla fall den lilla staden där järnvägen slutar. Den lilla staden som nås med ett mycket långsamt tåg som stannar vid 242 stationer på vägen. Den lilla staden som kan skryta med att ha ett av Portugals världsarv. Den lilla staden som vid närmare betraktelse visade sig vara inte fullt så liten som den i förstone gav intryck av att vara.

20160703_093736 (2)I denna likväl pittoreska stad ligger också något som kallar sig Palacio Conde de Ferreira, en 1700-talsherrgård som fortfarande är privatägd men där ägaren upplåter rum för resande för att dryga ut kassan och därmed kunna behålla huset. Det är en typ av boende som utgör en oemotståndlig lockelse på en sådan som jag – åtminstone när priset är så överkomligt som här. Men nog känns det egendomligt när man har letat upp huset och upptäcker att ingenting skvallrar om att där bedrivs pensionatsverksamhet. Inte en enda skylt. Tre portar att välja på – alla låsta. Vi knackar på. Vi ringer på den av dörrarna som har en ringklocka. Ingen öppnar. Ett fönster står öppet i en av övervåningarna. I övrigt inga livstecken. Solen gassar och ändå är stämningen olycksbådande. Jag letar upp telefonnumret och ringer. En man som talar perfekt engelska svarar efter ett par signaler och meddelar att han kommer om ett ögonblick – och det gör han. Vi träder in i den mörka hallen.

Diniz, mannen som äger och driver stället, berättar som hastigast om huset och visar några bilder på hur stor gården en gång har varit. Nu är den – nästan – ett hus bland andra i utkanten av staden, bara lite större. Han avhåller sig från den långa utläggning som han tydligen ibland kan hänge sig åt, kanske för att han inom kort ska bege sig till marinklubbens jubileumsfest som råkar äga rum just den här dagen. Det är också anledningen till att han bara har två gäster den här lördagen. Med det menar han oss och två till. Pontus undrar om de andra gästerna är levande eller kanske ständiga gäster i huset sedan urminnes tider. Lite av den känslan ger huset. Vi visas upp för en trappa och får en kort visning av frukostrummet och en öppen loggia som vetter ut mot den inhägnade trädgården. I en salong med en öppen spis som ett tioårigt barn kan gå raklång in i står en leende kvinna och dammsuger. Det är hon som ska ge oss frukost klockan nio nästa morgon.

Vi visas upp för en skev och knarrande trappa som väcker tankar om en bråd död orsakad av brutna nackar. Men vi når våningen där vårt rum ligger. Det är ett mycket vackert, ljust och rymligt rum med trägolv. En byrå med vidhängande spegel visar med tydlighet hur mycket golvet lutar. Spröjsade fönsterrutor ovanför dörrarna släpper in ljus från (eller är det till?) angränsande rum. Så får vi även en visning av en intilliggande mörk salong som är ett slags gemensamhetsutrymme med ännu en stor öppen spis. Hit får man gå om man behöver wifi. Moderniteten krockar med det åldriga, med de slitna möblerna och de gamla böckerna i de snidade bokhyllorna. På ett bord står ett schackspel som känns märkligt olycksbådande. Vilka sitter där och spelar på nätterna? Nyckeln till vårt rum är 20 centimeter lång. Vi bryr oss inte om att låsa när vi går ut för att slå runt på stan.

IMGP7968 (2)

