Augusta Åkerlöfs porträtt
På Ulriksdals slott hänger ett porträtt som jag under min tid som museilärare där hade väldigt svårt för att bara gå förbi. Om jag guidade en grupp så var jag bara tvungen att berätta om det – och om jag bara passerade så kunde jag inte låta bli att kasta en blick på det och säga hej till den avporträtterade. Han såg så sympatisk ut och jag funderade alltid över hur han egentligen hade det. Det är en lite speciell målning, av ett par olika skäl. Dels hette konstnären Augusta Åkerlöf – och det var inte särskilt vanligt att en kvinna kunde försörja sig som konstnär på den tiden, även om det faktiskt just då blev något vanligare. Om jag minns rätt så fick hon ett visst understöd av kungen, Karl XV, som var mycket konstintresserad och dessutom själv målade. Typiskt nog är Augusta Åkerlöf tämligen okänd. Gör en Google-sökning och se hur många träffar ni får. Och dels är den avporträtterade en svart man.
Den avbildade unge mannens namn var John Panzio Toxon, fast det finns en hel del frågetecken kring namnet. Ibland kallas han Johan. Ibland skrivs namnet Tockson, ibland Tuckson, ibland Tocson. Och enligt vissa uppgifter ska namnet Panzio ha hittats på av Karl XV. Man vet inte heller riktigt var han kom ifrån. Hans födelseort anges helt enkelt som ”Afrika”, vilket ju är aningen oprecist. Någonstans har jag hört att han skulle ha kommit från Nordafrika, men inga mer precisa uppgifter tycks finnas. Det är inte heller helt klarlagt hur han kom till Sverige, men enligt uppgift ska han ha varit en gåva (!) till Prins August 1858. Prinsen skänkte senast året därpå Toxon vidare till brodern Karl XV. Han omnämns nämligen i Fritz von Dardels memoarer i juni 1859. Toxon var då drygt 20 år gammal. I en roman från 1891, löst baserad på Toxons liv, hävdar författarsignaturen Svante att den unge mannen följde med ett fartyg från Afrika till Göteborg i början av 1840-talet. Där skulle han ha fått tjänst hos en major Wästfelt som vid en middagsbjudning till Karl XV:s ära skänkte gossen till kungen. Men det är svårt att veta vad som är fakta och vad som är fiktion i historien kring hur Toxon hamnade vid hovet.
Fritz von Dardel. 1860.
Det här är förstås i vårt perspektiv något ganska förskräckligt, men sett i ett historiskt perspektiv så är det inte så anmärkningsvärt. Svarta människor var förstås oerhört ovanliga på våra breddgrader och de föstes nog traditionellt in i samma kategori som dvärgar och andra människor som avvek från normen. Redan Gustav Vasa lär ha haft en svart man, en så kallad blåman, vid sitt hov. Gustav Badin som verkade som hovman vid Lovisa Ulrikas hov är ett annat exempel, därtill kanske det mest välkända. Färgade människor sågs som kuriositeter – och de skulle finnas vid ett hov med självaktning. Det exotiska både roade och skrämde. I Ulriksdals slottspark står sedan 1863 en skulpturgrupp som föreställer nätdragande morianer, ytterligare ett uttryck för fäblessen för det exotiska. Eftersom Karl XV ofta bodde på slottet så måste Toxon ha sett denna skulpturgrupp och förstått att han så att säga ingick i samma kategori eller sammanhang. Frågan är om han reflekterade vidare över det. Kanske var han trots allt glad att han slapp gå omkring klädd i enbart ett höftskynke, den klädsel som de två morianerna i skulpturgruppen har förärats.
John Panzio Toxon hade en lite speciell position. Hans officiella titel var extra kammartjänare, men kallades ofta ”piprensaren” eftersom en av hans uppgifter var att stoppa och rensa kungens pipor. Karl XV var en samlare av rang och hade bland annat en omfattande pipsamling. Men om Toxon också hade hand om den ska jag låta vara osagt. Eftersom kungen mest rökte cigarr så bör Toxon snarare ha haft allmänna uppassande uppgifter. Kanske var titeln ”piprensare” ett utslag av tidens skämtlynne. Men förmodligen skulle Toxon framför allt gå omkring och vara allmänt exotisk. På Augusta Åkerlöfs porträtt utgör han huvudmotivet, men i övrig dyker han främst upp som bifigur i några teckningar och akvareller av hovmannen Fritz von Dardels hand. I en teckning från 1860 står han bredvid Karl XV när denne sitter i ett tält på Ljungbyhed i Skåne och samtalar med monarkkollegan Fredrik VII av Danmark. Då har han en butelj i handen och man får förmoda att uppgiften är att fylla på de båda monarkernas glas. Antagligen ganska ofta. I övrigt känner man igen Toxon från Åkerlöfs porträtt – han är klädd i en fez med tofs, knäbyxor och ett slags bolero med korta ärmar. Det tycks ha varit hans uniform. I den ovan nämnda dagboksanteckningen av Dardel nämner hans särskilt Toxons röda jacka.
Fritz von Dardel. 1868.
