Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Erik Haag’

Heja Björn

Heja Björn

Det var en gång en människa som på den tiden var lite yngre än i dag. En vacker dag fick denne människa på jobbet en videokassett i näven, enär han förväntades texta innehållet på videokassetten för text-tv.  Med denna videokassett följde en handskriven lapp där människan uppmanades att ringa till Erik Haag. Erik Haag! Människan mindes denne Erik som programledare för serien Knesset som sändes i ZTV (en TV-kanal som en gång fanns) och blev lite rädd. Nog för att herr Haag gjorde ett sympatiskt intryck, men det hör till saken att människan (som i ärlighetens namn var jag) ganska allmänt avskyr att ringa till folk – i synnerhet sådana som han inte känner. Men en order är en order.

Föga anade jag då att den TV-serie jag fått i mina händer skulle drabba mig så hårt att den än i dag, tolv år senare, är min absoluta favorit – åtminstone bland svenska TV-serier. Det är min bestämda åsikt att dvd-utgåvan av Heja Björn borde finnas i varje hem och tas fram och betittas varje gång man känner sig en aning nedstämd. Fast det verkar som om den medicinen inte fungerar på alla. Serien blev nämligen inte alls den succé som den borde ha blivit. Jag har vänner och bekanta som inte alls verkade förstå den. En del blev till och med illa berörda av den. Varför? Tja, jag har ingen lust att analysera den saken alltför mycket, men ska jag vara riktigt elak så kan det ha berott på att man inte använde förinspelade skratt – och då är det ju inte så lätt att veta när saker och ting är roliga. Eller hur? (I ett avsnitt finns det till och med en referens till avsaknaden av pålagda skratt. Och jag råkar veta att manusförfattarna/regissörerna, Erik Haag och Gustav Boman, fick kämpa ganska hårt mot TV4 för att slippa lägga in skratt.) Det fanns inte heller någon studiopublik som kunde skratta på befallning eftersom hela serien spelades in i ”verkligheten”, mest i en villa på Ringvägen i Enebyberg.

Vad handlar då Heja Björn om? Jo, om ett par i trettioårsåldern som bor i villa – och om ganska alldagliga händelser i deras liv. Björn (Olle Sarri) jobbar på reklambyrå och är väl egentligen den ende i serien som kan betraktas som normal. Han är oerhört snäll, stöder aktivt Amnesty och är noga med etik och moral. Han är gift med Sanna (Helena af Sandeberg), som är manipulativ och ibland rent av elak utan att kanske riktigt förstå det. Och långtidssjukskriven. Det gör att hon mest går och latar sig hemma i villan, där hon ofta får sällskap av Björns arbetsskygga och teknikfientliga halvbror Henrik (Peter Wahlbeck). Lite mer i periferin hittar man ett par grannar i form av Rainer (Gert Fylking, av alla människor) som lider av garderobsfobi och har en thailändsk fru, och Katt-Kerstin (den fantastiska Eva Engström) som har alldeles för många katter och går på starka mediciner. Man ska inte heller glömma Björns lätt patetiska chef Borgström (Johan Ulveson), hans neurotiska kollega Ludde (Johan Ehn) och hans gravt egocentriska pappa (Jan Holmquist) som gärna går omkring naken. Andra roller spelas av bland andra Henrik Schyffert, Stina Ekblad och Martina Haag, medan Ulf Elfving och Ralf Edström spelar sig själva.

Brevet!

Brevet!

En dag när jag hade skjutit upp det hela lite för länge så tog jag mod till mig och ringde till Erik Haag. Han var förstås vänligheten personifierad och förklarade att de ville ha några saker översatta i ett avsnitt – men det skulle vara ”toköversatt” och därför ville han vara med vid textningen och berätta hur de hade tänkt det. Toköversättning? Ja, det innebär alltså att man inte alls skriver det som egentligen sägs. Sådant kan ofta bli väldigt långsökt och dumt (här skulle jag kunna berätta en anekdot om Rafael Edholm, men jag avstår) men i Heja Björn fungerar det faktiskt. Nåväl, vi avtalade en tid och han dök upp i militärbyxor och T-tröja och frågade om jag hade en kopp kaffe till övers. Det hade jag. Kaffet var visserligen kallt, men han sa att det inte spelade någon roll så länge det var kaffe. Själva översättningen klarade vi väl av ganska snabbt. Han frågade vad jag tyckte om serien och skådisarna och jag gav honom tummen upp utan att vara det minsta lögnaktig. Han verkade mest nöjd med att ha fått med Helena af Sandeberg och Peter Wahlbeck, som han kallade för ”en svensk Robert De Niro”. Han uttryckte också ett visst missnöje över att någon av kvällstidningarna hade beskrivit Heja Björn  som en ”sexserie”. Visserligen finns det lite naket i några avsnitt, men någon sexserie är det definitivt inte fråga om. Av någon anledning kom han så in på den aktuella filmen Black Hawk Down, frågade om han fick låna telefonen och ringde till en bokhandel för att be dem lägga undan boken som filmen är baserad på. Det kändes väldigt Erik Haagskt. Snabba associationer, snabba beslut – och mycket charmigt. Sedan var detta som jag gruvat mig över plötsligt över.