Som sagt. Tomar ståtar med ett av Portugals världsarv, ett kloster vid namn Convento de Cristo. Det ligger högt över staden, bakom regelrätta fästningsmurar. Om man är ambitiös så promenerar man den genaste vägen med en lutning på cirka 80 procent. Om man har tur så når man sitt mål. Härifrån ser klostret inte så märkvärdigt ut; det mest avvikande är ett bastant, runt torn med ett par klockor i. Det här går man väl igenom på tjugo minuter? Om man hyser något intresse för dylika byggnader. Annars halva tiden. Men man bedrar sig. Komplexet är stort och man förstår aldrig riktigt var man befinner sig eller hur man ska hitta ut. Här finns allt. Ett stort och praktfullt refektorium, en enorm dormitorieavdelning som måste mäta minst 200 meter i längd, en stor köksavdelning, ett necessarium (smaka på ordet – ja, det är latrinavdelningen), inte mindre än fyra olika atrier med klostergångar – som dessutom är i minst två våningar… Och så höjdpunkten, själva klosterkyrkan med dess märkliga charola, tempelriddarnas befästa 1100-talskyrka som består av en hög rotunda i en annan rotunda. På 1500-talet inkorporerades den i den nuvarande kyrkan och förvandlades till dess kor. Det var också då som charolan dekorerades med de skulpturer och målningar som kan skådas än i dag. Märklig arkitektur. En känsla av att omedelbart förpassas nära 900 år tillbaka i tiden. Och vem vill inte beträda mark som en gång Tempelriddare har klivit runt på?

20160702_180238016_iOS (2)Men varför dröja kvar i 1100-talet när man kan slå sig ner på ett torg och beställa en espresso och titta på det slöa folklivet? Egentligen har vi tänkt leta upp en av de tuk-tukar som enligt turistbyrån ska finnas på detta torg och medelst den och dess förare för en billig peng ta oss till den fem kilometer långa 1500-talsakvedukt som finns strax utanför staden. Men si! Inga fordon finns där. I alla fall inte för närvarande. De dyker dock upp något senare under tutande och skrikande, fulla av möhippekvinnor och den manliga motsvarigheten till en uppblåsbar Barbara. Exotiskt! Jag undrar vad möhippa heter på portugisiska. Men mest är jag glad över att detta ystra sällskap nöjer sig med att fotografera sig framför 1400-talskyrkan som pryder torget och inte rusar in i byggnaden under pågående mässa. Jag inbillar mig att det inte bara hade varit exceptionellt pinsamt utan även direkt förödande för den blivande bruden. Även utan sällskap av den manliga motsvarigheten till en uppblåsbar Barbara.

IMGP8022 (3)Vi äter en middag på en restaurang där servitören två gånger skämtar om att utsikten är bättre än maten – vilket den faktiskt är. Till det grillade fläskköttet serveras fredagsmyschips. Vi återvänder till vårt palats. Nu är porten öppen. Den står till och med på glänt, kanske för att skuggan av husets härskare lätt och ljudlöst ska kunna ta sig in – eller ut. Den sneda och lätt knarrande trappan hotar fortfarande att störta samman, men vi når vårt vänliga rum utan missöden. I wifi-rummet står schackspelet fortfarande orört. Utifrån staden hörs portugisiska folksånger. Den detaljen låter som hämtad ur ett resereportage i Svenska Dagbladet, men det är faktiskt alldeles sant. Någon sorts festival tycks pågå, ty vi mötte tidigare en lång kortege av människor i ålderdomliga kläder som spelade på diverse musikinstrument och sjöng. Kanske förberedde de ett människooffer.

20160703_080125248_iOS (2)Men det går bra att sova i det vänliga rummet. Inga nattliga knackningar på dörren. Inga ljud av Dödens schackdrag från det angränsande wifi-rummet. På morgonen tassar vi ner till frukostrummet och hoppas att frukosten serveras punktligt. Vi har nämligen ett mjölktåg att passa. Och där står det stora bordet, praktfullt dukat med en dignande brödkorg och tennljusstakar och tennkannor och vackert porslin. I de stora vitrinskåpen står åldriga glas och tallrikar som åtminstone ser ut att vara från tidigt 1800-tal. Taket pryds av något som förmodligen är släktvapnet. Den leende kvinnan från i går dyker upp och berättar på perfekt engelska att vi hittar bacon, ägg och kaffe på ett litet sidobord och undrar om vi behöver något ytterligare. Det gör vi inte. Det räcker så bra. Hon glider in i köket och jag hinner få en snabb glimt av det. Jag vill gärna se hur det ser ut, men kommer mig inte för att fråga. Senare hittar jag en bild av det – och upptäcker att det ser ut som jag vill.

