Magdalena Ribbing gick hädan förra året och lämnade ett stort tomrum efter sig. Vem ska man nu ställa frågor om vett och etikett till? Kanske till mig? Någon strålande idé är nog inte det, emedan jag inte ens kan äta med gaffeln i vänster hand och än mindre konversera en bordsdam. Men tänk! Man kommer faktiskt väldigt långt med en dos gammaldags och sunt förnuft. Kanske törst jag till och med kalla det för bondförnuft. Nu har jag främst en sak i tankarna, och det är hur man bör bära sig åt i en storstad. Det är något som väldigt många människor har problem med, alldeles oavsett om man normalt sett bor ute på landet och bara är på tillfälligt besök eller om man är bosatt i nämnda storstad.
Egentligen täckte fru Ribbing in allting i en mycket enkel regel, nämligen följande: Tänk på att du inte är ensam. Med detta avsåg hon inte att trösta den som emellanåt känner sig lite utanför och är i behov av mänsklig kontakt. Nej, hon menade att det hela tiden finns människor runt omkring dig som du behöver ta hänsyn till – utom möjligen när du befinner dig hemma på din kammare. Det är en bra regel som borde äga evig giltighet, och likväl känns det som om den är hotad i ett samhälle där man på sistone har fått lära sig att man ska ”ta plats” om man ska lyckas komma någon vart och uppnå sina ofta högt ställda mål. Men jag vill nog hävda att även ett visst mått av ödmjukhet gärna får ”ta plats”. Frågan är om det inte till och med är en ännu bättre väg till de där målen. Men jag kan naturligtvis som vanligt ha helt fel.
Med största ödmjukhet ber jag härmed att få redogöra för hur Magdalena Ribbings regel kan appliceras på vissa i storstaden förekommande realiteter:
Om regn hotar eller du av annan anledning anser dig behöva medföra ett paraply och det inte är av den hopfällbara typ som lätt slinker ner i en väska av något slag: Fatta paraplyet i handtaget och bär det lodrätt, alltså som en promenadkäpp. Fatta inte tag i det någonstans på mitten och bär det vågrätt. Då tar du nämligen plötsligt långt mera plats, och i kombination med den överdrivna armpendelrörelse som många människor hemfaller åt förvandlas dessutom paraplyets spets till ett livsfarligt stickvapen. Det gäller alldeles särskilt i trappor av olika slag, där paraplyägaren hamnar i ett högre läge än den bakomvarande personen, som därmed riskerar att få ögonen utstuckna. Det här gäller för övrigt även exempelvis medhavda gardinstänger och jättestora blyertspennor.
Vid inpassering i tunnelbanan (liksom vid påstigning av bussar) bör man redan innan man kommer fram till den plats där biljett ska användas ha plockat fram densamma eller ha den mycket lättåtkomlig. Man bör med andra ord veta vad det är man står i begrepp att göra en liten stund innan man faktiskt gör det, så att man är beredd. Man kan jämföra det exempelvis med att gå på toaletten. Det är direkt olämpligt att stå vid själva spärren och rota i handväskan eller ryggsäcken. Varför? Därför att det är oerhört nonchalant mot andra resenärer som också ska gå in genom den där spärren. Av samma skäl bör man inte ställa sig och dra vitsar för chauffören vid busspåstigande.
Pekandet som konstform kan för mig gärna få dö ut. Nej, förresten. Som konstform kan det få leva kvar, men den variant av pekande som många tyvärr ägnar sig åt i storstadsträngseln får gärna elimineras illa kvickt. Jag åsyftar med-hela-armen-pekandet. Det finns i dagens samhälle flera alternativ till den varianten. Man kan exempelvis med en diskret och elegant handvinkling uppnå samma riktningsvisande effekt. Det kan även ske med en liten huvudnickning åt det aktuella hållet – eller rent av utan någon som helst kroppslig åtbörd. Det går nämligen att peka ut en riktning genom att bara använda ord. Med-hela-armen-pekandet kanske fyller en funktion inför en stor folksamling där små gester eller ord inte riktigt räcket till, men den typen av situationer är ganska sällsynta. När exempelvis mamma Gullan Växelström ska förklara för sin av fyra andra personer bestående till storstaden från Tierp inresta familj i vilken riktning Skansen ligger, så är med-hela-armen-pekande knappast nödvändigt. Vad är då problemet? Jo, att en plötsligt utskickad armlängd på en tätbefolkad trottoar kan orsaka olyckor. Själv har fått mina glasögon avslagna av en dylik åtbörd. Om man absolut måste med-hela-armen-peka så bör man först se sig omkring för att avgöra om någon riskerar att lida skada av handlingen.
Livsmedelsbutiken kan också vara ett stundtals överbefolkat problemområde. Gångarna mellan hyllorna är oftast inte av Autobahn-bredd och därmed är det olämpligt att stå just där och prata med någon bekant som man inte har sett på 14 år. Och kanske särskilt om man medför en barnvagn. Ett tips kan vara att uppsöka den eventuella plats i butiken som erbjuder ett visst mått av svängrum och fortsätta samtalet där, men ännu hellre handla klart, betala och träffas någon annanstans. Livsmedelsbutiken är trots allt ingen fritidsgård. Och när du väl har kommit till kassan och väntar på din tur att lägga upp varorna på bandet: Ställ din korg på golvet om den är tung. Lyft inte upp och ställ den där man ska placera sin tömda korg när man lagt upp sina varor. Och om du gör det: bli inte sur för att framförvarande kund inte tar bort sin tömda korg och ställer den på avsedd plats. Där står nämligen din fulla korg.
Men åter till tunnelbanan. Om man har lyckats ta sig in eller ut genom spärrarna så är det lämpligt att inte stanna precis innanför eller utanför dessa i plötslig villrådighet över vart man nu ska ta vägen. Men vad nu? Det är väl inte så lätt att befinna sig i en ny stad och drabbas av riktningsosäkerhet? Nej, det är det inte. Men då kan man gå lite åt sidan och kanske veckla upp en karta eller titta på något annat som fungerar vägledande. Detsamma gäller för övrigt om man blir lite vilsen när man promenerar runt i staden. Gå lite åt sidan om du behöver titta på kartan eller läsa i guideboken eller kolla GPS:en eller ringa en vän. Det är helt enkelt ingen god idé att ägna sig åt sådant mitt på trottoaren, kanske i synnerhet om du är familjen Växelström från Tierp. Som även väldigt gärna vill med-hela-armen-peka. Och kanske bära medhavda paraplyer vågrätt.
Så där. Det var väl inte så svårt. Det fina med Magdalena Ribbings regel är att den är så oerhört enkel – och att den alltså bygger helt och hållet på väldigt sunt förnuft. Fundera till exempel på varför man ska låta folk kliva av tunnelbanetåget innan man själv kliver på. Om man besitter sunt förnuft så förstår man skälet till det. Om man inte förstår det så har man problem och bör kanske gå en kurs. Men framför allt kan man pränta in det där enkla i skallen: Tänk på att du inte är ensam.
elbrundino 