Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Edvard Persson’

Så kom den femtonde veckan under det femtionde året. Veckan då det femtionde året noga räknat övergick till det femtioförsta. Men det tänker jag inte bry mig om. Man kan inte byta namn på ett år efter bara femton veckor; det är högst orimligt. Men ja. Jag har nu passerat gränsen och fyllt femtio år. Märkligt nog så kändes det inte. Det gjorde varken ont eller gott. Somliga uppskattar inte denna gränsöverträdelse alls, andra berörs inte. Påverkas inte. Jag tillhör uppenbarligen den senare gruppen, vilket jag förmodligen ska vara glad för. Det är åtminstone det intryck jag får när jag hör andra berätta om ångest, olustkänslor och annat otrevligt. Naturligtvis gör det mig inte till en bättre människa. Förhoppningsvis inte heller till en sämre.

Kanske är det så att det är vi som tillhör den där gruppen som inte berörs som passar på att göra oss lite märkvärdiga genom att arrangera någon form av tillställning för att markera gränsövergången. Vi ber liksom med ett visst mått av falsk ödmjukhet att få påminna om att vi för en gångs skull är lite viktiga. ”Allt ljus på mig”, som Edvard Persson kanske aldrig sa men ständigt hävdas ha sagt. De som inte bryr sig om att uppmärksamma sig själva utan förbigår det hela med tystnad drabbas inte av det åtföljande. Man må behurras. Man må besjungas. Man må fyrfaldigtlevereras. Man må betalas. Men sedan, när allt är över, uppstår den stora tomheten. Ett slags självtrötthet. Var det inte mer än så här? Kunde det inte det här roliga ha fått pågå lite längre? Minnena finns dock kvar. Minnena av den goda maten. Minnena av de vänliga orden som yttrades. Minnena av ett stort välbefinnande. Men också glädjen över att måhända ha skapat positiva minnen hos andra människor. Det är något vars värde icke ska föraktas.

Men det är väl så här det fungerar med det mesta. Man kan ägna flera månader åt att förbereda ett projekt – och när det väl är sjösatt så kommer tomheten. Som när man kommer hem från en lyckad semester. Som när man har ägnat flera timmar åt att laga en maträtt som man äter upp på fem minuter. Jaha, och nu då? Jag blev mätt och det var ganska gott, men var det värt mödan? Man får intala sig att man kanske lärde sig något under förberedelsen, något som man kan ha nytta av senare. Man får intala sig att Karin Boye hade rätt när hon hävdade ”men det är vägen, som är mödan värd”. Annars faller man ner i ett träsk av total meningslöshet och tomhet med efterföljande bitterhet. Man riskerar att bli som kvinnan i sextioårsåldern som i går satt bredvid mig på en författarträff på Akademibokhandeln. Hon inledde sin vistelse i lokalen genom att spilla ut några milliliter medhavt kaffe på golvet och förkunnade för sin väninna att ”det värsta jag vet är att spilla”. Bara för att en halv minut senare förkunna att ”det värsta jag vet är kaffe som inte är varmt”. Bara för att fyrtiofem sekunder senare förkunna att ”det värsta jag vet är mackor som har för lite smör”. Hon kunde ha nöjt sig med att säga ”det värsta jag vet är det värsta jag vet” så hade hon liksom varit klar med sitt förkunnande i all evigheters evighet. Därtill meddelade hon att hon ångrade både det ena och det andra här i livet. Sådan vill man ju inte bli.

Vad är då botemedlet? Eller snarare det förebyggande vaccinet? Kanske att alltid ha något att se fram emot. Att alltid skapa roliga mål som ska uppnås. Förvisso kommer den stora tomheten att följa på varje uppnått mål, men det får man nog leva med. Efter femtioårsdagen kan man exempelvis börja föreställa sig hur sextioårsdagen ska firas. Eller varför inte hundraårsdagen? Då har man ju något roligt att se fram emot i femtio års tid. Börja baka redan nu. Sätt ihop ett sånghäfte. Köp ett par flaskor årgångsbananlikör att lagra. Det är precis så man håller sig vital och positiv. Och, förvisso, självtillräcklig. Där är mitt recept. Varsågod, det bjuder jag på.

Read Full Post »

Det är söndag. Solen skiner. Jag har deklarerat. Allt känns underbart. Därmed är det dags att gnälla lite igen. Det gäller ju att vårda sitt varumärke.

Rubriken skulle kunna handla om någon sorts frustration över upptäckten att det där superviktiga pappret som skulle sparas till deklarationen tydligen har slängts bort i ett (alltför sällsynt) anfall av städiver. Men i själva verket handlar den om något så osexigt som nedskräpning. Ja, vi måste tala lite om nedskräpning nu. Egentligen är det förstås en ständigt aktuell fråga, men den blir på något sätt så mycket mer synlig under den ljusa och någorlunda trevliga delen av året.

Men för att komma till saken: Jag har tänkt på en sak. När jag jobbade inom turistsektorn en gång i forntiden så tyckte jag att det var lite roligt att läsa undersökningar kring vad turister i Sverige tyckte om landet. Det är nyttigt att ta del av dylikt, eftersom man ofta kan lära sig något av det och kanske förbättra något man själv gör i sitt yrke. Jag tror att jag inte ljuger om jag påstår att den vanligaste kommentaren från utländska besökare var ”Everything is so clean!”. Allt är så rent. Man kan då förvisso diskutera Sveriges värde ur en massa andra turistaspekter, om det nu var det rena och prydliga som gjorde störst intryck. ”Hallå, liksom! Varför säger ni inget om Nordens Venedig? Skärgården? Allemansrätten? Våra svenska krusbär (som blott Sverige har)?”  Men å andra sidan, om deras främsta åsikt om Sverige var att det är så rent överallt så måste Sverige verkligen vara rent. Nu kommer vi dock till det intressanta: Det där var på 1990-talet. I liknande enkäter i dag är det ingen som poängterar att Sverige är rent. Vi springer gärna omkring och tror att vi är världsbäst på allting. Vi har en superdemokrati. Vi är helt befriade från korruption. Vår pressfrihet är världsbäst. (Läs gärna http://www.svd.se/kultur/nar-monsterlandet-forvandlas-till-ett-monsterland_3523828.svd) Vi lever i ett rent och prydligt land. Etcetera, etcetera. Men nej. Kanske gällde det för 25 eller 30 år sedan, men inte nu längre.