20160702_165404Vi lämnar vårt palats och beger oss till den mer prosaiska järnvägsstationen. Mannen i luckan talar en utmärkt engelska och berättar att den färdväg vi har tänkt oss, med byte i Entrocamento, vore som att delta i Paris-Dakar-rallyt. Vi ska byta tåg i Lamorosa (smaka på namnet) och därmed basta. José, ty han heter så, har en gång besökt Halmstad och tittat när Benfica spelade en match där. Han nämner en svensk fotbollsspelare och vi låtsas känna igen namnet för att göra honom glad. När män av olika nationaliteter möts talar man om fotboll. Det är vår tids religion och gemensamma intresse. Det första är jag säker på – det senare inbillar sig många. Jag är inte en av dem. Men Tomar hatar jag inte för det. Tomar är tvärtom en av de där platserna där jag kan tänka mig att bo, om jag bara slipper äta chips till middag.

 

 

Read Full Post »

IMGP7823 (2)

Dromedarer i Djursholm är mer exotiska än dromedarer i Marrakech

Nog är det egendomligt. Just under vecka 20 under det femtionde året, just som Sverige börjar kännas som ett temperaturmässigt drägligt land att bo i igen, just medan lindalléerna fortfarande ståtar med den där skirt vackra grönskan, då drabbas jag av den där envist återkommande längtan att bege mig någon annanstans. Nej, det handlar inte om att fly från allergier eller betalning av kvarskatt. Det handlar bara om en fysisk och psykisk längtan efter något odefinierbart annat. Ibland får jag dock för mig att det rör sig om ren tristess, vilket i så fall naturligtvis är det som verkligen är egendomligt. Det är ju nu som man på allvar kan göra utflykter i närmiljön. Promenera. Cykla. Sitta på en parkbänk och läsa eller bara filosofera utan att frysa ädlare kroppsdelar av sig. Men icke. Då börjar den människa som är jag drömma om att befinna sig på resande fot i större bemärkelse.

Diverse artiklar i diverse tidningar gör sitt till för att piska upp reslusten. Fast det är nog nu ganska länge sedan som de där researtiklarna förvandlades till något märkligt. De resmål som presenteras ligger oftast i främmande världsdelar. De förklarar vilket lyxhotell man ska bo på när man åker till Aruba eller Nya Guinea. Och vilket spa som är bäst när man besöker Kiribati. Och vilken femstjärnig restaurang som har den bästa franska maten i Kotzebue i Alaska. Och kanske framför allt vad man ska shoppa när man turistar i N’Djamena i Tchad. Det är som om alla tidningar förutsätter att deras läsare är perverst äventyrslystna mångmiljonärer. Som i vissa fall drivs av dödslängtan. Det tycks för övrigt vara fullkomligt omodernt att tala om vad man bör se på olika platser, det handlar bara om var man ska äta, var man ska bo och vad man ska uppleva. Svenska Dagbladet ägnar sig till och med åt att tala om exakt vad man ska ha med sig till olika platser – och var man kan köpa dessa tingestar. Ett exempel: Om man ska bo en helg på hotellet Belmond Le Manoir Aux Quat Saisons (drygt 900 pund per natt) ska man ta med sig en klänning från Ganni (1 549 kronor), ett par Ancient Greek-sandaler (2 200 kronor), en H&M-hatt (endast 99 kronor!) och en väska från Tiger of Sweden (2 999 kronor). Ja, de talar också om vad man ska läsa under resan, nämligen Resan ut av Virginia Woolf. Den kostar bara 55 kronor.

