När man sitter och arbetar på femte våningsplanet i ett hus på Östermalm och har ansiktet vänt ut mot gatan så kan det hända att man har insyn i de lägenheter som är belägna på andra sidan den smala gatan. Kanske till och med lite för bra insyn. Det kan också hända att man har en alldeles fenomenalt fin utsikt över dessa lägenheters balkonger. För att inte tala om husets takterrass. Jag skulle vilja påstå att den där utsikten är på både gott och ont. Nu tror ni säkert att jag är vad som med ett fint ord kallas voyeur, och det kan väl hända. Men till mitt försvar vill jag säga att det närmast är omöjligt att undgå att se något som försiggår precis i ens synfält – man behöver liksom inte anstränga sig det minsta, stå på tå eller använda kikare.
Under de år som jag hade denna utsikt fick jag se ett och annat. Vad var mest intressant? Där fanns en Martha Stewart-kopia. Hon innehade den högra takterrassen och trädde mestadels ut som hastigast för att inspektera sina växter. Ibland dök hon upp tillsammans med någon hantverkare eller trädgårdsmästarmänniska och stod och pekade och talade om vad hon förväntade sig att vederbörande skulle utföra för slags syssla. Ja, hon tycktes liksom vara en sådan där person som anlitar ”en liten människa” när något ska göras. Det hon möjligen gjorde själv var att varma sommarförmiddagar släntra ut för att dricka kaffe eller kanske te, med största sannolikhet ackompanjerad av med största sannolikhet nybakade croissanter som med största sannolikhet levererades till hennes dörr från det närbelägna pretentiösbageriet. Nå, i rättvisans namn ska väl nämnas att hon ibland även höll cocktailpartyn på denna takterrass.
I huset fanns även en lägenhet som saknade gardiner (hör och häpna, va?) och som tycktes byta invånare var tredje månad eller så – men som trots detta aldrig fick några gardiner. Det gjorde att insynen var alldeles särskilt god. Kanske turades ett antal exhibitionister om att bo i denna lägenhet? En tid syntes en man där som tycktes tycka om att klä sig i fjäderboa – och inte så mycket mer. En period beboddes lyan av en yngre kvinna som verkade byta partner ungefär var tredje dag, vilket väckte vissa funderingar kring om det kanske pågick någon form av illegal verksamhet där. Med tanke på det så är det lite märkligt att det var medan en yngre festprisse (han verkade aldrig stiga upp före klockan 12) innehade lägenheten som jag såg två av hans gäster på balkongen ägna sig åt saker som förmodligen skulle falla under brottsrubriceringen förargelseväckande beteende.
Den vänstra takterrassen begagnades av en något sliten herre och dennes två (eller möjligen tre) tonårssöner. Dessa ynglingar tenderade att sommartid svassa runt i bara kalsongerna, dricka öl, spela dålig musik på alldeles för hög volym – och ägna sig åt att spotta ner på gatan. Det kanske har sin charm, men inte heller de vann kampen om vad som var intressantast och mest fascinerande med fastigheten tvärs över gatan. Ack nej, den tävlingen vanns av Hjördis – en kvinna som så att säga bjöd på sig själv, men som ändå inte var alldeles genomskinlig.
Det är klart att Hjördis egentligen inte hette Hjördis, men hon såg ut som en Hjördis. Det dröjde ganska länge innan jag genom lite detektivarbete tog reda på vad hon egentligen hette, men jag väljer att förtiga hennes verkliga namn och låter henne behålla detta alias. Det var trots allt så hon benämndes under de år vi hade vårt kontor på den adressen och det är under det namnet hon finns i våra hjärtan. Vi uppskattade nog hennes ålder till mellan 75 och 80 (fast egentligen var hon äldre) och på många sätt var hon nog en ganska typisk 75-80-åring. Vithårig, lite framåtböjd, relativt kraftigt byggd men inte på något sätt tjock. Men vilken människa är egentligen typisk? Vem är normal? Alla bär på sin historia, och det fascinerande med någon som man aldrig pratar med – bara ser – är att man själv kan dikta upp personens historia.
