Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Ford Taunus’

VinterNär jag var liten var julen alltid vit. Alltid, alltid, alltid, alltid vit. Det fanns inga undantag. Om väderstatistiken från början av sjuttiotalet säger något annat så ljuger statistiken. Man kan ljuga med statistik, det har jag hört. Sextiotalsåren minns jag inte och kan inte uttala mig om, men med största sannolikhet var även de vita. Om jag tänker efter så var nog alla jular vita från 1947 och framåt, för 1947 var året då Petters och Lottas jul av Elsa Beskow gavs ut. Eller om det möjligen är så att den vita julen infördes av Viktor Rydberg och hans dikt Tomten. I så fall är det 1881 som gäller. Det verkar faktiskt ganska rimligt. Elsa Beskow kan ju inte ha monopol på vita jular. Det vore orimligt.

När jag var liten åkte jag skidor till min rödmålade skola av trä varje dag mellan första december och sista mars. Det var alltid snö på vintern. Till Konsum åkte vi spark och gnällde över att någon hade sandat. Om jag inte hade varit så väluppfostrad så hade jag antagligen svurit. Kanske ljuger jag lite nu, kanske var det inte alltid snö mellan första december och sista mars, kanske åkte jag inte skidor till skolan. Men julen var alltid vit. Som på Årstafruns tid. Det var nog hon som införde den vita julen, men på den punkten är jag något osäker. På julafton 1796 vet jag i alla fall att hon hade ”en elak migraine”, med stor sannolikhet orsakad av all snö.

Vinter03Egentligen kan hela december få vara vit, om jag nu för en gångs skull får bestämma. Författaren Stig Claesson undrade en gång vem som vill uppleva en kolsvart falsk december. Detta undrade han närmare bestämt 1974 när jag var åtta år gammal. Jag kunde inte ha undrat det bättre själv, trots min då ringa ålder. Jag undrar faktiskt fortfarande detsamma, men det tycks inte hjälpa. Ingenting tycks hjälpa. Möjligen beror det på att någon har fått för sig att jag inte tycker om snö. Men det är faktiskt fel. Jag tycker bara inte om att alla människor som av ett inre tvång måste säga ”det är skönt med snö för då blir det i alla fall lite ljusare” så fort det faller lite snö. Men det är ju tråkigt om det är skälet till att det inte faller någon snö och att december därmed blir kolsvart och falsk. För detta ber jag i så fall om ursäkt. Vem vill uppleva en kolsvart falsk december.

Men i uppländska Veckholm sydost om Enköping var julen vit. Där bor min moster än i dag och där tillbringade vi alltid julaftonskvällen i ett rött vänligt hus med en kiosk, en bensinmack, en bilverkstad och en taxiverksamhet på tomten. Det var skymning när vi vid tretiden gav oss av från Uppsala i en iskall bil full av förväntningar och det var antagligen ännu mer skymning när vi kom fram. Jag missade alltid Kalle Anka på TV, men jag tog det med fattning. Julstämningen infinner sig ändå när man är liten och man inte vet vad man missar. Det är ingen idé att gråta när man får sätta sig vid ett bord med röd duk, julgransljus i små träljusstakar och massor av mat. Det vore skamligt att gråta när man bara möter glädje och värme och ett fat med kola och knäck och ischoklad som står under en väggbonad med tomtar på. Kalle Anka behöver man inte. Men en gran kan man inte vara utan och den var oftast vacker och hade änglahår runt ljusen. Det dansades kring den. Lycklig är den gran som det dansas kring.

Vinter 02En gång fick jag före maten följa med min kusin Barbro till en liten gumma som bodde i ett litet torpliknande hus en liten liten bit bort. Ett stearinljus brann i varje fönster. Jag minns inte om vi var utklädda till tomtar, men vi hade en julklapp med oss till gumman. Eller om det var en korg med gotter, fast det är ju också en julklapp. Hon blev strålande glad och var antagligen ganska ensam. Det kändes som att vara med i en bok av Astrid Lindgren. Det kan förresten ha varit hon som införde den vita julen, men därom ska jag inte uttala mig alltför tvärsäkert. Jag har för mig att gumman gav oss varsin julklapp, var hon nu fick dem ifrån. Eventuellt innehöll mitt paket en grön och gul skumgummigroda som luktade som godis, men jag kan mycket väl minnas fel. Kanske var det i stället en liten porslinshund.

Det paket jag minns allra bäst fick jag dock när jag var elva eller kanske tolv år. Pappret var rött och hade tomtemönster. Paketet var ganska stort och fyrkantigt och antydde ett tungt och hårt innehåll. Det var något mystiskt med det hela, för paketet låg inte under granen och inte heller i det hörn av rummet där de flesta andra paket hade legat. Det hämtades in när alla andra klappar var slut. Den förväntade tyngden uteblev och min dubbla armrörelse blev häftigare än avsett när jag tog emot det. ”Försiktigt” manade mina rara släktingar. Fonzie döpte jag den fullständigt oväntade guldhamstern till. Alla önskade att de hade haft en kamera till hands när jag storögt såg den lilla gynnaren i ett hörn i paketet. Fortfarande kan jag förnimma lyckan, ljudet av det gnisslande hamsterhjulet och doften av kutterspån och surnad mjölk.

Bilen var alltid iskall i början av hemfärden. Jag minns inte om den ägde rum i vår vita Ford Taunus eller den märkligt blåa bilskole-Volvon som en gång hade haft dubbelkommando. Men det var i alla fall kallt. Och vi åkte försiktigt fram på smala och mörka vägar med en försiktig pappa vid ratten. På den uppländska landsbygden fanns inga gatlyktor, bara ett kompakt mörker som bilens strålkastare skar igenom. Brandgula reflekterande vägpinnar som troligen har ett finare namn avslöjade var vägen gick. Vägen liknade en rodelbana om jag då hade vetat hur en rodelbana såg ut, för den kantades av höga snövallar. Ty när jag var liten var julen alltid, alltid, alltid, alltid vit.

 

Read Full Post »