Guldkuben tidigt på morgonen. Se ett sådant folkliv!
I dag har jag varit på något som Stockholms stad kallar ”visionspromenad”. Syftet med den var att på plats visa medborgarna hur det planerade Nobel Center som (enligt hemsidan www.nobelcenter.se ”ska” byggas på Blasieholmen) kommer att se ut. Det var på alla sätt en intressant upplevelse, bland annat för att en del upprörda känslor kom till uttryck. Det kan inte vara särskilt lätt att representera Staden i ett sammanhang där de flesta som intresserar sig har en kritisk hållning. Då gäller det minsann att försöka bibehålla lugnet och fattningen.
Vad gäller då saken? Jo, man har fått för sig att det vore vettigt att Sverige och Stockholm har ett Nobelcentrum – en byggnad där bland annat ett museum (nu inrymt i Börshuset i Gamla stan), bibliotek, kontorslokaler för Nobelstiftelsen och ett stort auditorium där Nobelpriset delas ut ska inrymmas. Allt under ett tak, så att säga. Nobelpris-banketten är dock tänkt att även fortsättningsvis äga rum i Stockholms stadshus. Sammanlagt ska denna byggnad bli 26 000 kvadratmeter stor.
Tullhuset från 1876.
Idén om att bygga ett Nobelhus eller Nobelpalats är inte ny. I början av 1900-talet ritade den flitige Ferdinand Boberg en mycket fantasifull byggnad som var tänkt att ligga på Öster-malm, i det som i dag heter Nobelparken som en liten reminiscens om detta äventyr. Om projektet hade kommit till utförande så misstänker jag att det hade varit en av Stockholms så kallade märkesbyggnader i dag. Men Bobergs förslag ansågs alltför ”osvenskt” och det blev inget av med saken.
Behövs det ett Nobelcentrum? Den frågan skulle jag tveklöst svara ja på. Man kan invända och säga att det ju uppenbarligen har fungerat ganska bra ändå i drygt hundra år. Men det är klart att det vore bra för både Stockholm och Nobelpriset att få alla ”Nobelfunktionerna” samlade (utom banketten, då) i stället för att ha dem utspridda som läget är nu. Dock behöver de kanske inte vara samlade i en och samma byggnad. Man skulle i stället kunna tänka sig flera byggnader, placerade kring ett Nobeltorg. Jag tänker mig något i stil med Lincoln Center i New York. Bortsett från de rent praktiska fördelarna så vore det nog bra med en specifik byggnad som förknippas med Nobelpriset och inget annat, en form av symbolbyggnad.
Ett av hamnmagasinen.
Bakgrundens hus kommer effektivt att skymmas av det eventuella Nobelcentret.
Applåderar jag då det föreliggande förslaget? Nej. Vilken överraskning, va? Jag har nämligen ett antal invändningar mot det. Om vi börjar med placeringen så är det alltså tänkt att ligga på Blasieholmen på ”en av de sista obebyggda tomterna i Stockholm”, som Stockholms stad skriver på sin hemsida. Problemet är att tomten inte alls är obebyggd – där finns ett fint tullhus från 1876 och två hamnmagasin från tidigt 1900-tal. Om man ska uppföra ett Nobelcentrum här så måste man alltså först se till så att tomten verkligen blir obebyggd. Man måste med andra ord antingen flytta de befintliga husen någon annanstans eller riva dem. Eftersom Stockholms stad tydligen saknar allt intresse av att bevara dem så är det uppenbarligen upp till någon hugad spekulant att flytta husen till en lämplig plats. Byggnaderna – och då i synnerhet hamnmagasinen – kanske inte ser mycket ut för världen, men de är kvarvarande representanter för den verksamhet som för inte alltför länge sedan bedrevs på Blasieholmen och därför intressanta. De bidrar till att ge en bild av Stockholm som sjöfartsstad.
Problem nummer två är den tänkta byggnadens utformning. I en tävling som anordnades av byggherren, alltså inte Stockholms Stad (däremot satt stadsarkitekten med i juryn), vann ett förslag av David Chipperfield och Christoph Felger. Det vinnande förslaget beskrivs på nobelcenter.se som en ”smäcker mässingsbyggnad”. Ibland undrar jag om jag har lärt mig fel innebörd av ord, och det här är ett sådant tillfälle. Jag kan för mitt liv inte begripa hur denna kartongliknande koloss kan betraktas som smäcker. Ånyo har man fastnat i en grundform med kubvolymer och platt tak, en form som tydligen anses vara ”elegant, tidlös och vacker”. Men kanske är fyrkantigheten tänkt att symbolisera Nobelstiftelsens sätt att tänka?