Det fanns egentligen flera saker som var lite speciella med Hjördis. Dels gick hon i likhet med flera av sina grannar tämligen oblygt omkring med alldeles för lite kläder på sig. Hon tycktes inte bry sig om det. Dels brukade hon göra morgongymnastik på balkongen, mest under den varma årstiden – men ibland även under vintern. Jag inbillar mig att hon gick direkt från sängen ut på balkongen, sedan hon svept om sig en något sliten morgonrock som var blekrosa. Insidan på balkongdörren var däremot målad i en nästan chockrosa färg. Jag minns att jag tyckte att färgvalet var märkligt. Väl på balkongen drog hon på sig ett par blåa vantar som förmodligen var av bomull, även om jag ibland tyckte mig se att de vara av gummi – ungefär som ett par diskhandskar. Därpå fattade hon tag i balkongräcket och gjorde tåhävningar en stund. Därefter ägnade hon några minuter åt att massera huvudet med sina bevantade händer. Och så avslutade hon med några nigningar. Om det var riktigt varmt så kunde hon strunta i den blekrosa morgonrocken. Hon tycktes som sagt inte riktigt bry sig. Respekt!
För det mesta var Hjördis ensam. Ibland kom någon form av hemhjälp dit och städade. Och någon enstaka gång syntes en äldre herre i hennes sällskap. Annars tycktes hon mest sysselsätta sig själv. På hennes köksbord stod emellanåt en skrivmaskin som hon kunde sitta vid i någon timme. Vad skrev hon? Memoarer? Dikter? Inköpslistor? En betraktelse över mannen som satt i huset mittemot och smygtittade på henne? Det är inte så lätt att veta. Ibland talade hon ganska länge med någon i telefon – en sådan där gammal hederlig telefon med sladd som slår knut på sig själv. Så jag tror inte att Hjördis kände sig särskilt ensam även om hon oftast var ensam. Om ni förstår.
Två gånger om året – båda gångerna på sommaren – hade hon dock besök av ett mindre gäng åldringar. Då var det fest. Det ena tillfället var uppenbarligen Hjördis födelsedag, och man förstod redan på morgonen att det var dags. Då hängde hon nämligen ut en fullstor svensk flagga över balkongräcket, kanske för att alla i grannskapet skulle förstå att det var en speciell dag. Troligtvis hängde hon ut den flaggan även på nationaldagen, men det fick jag aldrig tillfälle att se eftersom vi inte jobbade då. Fast det ska erkännas att jag var lite sugen på att promenera förbi bara för att kontrollera saken.
Det andra festtillfället inträffade den 14 juli. Just det – Frankrikes nationaldag. Då hängde Hjördis ut en fullstor Trikoloren över balkongräcket på morgonen, och på eftermiddagen dök folk upp hos henne och drack kaffe. Jag inbillar mig att det blev tårta och kanske ett glas portvin också. Varför firade hon Frankrikes nationaldag? Ja, den som det visste. Vi funderade på om hon kanske hade drivit ett kasino och levt loppan på franska Rivieran i yngre dagar. Möjligen var det också så att det var dit hon återvände under de vintermånader då hon på ett mystiskt vis brukade försvinna. Persiennerna var neddragna i flera veckor i sträck. Mycket fantasieggande.
Ibland mötte jag Hjördis nere på gatan. Hon skötte uppenbarligen sina matinköp själv och drog hem varorna i en så kallad dramaten. Det var tydligen jobbigt för henne, för även om hon gick ganska raskt så tenderade hon att stanna upp för att hämta andan emellanåt. Hon såg aldrig glad ut. Första gången jag mötte henne förstod jag inte att det var hon. Det berodde på det där klassiska: Jag kände inte igen henne med kläder på sig. Andra gånger fick jag nästan bita mig i tungan för att inte hälsa henne med ett: ”Hej Hjördis!” Ty det var nästan som om jag kände henne, även om det inte var under hennes rätta namn och även om mycket av min bild av henne faktiskt var en fantasi.
Det här kan låta lite otäckt, men faktum är att jag under några sommarveckor skissade på en roman där Hjördis var en av flera gestalter. En lite gåtfull kvinna som faktiskt visade sig vara släkt med Napoleon. Därav Trikoloren. Det innebär att det jag har berättat ovan kanske i själva verket är uppdiktat. Eller också kanske inte. Men hur det än är med den saken så saknar jag henne. När vi flyttade vårt kontor till en annan adress i Stockholm så gjorde jag en stor skylt och satte upp den i mitt fönster med texten utåt. ”Adjö Hjördis” stod det. Jag undrar om hon förstod.
elbrundino 