Ibland drivs jag av någon sorts vilja att göra något som är lite ovanligt, något som inte alla andra människor har gjort. Inte vet jag vad det ska vara bra för. Man åker ju till exempel inte på semester för att tillfredsställa någon annan än sig själv. Man leker inte kurragömma med tigrar eller simmar med kobror för att ha något att skryta om vid nästa parmiddag. Det är liksom ingen tävling. Vilket för all del inte hindrar att det ändå är roligt att färdas lite utanför de allra vanligaste rutterna. Nu senast har jag befunnit mig i Portugal. Skulle det vara så annorlunda? Folk verkar ju fara till Lissabon titt som tätt och går det inte direktflyg dit från Stockholm med internet ombord för 199 kronor tur och retur? (Nej, det gör det inte!)
Men ett land är inte dess huvudstad – och tanken var att från Lissabon nästan omedelbart fara upp till Porto och ha den staden som bas för spontana dagsutflykter. Spontanitet är dock inte alltid svenskens i gemen starkaste gren, varför det redan i förväg bestämdes att ett besök i den lilla staden Tomar gott kunde avläggas. Handen på hjärnan, hur många har egentligen varit i Tomar? (Jaså, jaha, men det struntar väl jag i!) Det är i alla fall den lilla staden där järnvägen slutar. Den lilla staden som nås med ett mycket långsamt tåg som stannar vid 242 stationer på vägen. Den lilla staden som kan skryta med att ha ett av Portugals världsarv. Den lilla staden som vid närmare betraktelse visade sig vara inte fullt så liten som den i förstone gav intryck av att vara.
I denna likväl pittoreska stad ligger också något som kallar sig Palacio Conde de Ferreira, en 1700-talsherrgård som fortfarande är privatägd men där ägaren upplåter rum för resande för att dryga ut kassan och därmed kunna behålla huset. Det är en typ av boende som utgör en oemotståndlig lockelse på en sådan som jag – åtminstone när priset är så överkomligt som här. Men nog känns det egendomligt när man har letat upp huset och upptäcker att ingenting skvallrar om att där bedrivs pensionatsverksamhet. Inte en enda skylt. Tre portar att välja på – alla låsta. Vi knackar på. Vi ringer på den av dörrarna som har en ringklocka. Ingen öppnar. Ett fönster står öppet i en av övervåningarna. I övrigt inga livstecken. Solen gassar och ändå är stämningen olycksbådande. Jag letar upp telefonnumret och ringer. En man som talar perfekt engelska svarar efter ett par signaler och meddelar att han kommer om ett ögonblick – och det gör han. Vi träder in i den mörka hallen.
Diniz, mannen som äger och driver stället, berättar som hastigast om huset och visar några bilder på hur stor gården en gång har varit. Nu är den – nästan – ett hus bland andra i utkanten av staden, bara lite större. Han avhåller sig från den långa utläggning som han tydligen ibland kan hänge sig åt, kanske för att han inom kort ska bege sig till marinklubbens jubileumsfest som råkar äga rum just den här dagen. Det är också anledningen till att han bara har två gäster den här lördagen. Med det menar han oss och två till. Pontus undrar om de andra gästerna är levande eller kanske ständiga gäster i huset sedan urminnes tider. Lite av den känslan ger huset. Vi visas upp för en trappa och får en kort visning av frukostrummet och en öppen loggia som vetter ut mot den inhägnade trädgården. I en salong med en öppen spis som ett tioårigt barn kan gå raklång in i står en leende kvinna och dammsuger. Det är hon som ska ge oss frukost klockan nio nästa morgon.
Vi visas upp för en skev och knarrande trappa som väcker tankar om en bråd död orsakad av brutna nackar. Men vi når våningen där vårt rum ligger. Det är ett mycket vackert, ljust och rymligt rum med trägolv. En byrå med vidhängande spegel visar med tydlighet hur mycket golvet lutar. Spröjsade fönsterrutor ovanför dörrarna släpper in ljus från (eller är det till?) angränsande rum. Så får vi även en visning av en intilliggande mörk salong som är ett slags gemensamhetsutrymme med ännu en stor öppen spis. Hit får man gå om man behöver wifi. Moderniteten krockar med det åldriga, med de slitna möblerna och de gamla böckerna i de snidade bokhyllorna. På ett bord står ett schackspel som känns märkligt olycksbådande. Vilka sitter där och spelar på nätterna? Nyckeln till vårt rum är 20 centimeter lång. Vi bryr oss inte om att låsa när vi går ut för att slå runt på stan.