Absurt? Jag tillåter mig att tycka att en aning absurt det är. Jag kan i mitt stilla sinne inte låta bli att undra om någon enda människa tar detta på allvar. Eller om ens skribenten gör det. Jag förstår förvisso att just Svenska Dagbladet kanske riktar sig till en läsare som inte riktigt är som jag. Men ändå. Jag förstår förvisso också att människor reser på olika sätt. För min del handlar det om att se saker, att få insupa atmosfärer och i bästa fall få en ökad förståelse för en åtminstone något annorlunda kultur. Det handlar om att få ytterligare en bit i det som jag vill kalla det riktiga livspusslet, ännu en bit som kanske leder till att pusslet kommer ett steg närmare en fullbordan som jag i och för sig hoppas aldrig kommer. Så förfärligt det vore att bli färdig, att känna att ingenting finns kvar. Så förfärligt det vore att sitta där på ett slags livets all inclusive-hotell. Så förfärligt att bara röra sig mellan poolen och baren och vara nöjd med det.

Längtan bort vid denna tid kan alltså vara ett utslag av tristess. Det kan också vara en fråga om en drivkraft att få uppleva något annat än det trygga och invanda för att få den där nya pusselbiten, den där nya aha-upplevelsen. Kanske är det förresten samma sak om jag tänker efter. Självklart är det inget konstigt att vilja vidga sina vyer. Det konstiga ligger just i detta att denna längtan infinner sig när Sverige, hembygden, är som allra vackrast. I väntan på att få komma bort gör jag små tafatta utflyktsförsök. I går tog jag Roslagsbanan till det exotiska Djursholm, ty där har jag aldrig satt mina näpna små fötter tidigare. Kanske var det ingen större upplevelse, men jag såg i alla fall några kameler och dromedarer som vandrade omkring i en hage. Det var inte den sortens fauna som jag förväntade mig. Men när jag flanerade i detta område greps jag av en svårartad längtan att åka därifrån. Och några strofer ur Cornelis Vreeswijks sång Getinghonung Provençale
dök upp i huvudet:

För övrigt är det väl ungefär
samma turister här som där
Samma diskotek och samma dans
och samma gamla längtan nån annanstans

För ungefär så är det. Och det slog mig att det dessutom numera kanske är viktigare att tala om för andra var vi befinner oss än att befinna oss där vi befinner oss. Oavsett om vi är i Djursholm eller i Marrakech. Vi reser liksom av fel orsaker. Kan det inte vara så, medborgare?

Read Full Post »

IMGP7770 (2)Jag har ingen lust att skriva det här. Inte egentligen. Jag är rädd att framstå som tjatig, negativ och på gränsen till rättshaverist. Men jag känner att jag måste. Kanske gör jag det mest för min egen skull – det är valfritt att läsa. Men. På måndag kväll, 25 april 2016, väntas Stockholms kommunfullmäktige rösta ja till ett uppförande av ett Nobelcentrum på Blasieholmen i Stockholm. Och därmed rösta nej till bevarandet av ett vackert hus från 1870-talet. Inte hela kommunfullmäktige. Moderaterna, Socialdemokraterna och Centerpartiet väntas göra det. Det är ett egendomligt projekt de tänker rösta ja till. Varför? Helt enkelt för att det är väldigt hårt kritiserat.

Måndag 18 april publicerade Dagens Nyheter ett debattinlägg från Nobelstiftelsens vd Lars Heikensten. Det är en märklig artikel där han går till angrepp mot dem som säger ett blankt nej till uppförandet av ett Nobelcentrum på Blasieholmen. Hans huvudpunkt tycks vara att nejsägarna har så disparata skäl till att säga nej, att själva nejet är det enda som förenar dem. Det är ett väldigt egendomligt resonemang. Han tycks alltså mena att det i alla sammanhang bara ska finnas ett enda giltigt skäl till att säga nej till något. Svart eller vitt. I själva verket är väl disparata skäl ett tydligt tecken på att det finns många skäl till att säga nej? Detta otäcka, otäcka nej.

Vidare hävdar han att ”nej” är världens enklaste ord. Tyvärr inte. Det är nämligen inte så att den som säger nej, åtminstone i det här fallet, gör det helt oreflekterat och med ryggmärgen. Det kräver eftertanke att säga nej. Det kräver ett noga övervägande av för och emot. Jag vill därför hävda att ”ja” är en precis lika självklar kandidat i tävlingen om världens enklaste ord. Men det här är tyvärr ett väldigt vanligt grepp i frågor av det här slaget. Nejsägare är utvecklingsfientliga människor som ingenting begriper. Men jasägare, det är fina människor. Låt mig då påpeka att de som säger nej till något samtidigt säger ja till något annat. På samma sätt säger jasägare nej till något annat. Så lätt är det att vrida på ett fullständigt tomt argument.

