Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Brundin’

Det här med att byta namn, är inte det lite fånigt? Borde man inte vara nöjd med det namn man har och låta det bli en del av ens identitet? Det kan man kanske tycka, men ibland finns det nog någon form av berättigande i att skrota sitt gamla namn och anta ett nytt. Ja, jag hette en gång i tiden Lars Johansson, närmare bestämt i 28 år. Jag kan inte säga att jag led speciellt mycket av det, men samtidigt visste jag att det var ett av Sveriges absolut vanligaste namn och av någon anledning tycks det vara en mänsklig åkomma att inte vilja vara vanlig – även om det i många fall faktiskt är att föredra. När jag flyttade hemifrån råkade jag dessutom hamna på samma gata som en annan Lars Johansson. Han jobbade ibland extra på Posten som brevbärare – och när de började ringa från Posten och väcka mig mycket tidigt på morgonen för att fråga om jag hade försovit mig så blev det lite tröttsamt. Det var helt enkelt inte roligt att förklara att han inte var jag, eller tvärtom. Självklart var det inte enbart därför jag fick för mig att byta till min mors flicknamn Brundin. Min bror och jag hade lekt med tanken tidigare.

Själva namnbytet gick mycket smidigt, men det var svårare att faktiskt vänja sig vid namnet. Och inte minst att få till samma snits på namnteckningen. Faktum är att den fortfarande, efter 18 år, inte alls är lika tjusig som min gamla. Det är faktiskt väldigt svårt att få till ett snyggt B. Men så gäller det ju även för andra att vänja sig. Min dåvarande arbetsgivare, slottsfogden på Ulriksdals slottsförvaltning, ställde sig till och med tveksam till namnbytet. ”Brundin? Varför det? Lasse Johansson var ju ett begrepp!” Ja, kanske det.

Men nu till det egendomliga. Det hade inte gått många veckor efter namnbytet förrän det damp ner ett brev från Sveriges Television i brevlådan. Sånt är ju alltid spännande. Det visade sig vara från Anna-Lena Brundin som jag alltså numera delade efternamn med. Hon förklarade att hon stod i begrepp att göra en TV-serie om helt vanliga människor, och varför då inte använda det egna efternamnet som urvalskriterium? Det fanns då ungefär 1 000 svenskar med efternamnet Brundin och bland dem borde det väl finnas ett antal som det gick att göra TV av? Man fick alltså, förutsatt att man var intresserad, anmäla sig genom att skriva ett litet brev om sig själv, vad man sysslade med, vad man hade för hobbyer och så vidare. Eftersom jag i likhet med alla andra ungdomar på 28 år helst av allt ville bli artist eller åtminstone synas i TV så tog jag förstås chansen. Det gör lite ont att erkänna att jag egentligen inte bedömdes vara tillräckligt intressant, men tack vare att en tilltänkt deltagare (som tydligen ägnade sig åt att bygga miniatyrer av städer) fick kalla fötter och hoppade av så blev jag plötsligt uppringd av ingen mindre än Lotta Bromé. Hon hade tydligen anlitats för att per telefon kontrollera om deltagarna alls kunde tala. Hon var nämligen inte ett dugg intresserad av svaren på frågorna hon ställde och tycktes dessutom ha väldigt bråttom. Det kan tänkas att hon hade en tvättid att passa. Men hon hade i alla fall en trevlig röst.

Nå, själva inspelningen av TV-serien ägde rum i Norrköping, så det blev till att klä sig i TV-mässiga kläder och sätta sig på tåget. Det var en seg dag med kaffe, kakor och en futtig landgång som enda förtäring, vilket ledde till krånglande mage och en rejäl huvudvärk för min del. Men på något sätt lyckades jag ändå se riktigt representabel ut där jag satt bredvid Anna-Lena Brundin i en form av hammock som satt upphängd ungefär tre meter över golvet. När jag väl satt där så undrade jag lite vad jag egentligen hade där att göra.

De Brundinare som deltog i samma program verkade långt mer intressanta. En äldre dam som jag möjligen var släkt med (vi hade likartad näsa) påstod sig vara synsk och kunde spå väder i fiskar. Ett brödrapar hade vunnit 100 000 kronor på Lotto. Och så var det en snubbe som lustigt nog hette Lasse Brundin som sjöng en egenkomponerad sång. Det var egentligen Mauro Scoccos ”Sarah”, men han hade bytt ut några ord och kallade den ”Emily”. Själv fick jag sitta där och hävda att jag ”samlade på möten”, eftersom jag hade träffat Paul McCartney tre gånger och var ganska stolt över det. Synnerligen märkvärdigt. Jag behöver väl knappast säga att programserien, som först skulle heta ”Los Brundinos” och sedan fick namnet ”Brundins blandning” inte blev någon större hit. Folk vände sig inte ens om när jag passerade dem på stan. Likväl väljer jag att betrakta det här äventyret som ett trevligt resultat av att jag bytte namn – och gjorde det i tid.

Sex år senare drabbades jag plötsligt av en mindre chock då jag läste en recension av det så kallade Killinggängets krogshow ”Glenn Killing på Grand”. En av höjdpunkterna i showen var Robert Gustafssons gestaltning av ”figuren Lars Brundin som är tjock, blond och konstig”. Vad i all världen?! http://www.youtube.com/watch?v=djFzxzDiPLM Det är värt att poängtera att jag vid den här tiden varken var tjock eller särskilt konstig – och kanske var det just därför chocken blev så svår. Blond har jag däremot aldrig varit. Än i dag undrar jag var människorna fick namnet ifrån. Satt de och bläddrade i telefonkatalogen? Är Lars Brundin helt enkelt ett tjockt, blont och konstigt namn? Jag vet inte. Det enda jag vet är att så gott som ingen reagerade på att jag hette samma sak som den där märkliga och ganska löjliga figuren. Inte vet jag hur det ska tolkas. Faktum är att den ende som verkligen ryckt till och reflekterat över det hela är Erik Haag, som jag vid ett tillfälle träffade i tjänsten. ”Va, heter du verkligen Lars Brundin? Som han i Glenn Killing?” Han tyckte uppenbarligen att det var anmärkningsvärt. Ungefär som om jag skulle ha hetat Jan Långben. Själv – det måste jag ju erkänna – tycker jag ju att det är lite coolt.

Annonser

Read Full Post »