Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Viktor Rydberg’

Stockholm har blivit kallt. Inte vinterkallt, men höstkallt. Liksom förra veckan har jag huttrat något och dragit upp axlarna. Alla vet ju att man genom att dra upp axlarna dämpar kylan. Jag har plockat fram den mellantjocka halsduken och finner att jag glider in i klädbutiker och känner lite på tjocka tröjor, trots att jag vet att jag har ett antal där hemma som mycket väl kan användas i en säsong till. Och en säsong till efter den innevarande säsongen. Men jag känner också en form av stolthet när jag lämnar butiken tomhänt. Ännu en gång har jag segrat. Ännu en gång kan jag lägga mina pengar på onödigare saker, saker som dock kanske gör mig gladare än en lite för dyr ylletröja. Glädje kan ibland värma mer än ylle, men kanske inte i midvintertid. Då kan det hända att man ångrar sig. Dock har jag köpt en rock som jag kan gå omkring och känna mig pretentiös i. Den har redan ett hål i ena fickan, i vilket min gåspenna tenderar att trilla ner.

svanell

Adam Svanell i SvD sätter fingret på något symptomatiskt.

Det här är också veckan då alla plötsligt blev experter på litteratur och Svenska Akademiens arbete i och med kungörandet att Bob Dylan tilldelas Nobelpriset i litteratur. Jag har förundrats över den kritik och den debatt som utbröt, och jag har redan berört ämnet separat. Men upprördheten tycks fortsätta och därför dristar jag mig att älta ämnet lite till. Nyttiga frågor har ställts, den viktigaste kanske: ”Vad är litteratur?” Fast möjligen i en annan form. Här är några frågor ur debatten – och mina försök till svar.

Fråga: Hur kan Bob Dylan tilldelas Nobelpriset i litteratur? Han har väl inte skrivit några böcker? Svar: Han skrev den tämligen oläsbara boken Tarantula 1965-1966 (utgiven 1971) och en form av självbiografi 2004. Men det är inte dem han tilldelats pris för, utan texterna till de 500-600 sånger som han skrivit under sin karriär.

Fråga: Jaha, men sångtexter är väl inte litteratur?! Svar: Wikipedia definierar litteratur så här: Litteratur är en samlingsbeteckning för texter, både nedskrivna och muntliga, som uppfyller vissa estetiska kriterier.” En ganska koncis definition. Sångtexter kan alltså mycket väl vara litteratur, om man nu godkänner ovanstående definition, vilket Svenska Akademien uppenbarligen har gjort.

Fråga: Varför ger Svenska Akademien Nobelpriset till en person som redan är megakänd och superrik? Svar: Nobelpriset i litteratur är så vitt jag vet inget stipendium till okända, kämpande och fattiga författare. Skulle samma fråga ha ställts om exempelvis Joyce Carol Oates hade tilldelats priset? Det verkar som om många tror att priset måste gå till någon som ytterst få människor känner till, att det är Svenska Akademiens skyldighet att lyfta fram ett obskyrt författarskap. En författare i radion hävdade att det är roligare när man genom Nobelpriset får tillfälle att tränga in i någon ny bekantskaps författarskap. Och nämnde den tydligen tidigare fullständigt okända Doris Lessing som exempel (!). 

Fråga: Vadå? Ska bokhandlarna tvingas sälja skivor nu? Svar: Nobelpriset i litteratur är nog inte till för att bokhandlarna ska kunna kränga böcker. Eller skivor. Många har säkert som tradition att läsa något av årets nobelpristagare. I år får man i så fall bemöda sig med att skaffa en utgåva av hans samlade texter, köpa exempelvis en samlingsskiva (om man står ut med den förskräckliga, förskräckliga rösten) eller läsa på internet.

Fråga: ”Dylan har ju redan fått Polarpriset. Varför ska han nödvändigtvis ha Nobelpriset också?” Svar: Det är ju helt olika priser. Men man kanske inte kan verka inom olika konstnärliga fält samtidigt? Man kan svara med en motfråga också: Philip Roth har ju fått Pulitzerpriset. Varför ska han ha Nobelpriset också? En mer berättigad fråga är kanske varför Zlatan ska vinna priset Guldbollen varje år.

Fråga: Ska ABBA få Nobelpriset i litteratur nästa år då? Svar: Ja, om Svenska Akademien tycker att deras texter ”uppfyller vissa estetiska kriterier” så är det väl fullt möjligt, om än inte särskilt troligt. Det där får var och en tolka efter behag.