Vad är det då som gör Heja Björn så bra i mina ögon? För det första så är skådespelarinsatserna är alldeles utmärkta, ner till minsta biroll. Det gör att allting känns väldigt trovärdigt, trots att åtminstone vissa händelser egentligen är fullständigt bisarra. Ett exempel är den till synes trevliga och omtänksamma veterinären som visar sig vara lite väl förtjust i att avliva djur… Ändå är det mesta som sker sådant som mycket väl skulle kunna hända i en miljö där alla aktörer utom en är amoraliska eller på något annat sätt avviker från normen. Här finns inslag av hänsynslöshet, egoism, psykisk sjukdom, manipulation, svartsjuka, mobbning, otrohet, åldersnoja, grannosämja… Va? Låter det inte roligt? Då kan jag avslöja att allt det blir oerhört roligt – just därför att det ställs i relation till den ”normale”, snälle Björn som kämpar för att hålla omgivningen, och kanske även sig själv, i styr. Kanske är det därför serien heter Heja Björn? Det vet väl egentligen bara herrar manusförfattare. Och så har vi då replikerna… Den här serien är full av mycket välfunna repliker som ligger precis rätt i munnen på respektive rollfigur. Det är poänglöst att dra upp exempel – för de fungerar bara i sina sammanhang. Men… ja, okej då: ”Trädskärare… det är världens äldsta yrke.”

Heja Björn blev alltså inte den succé som nog många väntade sig. I stället har den förvandlats till en kultserie som ett fåtal entusiaster älskar – och den stora allmänheten antingen har glömt eller aldrig har hört talas om. Det är lite tråkigt – och det är enbart därför jag kallar serien ett misslyckande. I dag är den utgången och inte alldeles lätt att få tag i på dvd. Men nästan hela serien finns på YouTube – dock av någon anledning inte det härliga avsnittet om Hasse Trädskärare. Men man kan inte få allt här i livet. Här är i alla fall ett fint smakprov från ett annat avsnitt: http://www.youtube.com/watch?v=nXoU1JkyAr4

Annonser

Read Full Post »

Det här med att byta namn, är inte det lite fånigt? Borde man inte vara nöjd med det namn man har och låta det bli en del av ens identitet? Det kan man kanske tycka, men ibland finns det nog någon form av berättigande i att skrota sitt gamla namn och anta ett nytt. Ja, jag hette en gång i tiden Lars Johansson, närmare bestämt i 28 år. Jag kan inte säga att jag led speciellt mycket av det, men samtidigt visste jag att det var ett av Sveriges absolut vanligaste namn och av någon anledning tycks det vara en mänsklig åkomma att inte vilja vara vanlig – även om det i många fall faktiskt är att föredra. När jag flyttade hemifrån råkade jag dessutom hamna på samma gata som en annan Lars Johansson. Han jobbade ibland extra på Posten som brevbärare – och när de började ringa från Posten och väcka mig mycket tidigt på morgonen för att fråga om jag hade försovit mig så blev det lite tröttsamt. Det var helt enkelt inte roligt att förklara att han inte var jag, eller tvärtom. Självklart var det inte enbart därför jag fick för mig att byta till min mors flicknamn Brundin. Min bror och jag hade lekt med tanken tidigare.

Själva namnbytet gick mycket smidigt, men det var svårare att faktiskt vänja sig vid namnet. Och inte minst att få till samma snits på namnteckningen. Faktum är att den fortfarande, efter 18 år, inte alls är lika tjusig som min gamla. Det är faktiskt väldigt svårt att få till ett snyggt B. Men så gäller det ju även för andra att vänja sig. Min dåvarande arbetsgivare, slottsfogden på Ulriksdals slottsförvaltning, ställde sig till och med tveksam till namnbytet. ”Brundin? Varför det? Lasse Johansson var ju ett begrepp!” Ja, kanske det.

