Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘bananlikör’

Så kom den femtonde veckan under det femtionde året. Veckan då det femtionde året noga räknat övergick till det femtioförsta. Men det tänker jag inte bry mig om. Man kan inte byta namn på ett år efter bara femton veckor; det är högst orimligt. Men ja. Jag har nu passerat gränsen och fyllt femtio år. Märkligt nog så kändes det inte. Det gjorde varken ont eller gott. Somliga uppskattar inte denna gränsöverträdelse alls, andra berörs inte. Påverkas inte. Jag tillhör uppenbarligen den senare gruppen, vilket jag förmodligen ska vara glad för. Det är åtminstone det intryck jag får när jag hör andra berätta om ångest, olustkänslor och annat otrevligt. Naturligtvis gör det mig inte till en bättre människa. Förhoppningsvis inte heller till en sämre.

Kanske är det så att det är vi som tillhör den där gruppen som inte berörs som passar på att göra oss lite märkvärdiga genom att arrangera någon form av tillställning för att markera gränsövergången. Vi ber liksom med ett visst mått av falsk ödmjukhet att få påminna om att vi för en gångs skull är lite viktiga. ”Allt ljus på mig”, som Edvard Persson kanske aldrig sa men ständigt hävdas ha sagt. De som inte bryr sig om att uppmärksamma sig själva utan förbigår det hela med tystnad drabbas inte av det åtföljande. Man må behurras. Man må besjungas. Man må fyrfaldigtlevereras. Man må betalas. Men sedan, när allt är över, uppstår den stora tomheten. Ett slags självtrötthet. Var det inte mer än så här? Kunde det inte det här roliga ha fått pågå lite längre? Minnena finns dock kvar. Minnena av den goda maten. Minnena av de vänliga orden som yttrades. Minnena av ett stort välbefinnande. Men också glädjen över att måhända ha skapat positiva minnen hos andra människor. Det är något vars värde icke ska föraktas.

Men det är väl så här det fungerar med det mesta. Man kan ägna flera månader åt att förbereda ett projekt – och när det väl är sjösatt så kommer tomheten. Som när man kommer hem från en lyckad semester. Som när man har ägnat flera timmar åt att laga en maträtt som man äter upp på fem minuter. Jaha, och nu då? Jag blev mätt och det var ganska gott, men var det värt mödan? Man får intala sig att man kanske lärde sig något under förberedelsen, något som man kan ha nytta av senare. Man får intala sig att Karin Boye hade rätt när hon hävdade ”men det är vägen, som är mödan värd”. Annars faller man ner i ett träsk av total meningslöshet och tomhet med efterföljande bitterhet. Man riskerar att bli som kvinnan i sextioårsåldern som i går satt bredvid mig på en författarträff på Akademibokhandeln. Hon inledde sin vistelse i lokalen genom att spilla ut några milliliter medhavt kaffe på golvet och förkunnade för sin väninna att ”det värsta jag vet är att spilla”. Bara för att en halv minut senare förkunna att ”det värsta jag vet är kaffe som inte är varmt”. Bara för att fyrtiofem sekunder senare förkunna att ”det värsta jag vet är mackor som har för lite smör”. Hon kunde ha nöjt sig med att säga ”det värsta jag vet är det värsta jag vet” så hade hon liksom varit klar med sitt förkunnande i all evigheters evighet. Därtill meddelade hon att hon ångrade både det ena och det andra här i livet. Sådan vill man ju inte bli.

Vad är då botemedlet? Eller snarare det förebyggande vaccinet? Kanske att alltid ha något att se fram emot. Att alltid skapa roliga mål som ska uppnås. Förvisso kommer den stora tomheten att följa på varje uppnått mål, men det får man nog leva med. Efter femtioårsdagen kan man exempelvis börja föreställa sig hur sextioårsdagen ska firas. Eller varför inte hundraårsdagen? Då har man ju något roligt att se fram emot i femtio års tid. Börja baka redan nu. Sätt ihop ett sånghäfte. Köp ett par flaskor årgångsbananlikör att lagra. Det är precis så man håller sig vital och positiv. Och, förvisso, självtillräcklig. Där är mitt recept. Varsågod, det bjuder jag på.

Read Full Post »