Heikensten går vidare med att anklaga motståndarsidan för att sprida icke sanningsenliga bilder på den aktuella byggnaden. Det är ju en intressant synpunkt, med tanke på att de officiella bilder som Nobelstiftelsen sprider inte heller är sanningsenliga. ”Reklambilder” kallas de, och det är tydligen inte så viktigt att sådana stämmer överens med verkligheten. Enligt vd:n för Nobelhuset AB, Susanne Lindh, spelar det ingen som helst roll eftersom det inte är de bilderna som våra politiker utgår från när de säger ja (eller nej) till projektet. Jaså? Vem är det då man vill lura med sina förskönade bilder? Allmänheten? Jag tror inte att allmänheten uppskattar att bli lurad. Jag talar här inte om förekomsten av en absurt stor ”supermåne” på bilderna, eller att man ser en stjärnhimmel som på grund av allt ljus i Stockholm aldrig är synlig. Det är förvisso töntiga detaljer som inte borde få förekomma i sådana här sammanhang. Här handlar det i stället om medvetet förvridna perspektiv som får byggnaden att se mindre ut än den är.

Nobelstiftelsen och Heikensten är bekymrad över att debatten om husets utformning har kommit i vägen för husets innehåll. Han målar upp en bild av vilken oerhört fantastisk verksamhet som är tänkt att bedrivas där. Vilken otrolig attraktionskraft detta Nobelcentrum kommer att få. Det egendomliga i sammanhanget är dock att ingen betvivlar detta. Jag har sagt det förr, och jag säger det igen: Det är nog svårt att hitta människor som är emot ett Nobelcentrum per se. Det är svårt att hitta människor som är någon form av anti-Nobelpris-aktivister. Kanske är det också det som Stockholms stad syftar på när de hävdar att majoriteten av remissyttrandena är positiva till projektet, alltså att folk inte har särskilt mycket att invända mot ett Nobelcentrum. Men det är inte det saken handlar om. Verksamheten kan vara hur fantastisk som helst men den rättfärdigar inte ett okänsligt ingrepp i stadsbilden med ett överstort, uppmärksamhetskrävande hus i en känslig miljö. Det är där skon klämmer. Men förespråkarna tycks anse att ett upphöjt och ädelt innehåll och syfte förlåter allt. Det gör det inte. Detsamma gäller för övrigt ett tänkt besökarantal på si och så många hundra tusen per år. Programverksamheten och besökarantalet gör liksom inte huset vackrare eller mer välanpassat till sin omgivning.

Nobelstiftelsen tycks ha stora problem med att presentera vettiga skäl till att detta Nobelcentrum måste ligga precis just här på Blasieholmen. Det verkar som om det måste ligga där ”för att kunna locka till spontanbesök”. Innebär det att huset inte skulle få några besökare om det låg någon annanstans? Knappast. Om nu Nobelpriset har ”en närmast fabulös dragningskraft” (för att citera Heikensten själv) och om nu programverksamheten är så fantastisk, så tror jag nog att även en annan, mer perifer placering skulle fungera ypperligt. 2015 hade Naturhistoriska riksmuseet 531 637 besökare. Det ligger inte på Blasieholmen. Det ligger 16 minuter med tunnelbana från T-centralen. Jag tänker inte gå in vidare på skälen till att det vore långt vettigare att placera ett Nobelcentrum på en annan plats. Jag nöjer mig bara med att konstatera att skälen till en placering på Blasieholmen är mer än lovligt tunna.