Men nu till det egendomliga. Det hade inte gått många veckor efter namnbytet förrän det damp ner ett brev från Sveriges Television i brevlådan. Sånt är ju alltid spännande. Det visade sig vara från Anna-Lena Brundin som jag alltså numera delade efternamn med. Hon förklarade att hon stod i begrepp att göra en TV-serie om helt vanliga människor, och varför då inte använda det egna efternamnet som urvalskriterium? Det fanns då ungefär 1 000 svenskar med efternamnet Brundin och bland dem borde det väl finnas ett antal som det gick att göra TV av? Man fick alltså, förutsatt att man var intresserad, anmäla sig genom att skriva ett litet brev om sig själv, vad man sysslade med, vad man hade för hobbyer och så vidare. Eftersom jag i likhet med alla andra ungdomar på 28 år helst av allt ville bli artist eller åtminstone synas i TV så tog jag förstås chansen. Det gör lite ont att erkänna att jag egentligen inte bedömdes vara tillräckligt intressant, men tack vare att en tilltänkt deltagare (som tydligen ägnade sig åt att bygga miniatyrer av städer) fick kalla fötter och hoppade av så blev jag plötsligt uppringd av ingen mindre än Lotta Bromé. Hon hade tydligen anlitats för att per telefon kontrollera om deltagarna alls kunde tala. Hon var nämligen inte ett dugg intresserad av svaren på frågorna hon ställde och tycktes dessutom ha väldigt bråttom. Det kan tänkas att hon hade en tvättid att passa. Men hon hade i alla fall en trevlig röst.

Nå, själva inspelningen av TV-serien ägde rum i Norrköping, så det blev till att klä sig i TV-mässiga kläder och sätta sig på tåget. Det var en seg dag med kaffe, kakor och en futtig landgång som enda förtäring, vilket ledde till krånglande mage och en rejäl huvudvärk för min del. Men på något sätt lyckades jag ändå se riktigt representabel ut där jag satt bredvid Anna-Lena Brundin i en form av hammock som satt upphängd ungefär tre meter över golvet. När jag väl satt där så undrade jag lite vad jag egentligen hade där att göra.

De Brundinare som deltog i samma program verkade långt mer intressanta. En äldre dam som jag möjligen var släkt med (vi hade likartad näsa) påstod sig vara synsk och kunde spå väder i fiskar. Ett brödrapar hade vunnit 100 000 kronor på Lotto. Och så var det en snubbe som lustigt nog hette Lasse Brundin som sjöng en egenkomponerad sång. Det var egentligen Mauro Scoccos ”Sarah”, men han hade bytt ut några ord och kallade den ”Emily”. Själv fick jag sitta där och hävda att jag ”samlade på möten”, eftersom jag hade träffat Paul McCartney tre gånger och var ganska stolt över det. Synnerligen märkvärdigt. Jag behöver väl knappast säga att programserien, som först skulle heta ”Los Brundinos” och sedan fick namnet ”Brundins blandning” inte blev någon större hit. Folk vände sig inte ens om när jag passerade dem på stan. Likväl väljer jag att betrakta det här äventyret som ett trevligt resultat av att jag bytte namn – och gjorde det i tid.

Sex år senare drabbades jag plötsligt av en mindre chock då jag läste en recension av det så kallade Killinggängets krogshow ”Glenn Killing på Grand”. En av höjdpunkterna i showen var Robert Gustafssons gestaltning av ”figuren Lars Brundin som är tjock, blond och konstig”. Vad i all världen?! http://www.youtube.com/watch?v=djFzxzDiPLM Det är värt att poängtera att jag vid den här tiden varken var tjock eller särskilt konstig – och kanske var det just därför chocken blev så svår. Blond har jag däremot aldrig varit. Än i dag undrar jag var människorna fick namnet ifrån. Satt de och bläddrade i telefonkatalogen? Är Lars Brundin helt enkelt ett tjockt, blont och konstigt namn? Jag vet inte. Det enda jag vet är att så gott som ingen reagerade på att jag hette samma sak som den där märkliga och ganska löjliga figuren. Inte vet jag hur det ska tolkas. Faktum är att den ende som verkligen ryckt till och reflekterat över det hela är Erik Haag, som jag vid ett tillfälle träffade i tjänsten. ”Va, heter du verkligen Lars Brundin? Som han i Glenn Killing?” Han tyckte uppenbarligen att det var anmärkningsvärt. Ungefär som om jag skulle ha hetat Jan Långben. Själv – det måste jag ju erkänna – tycker jag ju att det är lite coolt.

Read Full Post »