Som sagt. Tomar ståtar med ett av Portugals världsarv, ett kloster vid namn Convento de Cristo. Det ligger högt över staden, bakom regelrätta fästningsmurar. Om man är ambitiös så promenerar man den genaste vägen med en lutning på cirka 80 procent. Om man har tur så når man sitt mål. Härifrån ser klostret inte så märkvärdigt ut; det mest avvikande är ett bastant, runt torn med ett par klockor i. Det här går man väl igenom på tjugo minuter? Om man hyser något intresse för dylika byggnader. Annars halva tiden. Men man bedrar sig. Komplexet är stort och man förstår aldrig riktigt var man befinner sig eller hur man ska hitta ut. Här finns allt. Ett stort och praktfullt refektorium, en enorm dormitorieavdelning som måste mäta minst 200 meter i längd, en stor köksavdelning, ett necessarium (smaka på ordet – ja, det är latrinavdelningen), inte mindre än fyra olika atrier med klostergångar – som dessutom är i minst två våningar… Och så höjdpunkten, själva klosterkyrkan med dess märkliga charola, tempelriddarnas befästa 1100-talskyrka som består av en hög rotunda i en annan rotunda. På 1500-talet inkorporerades den i den nuvarande kyrkan och förvandlades till dess kor. Det var också då som charolan dekorerades med de skulpturer och målningar som kan skådas än i dag. Märklig arkitektur. En känsla av att omedelbart förpassas nära 900 år tillbaka i tiden. Och vem vill inte beträda mark som en gång Tempelriddare har klivit runt på?
Men varför dröja kvar i 1100-talet när man kan slå sig ner på ett torg och beställa en espresso och titta på det slöa folklivet? Egentligen har vi tänkt leta upp en av de tuk-tukar som enligt turistbyrån ska finnas på detta torg och medelst den och dess förare för en billig peng ta oss till den fem kilometer långa 1500-talsakvedukt som finns strax utanför staden. Men si! Inga fordon finns där. I alla fall inte för närvarande. De dyker dock upp något senare under tutande och skrikande, fulla av möhippekvinnor och den manliga motsvarigheten till en uppblåsbar Barbara. Exotiskt! Jag undrar vad möhippa heter på portugisiska. Men mest är jag glad över att detta ystra sällskap nöjer sig med att fotografera sig framför 1400-talskyrkan som pryder torget och inte rusar in i byggnaden under pågående mässa. Jag inbillar mig att det inte bara hade varit exceptionellt pinsamt utan även direkt förödande för den blivande bruden. Även utan sällskap av den manliga motsvarigheten till en uppblåsbar Barbara.
Vi äter en middag på en restaurang där servitören två gånger skämtar om att utsikten är bättre än maten – vilket den faktiskt är. Till det grillade fläskköttet serveras fredagsmyschips. Vi återvänder till vårt palats. Nu är porten öppen. Den står till och med på glänt, kanske för att skuggan av husets härskare lätt och ljudlöst ska kunna ta sig in – eller ut. Den sneda och lätt knarrande trappan hotar fortfarande att störta samman, men vi når vårt vänliga rum utan missöden. I wifi-rummet står schackspelet fortfarande orört. Utifrån staden hörs portugisiska folksånger. Den detaljen låter som hämtad ur ett resereportage i Svenska Dagbladet, men det är faktiskt alldeles sant. Någon sorts festival tycks pågå, ty vi mötte tidigare en lång kortege av människor i ålderdomliga kläder som spelade på diverse musikinstrument och sjöng. Kanske förberedde de ett människooffer.
Men det går bra att sova i det vänliga rummet. Inga nattliga knackningar på dörren. Inga ljud av Dödens schackdrag från det angränsande wifi-rummet. På morgonen tassar vi ner till frukostrummet och hoppas att frukosten serveras punktligt. Vi har nämligen ett mjölktåg att passa. Och där står det stora bordet, praktfullt dukat med en dignande brödkorg och tennljusstakar och tennkannor och vackert porslin. I de stora vitrinskåpen står åldriga glas och tallrikar som åtminstone ser ut att vara från tidigt 1800-tal. Taket pryds av något som förmodligen är släktvapnet. Den leende kvinnan från i går dyker upp och berättar på perfekt engelska att vi hittar bacon, ägg och kaffe på ett litet sidobord och undrar om vi behöver något ytterligare. Det gör vi inte. Det räcker så bra. Hon glider in i köket och jag hinner få en snabb glimt av det. Jag vill gärna se hur det ser ut, men kommer mig inte för att fråga. Senare hittar jag en bild av det – och upptäcker att det ser ut som jag vill.
Vi lämnar vårt palats och beger oss till den mer prosaiska järnvägsstationen. Mannen i luckan talar en utmärkt engelska och berättar att den färdväg vi har tänkt oss, med byte i Entrocamento, vore som att delta i Paris-Dakar-rallyt. Vi ska byta tåg i Lamorosa (smaka på namnet) och därmed basta. José, ty han heter så, har en gång besökt Halmstad och tittat när Benfica spelade en match där. Han nämner en svensk fotbollsspelare och vi låtsas känna igen namnet för att göra honom glad. När män av olika nationaliteter möts talar man om fotboll. Det är vår tids religion och gemensamma intresse. Det första är jag säker på – det senare inbillar sig många. Jag är inte en av dem. Men Tomar hatar jag inte för det. Tomar är tvärtom en av de där platserna där jag kan tänka mig att bo, om jag bara slipper äta chips till middag.
elbrundino 