HSR_oval_webI min späda ungdom satt det ofta klistermärken på papperskorgarna med texten ”Håll Sverige rent”. Edvard Persson sjöng ”Man ska inte skräpa ned uti naturen” (nja, det var nog lite tidigare, om jag tänker efter) och alldeles bestämt lärde man sig i skolan att sjunga ”Man ska aldrig, aldrig, aldrig kasta papper. Man ska alltid, alltid, alltid plocka upp.” Det präntades verkligen in i våra små barnhjärnor via våra små barnöron att man inte ska skräpa ned i naturen – för då blir naturen ledsen. Det där sitter verkligen kvar i ryggmärgen. Jag vet inte hur det är nu för tiden. Säkerligen finns det någon läsare av denna text som har en skräppolis till dotter eller son därhemma, en som faktiskt har lärt sig i skolan att man ska hålla rent efter sig. Men det känns ändå som om devisen ”Håll Sverige rent” är tämligen död.  Därför blir jag lite förvånad över att stiftelsen Håll Sverige rent fortfarande finns och är aktiv. Det är ju glädjande. Kanske är det helt enkelt så att stiftelsens budskap drunknar bland alla andra budskap som sköljer över oss i dag på ett helt annat sätt än de gjorde på 70-talet när jag växte upp. Likväl verkar det som om det någonstans har gått snett, för hur ska man annars förklara att Sverige inte alls är lika rent som för tjugo eller trettio år sedan? ”Vi kämpar för ett skräpfritt Sverige” är deras motto. Kämpar är nog ordet.

Tidigare arbetade jag på Artillerigatan på Östermalm i Stockholm. På väg till jobbet på morgnarna passerade jag Kungliga Dramatiska Teatern med vidhängande trappa. Om gårdagskvällen hade varit solig och varm så var då trappan ofta full av skräp. Kaffemuggar, hamburgerkartonger, salladslådor i plast, pizzakartonger… Allt möjligt. Och detta trots att det finns sexton (16!) papperskorgar högst tio meter därifrån. Jodå, jag har räknat dem. Och det handlar inte om såna där små rackare heller. Det går med andra ord inte att skylla på att de är fulla. Möjligen kan man skylla på att personerna som satt där var det. Fulla, alltså. Men det tillåter jag mig att betvivla. Högar av skräp är inte snyggt någonstans, men det ser alldeles särskilt illa ut på trappan till en av Stockholms paradbyggnader. Skräpet blir liksom alldeles extra synligt på en sådan plats.

På Hamngatan ser jag en förmiddag två tjejer i 18-årsåldern närma sig. De har köpt varsin kaffe och varsin Delicatoboll i en kafékiosk i hörnet av Hamngatan och Norrlandsgatan. Precis innan jag möter dem släpper den ena nästan demonstrativt omslagspappret till sitt bakverk på gatan. Hon tappade det definitivt inte. Hon inte ens ”råkade” tappa det. Det var en aktiv handling. Där, på gatan, skulle pappret uppenbarligen ligga.

Vid Gullmarsplan ser jag en bil köra fram till trottoarkanten. Killen som sitter på passagerarsidan vevar ner rutan, sticker ut handen och släpper en kaffemugg rakt ner på gatan. Han vevar upp rutan och bilen åker därifrån. Där, på gatan, skulle kaffemuggen tydligen ligga.

Så vad är det här fråga om? Har en eller två hela generationer missat det tämligen lättbegripliga budskapet att man bör ta hand om sitt eget skräp och åtminstone försöka ta något slags gemensamt ansvar för att miljön ska se någorlunda trevlig ut? Jag ska inte bara skaka på huvudet åt den förtappade ungdomen – nedskräparna finns säkert i alla åldrar – men i just de här fallen var det verkligen det som man i dag brukar kalla för unga vuxna. Handlar det kanske om att visa sitt förakt för miljön och andra människor? Eller anses det kanske att någon annan ska ta hand om det man bara slänger på marken? Men vem ska göra det? Jag?  Twitter? Avicii? Nej, visst ja. Stockholms stad har ju anställda som går omkring och städar på gator och torg. Och vi betalar ju skatt. Alltså har vi rätt att slänga saker hur som helst. Fast ibland får jag för mig att det i själva verket handlar om en högst medveten strategi att göra Stockholm (eller någon annan stad) till en ”riktig” storstad. Och en ”riktig” storstad ska vara lite skitig. Tror man. Man vill få lite skön Bronx-känsla, liksom. Yo.

Men kanske har jag som vanligt fel. Kanske är det bara jag som ser skräpet. Egentligen kanske allt skräp är ett sundhetstecken, ett tecken på tillväxt, tillväxt, tillväxt. Ett tecken på att Stockholm är Sveriges ekonomiska motor. Ett tecken på att Stockholm växer så att det knakar. Ja, så är det förstås. Nedskräpningen är i själva verket något positivt!

 

Read Full Post »