Så långt Lars Heikensten och Nobelstiftelsen. Jag tycker att det kan vara intressant att se vad arkitekten, David Chipperfield, har att säga om projektet. Vid något tidigare tillfälle har jag lyft fram följande citat: ”Att komma till någon annans stad och rita en byggnad är egentligen fruktansvärt arrogant.” Det är i sig ett intressant uttalande. Tydligen är det dock inte tillräckligt arrogant för att låta bli. Är man stjärnarkitekt så är man. Men intressantare är kanske följande: ”Jag är intresserad av att förstärka och bekräfta det som finns.” Gör han det i det här projektet? Jag dristar mig att besvara frågan med ett rungande nej. Genom sin utformning stjäl snarare Nobelcentret all uppmärksamhet. Han varken förstärker eller bekräftar. Han krossar. Det hindrar dock inte förespråkarna från att mena att Chipperfield faktiskt är jättejättekänd för sin förmåga att anpassa sig till den befintliga miljön och därför måste ju även det här projektet per definition vara anpassat till den befintliga miljön. Eller?

I den artikel som citaten är hämtade ur (Svenska Dagbladet 5 januari 2014) hävdas också att: ”Någon högröstad ikonbyggnad handlar det inte om.” Orden är möjligen inte hans egna, men så står det. Även om Chipperfield själv hävdar att han inte vet hur man gör en ikonbyggnad så är det svårt att hålla med om att byggnaden inte är ”högröstad”. Vidare i samma artikel: ”För att försvara sin plats i stadsbilden måste [byggnaden] dessutom ha ett innehåll som känns angeläget för stockholmarna.” Jaha. Det tycks alltså som om även arkitekten menar att innehållet ska rättfärdiga ett brutalt ingrepp i stadsbilden eftersom det är så oerhört ädelt och upphöjt. Fast det där med brutalt ingrepp i stadsbilden är förstås mina egna ord.

Chipperfield är uppenbarligen ingen blygsam herre. Han tycker till exempel inte att de befintliga byggnaderna på Blasieholmen är något att ha (Tullhuset har ”inget högt arkitektoniskt värde”) – och därför kan det rivas –  eftersom hans egen byggnad kommer att tillföra så oerhört mycket mer. Vid ett möte med Stockholms byggnadsförening hävdade han att byggnaden ska bli Stockholms viktigaste rum och att: ”Ni kommer att få en enorm internationell respekt med detta hus!” Vi tar ett till citat: ”Om människor är övertygade om att byggnaden blir något som berör deras liv, så tror jag inte höjden spelar så stor roll.” Mitt liv kommer den här byggnaden bara att beröra negativt.

Jag tror att såväl Nobelstiftelsen som arkitekten kraftigt överskattar genomsnittssvenskens intresse och respekt för Nobelpriset. Det är inte så upphöjt och ädelt och fantastiskt i våra sinnen att det rättfärdigar en förfulning av Stockholm, rivandet av en vacker 150-årig byggnad och destruktion av en plats som har potential att bli något helt annat, något som såväl stockholmare som besökare har betydligt större nytta av. Det här riskerar att bli ett av de där avskydda nytillskotten i stadsbilden, och den känslan riskerar att spilla över på det ädla och upphöjda tänkta innehållet. Se där, ytterligare ett skäl till att ge huset en annan, ödmjukare placering, och en annan, ödmjukare framtoning. Vi gillar ödmjukhet i det här landet. Generellt. Men kanske framför allt ödmjuka politiker som använder sitt sunda förnuft och lyssnar på såväl experter som allmänheten. Men det är väl att hoppas på för mycket.

 

Read Full Post »

Ljuva tolfte vecka. En dag kortare än vanligt. Och då talar jag om arbetsveckan. Fyradagarsveckor är vackrare än de flesta andra veckor, i styv konkurrens med de veckor som innehåller tre, två eller ännu färre arbetsdagar. Men de sistnämnda är så ytterligt sällsynta. Beklagligt sällsynta. Påsken, oxveckornas slut, riskerar dock alltid att förvandlas till en panikartad historia. Det kan bli så när man ser fram emot något så mycket och detta något plötsligt infinner sig och lika plötsligt tar slut. En andningspaus är det likväl. En hållplats på vägen mot något annat.