Det andra hamnmagasinet.
Fasaden är tänkt att bli mässingsskimrande, förmodligen för att erinra om färgen på den guldmedalj som tilldelas Nobelpristagarna, men förhoppningsvis också för att ansluta till de ockratoner som är vanliga i Stockholms fasader. Det är bra tänkt – om syftet är att få byggnaden att smälta in bättre i sin miljö. Men jag tror ärligt talat att glansen blir alldeles för iögonenfallande under soliga dagar och då blir effekten den rakt motsatta. Byggnaden kommer att sticka ut och göra sig märkvärdig och självgod på ett sätt som närmast kan beskrivas som vulgärt.
Något liknande gäller också storleken, och då tänker jag främst på höjden. Huset är planerat att bli tre meter högre än närmaste granne. Det kanske inte låter mycket, men det är fullt tillräckligt för att det ska förminska nu befintlig arkitektur på ett tråkigt sätt. Om man bara sänkte byggnaden en våning så skulle den smälta in mycket bättre och, faktiskt, ändå behålla sitt uttryck. Det förhåller sig också så att ju högre en byggnad är, desto större utrymme kräver den runt om för att den ska komma till sin rätt. Även ur den aspekten skulle byggnaden vinna på att bantas höjdmässigt. Den upptornande, alltför stora kubformen får mig närmast att tänka på Joakim von Ankas så kallade pengabinge. Och vi vet alla namnet på staden där den ligger.
Framför Nobelcentret ska det bli en park med så här fina och höga träd.
Nobelcentret, i sin nuvarande utformning, är kort sagt för stort och utstickande för den tänkta platsen. Det ser ut som om någon har råkat släppa ner det med helikopter på helt fel plats. Varför måste det ligga just på Blasieholmen? Varför måste det ligga i centrala Stockholm? Andra förslag har varit på tapeten, men tydligen anser man att det är en poäng att alla byggnader som kan locka turister är centralt placerade. Det är möjligt, men min erfarenhet som turist är att man söker upp det som man är intresserad av – oavsett var det ligger. Här har man alltså chansen att placera ett potentiellt stort besöksmål (ja, jag tror att ett Nobelcenter lockar en hel del) på en något mer perifer plast i staden och på så sätt sprida turistgracerna. Vi talar ju ändå inte om några jätteavstånd som man måste förflytta sig på i Stockholm. Sanningen är ju att det absolut inte behövs ytterligare turistattraktioner i centrala Stockholm.
Den här nu ganska oinspirerande platsen skulle kunna bli ett fint torg.
Vad skulle man då kunna göra av det hörn av Blasieholmen där Nobelcentret är tänkt att ligga? Det finns flera trevliga förslag. Man skulle till exempel kunna ha en fiskmarknad i ett av hamnmagasinen. Man kan förstås tänka sig caféer och restauranger. Om någon har missat propagandan så växer Stockholm – och det finns faktiskt behov av fler näringsställen. Alldeles säkert skulle det gå att skapa vad man från Stockholms stad brukar kalla för en ”mötesplats” i detta nu nedgångna och lite bortglömda hörn. Det finns potential för en fin torgbildning mellan de tre befintliga husen där man skulle kunna ha uteserveringar på sommaren. En plats blir som bekant vad man gör den till. Staden hävdar att man medvetet har sparat den här ”obebyggda” tomten till en ”publikdragande byggnad”. Men tänk om man i stället skulle ha modet att låta den här fläcken förbli oexploaterad?
Nå. Nu har du som bor i Stockholms kommun möjlighet att säga vad du tycker. Jag uppmanar var och en som alls bryr sig om saken att delta i samrådet. Läs mera här: Samråd för Nobel Center. Om man till äventyrs tycker att det är ett tjusigt förslag som absolut bör ligga just där så kan man förstås meddela det också. Spelar det någon roll? Kanske, kanske inte. Men vi har lagstadgad rätt att tycka till i just stadsbyggnadsfrågor – och då kan man gott göra det.
elbrundino 