Ett annat verk av Dardel visar ett midsommarfirande på Ulriksdal 1868. Här är Toxon avbildad när han dansar tillsammans med de andra. Klädseln är den vanliga – tofsförsedd fez och knäbyxor. Bilden finns i två något olika varianter, en skissartad och en mer färdig, men Toxon ser likadan ut på båda. Den 1 juni 1869, dyker Toxon upp på ännu en Dardel-bild från en tillställning på Ulriksdal. Här står han med en bricka med två glas i handen, den här gången iklädd en ljusröd variant av boleron, blåa knäbyxor och en huvudbonad som mera liknar en tomteluva än en fez. Han tycks också bära samma typ av blåvitrandiga skjorta som på Augusta Åkerlöfs porträtt. På en teckning av O. L. Andersson i Ny Illustrerad Tidning 1865 syns Toxon då han är på väg in i ett litet tält vid en militärmanöver på Axvalla hed – och här förefaller han faktiskt hålla en långskaftad pipa i handen. I övrigt ser han ut precis som man är van vid att se honom. Det finns också två bilder där Toxon framställs helt civil: På en teckning i tidningen Söndagsnisse ses han i profil, uppenbarligen på promenad i Stockholm, elegant klädd i rock och stormhatt. I ena handen håller han ett paraply och i den andra en cigarrett. Och så finns det faktiskt ett fint ateljéfoto av en fotograf vid namn Isberg. Här ser vi Toxon i ljusa byxor och mörk rock. Stormhatten ligger på ett litet bord bredvid. Även här har han en cigarrett i handen. Man känner igen honom från Augusta Åkerlöfs porträtt.
Fritz von Dardel. 1869.
Hur gick det då för Toxon? Ja, enligt vad det påstås så avskedades han från sin tjänst 1866, officiellt för att han hade stulit kungens cigarrer. Enligt andra uppgifter var den egentliga anledningen att han hade varit lite för närgången mot hovets damer. Men vad är det egentligen som säger att det inte var tvärtom, att hovets damer var lite för intresserade av den exotiske unge mannen? Hur som helst så måste han ha tillåtits att vara kvar vid hovet eftersom han bevisligen fanns med både vid midsommarfirandet på Ulriksdal 1868 och vid en tillställning på samma slott i juni 1869. Det troliga är att han blev kvar vid hovet fram till 1870, då han gifte sig med en viss guttaperkadirektör Anderssons dotter, Matilda Charlotta. Med henne fick han två barn. Redan 1858 fick han dock tvillingar med en Cajsa Lisa Andersdotter. Det tycks vara säkerställt. Det finns också uppgifter om att han skulle ha fått barn även med en lapska (!) och en möbelpolererska vid hovet, vilket påstås ha bekymrat den djupt religiösa och därför moralistiska drottning Lovisa. Kanske bidrog det till att Toxon så småningom fick lämna hovet helt? Det glunkas också om att han skulle ha försett riksdagsmännen med skvaller från hovet, förmodligen i utbyte mot en liten dusör. Toxon uppbar nämligen ingen lön för sitt arbete, utan fick nöja sig med fri kost och logi och sporadiskt tillstuckna fickpengar. När han slutade vid hovet erhöll han dock en liten pension. Efter Karl XV:s död 1872 blir det betydligt mer sparsamt med omnämnanden. Toxon lär en tid ha arbetat på ett romerskt bad och drog sig kanske fram på olika ströjobb i Stockholm. Han avled på sommaren 1888 (enligt andra uppgifter 1887) i en biljardsalong där han arbetade.
Ur Ny Illustrerad Tidning.
O.L. Andersson. Okänt årtal.
Ja, hur hade han det egentligen, den gode Toxon? Man kan ju undra hur det kändes att vara den ende (?) färgade personen i Stockholm och hur det kändes att bli skänkt hit och dit som något slags handelsvara. Hur kändes det att gå omkring i en märklig dräkt och ha till huvuduppgift att vara just exotisk? Det kan helt enkelt inte ha varit våldsamt roligt. Å andra sidan kan man tycka att en tjänst vid hovet var något fint och att han knappast behövde svälta eller lida nöd på något sätt. Finns det då inga vittnesmål av John Panzio Toxon själv? Jo, det gör det faktiskt, åtminstone indirekt. I Folkminnesarkivet i Lund finns det en uppteckning från 1931 av en man som i sin ungdom arbetade som vaktpojke på Bäckaskogs slott i Skåne där Karl XV ibland vistades på somrarna. Vaktpojken och Toxon badade en gång tillsammans och då beklagade sig Toxon och sa att det var tråkigt att vara en svart pojke för att alla såg ned på honom. Samme man berättade också att allmogeflickorna som kom för att få en skymt av kungen blev rädda när Toxon uppenbarade sig. Nå, hur man än tänker och spekulerar kring Toxon så måste man i alla fall säga att hans levnadsöde är minst sagt fascinerande.
I början av hans tid vid hovet fick Toxon delta vid den traditionella förstamajpromenaden ut till Djurgården. Då ska han iklädd blå dräkt och röd fez ha ridit på en vit häst – och bör ha varit en anslående syn. I romanen ”Det nya riket” (utgiven 1882) låter August Strindberg Karl XV tala för sig själv under en förstamajpromenad i mitten av 1860-talet och säga:
Ur Söndags-Nisse. Okänt årtal.
Folket tror inte på humbugen längre, nåväl, vi kungar visa folket, att vi inte heller äro så dumma att vi tro på den; vi måste nu en gång finnas, efter ni vill så ha det; se här ha ni oss sådana vi äro. Vad mer? Här har ni Carl XII:s drabanter! Inte tror jag på dem och inte ni heller, men de äro roliga att se på! Se på dem då! Här ha’n I mina goda vänner, rikets herrar! De förstå sig på en god middag och säga inte nej för ett glas! Här har ni piprensarn i röd mössa! Jag har upptagit honom i min omgivning och satt honom bland rikets herrar! Tycker ni inte han ser livad ut?
Och så avslutar Strindberg: Ändlösa hurrarop för piprensarn! Just det. Hurra för John Panzio Toxon!
Ateljéfoto av fotograf Isberg.
elbrundino 