Emellanåt hamnar jag i situationer där jag inte riktigt känner mig som hemma. Jag skulle kunna ta i lite extra och påstå att jag inte känner mig välkommen, men riktigt så illa är det måhända inte. Det handlar mera om att inte höra till situationen. Man träder in i ett rum och känner att de andra som befinner sig där är en helhet, en kropp i balans. Själv är man ett virus som kommer in och stör, om än ett ofarligt virus eftersom kroppen är immun. Härom veckan var jag på Finlandsinstitutet och åhörde ett samtal med författaren Kaj Korkea-aho . Jag var omgiven av det finlandssvenska idiomet och kände mig ensam, men inte ovälkommen. Den tolfte veckan under det femtionde året hamnade jag av anledningar som jag inte ska gå in på plötsligt på någon form av Ibsen-tillställning på Kungliga Dramatiska Teatern. Där satt mestadels något grånade Ibsen-entusiaster, och jag greps av fruktan att någon skulle få för sig att korsförhöra mig angående denne norske dramatiker. Jag kan förvisso deklamera en dikt om Ibsen:

Om huvet satt så här
på Henrik Ibsen
så hade han besvär
att knyta slipsen

Men jag har en känsla av att detta Tage Danielsson-alster inte skulle mötas av några rungande applåder i denna kulturens högborg. Nå, jag har faktiskt sett Ett dockhem i en minnesvärd norsk uppsättning i Stigbergets Borgarrum på Fjällgatan i Stockholm. (Då Nora lämnade dockhemmet så öppnade Torvald fönstret ut mot gatan och ropade: ”Nora!” Jag undrar fortfarande vad förbipasserande människor i den verkliga världen tänkte då. Och jag har faktiskt sett John Gabriel Borkman på Dramaten. Så kanske hade jag ändå fått några ynkliga Ibsen-poäng och på så sätt räddat ansiktet inför tre Dramatenskådespelare, någon regissör, någon professor i litteraturvetenskap och ytterligare ett antal Ibsen-vänner.

Nå. Vad jag ville komma fram till var något annat. Vid denna lilla tillställning utdelades Svenska Ibsensällskapets dramatikerpris till en viss Paula Stenström Öhman. Hon var förstås på plats och tog emot priset, och samtalade en liten stund med Svenska Dagbladets teaterkritiker Lars Ring. Ingen mikrofon fanns på plats, vilket i kombination med åldriga åhörare och en dramatiker utan Dramatenskådespelares tydliga diktion orsakade vissa problem. Åtminstone för de något äldre åhörarna. En av dem, en herre som troligen hade sin hustru bredvid sig, upphov plötsligt sin stämma och avbröt samtalet:

”Som de flesta andra unga människor talar du på ett slängigt vis. Du bör tala som Alva Myrdal, som om du verkligen tror på det du säger.”

Jag fnissade nervöst inombords över detta ganska fräcka inpass. Sedan undrade jag om Paula Stenström Öhman visste vem Alva Myrdal var, och kom fram till att hon förmodligen gjorde det. Men visste hon hur Alva Myrdal talade? Jag funderade också över en potentiellt annorlunda situation. Tänk om pristagaren hade varit en man som talade ”slängigt”. Hade även han uppmanats att tala som Alva Myrdal? Eller kanske som Anders de Wahl? Kanske, kanske inte. Jag tyckte mig dock ana ett lite förvånat uttryck i pristagarens ansikte, innan hon sa: ”Nu känner jag att jag fick lite energi.” Jag föreställer mig att det var ett fint sätt att säga: ”Nu blev jag lite förbannad.”

I efterhand läste jag på något om Paula Stenström Öhman och fann via internetsk magi till min förvåning att hon är gift med en Martin Öhman, som en gång fanns med någonstans i utkanten av min umgängeskrets i Uppsala. Bekantas bekanta, som en äldre generation uttrycker det. På så vis skapar man sig en form av relation till en människa som man tidigare aldrig har hört talas om. Ånyo kan konstateras att världen är liten. Även den tolfte veckan under det femtionde året.

Read Full Post »