Fråga: Okej, sångtexter kan vara litteratur, men då finns det väl andra som skriver intressantare, roligare (!) eller bättre texter än Bob Dylan? Kanske någon ung hiphoppare som är mer relevant i dag? Svar: Svenska Akademien arbetar inte så. De tänker inte: ”I år ska vi minsann ge priset till någon musikartist som skriver texter med litterär kvalitet! Låt se, vilka har vi…?” Nobelpriset är inte en tävling i olika kategorier eller mellan olika genrer. Det är inte Grammisgalan. De belönar inte heller en författare för en enskild bok (så var det ibland förr!), utan för ett författarskap som har visat sig hålla hög kvalitet över tid, vilket torde vara förklaringen till att litteraturpristagarna är till åren komna.

Fråga: Bob Dylan? Vad har han gjort för freden? Svar: Ingen fråga är egentligen för dum, men den där var faktiskt det.

Men det är uppfriskande att det här väcker känslor. Litteratur ska väl i viss mån väcka känslor, även om det i det här fallet sker på en lite annorlunda nivå – där aversion nästan gränsande till hat tycks vara en ingrediens. Oavsett vad man tycker så måste man nog godta faktum. Bob Dylan har tilldelats Nobelpriset i litteratur, och även om han inte skulle ta emot det så har han ändå tilldelats det. Det är inget beslut som går att överklaga och det kommer inte att tilldelas någon annan av de kanske fem namn som var på tapeten den här gången. Slutgnatat om det. Men den som vill läsa lite om hur urvalsprocessen går till kan ta en titt på Svenska Akademiens hemsida. Alltid lär man sig något nytt.

På tal om att väcka känslor så är det inte alltid man vet var känslor kommer ifrån. De kan vara helt irrationella, vilket möjligen är tjusningen med dem. I början av veckan såg jag en reprissändning av Wagners Tristan och Isolde på bio, från Metropolitan i New York. Svenska Nina Stemme (som förresten råkar bo i huset där jag arbetar) sjöng huvudrollen. Wagner är, ärligt talat, inte riktigt min musik. Den är grandios och drabbande men har en karaktär som jag inte riktigt är vän med – eller åtminstone är ovan vid. Men detta till trots var det som om något hände i mig, som om något byggdes upp utan att jag förstod det. För när Isoldes/Ninas röst hade tystnat för sista gången och innan orkestern hade nått slutackordet så kände jag plötsligt hur tårarna bara rann nerför kinderna. Och den utlösande faktorn tycktes vara att Isolde långsamt vred huvudet för att iaktta den döde Tristan. Den blicken, den fysiska rörelsen fick det att brista. Det var inte musiken som gjorde det. Eller? Var det i själva verket det? Jag kan inte låta bli att älska när det händer saker inom en som man inte riktigt kan förklara. När det irrationella tar över. Det är spännande.

Förra veckan lovade jag att jag den här veckan skulle vara snäll och skriva om just ingenting. Nu blev det inte så. Ibland händer det nästan för mycket – och ibland måste reaktionerna på detta på något sätt ut. En bra avslutning på en sådan vecka kan vara att på bio se en tysk två timmar och fyrtiotvå minuter lång film. En något lite barnförbjuden film som heter Min pappa Toni Erdmann. Det är ibland bra att få skratta så att man får ont i de där musklerna eller senorna eller vad det nu är som sitter i nacken. Det händer inte så ofta, men när det väl händer så vet man liksom att man verkligen har haft roligt. Gå och se den i oktobermörkret. Oktobermörkret blir faktiskt inte ljusare än så, trots att där finns mörkare bottnar också. Nästa vecka lovar jag för övrigt att vara snäll och skriva om just ingenting. Igen.

 

Ett citat. Här krävs ett citattillägg. När Alice Tegnér försynt undrade om hon möjligen fick ändra lite i Viktor Rydbergs dikt ”Betlehems stjärna” för att orden bättre skulle passa musiken sa han: ”Kära fru Tegnér, ändra hur mycket ni vill. Nu förstår jag att en dikt blir aldrig folkets egendom, förrän den sjunges.” Det är tänkvärt.

Annonser

Read Full Post »

VinterNär jag var liten var julen alltid vit. Alltid, alltid, alltid, alltid vit. Det fanns inga undantag. Om väderstatistiken från början av sjuttiotalet säger något annat så ljuger statistiken. Man kan ljuga med statistik, det har jag hört. Sextiotalsåren minns jag inte och kan inte uttala mig om, men med största sannolikhet var även de vita. Om jag tänker efter så var nog alla jular vita från 1947 och framåt, för 1947 var året då Petters och Lottas jul av Elsa Beskow gavs ut. Eller om det möjligen är så att den vita julen infördes av Viktor Rydberg och hans dikt Tomten. I så fall är det 1881 som gäller. Det verkar faktiskt ganska rimligt. Elsa Beskow kan ju inte ha monopol på vita jular. Det vore orimligt.

När jag var liten åkte jag skidor till min rödmålade skola av trä varje dag mellan första december och sista mars. Det var alltid snö på vintern. Till Konsum åkte vi spark och gnällde över att någon hade sandat. Om jag inte hade varit så väluppfostrad så hade jag antagligen svurit. Kanske ljuger jag lite nu, kanske var det inte alltid snö mellan första december och sista mars, kanske åkte jag inte skidor till skolan. Men julen var alltid vit. Som på Årstafruns tid. Det var nog hon som införde den vita julen, men på den punkten är jag något osäker. På julafton 1796 vet jag i alla fall att hon hade ”en elak migraine”, med stor sannolikhet orsakad av all snö.

Vinter03Egentligen kan hela december få vara vit, om jag nu för en gångs skull får bestämma. Författaren Stig Claesson undrade en gång vem som vill uppleva en kolsvart falsk december. Detta undrade han närmare bestämt 1974 när jag var åtta år gammal. Jag kunde inte ha undrat det bättre själv, trots min då ringa ålder. Jag undrar faktiskt fortfarande detsamma, men det tycks inte hjälpa. Ingenting tycks hjälpa. Möjligen beror det på att någon har fått för sig att jag inte tycker om snö. Men det är faktiskt fel. Jag tycker bara inte om att alla människor som av ett inre tvång måste säga ”det är skönt med snö för då blir det i alla fall lite ljusare” så fort det faller lite snö. Men det är ju tråkigt om det är skälet till att det inte faller någon snö och att december därmed blir kolsvart och falsk. För detta ber jag i så fall om ursäkt. Vem vill uppleva en kolsvart falsk december.

Men i uppländska Veckholm sydost om Enköping var julen vit. Där bor min moster än i dag och där tillbringade vi alltid julaftonskvällen i ett rött vänligt hus med en kiosk, en bensinmack, en bilverkstad och en taxiverksamhet på tomten. Det var skymning när vi vid tretiden gav oss av från Uppsala i en iskall bil full av förväntningar och det var antagligen ännu mer skymning när vi kom fram. Jag missade alltid Kalle Anka på TV, men jag tog det med fattning. Julstämningen infinner sig ändå när man är liten och man inte vet vad man missar. Det är ingen idé att gråta när man får sätta sig vid ett bord med röd duk, julgransljus i små träljusstakar och massor av mat. Det vore skamligt att gråta när man bara möter glädje och värme och ett fat med kola och knäck och ischoklad som står under en väggbonad med tomtar på. Kalle Anka behöver man inte. Men en gran kan man inte vara utan och den var oftast vacker och hade änglahår runt ljusen. Det dansades kring den. Lycklig är den gran som det dansas kring.

Vinter 02En gång fick jag före maten följa med min kusin Barbro till en liten gumma som bodde i ett litet torpliknande hus en liten liten bit bort. Ett stearinljus brann i varje fönster. Jag minns inte om vi var utklädda till tomtar, men vi hade en julklapp med oss till gumman. Eller om det var en korg med gotter, fast det är ju också en julklapp. Hon blev strålande glad och var antagligen ganska ensam. Det kändes som att vara med i en bok av Astrid Lindgren. Det kan förresten ha varit hon som införde den vita julen, men därom ska jag inte uttala mig alltför tvärsäkert. Jag har för mig att gumman gav oss varsin julklapp, var hon nu fick dem ifrån. Eventuellt innehöll mitt paket en grön och gul skumgummigroda som luktade som godis, men jag kan mycket väl minnas fel. Kanske var det i stället en liten porslinshund.

Det paket jag minns allra bäst fick jag dock när jag var elva eller kanske tolv år. Pappret var rött och hade tomtemönster. Paketet var ganska stort och fyrkantigt och antydde ett tungt och hårt innehåll. Det var något mystiskt med det hela, för paketet låg inte under granen och inte heller i det hörn av rummet där de flesta andra paket hade legat. Det hämtades in när alla andra klappar var slut. Den förväntade tyngden uteblev och min dubbla armrörelse blev häftigare än avsett när jag tog emot det. ”Försiktigt” manade mina rara släktingar. Fonzie döpte jag den fullständigt oväntade guldhamstern till. Alla önskade att de hade haft en kamera till hands när jag storögt såg den lilla gynnaren i ett hörn i paketet. Fortfarande kan jag förnimma lyckan, ljudet av det gnisslande hamsterhjulet och doften av kutterspån och surnad mjölk.

Bilen var alltid iskall i början av hemfärden. Jag minns inte om den ägde rum i vår vita Ford Taunus eller den märkligt blåa bilskole-Volvon som en gång hade haft dubbelkommando. Men det var i alla fall kallt. Och vi åkte försiktigt fram på smala och mörka vägar med en försiktig pappa vid ratten. På den uppländska landsbygden fanns inga gatlyktor, bara ett kompakt mörker som bilens strålkastare skar igenom. Brandgula reflekterande vägpinnar som troligen har ett finare namn avslöjade var vägen gick. Vägen liknade en rodelbana om jag då hade vetat hur en rodelbana såg ut, för den kantades av höga snövallar. Ty när jag var liten var julen alltid, alltid, alltid, alltid vit.

 

Read Full Post »

En gång i tiden gjorde salig Povel Ramel en egen version av Studentsången. Meningen var att den på lite håll eller av folk med dålig hörsel skulle uppfattas som den äkta varan, trots att texten alltså var helt annorlunda. Själv har jag länge varit besatt av tanken att göra något liknande, varför inte med den lika säsongsbetonade dikten Tomten av Viktor Rydberg? Första versen massakrerade jag redan för uppskattningsvis 25 år sedan, och för kanske 10 år sedan gjorde jag tillsammans med två kolleger ett försök med hela dikten. Den versionen påstås fortfarande finnas någonstans, men eftersom jag trodde att den var helt förkommen så fick jag för mig att göra ett alldeles färskt och eget försök, så här precis före jul. Till och med första versen fick bli en aning friserad.

Ställ er på lite avstånd från er själva och läs denna vackra och finstämda dikt högt. Naturligtvis är själva innehållet ren rappakalja, ja till och med trams, men de poetiska kvalitéerna går inte att ta miste på – eller hur?

HONKEN

(Fritt efter Viktor Rydbergs Tomten)

Skidsprinterkattens böld är svår
tärnorna fnittra och timra
Allan sovrar i enskild vård
”Sjukt” suckar skidkatts kvinna
Fånen klandrar sitt schysta garn
Lönn nyser fint på fru och barn
Lönn nyser fint på jaken
Endast Honken är haken

Drager sin kniv vid ladans vägg
självgod som tidernas diva
snittar, som många gånger förr
alla de aggressiva
Snittar så trogen mot garn och lur
far kring mården en vådlig tur
snubblar, men utan att gråta
över en Puch Dakota

För sin tand genom ägg och tår,
smakar torsk och rödspätta:
»Sej, den fisken är alltför hård,
Sej, det är ingen femetta»
Får, som man säger, alltför fort
svika smörjande bankers kort
Får som hårdna och vissla,
får som blöta idissla

Spår en fikus och fladdermus,
bränner vid rödvinssåsen
Skornas sömmar i fånens snus
intar den vanliga posen
Lömsk av teve och disk och ström,
Kålle i Götet vill ha beröm
Klubban som snutar behöver
beskylls för undanmanöver

Slår så ängsligt på grammofon,
ber den förlova per timme;
slår pellejönsen trots gruppens hån
trots deras storhetsvansinne;
Amor i moonboots vid Kalmar slott
saknar och snyftar på Nansens yacht
Amor sin båge spänner
mot alla TV-antenner

Honken flyger som fläskfilé
Mer kan man inte begära
Gänget ältar livskvalité
synd att de äro vulgära
Kvarnen dammar han ren med sjå
svalkar sig sen uti Luleå
Ingrid förmår ej att hyckla;
det är bättre att cykla

Se, han har gett dem halm och spån
renliga logopeder
Stumma som barn, men till och från
svärja de elaka eder
Häkte sörja för häkte rart,
konstrande, snålande underbart
Kåtan som Nick upplåter
fnissar åt anekdoter!

Honken klandrar pomadans doft;
svär över kor och Trieste
Far på skallen i ströets stoft
lär sig av Skavlans gäster
Nu är väl Skavlans studio tom,
men den dåren så glad och from
Kommer han, ska han få smaka
järnrör och psykofarmaka

Då kan man alltid få twittra om
tvånget som är därinne
”Inte i kväll” säger Onkel Tom,
stör sig på Honkens linne
Såsom en slinga i Adas skägg
fnyser fånen åt klubbens drägg
Imman på ägget kränker,
Honken snubblar och stänker

Schyst på krogen ljöd ejderns skall
Livat, det blir det med snuset
Flott från kärran med dödsmetall
höres: ”Beakta gruset!”
Honken hyssjar och med beröm
styckar en höna i vriden sömn,
Beundrar, ja vem kan det vara,
måhända Bert Karlsson i Skara?

Skidsprinterkattens böld är svår,
tärnorna fnittra och timra
Allan sovrar i enskild vård
blott ingen orkar rimma
Fånen klandrar sitt schysta garn
Lönn nyser fint på fru och barn
Lönn nyser fint på jaken
Endast Honken är haken.

GOD JUL, ARMA MÄNNISKOR!

Read Full Post »